lokalproducerat

Låt landskapsmodellen ersätta tallriksmodellen
Låt landskapsmodellen ersätta tallriksmodellen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Landskapsmodellen – ät där du bor

Förra söndagen skrev Elin Rydström, jag och Gunnar Rundgren en debattartikel i Svenska Dagbladet där vi förde fram idén om äta enligt landskapsmodellen. Det handlar helt enkelt om att så mycket som möjligt utgå från platsens resurser och möjligheter.

Här är en lite längre version av artikeln.

Vad ska vi äta idag? Frågan har aldrig varit svårare att svara på, trots att vi lever i ett historiskt överflöd av mat, eller kanske just därför. Olika dieter övertrumfar varandra som vägen till ett nästan evigt liv. Inte har valen blivit lättare för att Livsmedelsverket, Konsumentverket och flera ideella organisationer har lagt till klimatpåverkan som en lika viktig sak att tänka på som antalet kalorier eller vitamininnehåll. Enskilda råvaror lyfts fram som välsignelser eller förbannelser. Soja, palmolja, kött, vetemjöl, socker, avokado, mandlar, vin, kokosolja – listan kan göras lång på livsmedel som hamnat i skamvrån. Men svaret på klimatångest eller ohälsa är sällan att välja till eller bort enskilda matvaror, snarare är problemet just detta förhållningssätt, att betrakta maten som enskilda produkter att köpa och konsumera, lösryckta från sitt sammanhang.

Hur mat odlas, föds upp, processas, distribueras, säljs och tillagas påverkar inte bara oss själva och våra kroppar, utan även andra människor, djur och resten av naturen. I takt med en ökad andel import ökar också livsmedelskonsumtionens påverkan i andra länder. Exempelvis sker 60 procent av klimatpåverkan och mellan 75 och 97 procent av användningen av kemiska bekämpningsmedel för vår mat utomlands, enligt Prince-rapporten. Stora delar av de frukt och grönsaker vi äter odlas och skördas av illegala migrantarbetare, ibland under rent slavlika förhållanden. Ovärderliga skogar skövlas för vår konsumtion av soja, palmolja, kött och kaffe. Matens sammanhang bryts när avståndet till maten ökar, inte bara geografiskt utan även mentalt. Många konsumenter förstår inte hur maten produceras ens i Sverige och vem kan klandra dem för det? Att i det läget kräva att konsumenten ska ta det största ansvaret för matproduktionens påverkan, är givetvis inte rimligt.

Jordbruket och matproduktionen har blivit alltmer avskärmad från de flesta människor. Ibland känns lukten av svingödseln som sprids på åkrarna, men det är ytterst sällan som några grisar går ute och bökar. Jordbruket spelar också en allt mindre roll för landsbygdens ekonomi. Billig fossil energi i olika former har gjort det möjligt att effektivisera och minska arbetskraften radikalt. Jordbruket köper i allt större utsträckning in konstgödsel, utsäde, bekämpningsmedel, maskiner, drivmedel, konsulter och arbetskraft från andra länder. Ännu billigare blir det ofta att helt enkelt flytta jordbruket till andra länder. Det är också förklaringen till att en miljon åkermark och flera miljoner hektar gräsmarker med tillhörande biodiversitet har försvunnit i Sverige.

Vad vi lägger på vår tallrik formar landskapen, men vad som sker ute på åkrarna och betesmarkerna, styr också vad som hamnar i vår matkasse. Maten är en viktig del av vår kultur, att dela en måltid med en annan människa är en av de mest grundläggande uttryck för gemenskap vi har. Mat är således något mycket mer än enbart kalorier, näringsämnen och koldioxidekvivalenter, dessa lätt mätbara enheter som tillsammans med kronor skall bestämma vad vi äter.  

För att återskapa matens sammanhang vill vi föra fram en landskapsmodell för mat som till stor del utgår från det landskap där man lever och bor. Maten kommer att se olika ut beroende på var i landet vi befinner oss, precis som den gjorde innan den globala matkarusellen började snurra i allt snabbare takt. Det som kännetecknar landskapsmodellen är att den utgår från och hushållar med de lokala resurserna för att utveckla ett hållbart ekosystem och en regional matkultur. Det kommer leda till ett varierat mosaiklandskap med en stor variation av grödor, inte minst perenna växter, och djur av olika slag. Det kommer även innebära betydligt fler människor på landsbygden.

Istället för teoretiska beräkningar av någon form av global genomsnittskost som inte passar någon, kan denna modell återskapa sambandet mellan maten vi äter, landskapet den kommer ifrån och människorna som producerar den. Att äta lokalt och i säsong är inget som klistras på som ytterligare ett krav utan blir en naturlig konsekvens av modellen.

Det finns redan en växande rörelse som strävar efter att återkoppla maten till landskapet och öka kontakten mellan producenter och konsumenter. REKO-ringar, andelsjordbruk, bondens marknad, och gårdsbutiker är några exempel på detta. Denna relationsmat produceras i närheten där människor bor och konsumenterna kan direkt se effekterna av djuren och odlingarna i landskapet. Dessa nya kanaler kan också hjälpa mindre lantbrukare och livsmedelsproducenter att finnas kvar, eller nya att starta. De bidrar också i större utsträckning till den lokala ekonomin — gårdsbutiker och småskalig livsmedelsproduktion är den del av livsmedelskedjan där flest nya jobb skapas, meningsfulla jobb. Flera av de regionala livsmedelsstrategierna som utvecklats de senaste åren betonar just dessa möjligheter.

De direkta kontakterna mellan producent och konsument leder till färre färgglada paket att välja på än vad man hittar i en vanlig livsmedelsbutik. Samtidigt kan konsumenten få tillgång till livsmedel av en hög kvalitet som inte passar i handelskedjornas hårt trimmade logistikkedjor. Det kan handla om nyskördade grönsaker, dagsfärsk mjölk, ostar från gårdsmejerier, ägg och andra animalier från gamla lantraser, udda köttdetaljer, nymalet mjöl och andra regionala specialiteter. Att använda landskapsmodellen för mat är ett sätt att förstärka denna positiva utveckling. Forskning visar också att de som deltar i lokala matsystem äter bättre än de som handlar sin mat i stormarknader, trots att de har färre val.

Den nationella livsmedelsstrategin som antogs 2017 misslyckades att ta ett helhetsgrepp om maten och jordbruket. Den bortsåg helt från den kraft som finns i tiotusentals människors strävan för att skapa ny god mat och ett hållbart jordbruk. Landskapsmodellen kan vara det verktyg som saknas för att koppla ihop livsmedelspolitik och jordbrukspolitik, kost, miljö, kultur och hälsa.

Enskilda individer kan börja använda landskapsmodellen idag. Offentlig måltidsverksamhet och restauranger kan börja nästa vecka. Regeringen bör utreda hur landskapsmodellen kan integreras i myndigheternas arbete, utformningen av det nya landsbygdsprogrammet inom EU:s jordbrukspolitik och utvecklingen av den svenska matkulturen.

Så funkar landskapsmodellen

  • Produktionen och konsumtionen av mat utgår så mycket som möjligt från landskapets möjligheter. Det sker en utveckling av regional gastronomi. Längs kust och sjöar blir fisken ett viktigt inslag, i skogs- och mellanbygder dominerar en kombinerad mjölk- och köttproduktion, i slättbygderna finns mera spannmål och gris. Produktionen blir samtidigt betydligt mer varierad än i dag. Potatis och andra rotfrukter och kål av olika slag blir viktiga grönsaker under vinterhalvåret.
  • Jordbruket utgår från de lokala resurserna och är inte, som i dag, beroende av att importera insatsmedel som konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, avelsmaterial, arbetskraft och så vidare. Regional näringsförsörjning innebär bland annat större blandning av djur och vegetabilier, variation i växtföljder, samodling och mer perenna växter.
  • För att kunna hushålla med de lokala resurserna, krävs det att kretsloppen mellan stad och land sluts i större utsträckning. Hushållens avfall och avlopp bör föras tillbaka till åkrarna.
  • Konsumenterna äter i större utsträckning mat från sitt landskap och efter säsong.

Fördel för smaken
Fördel för smaken 150 150 Ann-Helen von Bremen

Allt fler människor vill komma bort från den anonyma, långväga maten och väljer i stället att handla sin mat direkt från producenten. Men den nära maten har också ett annat tungt argument – den nyskördade, unika smaken.

”Det här är de godaste jordgubbarna jag någonsin ätit!”

Pojken är 10-11 år och sitter tillsammans med sin familj i vår trädgård och äter slut på jordgubbskartongen han nyss har handlat från oss. Hans lillebror fyller i med att bären ”smakar precis som godis!”

På vår gård Sunnansjö odlar vi grönsaker för eget bruk och det lilla överskottet säljer vi direkt till konsumenter. Det kanske låter som att vi är enastående jordgubbsodlare, men det är vi inte. Jag vet vad jag talar om eftersom det är jag som främst ansvarar för vår lilla jordgubbsodling. Vi odlar inte heller någon särskild, synnerligen delikat sort. Jordgubbarna är visserligen ekologiska, KRAV-märkta, vilket fortfarande är en raritet i Sverige, men den mesta smaken sitter i det korta avståndet mellan vår jordgubbsodling och pojken i trädgården.

Jordgubbarna är skördade samma morgon. De är plockade när de är perfekt mogna för att ätas under samma dag. De är inte plockade för att transporteras, kanske stå i ett kyllager under natten och sedan säljas i något stånd eller i en lokal butik. Då hade vi tvingats tänka annorlunda. Vi hade skördat bären innan de hade varit helt mogna därför att då blir hållbarheten viktigare än smaken. Hade vi varit kommersiella jordgubbsodlare, hade vi med all säkerhet valt sorter med fokus på hållbarheten (livslängden), inte på smaken. Men om målgruppen är en elvaårig pojke som sitter med sin familj i vår trädgård och äter de solvarma jordgubbarna direkt ur kartongen, då finns det stora möjligheter att lyfta fram smakerna på allvar.

Både bönder och konsumenter har tröttnat på att befinna sig i varsin ände på livsmedelskedjan och söker i stället en närmare relation, till varandra men också till maten. Trenden involverar många tusen människor över hela landet. Själva har vi förmånen att vara med i två olika nätverk: Fjärdhundraland som samlar mathantverkare, bönder, caféer, men även kulturföreningar, gallerier och klädbutiker, och den nystartade REKO-ringen i Uppsala. Konsumenterna som vi möter genom dessa nätverk och på vår gårdsbutik är ofta nyfikna och vetgiriga. De vill veta hur man ympar äppelträd, lägger in gurka, mixar sin egen chilipasta, beskär sina tomater och mycket mycket annat. Vi säljer lika mycket kunskap som vi säljer grönsaker och jag ser att samma sak försiggår hos våra kollegor.

Men konsumenter väljer också att närhandla för kvaliténs skull. De vet att de kan hitta grönsaker, styckningsdetaljer, korvar, ostar och mycket annat som de helt enkelt inte kan få tag på i sin affär, oavsett hur stor den är. Och de kommer också för den nyskördade smakens skull.

Relationen och den goda smaken, det är två saker där butikskedjorna oavsett hur stora de är, aldrig kan konkurrera med den nära maten. För smakskillnaden gäller förstås inte bara jordgubbar, utan väldigt mycket av vårt frukt & grönt. Det är bland annat därför som du i princip aldrig kan köpa en välsmakande sallat i din butik, sötmogna bananer eller riktigt soldränkta tomater, skördade i precis rätt stund. I butiken kommer alltid livslängd och utseende före smaken och många mogna grönsaker håller sig som bekant inte särskilt länge.

Ett annat exempel är ostar. Gårdsmejeriets ostar må vara aldrig så fantastiska när man handlar dem i mejeriets butik, men råkar gårdsmejeriet slå igenom på butikshyllorna, sker det nästan omedelbart en kvalitetssänkning. Ska osten ha en livslängd i butiken på tre veckor, då måste den säljas innan den är riktigt mogen för att lämna ostlagret.

Med jämna mellanrum försöker de stora aktörerna att surfa på närhandlartrenden. Nu senast är det Ica som under ett år arbetat för att det ska bli lättare för butikerna att beställa från lokala leverantörer. Ica-butikerna ska alltså nu kunna göra det som Ica alltid har hävdat att Ica-butiker gör, nämligen köpa en en del av sin mat från lokala producenter. Det är givetvis en välkommen satsning och ett steg i rätt riktning, men vare sig Ica eller någon annan kommer att kunna växla ut de unika värden som den lokala maten har. För trots allt kommer avståndet alltid vara längre, både mentalt och geografiskt, än det är för en elvaåring pojke som äter nyskördade gubbar, 50 meter i från själva odlingen.

På söndag är det dags för Fjärdhundralands stora matresa – Mat & Människor. Då kommer tusentals människor att besöka oss små matföretag i området mellan Uppsala, Enköping och Västerås, i sökandet efter de goda smakerna.

 

När ses vi utanför riksdagshuset?
När ses vi utanför riksdagshuset? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Texten har publicerats som krönika i ETC.

”Gå ut och demonstrera för bättre mat!”

Det går en stöt genom publiken när jag uppmanar dem att inte enbart vara duktiga konsumenter utan även medborgare. Några skrattar till och tror att det hela är ett skämt. Men jag skojar inte.

Vi befinner oss på en studentnation i Uppsala för att debattera framtidens mat och cirka hundra blivande civilingenjörer ägnar en hel kväll åt att lyssna och diskutera matpolitik i stället för att bara hänga med sina vänner. Det är imponerande.Samtidigt är det beklämmande. De har kommit därför att de är djupt oroade över maten och dess påverkan på djuren, miljön, klimatet, hälsan – ja egentligen på hela deras framtid – och de vet inte riktigt vad de ska göra. Flera efterlyser en vetenskaplig totaltäckande märkning på mat där alla parametrar har vägts samman, ett slags facit över vilket val i affären som är det rätta.

Och det är då jag säger att de aldrig kommer att få se någon sådan märkning för i slutändan kommer vår mat handla om ett politiskt val. Hur vill vi odla vår mat, behandla djur och människor, vårda vår natur och våra landskap och utveckla vår gastronomi? Svaren på de frågorna är mycket viktigare än dagens diskussion som ofta hamnar i hur många potatisar, köttbullar eller kaffekoppar som är ”rätt” att konsumera. Men det räcker inte med att göra medvetna val som konsument, det måste också fattas politiska beslut.

Inte ens våra politiker vill ägna sig åt matpolitik. Nyligen presenterade regeringen en livsmedelsstrategi som är en fortsättning på den ”icke-politik” som har rått sedan Sverige gick med i EU. Det är fortsatt fokus på internationell konkurrenskraft, effektivisering, produktivitet och strukturrationalisering för att kunna tävla på en global marknad. Det är mer av samma medicin som har gett oss ett oerhört produktivt lantbruk, men på bekostnad av djurens välfärd, människors arbetsmiljö (framför allt i utvecklingsländer) och naturresurser.

I livsmedelsstrategin finns ingen plan för att försöka åtgärda alla de problem som dagens industrijordbruk orsakar. I stället drar man fram sin patentlösning – effektivisering. Eller så överlåter man jobbet åt konsumenterna. Det är konsumenterna som ska informeras mera.

De ska välja rätt så att matproduktionen blir allt det som den egentligen borde vara. Inte ens när det gäller ett av våra allvarligaste hälsohot på global nivå, antibiotikaresistensen, vågar våra politiker agera. I stället för att helt enkelt stoppa importen av kött från djur som proppats fulla med antibiotika, kör man sin gamla repris med märkning och konsumentens val.

Idag finns en växande grupp människor som precis som de blivande civilingenjörerna är missnöjda med dagens matsystem. De vill istället ha hälsosam och god mat som är producerad på ett sätt som inte tär på resurserna, vare sig i Sverige eller någon annanstans. De vill kunna lita på maten, krympa avståndet mellan producent och konsument och besöker kanske någon av landets drygt 1 200 gårdsbutiker eller rent av deltar i arbetet via stadsodling eller andelsjordbruk.

Kommuner och landsting vill ta en större kontroll över den mat som serveras i deras kök genom att satsa på ekologiskt eller närproducerat och försöker i det tysta runda upphandlingsregler. Regioner formar lokala livsmedelsstrategier för att på olika sätt stimulera den lokala gastronomin, vårda sitt lantbruk och sina livsmedelsföretag och ta hand om sin plats på jorden.

Det här är ett kreativt matuppror som regeringen borde stimulera på olika sätt, men man verkar vare sig se eller höra vad som händer ute i landet, än mindre begripa sig på det. I stället mal man på med sina mantran om effektivitet, konkurrens och produktivitet och sprider en doft av unket industrijordbruk från förr. Det är hög tid att väcka politikerna och se till att de tar sitt ansvar.

Samma kväll som debatten i Uppsala läser jag att 18 000 människor i Berlin har demonstrerat och krävt en förändring av matpolitiken.

När ses vi utanför riksdagshuset?

Ljuset kommer från norr!
Ljuset kommer från norr! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ännu en lokal livsmedelsstrategi har sett dagens ljus. Igår var det Norrbotten som gjorde det som regeringen inte förmår – att presentera en strategi för att det ska bli mer nära mat i Norrbotten.

Det var imponerande att se uppslutningen, att höra hur representanter för landsting, högskola, länsstyrelse, kommuner, LRF, Hushållningssällskap, Handelskammare med flera på olika sätt sa sig vara beredda för att öka den norrbottniska matproduktionen.

– Det här skulle inte vara något LRF-projekt, sa Håkan Stenmark inledningsvis, som jobbar just på LRF Norrbotten.

Och det verkar det heller inte ha varit. Styrgruppen för arbetet har förutom Stenmark bestått av folk från länsstyrelsen, kommunerna och landstinget. Dialogen har varit bred och inkluderat hela livsmedelskedjan, politiker, offentlig sektor, rådgivning , ja till och med det röda skynket för många bönder – Naturskyddsföreningen! Likaså har man involverat rennäringen och fisket i arbetet.

Resultatet är uppfriskande fritt från traditionella LRF-klyschor. Här gnälls det inte på beteslagen eller andra mervärden i djurskyddslagen eller miljölagstiftningen som fördyrar. Däremot oroar man sig med rätta för konkurrensen. På 20 år har länets självförsörjningsgrad gått från 50 till 25 procent. Det finns all anledning att oroa sig för Norrbotten som har den lägsta matproduktionen i landet, men samtidigt några av Sveriges mest imponerande råvaror som Kalix löjrom, ren, röding, öring och sik, bären och mandelpotatisen. För att nämna något.

Likaså undviker man ett annat typiskt LRF-argument, nämligen att inte propagera för tt man ska vara med och föda världen. I stället frågar man sig om det inte vore klokare att försöka mätta en större andel av de norrbottniska magarna. Det är klokt att fokusera på rätt saker om man vill åstadkomma förändringar.

Jag hade förmånen att få vara gästföreläsare och det var imponerande att se att det viktigaste redan hade hänt – nämligen en bred insikt om att Norrbottens framtida matproduktion är en fråga för alla som äter mat i Norrbotten, inte en utpräglad bondefråga. Och att maten griper in i så många av samhällets stora frågor som stad-land, miljö, klimat, naturvård, gastronomi, hälsa, landskap, ett gott liv osv.

Det är givetvis nu som arbetet på allvar börjar. Men det känns hoppfullt att alla involverade verkar ha bestämt sig för att det är ett brett folkbildningsarbete som det är frågan om.

Lyckas man dessutom ingjuta mod i sina lokala politiker att våga ta beslut som gynnar den egna maten, kan detta bli hur bra som helst.

Grattis Norrbotten!