Feb 13 2017

När ses vi utanför riksdagshuset?

Texten har publicerats som krönika i ETC.

”Gå ut och demonstrera för bättre mat!”

Det går en stöt genom publiken när jag uppmanar dem att inte enbart vara duktiga konsumenter utan även medborgare. Några skrattar till och tror att det hela är ett skämt. Men jag skojar inte.

Vi befinner oss på en studentnation i Uppsala för att debattera framtidens mat och cirka hundra blivande civilingenjörer ägnar en hel kväll åt att lyssna och diskutera matpolitik i stället för att bara hänga med sina vänner. Det är imponerande.Samtidigt är det beklämmande. De har kommit därför att de är djupt oroade över maten och dess påverkan på djuren, miljön, klimatet, hälsan – ja egentligen på hela deras framtid – och de vet inte riktigt vad de ska göra. Flera efterlyser en vetenskaplig totaltäckande märkning på mat där alla parametrar har vägts samman, ett slags facit över vilket val i affären som är det rätta.

Och det är då jag säger att de aldrig kommer att få se någon sådan märkning för i slutändan kommer vår mat handla om ett politiskt val. Hur vill vi odla vår mat, behandla djur och människor, vårda vår natur och våra landskap och utveckla vår gastronomi? Svaren på de frågorna är mycket viktigare än dagens diskussion som ofta hamnar i hur många potatisar, köttbullar eller kaffekoppar som är ”rätt” att konsumera. Men det räcker inte med att göra medvetna val som konsument, det måste också fattas politiska beslut.

Inte ens våra politiker vill ägna sig åt matpolitik. Nyligen presenterade regeringen en livsmedelsstrategi som är en fortsättning på den ”icke-politik” som har rått sedan Sverige gick med i EU. Det är fortsatt fokus på internationell konkurrenskraft, effektivisering, produktivitet och strukturrationalisering för att kunna tävla på en global marknad. Det är mer av samma medicin som har gett oss ett oerhört produktivt lantbruk, men på bekostnad av djurens välfärd, människors arbetsmiljö (framför allt i utvecklingsländer) och naturresurser.

I livsmedelsstrategin finns ingen plan för att försöka åtgärda alla de problem som dagens industrijordbruk orsakar. I stället drar man fram sin patentlösning – effektivisering. Eller så överlåter man jobbet åt konsumenterna. Det är konsumenterna som ska informeras mera.

De ska välja rätt så att matproduktionen blir allt det som den egentligen borde vara. Inte ens när det gäller ett av våra allvarligaste hälsohot på global nivå, antibiotikaresistensen, vågar våra politiker agera. I stället för att helt enkelt stoppa importen av kött från djur som proppats fulla med antibiotika, kör man sin gamla repris med märkning och konsumentens val.

Idag finns en växande grupp människor som precis som de blivande civilingenjörerna är missnöjda med dagens matsystem. De vill istället ha hälsosam och god mat som är producerad på ett sätt som inte tär på resurserna, vare sig i Sverige eller någon annanstans. De vill kunna lita på maten, krympa avståndet mellan producent och konsument och besöker kanske någon av landets drygt 1 200 gårdsbutiker eller rent av deltar i arbetet via stadsodling eller andelsjordbruk.

Kommuner och landsting vill ta en större kontroll över den mat som serveras i deras kök genom att satsa på ekologiskt eller närproducerat och försöker i det tysta runda upphandlingsregler. Regioner formar lokala livsmedelsstrategier för att på olika sätt stimulera den lokala gastronomin, vårda sitt lantbruk och sina livsmedelsföretag och ta hand om sin plats på jorden.

Det här är ett kreativt matuppror som regeringen borde stimulera på olika sätt, men man verkar vare sig se eller höra vad som händer ute i landet, än mindre begripa sig på det. I stället mal man på med sina mantran om effektivitet, konkurrens och produktivitet och sprider en doft av unket industrijordbruk från förr. Det är hög tid att väcka politikerna och se till att de tar sitt ansvar.

Samma kväll som debatten i Uppsala läser jag att 18 000 människor i Berlin har demonstrerat och krävt en förändring av matpolitiken.

När ses vi utanför riksdagshuset?


Dec 27 2016

Matpolitiken som kom bort

Äntligen verkar ilskan över den uteblivna livsmedelsstrategin ha väckts i Lantbrukssverige. I en kort men utmärkt kärnfull artikel i Land Lantbruk utgjuter två av näringens tungviktare, Arlas Hantoft och Lantmännens Gunnarsson, sin ilska över regeringens fummel.

Det är både uppfriskande och på tiden. För en utomstående betraktare har det varit oförståeligt varför lantbruket med LRF i spetsen under så lång tid har varit så tandlösa gentemot landsbygdsministern. Först hade man åtta år med en visserligen jovialisk minister som åt sig land och rike kring och lovade göra svensk gastronomi världsledande. Plus skaffa fram 20 000 nya jobb. Därefter fick man dagens Bucht, klassisk industri-sosse som med passande retorik har lovat att göra maten till det nya stålet. Och givetvis också skapa nya jobb.

Men först och främst var löftet en nationell livsmedelsstrategi – en svensk långsiktig politik för jordbruket och maten, något som vi faktiskt saknat sedan EU-inträdet.

Och efter storstilade möten över hela Sverige har allting gått i stå och vårens utlovade strategi har ännu inte dykt upp, trots att nya datum för lansering har presenterats gång på gång. Nu senast har det hetat – “innan nyår”.

Det hela börjar få ett löjets skimmer över sig och frågan är vilket annat departement som skulle kunna hantera en fråga på detta sätt, utan att ansvariga skulle få se sig om efter ett nytt jobb?

Och genom hela processen har LRF varit märkvärdigt nedtonade i sin kritik, trots att det alltid är mer okomplicerat att kritisera ett socialdemokratiskt statsråd än c-märkt minister. Inser man att även om strategin en dag  presenteras så kommer den med stor sannolikhet inte att innehålla något av betydelse?

Oavsett så är det ändå uppfriskande att det nu pyr lite här och var. Ett ökat tryck på regeringen att på allvar börja bry sig om matpolitiken vore på sin plats.