May 17 2019

De urbana bondfångarna

Den här texten skrev jag i samband med att Plantagon gick i konkurs. Den publicerades nyligen på Ekoweb, där jag har nöjet att skriva krönikor.

“Vi hoppas att storskalig vertikal stadsodling ska bidra till att lösa framtidens matbrist, och också bidra till att skapa jobb i utsatta områden. Vertikalodling är helt klart framtiden.”

Så står det i Trygghetsrådets nya broschyr ”Framtidens arbetsliv är här”. Ett av framtidsjobben är ”vertikalodlare”, dvs inomhusodling på höjden. Och den som uttalar sig är en representant för Plantagon, vertikalodlingens flaggskepp som aldrig lämnade dockan.

I samband med att Trygghetsrådet släpper sin rapport, går Plantagon i konkurs. Efter tio år och 120 miljoner kronor är det enda som man har åstadkommit en 600 kvadratmeters inomhusodling i Stockholm. Det planerade höghuset i Linköping med 60 våningar i futuristisk design som skulle kombinera kontor och inomhusodling av pak choi, blev det inget av. Trots att Linköpings kommun satsade ofattbara tio miljoner kronor på markberedning, vägar och infrastruktur för att området skulle vara klart när Plantagon skulle byggas.

Basilikan som odlas i källarlokalen i Stockholm är, enligt uppgift, svårsåld eftersom den är dyrare än normalt. Kanske har det rent av börjat gå upp för en och annan inköpare att den ”vanliga” basilikan kommer från Mälaröarna och nog också får räknas som närodlad.

Hydroponisk inomhusodling med LED-belysning är ett mycket dyrt sätt att odla. Det är därför som odlingen av marijuana internationellt har drivit utvecklingen. Det är en av få grödor som är tillräckligt dyr för att det ska löna sig.

I Plantagons kölvatten har det etablerats ett antal inomhusodlarföretag, de flesta i Stockholm. Gemensamt för alla är att de, likt Plantagon, hävdar att de har lösningen på framtidens hållbara matförsörjning. Nästan ingen ställer frågor om den höga energiförbrukningen, konstgödseln eller alla de andra insatsmedlen som krävs. Ingen verkar heller reflektera över att det som odlas är trevliga inslag på tallriken, men absolut inget som ”föder” några människor. Det borde vara självklart att denna produktionsform är motsatsen till hållbarhet, men media, statliga myndigheter som Tillväxtverket och Vinnova och kommuner som Stockholm, Göteborg, Malmö och Linköping sväljer snömoset utan att blinka. Alla vill ju vara moderna och få saker är så modernt som food tech.

Lek med tanken att städerna i sin strävan att bli mer hållbara och få en mer lokal matförsörjning, i stället satsade på sin stadsnära landsbygd och sitt lantbruk. Vad skulle hända om kommun och stat la sina innovationspengar på detta? Om städerna såg åkermark som en livsviktig resurs och inte bara framtida tomtmark? Om man på allvar ifrågasatte den urbana normen och i stället bedrev en politik som stärkte en mer hållbar livsstil på landsbygden? Skulle det kanske rent av betyda något, på riktigt?