Dec 23 2012

Hundra år på fem minuter

Billig olja, mekanisering, storskalig handel, konstgödsel, utarmade landskap, externa köpcentra är alla delar av ett livsmedelssystem som dikterar vad som finns på våra tallrikar. Delarna förstärker varandra. Vill vi ha ett rikt landskap och spännande mat måste vi utveckla ett livsmedelssystem som är byggt på en annan typ av jordbruk och handel.

Billig olja och teknikutveckling ledde till traktorer och en rad andra arbetsbesparande maskiner. Omkring 1935 började traktorn slå igenom på allvar i Sverige, men så sent som på sextiotalet saknade många små gårdar traktor. Hästen, den gamle trotjänaren, fasades snabbt ut. Som mest fanns sjuhundratusen hästar. Beteshagar och havreodling – den tidens biobränsle – minskade starkt.

Mekaniseringen innebar en kraftigt ökad produktivitet per person. Att skörda och tröska ett ton korn tog 200 arbetstimmar i mitten på artonhundratalet och bara 5-10 minuter vid 1900-talets slut. De allt större maskinerna och den uppdrivna arbetstakten hade ingen plats för hinder i form av stenmurar, åkerholmar, träd och annat. Offret var den kulturella och biologiska mångfalden. Till slut försvann de flesta människor också. Vid 1900-talets början var 50 % av alla jobb i jordbruket, nu är det mindre än 2 %.

Redan med ångfartygen och järnvägen på andra halvan av artonhundratalet inleddes en storskalig nationell och internationell handel med spannmål. Jordbruket förändrades från att främst producera för det egna hushållet till att producera på en marknad. Långväga handel, soptippar och vattentoaletter kapade de kretslopp som tidigare återcirkulerade näringsämnen från stad till land. Att människor, djur och växtodling har skiljts åt leder till ökade förluster av näringsämnen till naturen, med igenväxande sjöar och döda hav som följd.

Vid andra världskrigets slut fanns det en stor överkapacitet för produktion av ammoniumnitrat, en viktig ingrediens i krut. Samhällets smak på att fortsätta tillverka bomber var litet, men som tur var fanns det en annan avsättningskanal som konstgödsel. Den kompenserade för de brustna kretsloppen, och bidrog i sin tur till fortsatta förändringar.

Konstgödseln och den långväga handeln möjliggjorde en kraftigt ökad specialisering av jordbruket. Det var inte längre nödvändigt att ha djur för att odla spannmål, det var heller inte nödvändigt att ha mark för att föda upp djur. Vissa landskap omvandlades till ensidiga spannmålsöknar, medan i andra områden, främst nära hamnar och befolkningscentra utvecklades starkt industrialiserad djurhållning. Gårdar med mer mångsidig produktion dukade under i konkurrensen med denna industriella modell. Specialiseringen och ensidigheten ledde till en kraftig ökning av skadedjur och sjukdomar i jordbruket, och trots massiva insatser av pesticider, herbicider och fungicider ökar dessa.

Till slut reflekteras hela det här systemet i våra kylskåp, på våra tallrikar och i vår kropp. Vi luras att tro att vi har valfrihet av de tiotusentals produkterna vi ser i stormarknadens hyllor. Men bakom alla de färgglada förpackningarna döljer sig ett litet antal företag och ett litet antal råvaror vilka odlas på ett likartat sätt i hela världen.

På det här sättet hänger de olika delarna av jordbrukssystemet och vår kost  ihop. Det går oftast inte att bara förändra en del av systemet. Det är t.ex. inte möjligt att få bort användningen av kemiska bekämpningsmedel utan att man samtidigt ökar mångfalden i jordbrukslandskapet. Det går inte att sluta använda konstgödsel om man vill driva ensidig spannmålsodling. Vill vi ha en mångsidig och spännande kost och ett rikt landskap måste vi utveckla både jordbruket och handelssystemen på ett likartat sätt.

/Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Sista bloggen om Jorden vi äter hos Naturskyddsföreningen. Läs alla bloggtexter och lyssna på poddarna här!


Dec 20 2012

Det är nu det börjar

I kvällens program av Historieätarna på SVT har jag förmånen att vara en av de medverkande. Det handlar det om beredskapstiden och egentligen är nu allting börjar, eller kanske snarare, tiden efter kriget. Det är då som startskottet för industrijordbrukets framväxt i Sverige fyras av. Sverige, som klarade sig undan kriget, har äntligen muskler nog att ta ur svälten och armodet. Nu ska det produceras mat till alla, till lågt pris och av livsmedelshygienisk kvalitet. Politiken ska se till att de olönsamma smågårdarna försvinner och i stället sätter fart på industrins hjul. Likaså ska alla de lokala spannmålssorter och djurslag bort och ersättas med andra som ger högre avkastning och lönsamhet. Mekanisering, bekämpningsmedel och konstgödsel är tidens moderna melodi.

Det är ingen slump att konstgödselanvändningen tar fart på allvar efter kriget. Krut innehåller bland annat ammoniumnitrat, som också ingår i konstgödsel, och när kriget var över, gällde det att göra av med överskottet på någon annan marknad.  Den enes död, den andres bröd är ett talesätt som passar bra in här.

I dag vet vi hur det gick. Vi fick bort svälten, vi fick en uppsjö av billiga, hygieniska livsmedel, ja vi gjorde maten till den största slit-och-släng-varan som vi har i dag. Vore inte maten för billig skulle vi självklart inte slänga så mycket. Och vi fick också en rad miljöproblem och en så stor framgång i strukturomvandlingen att lantbruket i dag har krympt ihop till en marginell verksamhet. Räknat i heltidstjänster sysselsätter jordbruket drygt en procent av Sveriges befolkning i produktiv ålder. Och med det fick vi också en döende landsbygd.

Den storskaliga planen lyckades. Över förväntan.