Jan 26 2017

Oraklen i riksdagen

Trots alla löften om en hållbar matproduktion, har inte Sverige längre något skarpt mål för det ekologiska jordbruket. Det är kanske den enda konkreta effekten av de så kallade “mål “som riksdagspartierna, förutom sd, enats om.

Så kom då, inte någon livsmedelsstrategi, men dock några så kallade “mål” för den framtida livsmedelspolitiken. Och plötsligt framstod de mytologiska oraklen i Delfi och deras gåtfulla, nonsensartade profetior som stringenta och klara som frisk bäckvatten, jämfört med vad de sju partierna har lyckats prestera.

Ursäkta metaforerna, men detta kan inte ses som något annat än att vuxna människor leker med maten. Vår mat och vår framtid. För vad annat kan man säga om dessa sk “mål”? Läs dem här. Och om du fortfarande tycker att de säger något om hur Sveriges framtida matpolitik kommer att se ut fram till 2030, så föreslår jag att du läser dem en gång till. Tycker du fortfarande att de ger en klar politisk vägvisare så jobbar du förmodligen inom en organisation som av taktiska skäl inte kan tycka så mycket annat än att det är fantastiskt att sju riksdagspartier har lyckats enas.

Men spelar det egentligen någon roll att man har enats, när man egentligen inte har lyckats bestämma något?

Jag ska inte ägna mig åt någon större textanalys. Gunnar Rundgren har redan gjort detta utmärkt  här och han har också visat på vilka tolkningsmöjligheter som målen ger för de olika politiska partierna här. Läs gärna, det är underhållande men ökar tyvärr inte respekten för våra politiska företrädare.

Men låt oss åtminstone titta på det övergripande målet. Så här skriver man:

“Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Det finns mycket att säga om den här formuleringen, men låt oss nöja oss med att konstatera att det är en helgardering. Livsmedelskedjan ska vara konkurrenskraftig, samtidigt som de nationella miljömålen ska uppnås. Att det kan finnas en motsättning mellan konkurrenskraft och miljömålen, väljer man att inte låtsas om, trots att detta är verklig stötesten inom näringen. Ska man se hög djuromsorg och miljövård som viktiga värden och värna detta genom olika politiska beslut? Eller ska man anse att de här mervärdena bara är kvarnstenar runt halsen när man ska konkurrera på den globala livsmedelsmarknaden, och därför kapa dem så fort som möjligt? Inget svar på detta alltså.

Nej, det är i princip omöjligt att utifrån dessa mål sia om hur den framtida matpolitiken kommer att se ut. Förutom en sak. Efter drygt  20 år försvinner ett skarpt mål när det gäller ekoproduktionen, ironiskt nog samtidigt som Miljöpartiet sitter i regeringsställning.

1994, enades riksdagen om ett första mål för det ekologiska lantbruket – minst 10 procent av arealen skulle vara ekologiskt odlad senast vid sekelskiftet. Detta mål följdes av nya procentsiffror och även ett konsumtionsmål, att 25 procent av den offentliga konsumtionen skulle vara ekologisk.

De här målen har betytt oerhört mycket för den ekologiska utvecklingen, både i köken hos daghem och skolor men också ute på åkrarna. Detta är också ett mål som har retat gallfeber på delar av det konventionella jordbrukets företrädare.

Men varför inte sätta ett mål även för det konventionella jordbruket? Eller rättare sagt, varför inte sätta ett mål när det gäller självförsörjningsgraden av mat i Sverige? Det skulle kunna vara ett effektivt sätt att bromsa den ökade importen av mat till Sverige. Vi var några som föreslog det, att hela lantbruket kunde dra lärdom av det  det ekologiska lantbrukets lobbyarbete och försöka få till ett politiskt mål för hela det svenska lantbruket.

Tänk om vi fått målet – “Sverige ska ha en självförsörjningsgrad på 60 procent”. Eller liknande. Siffran är inte det viktiga, det viktiga hade varit att politikerna hade vågat sätta en siffra,  ett skarpt mål överhuvudtaget.

Så blev det alltså inte. För många frihandelsivrare kunde givetvis inte sätta ett sådant mål. (Att anser att Sverige ska försörja sig själv med sån mat som går alldeles utmärkt att producera krockar ju totalt med frihandelsidén.) Därmed drog man också med sig det tidigare ekologiska målet i fallet. Nu blir det  i stället upp till konsumenterna att avgöra om vi ska odla mer ekologisk mat i det här landet, liksom svensk mat överhuvudtaget.

Det finns säkert en och annat eko-kritiker som ser detta som en vinst, att man äntligen fick politikerna att släppa målet för eko, men denna seger riskerar att bli en Pyrrhusseger, för trots allt är det fler än var femte lantbrukare som odlar ekologiskt och den skaran behöver snabbt bli betydligt större för redan nu varnar de stora grossisterna för kommande brist av svenskt ekologiskt. Ska vi låta importen öka ännu mera?

Slutligen, det är extra pinsamt att detta sker under en regering som flera gånger har pratat om att man vill ställa om till ett mer hållbart Sverige. Löfven sa följande i sin regeringsförklaring:  “En långsiktig livsmedelsstrategi tas fram för att öka matproduktionen i Sverige och stödja ökad svensk och ekologisk matkonsumtion.”

Men framför allt är det pinsamt att vi har politiker som fortfarande, efter så mycket debatt, vägrar att fatta någon form av politisk strategi för en av vår viktigaste framtidsfråga – maten. Återigen lämnas det ansvaret till oss konsumenter.