Nov 5 2018

Vi har faktiskt inte råd med 1,5 grader!

Det är många som vill äta prinsesstårtan och samtidigt ha den kvar. Det gäller i synnerhet klimatet som på något magiskt sätt ska lösas samtidigt som tillväxten absolut inte får ifrågasättas. Den ska vara evig. Säger man bara att tillväxten ska vara “grön” eller “cirkulär”, så är allt lugnt.  För en politiker att gå ut och säga att vi måste förbruka mindre resurser, främst i form av fossila bränslen, vore det samma som att hoppa fallskärm rakt in i snurran på ett vindkraftverk.

I stället fortsätter man sitt självbedrägeri i stor skala och säger att klimatet kan räddas utan att vi egentligen behöver göra så stora ekonomiska förändringar.

Men sån är inte Björn Lomborg, chef för danska tankesmedjan Copenhagen Consensus Center. Tvärtom. Han  säger i stället rent ut vad det handlar om, att det helt enkelt skulle bli för dyrt att försöka uppfylla målet på 1,5 grader: “Att uppnå kraftigare  temperaturminskningar som 1,5 grader är inte realistiskt, och om man försökte det skulle det bli ofattbart dyrt.” Så skriver han i sin senaste ledare i Svenska Dagbladet.

Han kritiserar den nya IPCC-rapporten för att sakna “cost/benefit-analys av klimatmålen” och menar att den rimliga kostnaden motsvarar en temperaturökning på 3,5 grader i slutet av århundradet. “Att sänka temperaturen mer skulle leda till större kostnader än fördelar med ekonomiska förluster på motsvarande 50 000 miljarder dollar.”

Även om 3,5 graders uppvärmning innebär katastrofala följer för många miljoner människor, så blir det alltså, för dyrt.

Det är givetvis ett oerhört cyniskt sätt att se på världen och sina medmänniskor och det är djupt orättvist. Med vilken rätt har vi tagit andra människors utrymme i anspråk när det gäller konsumtion och klimatpåverkan? Och med vilken rätt anser vi oss inte vilja betala för detta?

Nej, jag delar förstås inte Björn Lomborgs åsikt på något sätt, men jag uppskattar att han är ärlig och inte hycklar. Han är en av få som inte försöker kamouflera det faktum att vi faktiskt inte gör något åt vår klimatpåverkan på allvar, därför att det är för dyrt. Åtminstone för oss som är rika.

Det handlar alltid om pengar och det kan vara bra att hålla det i huvudet nästa gång vi hör en politiker stå där och prata om grön tillväxt.


Oct 31 2018

Hästar, skumgodis och sponken

Den senaste tidens nyheter och diskussioner har bland annat handlat om att även skumgodis, alkohol och husdjur ger växthusgasutsläpp. Det borde egentligen inte vara nyheter och visar väl snarare på enfalden i diskussionerna, men det är glädjande när lite nyanser smyger sig in.

Det brukar sägas att vi bara kan prata om en sak i taget i Sverige och det finns en risk för att det kan vara sant. Vissa saker verkar vi dessutom nästan aldrig kunna prata om. Jag har länge stört mig på att vi så sällan diskuterar klimatpåverkan från den livsmedelskonsumtion som enbart handlar om nöje, nämligen kaffe, te, godis, alkohol, läsk osv. Nu är jag inte asket, jag ser inte ens socker som Roten Till Allt Ont, tvärtom tror jag att vi behöver lite olika njutningsmedel i lagom doser. Men det blir löjligt när man försöker belasta den svenska köttkonsumtionen med brasiliansk regnskogsskövling, men låtsas som det regnar när det gäller  produkter som kaffe och choklad, där merparten av råvarorna kommer från just tidigare regnskog.

Det blir också märkligt när vi blundar för att nöjeskonsumtionen också har klimatpåverkan. Därför var det glädjande när Linda Bakkman i Svenska Dagbladet lyfte att en påse skumgodis ger lika mycket klimatpåverkan som en portion fläskkött. I förbifarten nämnde hon också att pommes frites ger 20 gånger mer växthusgasutsläpp än potatis, vilket inte är det minsta konstigt eftersom i genomsnitt hälften av matens klimatpåverkan ligger efter själva råvaran, dvs i beredning, försäljning, transport, tillagning med mera.

Alkoholen har också varit på tapeten. Anledningen har varit att varmare temperatur gör att kornskördarna förväntas bli lägre och då blir också ölen dyrare. Men alkohol har också en klimatpåverkan. En studie som publicerades under året visade att alkohol står för tre procent av livsmedlens klimatpåverkan, men för storkonsumenter kan det handla om så mycket som elva procent. Det känns visserligen som en kraftig underrapportering (studien bygger på intervjuer), jämfört med Systembolagets siffror som innebär nästan 3 procent av våra totala konsumtionsbaserade växthusgasutsläpp. Oavsett vilken siffra man väljer så är påverkan inte försumbar.

Nyligen skrev jag en krönika åt magasinet Tiden som publiceras i kommande nummer om vårt komplicerade förhållande till djuren och fick då anledning att titta närmare på våra husdjurs klimatpåverkan. Det finns ingen svensk studie över hur mycket växthusgaseffekter som de 16 miljarder kronor som vi lägger på våra katter och hundar egentligen orsakar. Däremot finns det en studie från USA som visar att enbart maten för landets 163 miljoner hundar och katter orsakar hela 64 miljoner ton växthusgasutsläpp per år. (Skulle man räkna in alla transporter, prylar och tjänster som köps till djuren, skulle siffran bli betydligt högre.) Det är mer än de territoriella utsläppen i Sverige som ligger på 53 miljoner ton. Räknat per djur handlar det om 400 kilo växthusgaser, vilket är mera växthusgaser än vad vår nötköttskonsumtion orsakar per person i Sverige.  Sällskapsdjuren konsumerade också 19 procent av all mat, lika stor volym som skulle kunna föda 62 miljoner människor. I samband med arbetet hittade jag en siffra från lantbruksveterinären Kalle Hammarberg som nyligen skrev en debattartikel att svenska katters årliga köttätande motsvarar cirka 100 000 kor! Det är lika många mjölkkor som slaktas i Sverige varje år.

Hästarna ligger ännu risigare till. I en rapport från Hushållningssällskapet uppskattade man hästarnas klimatpåverkan mellan 1,5 och 5 ton växthusgaser per häst och år. Det är mycket. Konsumtionsutsläppen per invånare i Sverige ligger på 11 ton per år.

Så vad vill jag säga med detta, att vi ska sluta äta godis, dricka alkohol och göra oss av med våra husdjur och hästar? Nej, det menar jag inte alls. Men det är märkligt att vi så ihärdigt lyfter vissa djurs klimatpåverkan, men blundar för andras. På samma sätt är det konstigt att vi betonar vissa livsmedels klimatpåverkan, som animalierna, men struntar i den klimatpåverkan som kommer från våra tomma kalorier.

Den här enögdheten är inte riktigt hälsosam i längden.


Oct 26 2018

Håller klimatmatematiken?

PR_WP318_cropDe allra flesta är överens om att vårt livsmedelssystem påverkar klimatet. Men bakom tidningarnas listor på klimatsmarta livsmedel ligger en uträkning som allt fler forskare anser vara grovt förenklad och som grumlar sikten när det gäller att hitta lösningar.
Kort sagt: kan vi lita på livscykelanalysen?

Artikeln finns i  senaste numret av White paper. En utmärkt tidning för alla som är det minsta intresserade av mat. Läs  också Per Styregårds text om klimatmoral.

 

”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!” Beskedet från matkalkylatorn gör att jag känner mig riktigt duktig. Min tallriks klimatpåverkan orsakar bara 0,5 kilo växthusgaser och därmed kan jag äta den till frukost, lunch och middag och ändå inte släppa ut mer än 1,5 kilo växthusgaser, vilket anses vara gränsen för vad vårt klimat klarar av. Det finns bara en liten hake. Den ”måltid” som jag har matat in i WWFs matkalkylator består enbart av 200 gram kyckling. Det innebär att även om jag skippar motionen och drar mig tillbaka till tv-soffan så kommer jag ändå ligga 3–400 kalorier back per dag, plus att jag kommer att få brist på en rad olika näringsämnen. Jag kommer med andra ord att svälta ihjäl, och visst kan vi då tala om en radikal sänkning av min klimatpåverkan, men var det verkligen så det var menat?

Matkalkylatorn tar inte hänsyn till om måltiden är näringsriktig eller inte. Den räknar bara i vikt, inte i kalorier, fett, protein, kolhydrater eller några andra näringsämnen. Den bryr sig heller inte om hur maten är odlad eller uppfödd och absolut inte hur den är transporterad, inhandlad eller tillagad. Den tar heller inte hänsyn till någon annan form av miljöpåverkan – som att min konsumtion av kyckling ökar till 219 kilo om året, nästan tio gånger mer än dagens genomsnittliga kycklingätande, och vad det i sin tur får för konsekvenser på djuromsorg, biologisk mångfald, foderodling, landskap och så vidare.

Men vem skulle vara så dum att den äter på det här viset, kanske vän av ordning nu undrar? Det säger sig väl självt att man inte kan tänka i enskilda livsmedel utan måste se till hela kosten? Ja, gör det verkligen det? Handen på hjärtat, har inte diskussionen om matens klimatpåverkan handlat väldigt mycket om enskilda råvaror och väldigt lite om de större sammanhangen som vår kost, övriga miljöfrågor, jordbrukssystemet och landskapet?

Fortfarande fylls media med diagram över hur många kilo växthusgaser som olika råvaror släpper ut per kilo, trots att detta mått borde vara det mest ointressanta. Till och med hela Sveriges foträta mat-tant, Livsmedelsverket, verkar ha kastat tallriksmodellen överbord och glömt basal kunskap som att det går 10 kilo mjölk på ett kilo ost. I stället informerar man nu på sin hemsida, med viss upphetsning, om att 1 kilo ost orsakar tio gånger mer växthusgasutsläpp än 1 kilo mjölk. Tja, vad är egentligen ost om inte koncentrerad mjölk, kära myndighet?

 

Bakom WWFs matkalkylator hittar vi företaget Carbon Cloud, som bland annat drivs av David Bryngelsson och Fredrik Hedenus. De är mer kända i sina roller som forskare på Chalmers och går ofta ut och argumenterar för att vegansk kost ger lägre klimatpåverkan. Båda Bryngelsson och Hedenus baserar sina beräkningar på siffror som kommer från olika typer av livscykelanalyser.

En livscykelanalys är ett sätt att räkna ut en produkts miljöpåverkan från vaggan till graven och det är också denna metod som nästan helt har dominerat när det gäller att räkna ut matens klimatpåverkan. Men på senare tid har alltfler forskare börjat ifrågasätta livscykelanalysen som metod därför att man menar att den är alltför förenklad och därför inte klarar av att hantera de komplicerade samband som ändå matproduktion handlar om.

 

Låt oss backa bandet något. Livscykelanalysen kommer från början från industrin, och den första användningen inom livsmedelsindustrin skedde redan 1969. Då var det Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande inte avgjord.

Länge användes livscykelanalyser främst för att se var i en produkts eller i ett företags livscykel som miljöpåverkan var som störst och där kan också metoden vara ett användbart verktyg. Däremot blir det genast mer besvärligt när man ska börja jämföra olika produkter med varandra, och blandar man dessutom in komplexa biologiska system i bilden, så är det i princip omöjligt att få fram relevanta siffror.

Matproduktion skiljer sig på många sätt från en vanlig industriell process. Merparten av jordbrukets växthusgaser kommer inte från fossila bränslen, utan beror på biologiska processer som i sin tur ger upphov till växthusgaserna lustgas och metan och som man dessutom saknar kunskap om. När det gäller att beräkna hur mycket koldioxid som fossila bränslen genererar, så råder det ingen tvekan – en förbränd kolatom ger en molekyl koldioxid. Men när det gäller utsläppen av metan och lustgas så finns det mycket stora variationer, utsläppen av lustgas kan skilja upp till tio gånger från samma typ av produktion. Det är dock mycket sällan som man verkligen mäter dessa utsläpp. I stället utgår man från schabloner och uppskattningar. På samma sätt tar man heller inte hänsyn till att de tre växthusgaserna uppför sig på olika sätt. Både lustgas och metan är betydligt kraftigare växthusgaser än koldioxid, men har betydligt kortare livslängd. Lustgas har en livslängd på 120 år. Metan har en livslängd på bara 10–15 år i atmosfären och efter 20 år har effekten stabiliserats, vilket innebär att utsläpp av metan i samma takt inte ger någon ytterligare temperaturhöjning.

Koldioxiden överlever däremot i tusentals år, det är därför som det är så viktigt att få ner utsläppen till noll redan i dag. Men om man som i dag översätter både metan och lustgas till koldioxidekvivalenter så ser man inte dessa väldigt stora skillnader. Därför menar också allt fler forskare att man måste titta på de tre växthusgaserna separat.

Någon borde alltså i ett tidigt stadium av klimatmatsräknandet ställt sig upp och påmint om att man aldrig ska jämföra äpplen med päron och att det även gäller för biffar och morötter. Men det gjorde man alltså inte. När matens klimatpåverkan blev högaktuell, började det ropas på listor, och 2012 kom Elin Röös med sin Mat-klimat-lista. Det var en sammanställning av olika livsmedels klimatpåverkan och listan används fortfarande flitigt, inte minst av tidningar och övrig media.

Det finns en intressant sak i listan som nästan aldrig nämns, nämligen att den visar på stora variationer. Enligt listan ger nötkött 26 kilo växthusgaser, men samtidigt finns en variation mellan 17 kilo (kött från svenska mjölkgårdar) och 40 kilo (brasilianska biffar från skövlad regnskogsmark). För nordiska salladsgrönsaker är variationen ännu större, från 0,2 kilo till 6 kilo växthusgaser per kilo vara, en skillnad på hela 30 gånger! Den siffra som dock har räknats ut som ”genomsnittlig” är 1 kilo. De här stora skillnaderna visar på en av livscykelanalysens akilleshälar, nämligen oförmågan att hantera just jordbrukssystemets stora variationer. Även om det sker stora ansträngningar för att ”industrialisera” matproduktionen, så finns det trots allt fortfarande mycket stora variationer här i världen när det gäller hur man odlar och processar exempelvis en liter morotsjuice.

För att man överhuvudtaget ska kunna ro i land beräkningar med hjälp av den här metoden så måste man alltså göra begränsningar, avrundningar, uppskattningar och extrapoleringar av siffrorna, men det är inte detsamma som att spegla verkligheten.

Man har som bekant inte heller nöjt sig med att jämföra olika livsmedel som har producerats på helt olika sätt, utan även jämfört mat med hela andra sektorer, som transporter. Ingen kan väl ha undgått påståendet om att ett kilo nötkött motsvarar lika stora utsläpp som att köra bil i 15 eller 25 mil? (Uppgifterna har varierat)

Förutom att man jämför biologiska system med fossila bränslen, så räknar man på helt olika sätt. När det gäller bilens utsläpp är det nästan alltid enbart utsläppet ur avgasröret som räknas. I beräkningen ingår inte utsläppen från utvinningen och tillverkningen av bensinen och dieseln. (Här kan det vara intressant att veta att enbart utvinningen av fossila råvaror ger större utsläpp av metan än vad världens idisslare gör.) Någon enstaka gång räknar man in tillverkningen av bilen, men aldrig den växthusgaspåverkan som skedde när man utvann råvarorna till bilen och inte heller alla de transporter som krävdes för detta. Man räknar inte in den mycket stora klimatpåverkan som transportsystemet har orsakat i form av vägar, parkeringsplatser med mera. Man räknar absolut inte med den förändrade markanvändning som detta transportsystem har inneburit, all den åkermark, all den skog som har försvunnit där vägarna har dragit fram, gruvorna byggts, oljefält och naturgasfält anlagts osv, osv.

För köttets del räknar man betydligt längre ner i kedjan och tar med växthusgasutsläpp från foderodling, förändrad markanvändning vid exempelvis skövling av regnskog i Brasilien, lustgasutsläpp från gödseln med mera.

Man räknar alltså på två helt olika sätt.

Livscykelanalysen kritiseras nu som metod inom forskarvärlden. Ett exempel är artikeln The role of life cycle assessment in supporting sustainable agri-food systems: A review of the challenges. Forskare från Italien, Spanien, Nya Zeeland och även Sverige (Ulf Sonesson från SP – SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut) gör en omfattande genomgång av metodens begränsningar. Där skriver man bland annat att personer som använder livscykelanalysen som metod ”ofta drar alldeles för starka slutsatser” (min översättning) Ett område där det blir särskilt tydligt är när man jämför intensiv produktion med extensiv. Den vanliga slutsatsen från livscykelanalyser är att ju snabbare ett djur växer och blir mat, desto lägre blir växthuseffekten per kilo kött. (Det är ju därför som kycklingen alltid vinner över en betande kossa.) Men författarna menar att om man bara tittar på miljöpåverkan per liter/kilo produkt så kan man missa en ökning av den totala påverkan på miljön i form av förlust av biologisk mångfald, minskad markbördighet, ökad användning av kemikalier osv, i ett mer intensivt system. Bland annat av den här anledningen så anser inte författarna att dagens livscykelanalys är en heltäckande metod eftersom den inte klarar av att räkna in alla de parametrar som talar om huruvida ett livsmedel är hållbart producerat eller inte.

Påverkan av den biologiska mångfalden, markbördighet och erosion är för komplicerade processer för att metoden ska kunna omfatta detta. Arbetsförhållanden och djuromsorg är några andra exempel på sådant som de flesta konsumenter anser ingår i hållbarhet, men som inte ingår i livscykelanalyserna.

Man pekar också på den stora variationen när det gäller produktionen av mat. Det gäller produktionssätt, klimat, jordmån, men även i leden efter gården, alltså hur råvaran förädlas, transporteras, tillagas och äts. En annan studie visar också på livscykelanalysens problem att täcka in matproduktionens variation. Den jämför ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och kommer fram till att klimatpåverkan varierar väldigt mycket. Exempelvis varierar skillnaden mellan en liter ekologisk mjölk och en konventionell liter mjölk, mellan hela -38 och +53 procent.

En annan sak som allt mer ifrågasätts är användningen av ekonomisk allokering, alltså att man fördelar klimatpåverkan utifrån det ekonomiska värdet, vilket man gör inom livscykelanalyserna. Att kött från svenska mjölkgårdar bara anses ge 17 kilo växthusgaser per kilo beror på att man fördelar en del av utsläppen på mjölken, utifrån mjölkens och köttets ekonomiska värde.

Att fördela växthusgaser utifrån ekonomi är inte så enkelt som det kanske först låter. Hur ska man egentligen se på exempelvis pressresten från rapsolja (rapskaka) som blir foder till mjölkkor? Ska en del av rapsodlingens klimatpåverkan då läggas på mjölken eller ska en del av kossans klimatpåverkan läggas på rapsen, eftersom rapsbonden får betalt för rapskakan? Och hur ska man se på betande kor som får naturbetesstöd för sitt naturvårdsarbete? I vissa fall kan detta bidrag stå för hälften av intäkterna, borde då inte hälften av klimatpåverkan läggas på naturvården?

 

Det finns anledning att fundera över varför man har använt sig av denna industriella räknemetod på något så omfattande och komplext som vår matproduktion. Det är lite grann som att försöka räkna ut om Gud finns genom att mäta med tumstock. Kanske är det ett uttryck för den övertro på ingenjörskonst som har präglat mycket av maten och livsmedelsproduktionen sedan andra världskriget? Troligen är det också en effekt av den förflyttning av miljöansvaret för maten som har skett under senare tid, från bönderna, livsmedelsindustrin och politiken – till konsumenterna. För om det är vi konsumenter som ska se till att maten blir klimatsmart, då behöver vi siffror när vi ska stå där i affären och välja livsmedel.

Oavsett vilken drivkraften har varit, så står det nu allt mer klart att detta räknesätt har så stora luckor att det inte känns relevant. Det finns inget som tyder på att dagens noggranna siffror har så mycket med verkligheten att göra.

 

Så ska man då bara ge upp försöket att beräkna vilken mat som ger mest klimatpåverkan? Nej absolut inte, men man bör göra några rätt radikala förändringar och titta på systemnivå snarare än på enskilda livsmedel och ta hänsyn till alla miljöproblem och inte bara klimatet. Och när det gäller klimatet bör man återvända till kärnproblemet, användningen av de fossila bränslena i dagens matkedja. Det är något som det går hyfsat bra att räkna på och som även gör direkt nytta om man får bort från systemet.

 

Precis som forskningen om sambanden mellan mat och hälsa har gått från att titta på enskilda näringsämnen till att titta på kostmönster och livsstil, är det även dags för klimatmatsforskningen att vidga sina vyer.

För när allt kommer omkring är inte den hållbara lösningen att äta 219 kilo kyckling per år.

 

 

 


Oct 3 2018

Kritiken mot klimat-matten

Följande text är början på en längre artikel i tidningen White Paper som kritiskt granskar den räknemodell som ligger till grund för många påståenden kring matens klimatpåverkan. Vill du läsa hela artikeln, så köp tidningen eller ännu hellre, prenumerera! Då får du inte bara läsa mig utan också en många andra duktiga skribenter.

”Rädda klimatet och bli vegan.” ”Skippa köttet och kör dubbelt så mycket bil” De senaste årens diskussioner om matens påverkan på klimatet har varit fulla av förenklingar och en stor anledning till detta är sättet att räkna ut klimatpåverkan – livscykelanalysen. Men nu är det flera forskare som ifrågasätter metoden, just för att den grumlar sikten.

”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!” Beskedet från matkalkylatorn gör att jag känner mig riktigt duktig. Min tallriks klimatpåverkan orsakar bara 0,5 kilo växthusgaser och därmed kan jag äta den till frukost, lunch och middag och ändå inte släppa ut mer än 1,5 kilo växthusgaser, vilket anses vara gränsen för vad vårt klimat klarar av. Det finns bara en liten hake med det hela, den ”måltid” som jag har matat in i WWFs matkalkylator består enbart av 200 gram kyckling. Det innebär att även om jag skippar motionen och drar mig tillbaka till tv-soffa, så kommer jag ändå ligga 3-400 kalorier back per dag, plus att jag kommer att få brist på en rad olika näringsämnen. Jag kommer med andra ord att svälta ihjäl och visst, då kan vi visserligen tala om en radikal sänkning av klimatpåverkan, men var det verkligen så det var menat?

Matkalkylatorn tar inte hänsyn till om måltiden är näringsriktig eller inte. Den räknar bara i vikt, inte i kalorier, fett, protein, kolhydrater eller några andra näringsämnen. Den bryr sig heller inte om hur maten är odlad eller uppfödd och absolut inte hur den är transporterad, inhandlad eller tillagad. Den tar heller inte hänsyn till någon annan form av miljöpåverkan, som vad det innebär att min kycklingdiet leder till att min konsumtion av kyckling ökar till 219 kilo, vilket är nästan tio gånger mer än dagens genomsnittliga kycklingätande. Och vad det i sin tur får för konsekvenser på djuromsorg, biologisk mångfald, foderodling, landskap och så vidare.

Men vem skulle vara så dum att den äter på det här viset, kanske vän av ordning nu undrar? Det säger sig väl självt att man inte kan tänka i enskilda livsmedel utan måste se till hela kosten? Ja gör det verkligen det? Handen på hjärtat, har inte diskussionen om matens klimatpåverkan handlat väldigt mycket om enskilda råvaror och väldigt lite om de större sammanhangen som vår kost, övriga miljöfrågor, jordbrukssystemet och landskapet? Fortfarande fylls media med diagram över hur många kilo växthusgaser som olika råvarorna släpper ut per kilo vara, trots att detta mått borde vara det mest ointressanta. Till och med hela Sveriges foträta mat-tant, Livsmedelsverket, verkar ha kastat tallriksmodellen överbord och glömt basal kunskap som att det går 10 kilo mjölk på ett kilo ost. I stället informerar man nu på sin hemsida, med viss upphetsning, om att 1 kilo ost orsakar tio gånger mer växthusgasutsläpp än 1 kilo mjölk. Tja, vad är egentligen ost om inte koncentrerad mjölk, kära myndighet?

Bakom WWFs matkalkylator hittar vi företaget Carbon Cloud, som bland annat drivs av David Bryngelsson och Fredrik Hedenus. De är mer kända i sina roller som forskare på Chalmers och går ofta ut och argumenterar för att vegansk kost ger lägre klimatpåverkan. Båda Bryngelsson och Hedenus baserar sina beräkningar på siffror som kommer från olika typer av livscykelanalyser. En livscykelanalys är ett sätt att räkna ut en produkts miljöpåverkan från vaggan till graven och det är också denna metod som nästan helt har dominerat när det gäller att räkna ut matens klimatpåverkan. Men på senare tid har alltfler forskare börjat ifrågasätta livscykelanalysen som metod därför att man menar att den är alltför förenklad och därför inte klarar av att hantera de komplicerade samband som ändå matproduktion handlar om.

Låt oss backa bandet något. Livscykelanalysen kommer från början från industrin och den första användningen inom livsmedelsindustrin skedde redan 1969. Det var Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande inte avgjord.

(Artikeln fortsätter i nummer 3 av White Paper som du hittar i välsorterade kiosker, eller beställer direkt hos White Guide, se länk ovan.)


Jul 2 2018

Hej matematik

Sommaren är till för träning och för att komma i form. Hungry&Angry kör igång med några lätta träningspass.  Några tankar om dagen samt lite huvudräkning kan vara tillräckligt för att hålla hjärnan i trim.

I Svenska Dagbladets klimatserie testar en av reportrarna att äta veganskt. Vi får visserligen inte så mycket information om vad som äts, men några livsmedel nämns. Första frukosten består av knäckemacka med avokado och svart kaffe. Brödet är det inte så mycket att säga om, men avokadon är inte bara en miljövärsting utan även tung när det gäller klimatpåverkan. Enligt Carbon Footprints Ltd ligger klimatpåverkan för ett 2-pack avokado på 0,85 kilo koldioxidekvivalenter.  Räknat på ett kilo avokado skulle det här ge ungefär 2,5 kilo växthusgaser. Det här är förmodligen lågt räknat. En studie gjord på import av exotisk frukt och grönt till en livsmedelskedja i Schweiz visade att det finns stora variationer, upp till 7 kilo växthusgaser per kilo avokado.

Men låt oss räkna lågt och utgå från 2,5 kilo växthusgaser per kilo avokado.  Säg att reportern äter en avokado på sin frukostmacka varje dag, då skulle hon under ett år orsaka utsläpp på 155 kilo växthusgaser, vilket är nästan hälften av den klimatpåverkan som en genomsnittlig konsumtion av nötkött orsakar.  Enligt Jordbruksverket förbrukar vi 24 kilo nötkött per person, motsvarande 12,25 kilo nötkött i benfri form. Enligt Röös Mat-klimat-lista orsakar ett kilo benfritt nötkött 26 kilo växthusgaser – 12,25 x 26 kilo = 318,5 kilo växthusgaser.

Vad visar den här enkla räkneoperationen? Jo att om man vill minska sin kosts klimatpåverkan så behöver man även fundera på VAD man ska ersätta nötköttet med. Det är inte riktigt så enkelt som att bara “ta bort köttet”.

Vi har inte heller sagt något om kaffet. Enligt Mat-klimat-listan ger ett kilo kaffepulver 3 kilo växthusgaser. Om vi använder 8 gram kaffepulver per kopp, landar vi på 24 gram växthusgaser per kopp, räknat enbart på kaffepulvret. Men Mat-klimat-listan visar också att det finns stora variationer, från 2 kilo till 10 kilo växthusgaser. Arvid Nordqvist kommer i sin livscykelanalys fram till att deras kaffe ger 4,87 kilo växthusgaser per kilo kaffepulver, vilket innebär 39 gram växthusgaser per kopp. Men kaffe är mer än pulvret. Andra beräkningar som tittat på den färdiga drycken hamnar mellan 80 och 125 gram  växthusgaser per deciliter kaffe. Den här studien över  en kopp kenyanskt kaffe har ett spann mellan 59 och 101 gram växthusgaser. Storleken på en kaffekopp varierar, men ett vanligt mått brukar vara 1,25 deciliter. Utgår vi från dessa studier som har tittat på hela drycken så landar alltså morgonens kaffekopp på allt mellan 59-156 gram växthusgaser. Vårt morgonkaffe ger då mellan 21 och 56 kilo växthusgaser per år. Dricker vi två koppar, och många av oss gör trots allt det på morgonen, så ger morgonkaffet 118-312 gram växthusgaser, eller 43 och 114 kilo växthusgaser per år.  Om vi räknar med hela vår kaffekonsumtion, vi dricker någonstans mellan 3 och fyra koppar per dag, så landar vi på allt mellan 65 och 228 kilo växthusgaser.Det kan jämföras med växthusgaserna från vår genomsnittliga fläskkonsumtion som ligger på 99 kilo per år och person.

Och då har vi inte räknat med att merparten av allt kaffe vi dricker kommer från mark som tidigare bestod av regnskog och vars avverkning har orsakat stora mängder utsläpp av koldioxid. Men den parametern finns aldrig med i livscykelanalyser som görs på på grödor som kaffe, kakao, soja för humankonsumtion, palmolja, bananer och annan exotisk frukt. Bara på kött.

Kaffe är ett njutningsmedel och som vi alla vet så tillför kaffe inga kalorier, vitaminer eller mineraler. Det är helt enkelt något som vi mycket lätt skulle kunna plocka bort från vår kost, utan att behöva ersätta det med något annat. Nu förespråkar jag inte något kaffe-förbud, tvärtom, jag njuter också mitt kaffe. Men det är ändå lite märkligt att vi enbart diskuterar vissa livsmedels klimatpåverkan och inte andra, framför allt inte de livsmedel som faktiskt inte ger oss någon näring.

 

 


Jun 27 2018

Räkna rätt och räkna snett

“Visste du att ett kilo oxfilé skapar lika stora utsläpp som en medelstor bil gör på 15 mil?” Så skriver Svenska Dagbladet i en av sina artiklar om köttets klimatpåverkan. På samma sätt påstår man att köttkonsumtion för många svenskar är det område som orsakar mest utsläpp. Inget av påståendena är sant.

 

Länge har vi matats med jämförelser om bilåkande och köttätande där bilen alltid framstår som något av en bagatell jämfört med biffen. Vad ingen däremot säger är att man räknar på två helt olika sätt. När det gäller bilens utsläpp är det enbart vad som sker i avgasröret som räknas med. Man räknar inte med påverkan från utvinningen och tillverkningen av bensinen och dieseln. Man räknar heller inte den växthusgaspåverkan som skedde när man utvann råvarorna till bilen, vid byggandet av bilen och inte heller alla de transporter som krävdes för detta. Man räknar inte in den stora klimatpåverkan som transportsystemet har orsakat i form av vägar, parkeringsplatser med mera. Man räknar absolut inte med den förändrade markanvändning som detta transportsystem har inneburit, all den åkermark, all den skog som har försvunnit där vägarna har dragit fram, gruvorna byggts, oljefält och naturgasfält anlagts osv osv.

Men för köttet räknar man betydligt längre i kedjan och tar med växthusgasutsläpp från foderodling, förändrad markanvändning vid exempelvis skövling av regnskog i Brasilien, lustgasutsläpp från gödseln med mera.

Man räknar alltså på två helt olika sätt och att då jämföra de här båda räknesätten är bedrägligt.

Återigen gäller den gamla regeln – om något antingen framstår som för bra för att vara sant eller för dåligt för att vara sant, då finns det anledning att räkna en gång till.

Påståendet att konsumtionen av kött för många människor är den största påverkan är heller inte sant. Jag har skrivit om detta tidigare i flera olika inlägg, men låt oss ta en snabb repetition: Vi orsakar var och en 11 ton växthusgaser genom vår konsumtion. Maten står, enligt Naturvårdsverket, för 2 ton. Alla animalier står för cirka 1 ton, vilket motsvarar en tredjedel av våra kalorier. Nötköttet står för cirka 350-400 kilo växthusgaser.

 


Jan 15 2018

Jobba mindre och rädda världen

Skippa flyget och ta tåget i stället? Välja ekologiskt? Dra ner på köttet? Köpa en ny elbil eller köra med den gamla bensindrivna tills den har gjort sitt? Det finns många frågor att ta ställning till om vi vill minska vår klimatpåverkan och ytterst handlar det om att ändra vår livsstil. Men vad innebär det egentligen?

Ofta blir svaret på en hållbar livsstil att vi ska handla begagnat, välja miljömärkt, reparera i stället för att köpa nytt och koppla upp oss på den cirkulära ekonomin. Allt detta är givetvis bra, men det räcker inte. Vi måste också konsumera mindre. Betydligt mindre. Sverige är ett av de länder som behöver minska sin konsumtion allra mest eftersom vi hör till dem som kraftigt lever över våra tillgångar.

Enligt WWF skulle det behövas drygt 4,2 jordklot om alla skulle leva som vi gör i Sverige. Det är en ökning från 3,7 jordklot på bara några år, trots den stora medvetenheten om klimathot och miljöpåverkan. Varför har svenskarnas livsstil en så stor påverkan? Svaret är att vi är rika och det finns inget samband som är så starkt som det mellan inkomst och klimatpåverkan. Ju rikare ett land är, desto större klimatpåverkan.

Världen är inte rättvis och det gäller även växthusgasutsläppen. Om vi fördelar de globala växthusgasutsläppen på alla jordens människor hamnar vi på 5 ton koldioxidekvivalenter. Det är drygt dubbelt så mycket som det borde vara, utsläppsutrymmet kanske är cirka 2 ton per person. Sverige släpper ut hela 11 ton växthusgaser om vi tittar på konsumtionssiffrorna. Ett land som Indien ligger under 2 ton och en del afrikanska länder söder om Sahara på drygt 1 ton.  Liknande siffror hittar vi om vi tittar på matsvinn. Trots brist på kylkedja slänger fattiga afrikanska länder bara en tiondel av maten jämfört med oss svenskar. Ju rikare, desto mera svinn alltså.

Det är inte bara skillnad mellan fattiga och rika länder utan också mellan fattiga och rika människor. Den rikaste tiondelen i Sverige står för knappt 20 procent av utsläppen, medan den tiondel som har lägst disponibel inkomst bara orsakar fem procent av utsläppen. Förenklat kan man säga att de rikaste släpper ut fyra gånger mer växthusgasutsläpp än de fattigaste.

Det här är egentligen enkel matematik – den som har mer pengar, konsumerar också mera och gör därmed av med mer resurser. Därför räcker det inte att enbart göra klimatsmarta och miljövänliga val, själva konsumtionen måste också minska och det enklaste sättet att åstadkomma det, är att minska inkomsterna, särskilt för de som tjänar mest. Det här är besk medicin att svälja för ett rikt land som Sverige och inget budskap som någon politiker vågar gå till val på. Men om vi verkligen vill minska vår klimatpåverkan så är det där vi landar.

En mer hållbar livsstil skulle innebära att vi ägnade mindre tid åt lönearbete och mera tid åt sysslor som vi har börjat köpa allt mer, som matlagning, städning, reparationer och odling, men också åt umgänge med andra människor och sådana verksamheter som vi i dag klassar som fritid. Det skulle vara ett annat liv och kanske skulle det rent av vara bättre.

Texten har publicerats som krönika hos Ekolådan.


Jun 13 2017

Rädda världen? Easy peasy!

Har du klimatångest? Sluta upp med det. Det är hur enkelt som helst att göra något åt det hela, du behöver bara köpa 6 flaskor av flaskvattnet “Tree in a bottle” så har du  kompenserat för hela ditt årliga utsläpp av växthusgaser. Låter det för bra för att vara sant? Det är det också.

I lite mer piffiga butiker så hittar man vattenflaskan Tree in a bottle. Det är vanligt kranvatten i en snygg förpackning, men enligt marknadsföringen är vattnet mycket mer än så. Det är lösningen på hela din klimatpåverkan. Företaget planterar nämligen ett träd i Etiopien för varje flaska du köper och eftersom träd binder kol så har man räknat ut att det räcker med 6 flaskor och 6 träd för att klimatkompensera för ett helt års utsläpp av växthusgaser.

Nu kanske du undrar varför  ingen har berättat detta förut, för om det vore så enkelt skulle vi ju inte alls behöva ha all denna diskussion om att fasa ut de fossila bränslena och ändra livsstil. Just det. Det var just det. OM det vore så enkelt. För det stämmer givetvis inte. Det finns en rad fel i hela resonemanget och då tänker jag inte i första hand på att företaget i fråga inte har koll på att utsläppen ligger på 11 ton per person enligt Naturvårdsverket, utan tror att det handlar om knappt 5 ton.  Nej det verkligt magstarka är ju att man anser att det räcker med 6 träd för att klimatkompensera hela mitt årliga utsläpp.

Men varför lägga energi på detta? Vad spelar det för roll om ännu ett företag går in och försöker tjäna lite kulor i hållbarhetssvängen? Det drabbar ju sällan någon fattig och om en och annan av oss miljömuppar kommer att sova lite bättre om natten därför att vi tror att vi har shoppat oss loss från klimatångesten, so what?

Självfallet finns det inte så stor anledning att hetsa upp sig över det enskilda företaget, tids nog lär nog marknadsdomstolen se till att de hyfsar till sin marknadsföring ändå. Men Tree in a bottle är inget enstaka undantag, utan snarare tidstypiska för mycket av det som sker inom  hållbarhetsgeschäftet just nu. Det går ut på att du ska lösa klimatpåverkan, inte genom att försöka påverka politiken eller förändra din livsstil, utan genom att konsumera. (Tillväxten och klimatarbetet går hand i hand, skrev ju nyligen Isabella Lövin och Hagainitiativets Nina Ekelund i en debattartikel i Huffington Post och lyckades framställa det som att Sveriges utsläpp har minskat när de i själva verket har ökat.)

En annan gemensam nämnare för kranvattensföretaget och den övriga rädda-världen-industrin är att du ska köpa dig fri. Du ska dessutom göra det genom att ta någon annans plats i anspråk, nämligen mark i ett utvecklingsland där visserligen träd kan vara av godo, men där du faktiskt låser upp marken i åtminstone hundra år om det ska ha någon som helst effekt. Det handlar om flera generationers bönder som kanske just nu välkomnar idén med träd på sin mark men om redan 20 år kanske vill ha marken till någon annat. Även om viljan och intentionerna är goda så är det trots allt frågan om ett slags landgrabbing.

Att försöka kompensera utsläpp av växthusgaser med hjälp av trädplantering är en vanlig metod, men inte desto mindre tveksamt på flera sätt. Det här inslaget från Sveriges Radio Kaliber har några år på nacken men ger ändå en snabb och översiktlig bild av de invändningar som finns. Träd binder förstås kol, men om de huggs ner, brinner upp, ruttnar, äts upp av termiter så frigörs koldioxiden igen. Här pratar forskarna om att träden måste stå i minst hundra år för att det ska ha någon som helst effekt, men även detta är ifrågasatt av andra forskare. Det är nämligen inte självklart att det går att kompensera fossilt kol som har byggts upp under en oerhört lång tid med det kol som har en betydligt kortare omloppstid i form av träd och andra växter.

Men varför låta vetenskapliga rön förstöra en bra affärsidé?


Oct 5 2016

Kappvändarna

I sin senaste kampanj för att vi ska äta mindre kött verkar Coop ha slängt ut alla sina bebisar med badvattnet. Borta är traditionen av saklig konsumentinformation liksom den tidigare gedigna kunskapen om lantbruk, ekosystem och miljö. Istället får vi en tendentiös  och slafsigt hopsnickrad PR-kampanj som har mycket litet att göra med den hållbarhet man säger sig värna.

Coops senaste kampanj ”den nya vardagsmaten”, som uppmanar oss att äta mindre kött är en pinsam och tendentiös historia. Det är ett resultat av vad som händer när ett företag vill visa att “man hänger med i debatten” och snabbt rafsar ihop lite uppgifter utan att förstå eller reflektera över innebörden.För det är svårt att se Coops kampanj som något annat än populism. Det är exempelvis bara ett år sedan som år sedan som Coop lanserade sitt kött från Australien och den dåvarande hållbarhetschefen Louise König stod och försvarade importen i media. Då lät det så här i marknadsföringen: “Australiens nötkött är oerhört saftigt och smakrikt, hållbart producerat med stor omsorg om djuren, helt i enighet med de djurhållningsregler som finns i Europa.”

Då var det trenden med importerade, spannmålsuppfödda möra biffar på krogen som man ville haka på. Nu har vinden och kapporna vänt.

Att företag ägnar sig åt att ikläda sin miljömässigt mer eller mindre tveksamma verksamhet i  hållbarhetsfluff är  är något som händer dagligdags. Men i Coops fall blir det extra anmärkningsvärt för detta är ändå ett företag som under lång tid har haft personer med en gedigen kunskap om matens påverkan på miljön och som bland annat har betytt mycket för att utveckla den ekologiska marknaden. Det är också ett företag som har en lång tradition av saklig konsumentinformation, som vill att konsumenterna ska vara upplysta och kunniga om mat och miljö. Eller åtminstone har velat, för nu sviker man definitivt sina kunder/medlemmar och det är betydligt allvarligare än att man dragit på sig böndernas ilska. För i den växande oro som alltfler människor känner när det gäller maten och dess påverkan på hälsan och miljön, sällar sig Coop till de som gärna grumlar sikten och spär på osäkerheten,  i stället för att försöka förstå de ekologiska sambanden och förklara dem.

I filmen “Kära köttbit” så blandas både bildgrepp och faktafel som påminner om propagandafilmen Cowspiracy. Skövlad regnskog blandas med svenska beteshagar. Coops motivation är att köttkonsumtionen är en global historia, liksom klimatpåverkan och därmed är det alltså sammanblandningen relevant. Men om nu Coop skulle vilja göra något åt just importerade köttkonsumtionen, kan man ju undra varför ingen på företaget har funderat på att sluta importera kött?  Det är ju trots allt Coop som avgör vad Coops kunder kan konsumera, inte kunderna.

Coop bygger sin kampanj på tre påståenden:

– “35 kilo mer växthusgaser”. Coop hävdar att det går åt 35 kilo mer växthusgaser att äta kött jämfört med växtprotein. Det man jämför med är baljväxter som är ett bra och resurssnålt livsmedel, men Coop propagerar inte enbart för baljväxter, utan för grönsaker i stort och där finns det stora skillnader i klimatpåverkan.  Jämförelsen gäller också torkade baljväxter som ingen av oss kan äta. Vi äter dem tillagade, ofta i sällskap med en massa andra råvaror så jämförelsen blir också där haltande. När man jämför växthusgasutsläpp, gäller jämförelsen enbart vad som sker inom jordbruket. Livsmedelsförädling, transporter, kyla, tillagning, svinn  osv – inget av detta räknas in. Det är exempelvis en mycket stor skillnad på en rå morot och en pressad morotsjuice när det gäller klimatpåverkan. På samma sätt är det skillnad på hur mycket växthusgaser som nötköttet har orsakat beroende på hur djuret har fötts upp och på vilka marker, något som inte heller tas hänsyn till. Att jämföra livsmedel på detta vis ger alltså  inte hela bilden.

– “10 gånger mer mark”. Coop hävdar att det går åt tio gånger mer mark för att få fram ett kilo nötkött jämfört med ett kilo växtprotein. Coop nämner dock inget om att många av världens marker som har betande djur inte  är lämpade för att odla växter överhuvudtaget. Det är för kallt, för torrt eller för mager jord för att det ska kunna växa något annat gräs. Detta gäller även stora delar av Sverige som har ett klimat och många marker som lämpar sig bättre för betande djur än för odling.

“6 gånger mer vatten”. Coop påstår också att det går åt 6 gånger mer vatten för att producera nötkött jämfört med växtprotein. Siffrorna man använder bygger på det så kallade vattenfotavtrycket som är en omdiskuterad mätmetod, inte minst för att den också inkluderar regnvatten, som utgör den stora posten. Räknar man däremot bort regnvattnet så blir skillnaden däremot inte så stor mellan kött och spannmål. Då går det åt 5 liter vatten per gram protein för att odla spannmål och 7 liter vatten per gram nötköttsprotein. Läs Gunnar Rundgrens utmärkta bloggpost om vattenfotavtryck här.

Men inte nog med detta, Coop förmår inte ens att tillämpa sina egna källor när man glatt tipsar om receptet på tacos på cashewnötter. Det är nämligen så att nötter har mer än dubbelt så hög vattenförbrukning än nötkött, om vi räknar som Coop, nämligen inkluderar regnvattnet. Och räknar vi på ett mer relevant sätt, dvs enbart det vatten som går åt, så kräver nötter hela 4 gånger högre vattenförbrukning än nötkött per gram protein.

Vi kanske inte ska döma Coop för hårt. Kanske kommer nötterna i en egen kampanj i vår? Eller så kanske det blir kaffet, palmoljan, avocadon, sojan, kakaon eller… Det finns gott om råvaror att ifrågasätta, men hur skulle det vara om Coop istället på allvar ställde krav på HUR maten har producerats som man säljer i sina butiker? Det finns ju en gedigen historia att knyta an till.

 

 

 

 


Mar 10 2016

Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2.

“Ät 120 kilo kött och rädda klimatet!” Den löpsedeln är det förmodligen bara en tidsfråga innan den dyker upp hos en pressbyrå nära dig. För en gång är det inte något som kvällstidningarna har totat ihop själva, utan det hela bygger på en vetenskaplig rapport. Personligen anser jag att detta visar hur galet det blir om man bara fokuserar på en liten del av matens miljöpåverkan, klimatet.

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle återkomma med något om Chalmersforskarnas senaste studie. Studien går ut på att visa hur EUs klimatmål kan nås genom att kombinera olika typer av kost med diverse tekniska förbättringar och påminner i stort om forskarnas tidigare resonemang. Jag tänker därför inte diskutera detta alltför ingående.

Några saker kan dock vara på sin plats att nämna och jag gör det framför allt för att visa hur, i mitt tycke, märkligt det kan bli om man bara tittar på ett problem i taget, i det här fallet klimatet.

Rapporten kommer fram till att jordbruket kan halvera sin klimatpåverkan genom en rad olika tekniska lösningar, men att detta inte räcker, det måste också till radikala förändringar av vår kost. Den tekniska utvecklingen berör flera områden, allt från effektivare utfodring, snabbare tillväxt av djuren, gödselhantering till teknik som ännu befinner sig på forskningsstadiet och kanske aldrig blir verklighet. Och därmed finns det  anledning att vara skeptisk till om den tekniska utvecklingspotentialen verkligen är så stor som påstås. Till och med Greppa Näringen, som är mycket positiva till rapporten, därför att den pushar för jordbrukets potential att  minska sina utsläpp med ny teknik, flaggar för att försök med nitrifikationsinhibitorer för att minska utsläppen av lustgas från marken inte är helt okomplicerade. För övrigt så verkar också Greppa Näringen gilla ett av rapportens budskap att ju mer åtgärder som sker på gården, desto mindre behöver konsumenten involveras.

Tittar vi på kosten så blir det uppenbart att den måste förändras, i alla fall om man räknar som David Bryngelsson och hans kollegor gör. De utgår nämligen från att konsumtionen av kött ökar med 46 procent procent fram till 2050, vilket är en helt osannolik siffra. I Sverige hade vi visserligen en mycket kraftig ökning mellan 1990-2010 på cirka 50 procent. Denna ökning var exceptionell och berodde till mycket stor del på EU-inträdet då det plötsligt kom in billigt kött. Tittar man i stället på ökningen av köttkonsumtionen i EU-27 så ökade den under 1995 till  2009 med bara tre procent. Att utgå från en 46-procentig framtida ökning måste anses som mycket tvivelaktigt. Men det är självklart en användbar räkneövning om man vill få upp en katastrofkänsla.

Vilken kost är det då som klarar klimatmålet? Ja till att börja med så är  förutom vegankosten så är det, lite förvånande “climate carnivore” – en köttfrossardiet på hela 120 kilo kött och nästan 50 procent mer kött än vad vi äter i dag, som  klarar klimatmålet.  I köttfrossardieten är nötköttet borta och i stället handlar det främst om kyckling, men också gris, ägg och fisk.  Här finns heller inga mejeriproidukter utan i stället dricker man stora mängder sojamjölk, hela 97 kilo. Vegandieten innehåller förstås inga animalier. I stället får veganen sitt protein från främst baljväxter, nötter, frön och sojamjölk och det rör sig om mycket stora mängder. I dag äter vi i snitt 4,4 kg baljväxter, vilket veganen får tiodubbla. Ett vanligt missförstånd är att en mer klimatvänlig diet handlar om att byta kött mot grönsaker, men vad det framför allt är frågan om är baljväxter. Det blir extra tydligt här då vegandieten innebär att man äter mindre grönsaker, 124 kilo i stället för 143 kilo som vi äter nu och som även gäller för köttfrossardieten. Nötter och frön ökar också mycket kraftigt för veganen, från 2,6 kg till hela 16 kilo! Och veganen dricker också lika mycket sojamjölk som köttfrossaren. Båda två måste också sätta i sig fem kilo mera vegetabilisk olja ( idag äter vi 13 kilo) för att få i sig tillräckligt mycket fett.

Det finns i princip inget resonemang om varifrån det vegetabiliska proteinet (baljväxterna) eller oljan ska komma. Ska det odlas i Sverige eller ska det importeras? Forskaren Elin Röös som är den i Sverige som hittills har försökt studera vad en mer vegetabilisk kost skulle innebära för jordbruket, hennes beräkningar visar att en ökad konsumtion av baljväxter skulle innebära tio procent av åkerarealen. Chalmersrapportens 45 kilo ligger ytterligare en bra bit över det.  I dag odlas det baljväxter för mänsklig konsumtion på mindre än en promille av åkermarken. Att skala upp till dessa volymer kommer inte bli enkelt.

Även andra stora frågor viftas lättvindigt undan. En sådan är konflikten mellan klimatet och djurvälfärden. Gris och kyckling ger låga utsläpp av växthusgaser eftersom de växer snabbt och inte producerar metan, men å andra sidan vet vi att dessa djurfabriker, som det för det mesta är frågan om, innebär torftiga miljöer som gör djuren sjuka. David Bryngelsson och hans kollegor nämner konflikten, men nöjer sig med att konstatera att det går att förbättra djurvälfärden och att detta inte behöver stå i konflikt med minskade växthusgasutsläpp.

En annan sak som man tar lätt på är den biologiska mångfalden, kopplat till betande djur och hagmarker.  Jo visst finns det vissa arter som gynnas av gräsmarkerna, men det finns även andra som inte gör det, lyder ett resonemang. Och vill man ändå gynna detta, så kan man ge riktade bidrag.  Man för också ett resonemang om att minskad nötköttskonsumtion skulle innebära mindre avskogning i Latinamerika och alltså stärka biodiversiteten där. Men hur detta skulle hjälpa den biologiska mångfalden i Europa, framgår inte.

Det finns mycket mer att säga om denna rapport, men låt oss inte spilla mer tid på den. Låt oss i stället ägna oss åt en forskare som inte väjer för konflikterna när det gäller matens miljöproblem, forskaren Tara Garnett. Hon är en av de absolut mest intressanta på området. Mer om henne i nästa blogg.