Feb 13 2017

När ses vi utanför riksdagshuset?

Texten har publicerats som krönika i ETC.

”Gå ut och demonstrera för bättre mat!”

Det går en stöt genom publiken när jag uppmanar dem att inte enbart vara duktiga konsumenter utan även medborgare. Några skrattar till och tror att det hela är ett skämt. Men jag skojar inte.

Vi befinner oss på en studentnation i Uppsala för att debattera framtidens mat och cirka hundra blivande civilingenjörer ägnar en hel kväll åt att lyssna och diskutera matpolitik i stället för att bara hänga med sina vänner. Det är imponerande.Samtidigt är det beklämmande. De har kommit därför att de är djupt oroade över maten och dess påverkan på djuren, miljön, klimatet, hälsan – ja egentligen på hela deras framtid – och de vet inte riktigt vad de ska göra. Flera efterlyser en vetenskaplig totaltäckande märkning på mat där alla parametrar har vägts samman, ett slags facit över vilket val i affären som är det rätta.

Och det är då jag säger att de aldrig kommer att få se någon sådan märkning för i slutändan kommer vår mat handla om ett politiskt val. Hur vill vi odla vår mat, behandla djur och människor, vårda vår natur och våra landskap och utveckla vår gastronomi? Svaren på de frågorna är mycket viktigare än dagens diskussion som ofta hamnar i hur många potatisar, köttbullar eller kaffekoppar som är ”rätt” att konsumera. Men det räcker inte med att göra medvetna val som konsument, det måste också fattas politiska beslut.

Inte ens våra politiker vill ägna sig åt matpolitik. Nyligen presenterade regeringen en livsmedelsstrategi som är en fortsättning på den ”icke-politik” som har rått sedan Sverige gick med i EU. Det är fortsatt fokus på internationell konkurrenskraft, effektivisering, produktivitet och strukturrationalisering för att kunna tävla på en global marknad. Det är mer av samma medicin som har gett oss ett oerhört produktivt lantbruk, men på bekostnad av djurens välfärd, människors arbetsmiljö (framför allt i utvecklingsländer) och naturresurser.

I livsmedelsstrategin finns ingen plan för att försöka åtgärda alla de problem som dagens industrijordbruk orsakar. I stället drar man fram sin patentlösning – effektivisering. Eller så överlåter man jobbet åt konsumenterna. Det är konsumenterna som ska informeras mera.

De ska välja rätt så att matproduktionen blir allt det som den egentligen borde vara. Inte ens när det gäller ett av våra allvarligaste hälsohot på global nivå, antibiotikaresistensen, vågar våra politiker agera. I stället för att helt enkelt stoppa importen av kött från djur som proppats fulla med antibiotika, kör man sin gamla repris med märkning och konsumentens val.

Idag finns en växande grupp människor som precis som de blivande civilingenjörerna är missnöjda med dagens matsystem. De vill istället ha hälsosam och god mat som är producerad på ett sätt som inte tär på resurserna, vare sig i Sverige eller någon annanstans. De vill kunna lita på maten, krympa avståndet mellan producent och konsument och besöker kanske någon av landets drygt 1 200 gårdsbutiker eller rent av deltar i arbetet via stadsodling eller andelsjordbruk.

Kommuner och landsting vill ta en större kontroll över den mat som serveras i deras kök genom att satsa på ekologiskt eller närproducerat och försöker i det tysta runda upphandlingsregler. Regioner formar lokala livsmedelsstrategier för att på olika sätt stimulera den lokala gastronomin, vårda sitt lantbruk och sina livsmedelsföretag och ta hand om sin plats på jorden.

Det här är ett kreativt matuppror som regeringen borde stimulera på olika sätt, men man verkar vare sig se eller höra vad som händer ute i landet, än mindre begripa sig på det. I stället mal man på med sina mantran om effektivitet, konkurrens och produktivitet och sprider en doft av unket industrijordbruk från förr. Det är hög tid att väcka politikerna och se till att de tar sitt ansvar.

Samma kväll som debatten i Uppsala läser jag att 18 000 människor i Berlin har demonstrerat och krävt en förändring av matpolitiken.

När ses vi utanför riksdagshuset?


Sep 21 2016

Ljuset kommer från norr!

Ännu en lokal livsmedelsstrategi har sett dagens ljus. Igår var det Norrbotten som gjorde det som regeringen inte förmår – att presentera en strategi för att det ska bli mer nära mat i Norrbotten.

Det var imponerande att se uppslutningen, att höra hur representanter för landsting, högskola, länsstyrelse, kommuner, LRF, Hushållningssällskap, Handelskammare med flera på olika sätt sa sig vara beredda för att öka den norrbottniska matproduktionen.

– Det här skulle inte vara något LRF-projekt, sa Håkan Stenmark  inledningsvis, som jobbar just på LRF Norrbotten.

Och det verkar det heller inte ha varit. Styrgruppen för arbetet har förutom Stenmark bestått av folk från länsstyrelsen, kommunerna och landstinget. Dialogen har varit bred och inkluderat  hela livsmedelskedjan, politiker, offentlig sektor, rådgivning , ja till och med det röda skynket för många bönder – Naturskyddsföreningen! Likaså har man involverat rennäringen och fisket i arbetet.

Resultatet är uppfriskande fritt från traditionella LRF-klyschor. Här gnälls det inte på beteslagen eller andra mervärden i djurskyddslagen eller miljölagstiftningen som fördyrar. Däremot oroar man sig med rätta för konkurrensen. På 20 år har länets självförsörjningsgrad gått från 50 till 25 procent. Det finns all anledning att oroa sig för Norrbotten som har den lägsta matproduktionen i landet, men samtidigt några av Sveriges mest imponerande råvaror  som Kalix löjrom, ren, röding, öring och sik, bären och mandelpotatisen. För att nämna något.

Likaså undviker man ett annat typiskt LRF-argument, nämligen att inte propagera för tt man ska vara med och föda världen. I stället frågar man sig om det inte vore klokare att försöka mätta en större andel av de norrbottniska magarna. Det är klokt att fokusera på rätt saker om man vill åstadkomma förändringar.

Jag hade förmånen att få vara gästföreläsare och det var imponerande att se att det viktigaste redan hade hänt – nämligen en bred insikt om att Norrbottens framtida matproduktion är en fråga för alla som äter mat i Norrbotten, inte en utpräglad bondefråga.  Och att maten griper in i så många av samhällets stora frågor som stad-land, miljö, klimat, naturvård, gastronomi, hälsa, landskap, ett gott liv osv.

Det är givetvis nu som arbetet på allvar börjar. Men det känns hoppfullt att alla involverade verkar ha bestämt sig för att det är ett brett folkbildningsarbete som det är frågan om.

Lyckas man dessutom ingjuta mod i sina lokala politiker att våga ta beslut som gynnar den egna maten, kan detta bli hur bra som helst.

Grattis Norrbotten!