Close
Enter your
text here
Monthly Archives :

maj 2013

Det stora experimentet
 Det stora experimentet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:
Reportage ur senaste numret av Omvärlden

Millenniebyarna – det stora experimentet

Publicerad: den 20 maj 2013

Millenniebyarna<br /><br /><br /> Foto: Gunnar Rundgren och och Ann-Helen Meyer von Bremen

Millenniebyarna är ett av de mest prestigefyllda biståndsprojekten för Afrika som har lanserats under senare år. Mycket har också hänt, men fortfarande har man inte lyckats besvara sin egen fråga – hur gör man slut på extrem fattigdom?

 

Det är en hel dags skumpig bilresa från Mwanza till Tabora i Tanzania. Avundsjukt sneglar vi på det stora vägbygget som pågår parallellt med oss. Om två, tre år ska de kinesiska arbetarnas tunga maskiner vara borta och den nya, breda och asfalterade vägen stå klar. Det finns förhoppningar om att det ekonomiska livet ska börja bubbla igen i det törnrosasömniga Tabora, som var centrum för slavhandeln under 1800-talet och administrativt centrum för tyska Östafrika i början av 1900-talet.

 

Det är samma förhoppningar som gäller för stora delar av Afrika söder om Sahara. Kraftiga tillväxtsiffror basuneras ut och visst investeras det, byggs och utvinns mineraler, olja och gas, men någon egentlig industrialisering syns inte till. Därmed finns det heller inget vettigt alternativ till sysselsättning för den småbonde som inte klarar av att överleva på sin jord. Återstår att flytta in till städernas slum. Eller att förvandla skogen till träkol.

 

Hon är en mönsterbonde, Mama Sarah, och som sådan visas hon också upp. Vi befinner oss i byn Inonelwa, en av 15 byar i Mbola utanför Tabora. På många sätt kan man säga att det är typiska, fattiga afrikanska småbyar, men det finns en stor skillnad.

 

Mbola är en av Afrikas 14 millenniumbyar – eller snarare kluster av flera byar – som ingår i ett tioårigt prestigefyllt projekt som startats av Jeffrey Sachs, en av dem som föreslog och formulerade FN:s millenniemål. Byarna skulle visa att det går att uppnå FN:s millenniemål. Millenniebyar finns i tio länder i Afrika och omfattar enligt projektet en halv miljon människor.

 

Till skillnad mot många traditionella biståndsprojekt som bara satsar på ett område, är millenniebyarnas idé att sätta in åtgärder på en rad olika områden som hälsa, skolor och näringsverksamhet (i praktiken jordbruket). Då ska fattigdomen, hungern och analfabetismen minska och hälsan, matproduktionen och det ekonomiska välståndet öka. Och när väl det är gjort, har man en modell som kan skalas upp för hela Afrika. Det afrikanska fattigdomsproblemet skulle därmed vara löst!

Millenniebyarna<br /> Foto: Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen

Det låter för bra för att vara sant – och det ska det också visa sig vara. Men utan tvekan är Mama Sarah en av vinnarna under de drygt sju år som projektet har pågått. Hon är imponerande, inte bara till kroppshyddan och hållningen, utan också som person. Hon utstrålar kraft, energi och säkerhet och det är också hon som har tagit över driften av jordbruket.

 

– Min kunskap har ökat genom projektet och mitt självförtroende är mycket större. Jag har en plan för framtiden som jag redan börjat genomföra, säger Mama Sarah.

 

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

 

Läs hela reportaget om millenniebyarna i OmVärlden nummer 4 2013. Teckna en prenumeration eller köp tidningen digitalt till din läsplatta eller dator.

 

FN:s Millenniemål:

  • Halvera jordens fattigdom och hunger.
  • Alla barn ska gå i grundskola.
  • Öka jämställdheten mellan män och kvinnor.
  • Minska barnadödligheten.
  • Förbättra mödrahälsan.
  • Stoppa spridningen av hiv och aids.
  • Säkra en hållbar utveckling.
  • Öka samarbetet kring handel och bistånd.

De flesta millenniemålen kommer inte uppfyllas till 2015. Fortfarande är cirka en miljard människor hungriga, en siffra som har varit rätt konstant under många år. Fattigdomen tros kunna halveras till 2015, men det är ett antagande som rymmer mer förhoppning än säkerhet.

Mödrahälsan har förbättrats och barnadödligheten har minskat, men alla barn går fortfarande inte i grundskola, spridningen av hiv och aids pågår och någon hållbar utveckling kan man inte tala om.

Ökad jämställdhet och ökat samarbete kring handel och bistånd kan heller inte påstås vara uppfyllt.

 

Mbola, Tanzania

  • 15 byar på en yta av 130 000 hektar, vilket motsvarar Robertsfors kommun.
  • Cirka 40 000 invånare.
  • Cirka 6000 gårdar, varav 1800 ingår i jordbruksdelen av millenniebyprojektet, men många fler invånare får del av de övriga inslagen, som hälsovård, utbildning och vatten.
  • Främsta grödorna är majs, tobak, jordnötter, durra, bönor, kassava (maniok), sötpotatis och ris.

 

MillenniebyprojektetMillenniebyarna är ett tioårigt projekt som pågår fram till 2015 och vars mål är att uppfylla millenniemålen. De utvalda byarna, eller snarare kluster av byar, är 14 stycken och finns i tio länder i Afrika: Etiopien, Ghana, Kenya, Malawi, Mali, Nigeria, Rwanda, Senegal, Tanzania och Uganda. Enligt projektet omfattas en halv miljon människor.Bakom projektet finns ett antal FN-organ samt respektive lands lokala och nationella regeringar. Initiativtagare är Jeffrey Sachs på Earth Institute, Columbiauniversitet. Han var djupt involverad i att ta fram FN:s millenniemål och leder nu byprojektet.

 

Konsumentmakt räcker inte!
 Konsumentmakt räcker inte! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

 

Det brukar heta att konsumenten är kung, men kanske bara i fantasins land? Med facit i hand ser vi att konsumentmakten i princip inte betyder någonting för att förändra den stora utvecklingen inom dagens jordbruk och matproduktion som blir allt mer industrialiserad.

Efter 30 år av ekologiskt lantbruk, periodvis statligt stöd och massiv uppbackning av media är fortfarande bara 3,5 procent av alla livsmedel vi köper ekologiska. Det är ingenting, som kontrast står sötsaker och glass exempelvis för nästan elva procent av våra mat- och dryckesinköp. Andelen mat från lokala mathantverkare och gårdsbutiker är naturligtvis ännu mindre. Tittar vi på kycklinguppfödningen, som är den mest industrialiserade grenen av jordbruket och där det borde finnas ett stort utrymme för alternativ, utgör den ekologiska kycklingen bara en promille av all kyckling vi köper.

Inte konstigt att bönderna klagar över att vi konsumenter är opålitliga, vi säger att vi vill handla miljövänligt och etiskt, men vi verkar göra något helt annat. Men frågan är om inte hela tanken med konsumentens makt är felaktig? Förstå mig rätt, jag tycker fortfarande att vi som enskilda personer har ett ansvar för vilken mat vi köper och att det ansvaret också ska synas i våra kundvagnar. Att däremot tro att alla vi konsumenter på frivillig väg ska ta kostnaden för det industriella jordbrukets utsläpp av kväve, koldioxid, bekämpningsmedel samt den dåliga djurmiljön, utslagningen av lantbrukare och utarmningen av landsbygden osv osv– det är att begära lite för mycket!

Nejdå, jag menar inte att vi ska komma undan. Det är klart att vi ska betala för juste producerad mat, men borde inte också några fler ta ansvar? Borde inte lantbruket få betala för de kostnader som det orsakar när det gäller skador på miljön, naturen, djuren och faktiskt – oss som äter maten? På samma sätt som lantbruket i betydligt större utsträckning än i dag borde få ersättning för när det bedrivs på ett sätt som vårdar alla de naturens tjänster som vi behöver?

Borde inte handeln ta ett ansvar för den mat som de säljer och helt enkelt höja sin lägsta nivå för matkvalitet? Hur kan det exempelvis vara tillåtet att sälja livsmedel som innehåller minsta gnutta bekämpningsmedel? Eller animalier från djur där vi vet att produktionen är allt annat än djurvänlig?

Och framför allt – borde inte politiken ta ett större ansvar och börja intressera sig för att forma en ny jordbrukspolitik? En politik med insikten om att hur vi bedriver jordbruk och matproduktion har en oerhört stor påverkan på vår miljö, vår natur, våra landskap och faktiskt på hela vår kultur.

Konsumentmakt är populärt. Kanske för att det låter vackert men i sin nuvarande form, är alldeles ofarligt.

Texten har publicerats på Ekolådans Nyhetsbrev

Dags att syna gentekniken i sömmarna
 Dags att syna gentekniken i sömmarna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det är dags att sluta stirra sig blind på gentekniken och i stället titta på hur den används.” Det är budskapet från ett par företrädare inom LRF i en artikel i senaste Land Lantbruk . Artikeln finns tyvärr inte på nätet, men är en av flera intressanta artiklar om GMO i samma nummer.

Och argumentet att inte fokusera på om gentekniken är ”ond” eller inte, utan i stället titta på hur den egentligen används, är en alldeles utmärkt uppmaning. För vad man då ser är att tekniken inte alls har levererat det som förespråkarna utlovade. Det har exempelvis inte blivit några växter som är extremt tåliga mot torka och därför skulle kunna vara räddningen för människor i torra och svältdrabbade områden. Och den har heller inte kunnat ta fram några grödor som ger högre avkastning. Tvärtom har tekniken inom jordbruket främst varit fokuserad på att skapa grödor som antingen är tåliga mot kemiska bekämpningsmedel eller tål vissa angrepp av insekter. Det har i sin tur lett till ökad användning av kemikalier och resistenta ogräsarter. Och det finns givetvis en enkel förklaring till detta, utvecklingen sker framför allt av ett fåtal stora kemiföretag som helt enkelt ser gentekniken som en förlängd arm av verksamheten – bekämpningsmedel mot ogräs och skadegörare.

Men det kan också vara idé att äntligen titta närmare på själva tekniken och vad den egentligen kan åstadkomma, utan att vare sig lova guld och gröna skogar eller se den som djävulens egen experimentlåda. Tekniken är nämligen inte så ung längre och borde därför kunna åstadkomma mera än vad den hittills har gjort, såvida tekniken verkligen är ett effektivt verktyg. Det är 40 år sedan forskarna lärde sig att flytta gener mellan olika organismer och 30 år sedan den första GMO-grödan skapades och Monsanto bestämde sig för för att bli marknadsledande. Den kan alltså inte längre beskyllas för att vara ”ung och lovande”.

Det som verkar bli allt tydligare är att tekniken är betydligt mer trubbig än vad den har utmålats för. Hög avkastning är exempelvis inget ”quick fix” som löses lätt genom att klistra och klippa med några gener. Det finns ingen ”hög-skörd-gen” att laborera med. Det blev uppenbart för några år sedan när amerikanska sojaodlare för ett tag övergav den genmodifierade sojan, helt enkelt för att avkastningen släpade efter den vanliga sojan.

När det nu finns tongångar i Sverige om att återigen tillåta GMO-soja i foder för djuren och att ha en mer tillåtande inställning till gentekniken i framtiden så måste en av läxorna vara att granska tekniken i sig. Vad kan den egentligen åstadkomma och vad är bara våta laboratoriedrömmar?

För fattig? Eller helt enkelt mer affärsmässig?
 För fattig? Eller helt enkelt mer affärsmässig? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

 

Det är konstgödselreceptet som gäller för det afrikanska jordbruket. Under en dryg vecka reser jag runt i Tanzania för att titta närmare på två satsningar för att kickstarta det afrikanska jordbruket och därmed också minska hungern och fattigdomen.

Det ena projektet går under namnet Milleniebyarna, initierat av Jeffrey Sachs, megastjärnan inom biståndsvärlden som bland annat varit med och formulerat FNs Milleniemål och som är rådgivare till FNs generalsekreterare. Det andra är AGRA, Alliance for a Green Revolution Africa, med ingen mindre än Kofi Annan som ordförande och pengar från Bill och Melinda Gates. Båda projekten pratar om ett uthålligt jordbruk och om att använda miljövänliga metoder för att öka skördarna. Men i praktiken handlar det främst om att subventionera konstgödsel, vilket också Tanzanias regering praktiserar.

Ganska snart upptäcker vi att det inte är de fattigaste bönderna som nås av subventionerna, även om de är målgruppen. Även om konstgödseln är kraftig rabatterad, ska ändå bönderna stå för en del av kostnaden själva och det är då de fattigaste trillar ifrån. I stället är det de bönder som redan är lite mer avancerade, har lite större gårdar och lite bättre ekonomi som främst verkar få del av stöden. Och ibland för att de helt enkelt råkar vara släkt eller känna rätt personer som gör att de får subventionen. Korruption är ett utbrett problem när det gäller den tanzaniska statens konstgödselsubventioner, det erkänner även jordbruksministeriets egna tjänstemän.

Men det handlar inte bara om korruption och om att de fattigaste inte anser sig ha råd. Efter ett tag förstår vi att det ibland är en rationell kalkyl från böndernas sida som ligger bakom beslutet. Den subventionerade konstgödseln gäller främst majs och majsmarknaden i Tanzania är delikat. Majpriserna svänger kraftigt och bönderna kan aldrig veta vad de egentligen kommer att få betalt. Dessutom kan regeringen rätt som det är lägga sig i och reglera priset på marknaden. Att satsa pengar på konstgödsel, när man inte vet om man kommer att få igen kostnaden, är därför väldigt osäkert. Särskilt om det inte kommer något regn. Då hjälpen ingen konstgödsel i världen.

Bönder världen över brukar ibland beskyllas för att vara tröga och inte vilja anpassa sig till marknaden och det epitetet gäller särskilt fattiga bönder i tredje världen. Men kanske är det precis tvärtom, att de helt enkelt har suttit och räknat och kommit fram till att investeringen riskerar att inte bli lönsam? Kanske har helt enkelt bönderna bättre koll på marknaden än alla de godhjärtade skrivbordsbyråkraterna?