november 2020

Det är med kluvna känslor som jag ser David Attenboroughs film Ett liv på vår planet. Filmen är precis som det mesta som Attenborough har medverkat i – fascinerande, intressant och storslagen. Det är en mycket vacker hyllning till världen och alla dess vidunderliga arter och han lyckas få mig att bli precis lika förtrollad i dag som jag blev när jag som barn såg hans program och filmer på TV. Tänk att djur kan se så olika ut, att de kan vara så hemska, vackra, märkliga, roliga, exotiska men samtidigt ofta så lika oss, på det ena eller andra sättet.

David Attenborough har varit upptäcktsresande i djur och natur under större delen av sitt liv och vi är många som har njutit av att följa med på hans resor. Därför blir det extra gripande att se denna man, i dag 93 år, sörja över hur vi samtidigt under hans livstid har gjort vårt yttersta för att utrota detta fantastiska djurliv. Och hade filmen stannat vid detta, så hade jag inte haft några som helst invändningar.  Men tyvärr går Attenborough eller hans producent/regissör i solpanelsfällan, det vill säga att ge oss tittare hopp om att vi kan bromsa den annalkande undergången och att det heller inte är särskilt svårt. Typ köpa lite solpaneler. Och det är då filmen spårar ur.

Min poäng är egentligen inte att klanka på denna ikon, utan mera på företeelsen i sig. Han är ju långt ifrån ensam om att säga att vi kan köra på som vanligt bara vi köper lite solpaneler/elbilar/biokol/häller i biobränsle i flygplanen osv. Vi hör den här typen av resonemang nästan dagligen – ragnarök väntar, men kan enkelt avhjälpas genom en Tesla eller som sagt, några solpaneler.  

Attenborough ansluter sig till dén att människan måste dra sig tillbaka och låta de övriga arterna få större spelrum. Det är inte svårt att hålla med om det resonemanget, men däremot betydligt svårare att svälja Sir Davids slutsatser och det är här som solpanelsfällan kommer in i bilden. För i nästa sekund sveper kameran över en gigantisk matta av solpaneler i Marockos öken. Just det exemplet brukar vara populärt att lyfta fram i media när man ska ingjuta hopp i klimatfrågan, men det är lite förvånade att även Attenborough väljer att visa detta. Han om någon borde väl vara medveten om att även öken är natur? Och när kameran panorerar över detta artificiella landskap av solpaneler så ger det mig en helt annan känsla än hopp. Det blir i stället väldigt tydligt att vi ingenting har lärt oss. Vi har bara ersatt ett sätt att exploatera naturen med ett annat sätt att göra samma sak. Allt vårt uttag av energi, oavsett energikälla, sätter mycket stora avtryck i naturen. Att blunda för det är att lura sig själv.

En stund senare sveper kameran över ett annat konstgjort landskap, nämligen växthuslandskapet i regionen Westland i Nederländerna, som då ska representera ett hållbart sätt att producera mat. Den intensiva odlingen som kräver 20-30 gånger mer energi än vad de odlade grönsaker innehåller, lyfts fram som ett föredöme. Men filmteamet verkar vare sig ha förstått att den höga energiåtgången är ett problem för hållbarheten eller det faktum att växthusen inte odlar mat som ”föder världen” utan lyxprodukter som sallat, tomat, gurka, paprika, örter osv. Och inte ens Attenborough kan hålla sig ifrån att ta det hela ett steg till, nämligen att propagera för inomhusodlingar i städerna, trots att dessa är ännu större energislukare.

En annan tankevurpa i filmen är när man blandar ihop rovdjur med människor. Det påstås att det går 100 bytesdjur på varje rovdjur i Serengeti, vilket är mycket möjligt, och det här blir ett bevis för att planeten inte kan föda miljarder stora köttätare. I stället ska vi gå över till en växtbaserad kost. Men filmen missar att människan inte är något rovdjur och redan idag äter i huvudsak mat som kommer från växtriket. Ännu mer ironiskt blir detta när det hela illustreras med bilder från en elegant restaurang där det tillagas vegetarisk mat i form av bordssvetsade tomater, grillad sparris, rotfruktschips osv – mycket tjusigt och säkert mycket gott, men det har inget att göra med att föda världen på ett hållbart sätt. Visst är kött, om vi pratar just kött och inte broiler, ett resurskrävande och därför dyrt livsmedel för många människor i världen och det är också därför som det är kolhydrater som ris, spannmål, majs och potatis som står för en stor del av kalorierna. Men detta gäller i ännu högre grad för många grönsaker som dessutom inte innehåller särskilt mycket näring och energi, till skillnad mot köttet.

”Tricket är att höja levnadsstandarden för hela världen utan att öka påverkan på samma värld”, säger David Attenborough. Och visst är det ett trick, ett trolleritrick, en illusion. För det är ju precis utnyttjandet av naturen som ligger till grund för den ökade levnadsstandarden och den stora frågan är ju egentligen, hur mycket kan vi i den rika världen tänka oss att sänka vår levnadsstandard för att även andra människor ska få det bättre och för att andra varelser ska kunna fortsätta leva? Det är ju detta som är vår stora ödesfråga, men så länge alla bara går i solpanelsfällan så lär vi inte ens börja diskutera den.

I en av slutscenerna säger Attenborough – ”Om vi tar hand om naturen, så tar naturen hand om oss.” Samtidigt visas vackra bilder på människor som njuter och förundras av vårens blommande körsbärsträd, och som oavbrutet fotograferar dem. Och jag kan inte låta bli att tänka att om vi ska ta hand om naturen kanske vi får närma oss den på ett annat sätt, än genom ett oändligt antal mobiltelefoner.