WWF

Lantbruket och miljörörelsen borde lägga ner stridsyxan
Lantbruket och miljörörelsen borde lägga ner stridsyxan 150 150 Ann-Helen von Bremen

De gröna organisationerna har blivit ett rött skynke för många lantbrukare. Det räcker ibland med att bara nämna Naturskyddsföreningen, WWF eller Miljöpartiet för att samtalet helt ska bryta samman. Men lantbruket och miljörörelsen borde inse att man egentligen har samma intresse, vård av naturen. Och att det dessutom finns betydligt starkare krafter som vill exploatera naturen i en omfattning som kommer att hota båda gruppernas intressen.

(Den här artikeln har till stora delar publicerats som ledarstick i ATL.)

Lika illa stället är det inom vissa delar av miljörörelsen som inte ser bönder och skogsägare, utan klimatbovar och miljöförstörare. Lokalt kan konflikterna hårdna ordentligt, som i Dalarna där en grupp miljöaktivister inventerar orkidén knärot för att stoppa avverkningar av gammelskogar. Något som väckt ont blod bland markägarna. 

Men snart kan de båda grupperna tvingas inse att de behöver göra gemensam sak för att möta ett betydligt större hot, nämligen den stora klappjakten på naturresurser och mark som redan startat.

Det är egentligen förbjudet att flytta vilda djur men sedan ett år tillbaka pågår en storskalig flytt av tusentals groddjur och kräldjur från en skog i Torslanda utanför Göteborgs. Northvolts nya batterifabrik ska byggas i anslutning till Volvo Cars fabrik och djuren blir vräkta.

Batterifabriken klassas av länsstyrelsen i Västra Götaland som ”samhällsviktig verksamhet”, men uppenbarligen inte djuren. ”Det kommer att bli vanligare att man gör så här”, säger biologen Claes Andrén i en TT-intervju.

Allmänintresset kommer också att väga tyngre än lokala miljöproblem när det gäller gruvbrytning. Det framkom när EU-kommissionen under våren la sitt förslag till en strategi för brytning av så kallade kritiska mineraler och metaller. Från samiskt håll protesterade man direkt eftersom man anser att gruvnäringen inkräktar på renskötseln.

Alla lantbrukare och skogsägare kan ju fundera på hur högt i kurs som man själv och ens marker kommer att stå, jämfört med ”allmänintresset”. Är man viktigare än tusentals grodor och salamandrar eller får man flytta på sig?

Självklart finns det vissa fall där ”allmänintresset” är berättigat, men när allt mer natur ska tas i anspråk kommer det nog visa sig att det allmänna intresset ser mycket olika ut.

Så länge ingen verkar beredd att minska energiförbrukningen, kommer den gröna omställningen att innebära att vi gör av med mer naturresurser och mark eftersom de fossilfria energikällorna är mindre energitäta än de fossila, med undantag för kärnkraft som har sin problematik.

Gruvor ska anläggas, elproduktionen ska fördubblas och elnätet rustas upp och byggas ut. Det innebär betydligt fler kraftledningar, vindkraftverk och solpaneler, oavsett om man är för eller emot kärnkraft eftersom det energislaget tar tid att bygga ut.

Vägar och järnvägar ska också rustas upp och byggas ut, liksom försvarsmakten som behöver mer utrymme, exempelvis på Revingeheds skjutfält där KC Ranch får flytta på sig. Och även om det just nu verkar som att EU vill förvandla skogen till en enda kolsänka, lär det nog inte dröja länge innan skogarna dammsugs ner till minsta barr.

För markägare kan det kanske kännas som en bra pensionsersättning att upplåta mark till solpaneler eller vindkraftverk, men med tanke på att drygt 40 procent av jordbruksmarken är arrende, borde brukarna oroa sig desto mera.

När staten eller EU pekar med hela handen lär det inte hjälpa att vare sig inventera knärot eller hävda ”äganderätt” eller ”brukanderätt”. Kanske borde därför miljörörelsen och lantbruket inse att man trots allt har ett gemensamt intresse – att vårda naturen.

Förenklingens apostlar
Förenklingens apostlar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är början på mars i Sverige och WWF tycker att vi ska rädda planeten genom att äta mer broccoli än nötkött och lanserar sin kampanj ”One Planet Plate”. Kampanjen är ett tröttsamt exempel på förenkling som klivit över gränsen till fördumning. Det är särskilt allvarligt eftersom det är WWF som står bakom budskapen, är en organisation som borde veta bättre.

WWF har en tradition av starkt engagemang för djuren, naturen och hela vår planet. Biologisk mångfald, oavsett om länder långt borta eller våra egna skogar och landskap, har länge varit stora och viktiga frågor för organisationen. Det var också därför som WWF under 25 år drev ett projekt för naturbeteskött i samarbete med ICA och lantbrukare, med syfte att bromsa igenväxningen av vår rikaste naturtyp – hagmarkerna. Just med tanke på denna historia och den stora kunskap som finns inom organisationen, är det inte bara förvånande utan även rätt trist att man nu i stället ägnar sig åt den här typen av förenklade budskap:

”Vi i Sverige behöver drastiskt minska vårt köttätande. Det är kanske det viktigaste vi kan göra för att minska matens påverkan på planeten”

Visserligen försöker man sedan nyansera bilden att välja ”bättre” kött, naturbeteskött, om vi nu ändå äter kött.

-Naturbeteskött är det kött som vi tycker är allra bäst för det bidrar till att hålla landskapet öppet. Så vi lyfter fram det köttet även fast det går åt väldigt mycket koldioxid att producera det, säger Anna Richert på WWF i en intervju för SVT.

Men det budskap som dominerar kommunikationen är inte alls att det är skillnad på kött och kött, eller att vi ska ersätta kyckling och gris med kött från idisslare, tvärtom. Och kanske är det också därför som man inte ställer några miljömässiga krav på de vegetabiliska proteiner som man vill ska ersätta köttet, eftersom ”mindre kött” övertrumfar allt.

Låt mig ta några exempel på kommunikationen:

Vinjetten för kampanjen består av en lätt djävulsliknande ko som får maka på sig för broccolin med texten:

”Det är mycket mer resurseffektivt att äta maten direkt än att låta den gå genom en gris eller ko och omvandlas till kött”.

Såvitt jag vet är det ingen som föder upp sina kor på just broccoli. Men lite senare i sin kommunikation på facebook påstår WWF att: ”djur föds till stor del upp på soja så att äta sojan direkt är mycket mer effektivt”.

Sojan i lantbruksdjurens foder är givetvis ett problem, men alla som vet något litet om vad grisar, kycklingar och kor äter, vet också att det inte är så att de ”till stor del” föds upp på soja. Framför allt gäller detta för kossan, ni vet Djävulen enligt WWFs formspråk. Mjölkkossans foderstat består av ungefär 5 procent soja, medan de flesta dikor (köttkor) inte äter någon soja alls. De som däremot äter den importerade baljväxten är grisar och framför allt kyckling, som WWF tycker är särskilt klimatsmart. WWF väljer alltså att gynna den industriella uppfödningen av djur som det finns många anledningar till att vara kritisk mot, inte minst om vi vill ”rädda planeten.”

Sojan är också ett utmärkt exempel på WWFs dubbla budskap. Å ena sidan anser man att sojaodlingen orsakar en rad problem, vilket den gör. Å andra sidan skriver man att svenskt lantbruk ställer krav på ansvarsfullt odlad soja, vilket man är positivt, inte minst för att det är ett arbete som även WWF är involverad i. Men av någon anledning verkar WWF tycka att det är ett större problem ifall djur äter soja, än om människor gör det, trots att det för det mesta inte alls ställs krav på ansvarsfullt odlad soja när det handlar om humankonsumtion.

Och WWF tycker att vi ska äta mycket soja. I den veckomatsedel som man presenterar, ingår soja i tre rätter, två gånger som tofu och en gång som sojafärs.

”Att äta mer grönt är solidariskt, etiskt rätt och klimatsmart”.

Men sedan när är det solidariskt och etiskt att äta just frukt och grönsaker? En odling vars produktion många gånger bygger på dåliga arbetsförhållanden, mycket låga löner och ibland även farlig arbetsmiljö? Vi får ju ständigt rapporter om säsongsarbetare som arbetar under mycket tuffa förhållanden, både utomlands och i Sverige.

Och så där håller det på. Viljan från WWF är naturligtvis god, man vill rädda världen, men historien borde ha lärt oss att det är sällan som ändamålen helgar medlen. Det gäller även denna gång.

Låt mig bara ta ett sista exempel, WWFs ”matkalkylator” som är det stora dragnumret. Där ska vi enkelt kunna se vår måltids klimatpåverkan. När jag matar in att min måltid består av 90 gram grönsaker får jag svaret: : ”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!”

Det känns jättebra. Problemet är bara att jag inte kan överleva på mindre än ett hekto grönsaker, men det tar inte matkalkylatorn någon hänsyn till. Här finns inga näringsberäkningar eller ens en liten varning om att jag kanske har lagt för lite mat på tallriken.

Kalkylatorn bedömer bara råvarorna och tar inte hänsyn till vad som händer efter att råvaran har lämnat lantbruket. Det är ett problem eftersom ungefär hälften av matens klimatpåverkan sker i leden transporter, transporter, förädling, handel och tillagning. Kalkylatorn gör heller ingen skillnad på HUR råvarorna har producerats. Enligt Matklimatlistan kan klimatpåverkan från importerade ”salladsgrönsaker” (där ingår även broccolin) variera mellan 0,6 och 6,5 kilo koldioxidekvivalenter per kilo grönsaker. Men av detta märks inget på kalkylatorn, den utgår från den lägsta siffran, 0,6 kilo.

På samma sätt räknar man med den högsta siffran när det gäller nötköttet, även om det även här finns betydande variationer. Redan när jag har lagt 19 gram nötkött på matkalkylatorns tallrik, och ingenting annat, får jag frågan om jag inte kan byta ut nötköttet. Däremot kan jag utan vidare sätta i mig två hekto kyckling utan att hota klimatet, enligt WWF.

So much for that biologisk mångfald alltså.

Men biologisk mångfald är väl inte bara betande kossor och nötkött, säger kanske vän av ordning? Nej, självklart inte, men det finns två stora hot mot den biologiska mångfalden – det ena är den ensidiga växtodlingen av grödor för antingen humankonsumtion eller som foder till framför allt den industriella djurhållningen, främst kyckling men även gris, återigen ”det klimatsmarta köttet”. Det andra är igenväxningen av landskapet, som ofta leder till lika ensidiga skogar – granplantage – därför att de idisslande djuren, fåren och korna, har blivit färre.

Artdatabanken skriver att ”nästan alla naturtyper i det svenska odlingslandskapet har för låg kvalitet och består av alltför små och fragmenterade arealer.” Man pratar om ett ”antingen-eller-landskap där den för många arter livsviktiga mosaiken gått förlorad.” Och anledningen är den stora förlusten av betesmarker och ängar.

Läget är alltså mycket allvarligt, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen. Det är också därför som förlusten av biologisk mångfald, tillsammans med flödena för kväve och fosfor och klimatet, anses ha passerat gränsen för vad planeten klarar av. Förlusten av biologisk mångfald är alltså lika viktigt som klimatet, kanske faktiskt rent av viktigare, eftersom vi behöver ha en rik mångfald för att kunna parera effekterna från det förändrade klimatet.

Hur vi odlar, föder upp, förädlar, transporterar, handlar och lagar till vår mat förändrar världen mycket mer än om vi äter soja, kyckling och broccoli i stället för nötkött. WWF pratar visserligen om att vi ska välja ekologiskt, svenskt och närodlat, men återigen, det stora budskapet är att vår viktigaste insats är att inte äta nötkött. Det är ett budskap som tvärtom kan driva utvecklingen åt helt fel håll.

Vår förbrukning av nötkött ligger på 24,5 kilo per person. Hälften av detta, dvs 12,25 kilo är den verkliga konsumtionen, enligt Jordbruksverkets tumregel, då det går bort ben och annat som vi inte äter. Enligt Matklimatlistan varierar nötköttets utsläpp av växthusgaser per kilo kött mellan 17 kg (kött från intensiv svensk mjölkproduktion och 40 kg (extensivt naturbeteskött från Brasilien.) Man kan ifrågasätta dessa siffror och hur man har räknat fram dem på ett antal punkter, men om vi ändå utgår från den här typen av beräkningar som ligger bakom One Planet Plate, så innebär det att vår nötköttskonsumtion släpper ut mellan 200 och 500 kilo koldioxidekvivalenter per person. Sanningen ligger troligen någonstans mittemellan, alltså drygt 300 kilo, vilket stämmer bra med att One Planet Plate räknar med 27 kilo växthusgaser per kilo kött, dvs 330 kilo växthusgaser per person. Det är tre procent av våra konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser. Visserligen är alla bäckar små av godo, men att framställa minskad konsumtion av nötkött som det viktigaste vi kan göra för vår planet, är faktiskt inte sant.

 

 

 

 

 

Det är kanske nu det börjar?
Det är kanske nu det börjar? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vad är det egentligen för typ av livsmedelsproduktion som ska öka och var kommer jordbrukets viktiga allmänna nyttor som djurskydd, miljöarbete och hälsa in i bilden? Politikerna tvådde sina händer under Almedalen, men intresset för frågorna är fortsatt stort. Kanske är det nu som diskussionen om hur vårt framtida jordbruk och matproduktion egentligen börjar?

Så här några dagar post Almedalen kan det passa att summera de personliga intrycken och eftersom det är en underbart blommande sommar utomhus så tänkte jag ta fasta på det positiva. Jag hade förtroendet att leda tre olika seminarier och hade inte förväntat mig att intresset för det som brukar kallas för lantbrukets mervärden, dvs höga krav på djurskydd, miljöomsorg mm, skulle vara så starkt. Dessa mervärden har stötts och blötts under flera decennier och det har klagats högljutt bland bondekåren och livsmedelsindustrin om att man inte får betalt för att Sverige i vissa fall har strängare lagkrav än andra länder. Frågan skulle alltså kunnat vara lite uttjatad, särskilt med tanke på att en del företrädare för lantbruket och livsmedelsindustrin verkar ha slagit sig till ro med livsmedelsstrategin, nöjda med att riksdagen har sagt att livsmedelsproduktionen ska öka utifrån konsumenternas efterfrågan. Men tvärtom blev SLUs seminarium om mervärdena och livsmedelsstrategin mer än proppfullt, många stod upp under det nästan två timmar långa passet. (Mycket folk kom också till lantbruksuniversitetets seminarium om antibiotikaresistens som också tangerade frågan då den låga användningen av resistensen är ett viktigt mervärde för svenskt lantbruk.)

Intresset kom från många olika håll, inte minst från lantbruket och livsmedelsindustrin själva. Även stora företag som Arla hade representanter på plats och deltog i diskussionen. Inte särskilt överraskande valde politikerna generellt att ducka rätt kraftigt för frågorna. Man hade till och med svårt att säga vilken typ av produktion som man tänker sig ska öka. Matilda Ernkrans (S) ordförande i miljö- och jordbruksutskottet och Centerns Fredrik Christensson från utbildningsutskottet med särskilt intresse för livsmedelsfrågor, svarade båda svävande ”animalier och vegetabilier”.

Lika otydligt var svaret bland de åtta riksdagspolitiker som deltog i det seminarium som anordnades av konsumentorganisationer, djurskydd och miljöorganisationer. (Gunnela Ståhle har också skrivit om detta på sin blogg) Däremot blev det där väldigt tydligt att politikerna, oavsett färg, fortsätter sin tidigare linje – det är konsumenterna som ska ta ansvar för miljön, djuromsorgen och den hälsosamma maten genom att göra medvetna val i butiken. Några undantag fanns förstås från den linjen. Hälften av politikerna ansåg att djurskyddet skulle höjas – Håkan Svenneling, (V), Martin Kinnunen (SD), Emma Nohrén (MP) och Marianne Pettersson (S) – medan övriga ansåg att det skulle ligga kvar på samma nivå. (Läs mer om den diskussionen hos Djurskyddets tidning)

När Martin Kinnunen pressades på svaret medgav han dock att det är besvärligt att höja djurksyddet när det gäller lantbrukets djur eftersom man har konkurrens från övriga EU.
– Jag vill höja så mycket det går utan att försämra konkurrensen, sa han.

Det var ett svar som var avslöjande ärligt, det är konkurrensen på marknaden som kommer i konflikt med andra värden, som djurskyddet.

Tidigare landsbygdsminister Eskil Erlandsson (c), sa också mycket tydligt vilken roll han ser för politiken när det gäller miljö och djurskydd:

– Politikens ansvar är att sätta de yttre ramarna för vad som är möjligt och tillåtet. Nu är vi med i den europeiska gemenskapen och när det gäller mat är det i mångt och mycket Europa tillsammans som styr vilken den yttre ramen är. Där har Sverige och om jag får säga det själv, jag i egen person, varit föregångare för att höja nivån på växtskyddsmedel, GMO och djurskyddet. Vi måste fortsätta för att få likvärdiga konkurrensvillkor mellan Europas bönder, men också för att djur ska ha det bra i hela Europa. Jag anser att vi ska höja djurskyddet för övriga Europa, sa Eskil Erlandsson.

Hälsa och hälsosam mat var kanske den fråga som politikerna hade allra svårast att svara på. Eller som Anna Richert på WWF sa som kommentar på de uteblivna svaren:

– Det verkar finnas en beröringsskräck när det gäller mat och hälsa.

För alla som lyssnade och deltog på dessa tre seminarier var det i alla fall tydligt att det finns konflikter mellan å ena sidan ett lantbruk som bygger på konkurrenskraft, effektivitet och strukturrationalisering och å andra sidan samhällets önskan om miljö- och klimatarbete, djurskydd, levande landsbygd och hälsosam mat. Frågan är om det kommer att bli det även för politikerna och om de kommer att vara beredda på att göra något åt det?

Matilda Ernkrans sa vid ett flertal tillfällen under SLU-seminariet att livsmedelsstrategin inte är perfekt, att det är en kompromiss och att mycket arbete återstår.

Det låter som en inbjudan för alla organisationer och företag som vill påverka. Kanske är det först nu som det egentliga samtalet om vilket framtida jordbruk vi ska ha, tar sin början?