Close
Enter your
text here

Cirkus hållbarhet

Replik på EAT-kommissionens globala diet
 Replik på EAT-kommissionens globala diet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vi är 14 som kritiserar EAT-kommissionens rapport i en replik på DN Debatt:

”En global diet skulle leda till katastrof”

REPLIK DN DEBATT 18/1. En global diet vore en katastrof för både den biologiska och gastronomiska mångfalden och skulle dessutom öka inte bara jordbrukets sårbarhet, utan även hela samhällets, skriver 14 debattörer.

Vi delar debattörernas åsikt att livsmedelssystemet måste förändras och bli mer hållbart, men däremot inte metoden för att nå målet. Vårt inlägg handlar om jordbrukets och livsmedelsproduktionens påverkan på miljö, klimat och social hållbarhet. Diskussionen om hälsa överlåter vi till andra experter.

Det här är våra främsta invändningar:

  • En global diet ger förödande konsekvenser. En global diet är motsatsen till en hållbar och resilient livsmedelsförsörjning som i stället bygger på att använda och hushålla med platsens resurser. Klimat och jordar skiljer sig åt världen över och har sin tur format olika matkulturer. Därför ska vi i Sverige heller inte äta samma mat som man gör vid Medelhavet, i Indien eller i Peru. Det är globaliseringen av livsmedelsproduktionen som har trasat sönder dessa lokala sammanhang.
  • Produktionssättet ifrågasätts inte. Ska maten bli uthållig är det framför allt sättet att producera maten som behöver förändras. Det är stor skillnad i påverkan när det gäller hur vi odlar och föder upp vår mat. Att utgå från att alla grönsaker och nötter alltid är bra, oavsett produktionsmetod, men att animalier och potatis alltid är negativt, är en förhastad slutsats. Överhuvudtaget är de förslag som rör förändringar av produktionen svepande och i flera fall motstridiga. Det är tydligt att man tror att själva dieten är nyckeln till lösningen.
  • Frånvaron av koldioxid. Skribenterna vet givetvis att jordbrukets största påverkan på klimatet kommer från användningen av fossila bränslen. Trots detta väljer rapporten att inte räkna in utsläpp av koldioxid utan enbart metan och lustgas. Med deras sätt att räkna kommer alla vegetabilier utom ris att ha mycket låga utsläpp medan idisslares utsläpp av metan och lustgas räknas fullt ut. Det är ett märkligt räknesätt som rimmar illa med seriös forskning.
  • Analysen saknas. Vi håller med författarna om att man bör styra om jordbruksstödet och hela livsmedelssystemet från volym till hälsa. Vi tycker också att det är beklagligt att antalet arter som vi odlar och äter blir allt färre, men en global diet förstärker bara den negativa utvecklingen. Vi ser heller inte några egentliga förslag hur detta ska förändras. Tvärtom saknar vi analys och ifrågasättande av den globala marknaden som har lett fram till denna enfald och ohållbara produktion. En allt mer globaliserad och industrialiserad livsmedelsproduktion föredrar nämligen så få och så billiga stapelgrödor som möjligt. Det är också därför som vete, ris, majs, soja, palmolja och socker är så dominerande grödor.
  • Fel lösning för att minska matsvinnet. Självklart håller vi med skribenterna om att matsvinnet måste minska och det finns mycket aktörerna i hela kedjan kan göra för att minska det. Svinnet beror också på att mat är för billig samt att det ligger i de viktigaste aktörernas intressen att producera och sälja mer. En orsak till att mat är så billig är att många av effekterna för miljön, hälsan och samhället inte är inkluderade i priset för maten vi köper.

Vi har i dag ett livsmedelssystem som använder alldeles för mycket resurser för att producera alldeles för mycket mat som både gör oss och planeten sjuka. Den viktigaste åtgärden bör därför vara att fokusera på att förändra hur maten produceras och livsmedelssystemet fungerar, inte vad som produceras. En global diet är fel svar på denna svåra fråga.

Stefan Edman, biolog och författare Maria Gardfjell, riksdagsledamot (MP) och vice ordf i riksdagens Miljö- och jordbruksutskott Artur Granstedt, docent och författare till boken Morgondagens jordbruk Göran Greider, författare och chefredaktör Dala-demokraten Olle Göransson, grönsaksodlare, VD Torfolk Gård AB Stefan Hellstrand, teknologie Doktor och husdjursagronom Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och ledamot av Kålrotsakademien Patrik Ohlsson, lantbrukare och ordförande LRF Värmland Gunnar Rundgren, jordbrukskonsult och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademien Stefan Sundström, musiker och tomatodlare Richard Tellström, docent i måltidskunskap och expert i framtidsmatkultur Pella Thiel, ekolog och ordförande Omställningsnätverket Jonas Wangsten, grönsaksodlare och ordförande för Förbundet Sveriges Småbrukare Anders Wijkman, ordförande Climate-KIC och ordförande Circular Sweden

Den globala morotspolisen
 Den globala morotspolisen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Förra veckans uppmärksammade rapport från Eat-kommissionen säger sig vetenskapligt ha tagit fram vad som är en hälsosam och hållbar global diet. Men rapporten och själva förhållningssättet visar snarare på flera av de brister som delar av forskningen av matens hållbarhet lider av. Forskaren har förvandlats allt mer till opinionsbildare, en slags globala morotspoliser.

Förra veckan presenterade EAT-kommissionen sin lösning på hur matsystemet ska bli mer hållbart. (Här kan man läsa forskningsartikeln i sin helhet.) Det är inget nytt att forskare försöker tala om för oss vad vi ska äta för att rädda vår hälsa eller vår planet. Tvärtom har den utvecklingen pågått ett tag. Problemet är att resultaten ofta blir ganska märkliga. Chalmersforskarna kom exempelvis fram till att vi kan äta 120 kilo kött, fisk och ägg per person och år, vilket är betydligt mer än dagens konsumtion, och ändå klara klimatet. Vi skulle också kunna äta hela tre gånger så mycket kyckling som i dag. I EAT-kommissionens rapport bör vi exempelvis äta lika mycket nötter och jordnötter (100 gram) som potatis och andra stärkelserika rotfrukter! Det är ett milt sagt märkligt råd, inte bara ur ett svenskt perspektiv utan även exempelvis för många afrikanska länder där man äter kassava, jams eller andra rotfrukter. Ett annat besynnerligt råd är det höga intaget av frukt och grönt, 500 gram. Det är i och för sig en siffra vi känner igen från Livsmedelsverkets rekommendation, men det är samtidigt en väldigt hög siffra som vi inte klarar av att äta, trots alla år av uppmaningar att äta mer frukt och grönt. Globalt sett är det en oerhört stor mängd frukt och grönsaker eftersom dessa livsmedel, precis som kött, är en lyxvara. Något som författarna till rapporten inte riktigt verkar ha förstått. Och sedan finns givetvis fixeringen vid att kött från idisslare är livsfarligt, men den frågan har jag skrivit om flera gånger tidigare så den lämnar jag därhän.

Visserligen skriver rapporten att man ska ta hänsyn till lokala matkulturer och odlingsförhållanden, men när man ner till minsta gram sätter upp en global diet så suddar man samtidigt helt bort den lokala anpassningen. Och detta är också min huvudkritik – själva tanken att vi ska äta i princip samma sak oavsett var vi bor i världen är ingen hållbar tanke. Idén om en global diet passar däremot som hand i handske på dagens allt mer globaliserade och industrialiserade livsmedelskedja. Och är det något som är tydligt med EAT-kommissionens rapport så är det att den inte vill utmana de rådande förhållandena som har skapat detta bristfälliga matsystem.

Rapporten ansluter sig till ett förändrat förhållningssätt som pågått ett tag inom de delar av forskningen som arbetar med hållbar matkedjan, där forskarna blir mer opinionsbildare än vetenskapsmänniskor. Bakom de uppställda sk ”vetenskapliga” dieterna har forskarna aldrig gjort några mätningar eller liknande, grundforskning lyser med sin frånvaro, utan baserar sina slutsatser på teoretiska resonemang utifrån befintliga siffror. En del av de här siffrorna är ifrågasatta, vilket jag skrivit om tidigare. Den ofta använda metoden för att räkna ut matens påverkan på miljö och klimat, livscykelanalysen, är också ifrågasatt, inte minst eftersom den missar matproduktionens stora variation. En studie jämförde ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och visade att skillnaden mellan klimatpåverkan från en liter ekologisk mjölk och en konventionell mjölkliter, kan variera mellan hela -38 och +53 procent!

Det är också mer regel än undantag att de forskare som ägnar sig åt att tala om vad vi ska äta, saknar kunskap om det komplicerade biologiska system som ändå jordbruket är. Man utelämnar ofta biologisk mångfald, spridandet av gifter i naturen, djuromsorg, arbetsvillkor, sociala villkor med mera. De ekonomiska spelreglerna, som trots allt styr väldigt mycket av vilken mat som produceras och konsumeras, tar man nästan aldrig med. Inte heller pratar man om de maktförhållanden som finns inom livsmedelskedjan och hur detta påverkar vad vi äter. Gastronomi, matkultur och smakens kvalitet finns heller inte med. För det mesta ingår heller inte stegen efter jordbruket, dvs vad som händer vid förädling, konsumtion, tillagning osv och då ligger cirka 50 procent av matens klimatpåverkan i vår del av världen, efter jordbruket. I fallet med EAT-kommissionens rapport, så väljer man också att helt enkelt inte räkna med koldioxiden när man jämföra de olika livsmedlens klimatpåverkan. Man räknar bara metan och lustgas, vilket gör att animalier och ris får ett betydligt sämre läge än de flesta andra vegetabilier. Japp, ni läste rätt, man räknar inte koldioxiden, vilket är allt annat än seriös forskning.

EAT-kommissionens rapport är som sagt inte först med att vetenskapligt tala om hur vi ska äta, även om man nu försöker ge sken av att detta är Den Stora Lösningen. Det är trots allt hela 39 forskare involverade som ska ut på turné med sin förkunnelse till inte mindre än 30-talet olika platser i världen. En enorm satsning och det skulle vara intressant att se budgeten för detta. Men med denna ansats så skulle man förvänta sig en del tankar om vilken genomgripande förändring som vår matproduktion och vårt samhälle behöver genomgå för att vår matproduktion ska bli mer hållbar. Men här duckar man för de stora frågorna. När man skriver att matsvinnet ska minska så blir det återigen en fråga om förpackningar, datummärkningar och konsumentinformation. Man missar hela orsaken, att vi äter och slänger för mycket mat därför att det helt enkelt produceras alldeles för mycket, till stor del med hjälp av billiga fossila bränslen. Fokuseringen på att det är vissa råvaror som är nyttigare än andra, gör att man missar att på allvar diskutera och ifrågsätta hur dagens mat produceras. För att inte stöta sig med någon blir det lite-av-varje. Regenerativt jordbruk blandas med precisionsjordbruk och intensifiering och man ser inte, eller väljer att inte se, att det här är olika system som står i konflikt med varandra. Man lyfter vikten av biologiska mångfald, men anser samtidigt inte att vi ska äta kött från de som är en förutsättning för den biologiska mångfalden, de betande djuren. De bristande näringsbalanserna, det vill säga överskott och underskott av kväve, fosfor mm, ska jämnas ut på något mystiskt sätt. Hur är oklart.

Det är en lång rapport. Det är en imponerande lineup av forskare, där flera har presterat en intressanta rapporter tidigare. Frågan är varför resultatet den här gången är så futtigt. Och varför man som seriös vetenskapsmänniska, lånar sig till detta?

 

Rädda världen? Easy peasy!
 Rädda världen? Easy peasy! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Har du klimatångest? Sluta upp med det. Det är hur enkelt som helst att göra något åt det hela, du behöver bara köpa 6 flaskor av flaskvattnet ”Tree in a bottle” så har du kompenserat för hela ditt årliga utsläpp av växthusgaser. Låter det för bra för att vara sant? Det är det också.

I lite mer piffiga butiker så hittar man vattenflaskan Tree in a bottle. Det är vanligt kranvatten i en snygg förpackning, men enligt marknadsföringen är vattnet mycket mer än så. Det är lösningen på hela din klimatpåverkan. Företaget planterar nämligen ett träd i Etiopien för varje flaska du köper och eftersom träd binder kol så har man räknat ut att det räcker med 6 flaskor och 6 träd för att klimatkompensera för ett helt års utsläpp av växthusgaser.

Nu kanske du undrar varför ingen har berättat detta förut, för om det vore så enkelt skulle vi ju inte alls behöva ha all denna diskussion om att fasa ut de fossila bränslena och ändra livsstil. Just det. Det var just det. OM det vore så enkelt. För det stämmer givetvis inte. Det finns en rad fel i hela resonemanget och då tänker jag inte i första hand på att företaget i fråga inte har koll på att utsläppen ligger på 11 ton per person enligt Naturvårdsverket, utan tror att det handlar om knappt 5 ton. Nej det verkligt magstarka är ju att man anser att det räcker med 6 träd för att klimatkompensera hela mitt årliga utsläpp.

Men varför lägga energi på detta? Vad spelar det för roll om ännu ett företag går in och försöker tjäna lite kulor i hållbarhetssvängen? Det drabbar ju sällan någon fattig och om en och annan av oss miljömuppar kommer att sova lite bättre om natten därför att vi tror att vi har shoppat oss loss från klimatångesten, so what?

Självfallet finns det inte så stor anledning att hetsa upp sig över det enskilda företaget, tids nog lär nog marknadsdomstolen se till att de hyfsar till sin marknadsföring ändå. Men Tree in a bottle är inget enstaka undantag, utan snarare tidstypiska för mycket av det som sker inom hållbarhetsgeschäftet just nu. Det går ut på att du ska lösa klimatpåverkan, inte genom att försöka påverka politiken eller förändra din livsstil, utan genom att konsumera. (Tillväxten och klimatarbetet går hand i hand, skrev ju nyligen Isabella Lövin och Hagainitiativets Nina Ekelund i en debattartikel i Huffington Post och lyckades framställa det som att Sveriges utsläpp har minskat när de i själva verket har ökat.)

En annan gemensam nämnare för kranvattensföretaget och den övriga rädda-världen-industrin är att du ska köpa dig fri. Du ska dessutom göra det genom att ta någon annans plats i anspråk, nämligen mark i ett utvecklingsland där visserligen träd kan vara av godo, men där du faktiskt låser upp marken i åtminstone hundra år om det ska ha någon som helst effekt. Det handlar om flera generationers bönder som kanske just nu välkomnar idén med träd på sin mark men om redan 20 år kanske vill ha marken till någon annat. Även om viljan och intentionerna är goda så är det trots allt frågan om ett slags landgrabbing.

Att försöka kompensera utsläpp av växthusgaser med hjälp av trädplantering är en vanlig metod, men inte desto mindre tveksamt på flera sätt. Det här inslaget från Sveriges Radio Kaliber har några år på nacken men ger ändå en snabb och översiktlig bild av de invändningar som finns. Träd binder förstås kol, men om de huggs ner, brinner upp, ruttnar, äts upp av termiter så frigörs koldioxiden igen. Här pratar forskarna om att träden måste stå i minst hundra år för att det ska ha någon som helst effekt, men även detta är ifrågasatt av andra forskare. Det är nämligen inte självklart att det går att kompensera fossilt kol som har byggts upp under en oerhört lång tid med det kol som har en betydligt kortare omloppstid i form av träd och andra växter.

Men varför låta vetenskapliga rön förstöra en bra affärsidé?

Glödlampsbyte fem i tolv
 Glödlampsbyte fem i tolv 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Varför handlar företagens hållbarhetsarbete så ofta om glödlampsbyte och andra detaljer som har marginell påverkan på utvecklingen och så sällan om genomgripande förändringar? Kanske för att hållbarheten helt enkelt inte passar så bra ihop med den kortsiktiga lönsamheten?

En del ord blir så slitna och missbrukade att de slutar att betyda något. Hållbarhet är ett sådant ord. När företag ägnar sig åt hållbarhetsarbete vet man att det i de allra flesta fall handlar om mycket skrik för väldigt lite ull. Många gånger rör det sig om olika typer av effektiviseringar som ändå skulle ha gjorts eftersom de innebär lägre kostnader, men som nu får komma in på ”hållbarhetskontot”. Då brukar företagen flagga med att de har bytt till energisnålare lampor, valt fyrkantiga förpackningar i stället för runda för att få plats med mer varor i transporterna och utbildat sina chaufförer i bränslesnål körning. Företag på livsmedelssidan berättar också gärna att det blir biogas eller djurfoder av deras svinn.

De flesta företag har numera också en uppförandekod gentemot sina leverantörer som omfattar sociala och miljömässiga krav. De innebär ofta att leverantörerna ska hålla sig till FNs mänskliga rättigheter och lagstadgade minimilöner och arbetsvillkor. Allt detta är bra saker, men det är väldigt långt från hur hållbarhet definieras är enligt vår grundlag. Där står nämligen följande: ”Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.” Det är med andra ord ett ganska stort steg från att arbeta för att kommande generationer ska ha en god miljö, till marginella aktiviteter som mera får anses vara basala och självklara. Hur kan det överhuvudtaget idag anses som någon form av bedrift att ett företag säger nej till slavarbete, barnarbete, förbud mot facklig organisering, korruption osv?

Det finns naturligtvis flera skäl till att de flesta företag inte bedriver något egentligt hållbarhetsarbete, men ett av de viktigaste är ekonomin. Det är helt enkelt inte alltid lönsamt att jobba hållbart, i alla fall inte på kort sikt och det är ändå på kort sikt som lönsamheten mäts. Den ekonomiska hållbarheten övertrumfar de andra två delarna i hållbarheten, nämligen den miljömässiga och den sociala. Är det inte ekonomiskt hållbart så blir det inget av med de andra två delarna heller. Och den ekonomiska lönsamheten är alltid kortsiktig. Den värderar inte vad som krävs för att företaget ska kunna leva kvar på lång sikt. Skulle man göra det, skulle med stor sannolikhet en del företag och verksamheter helt enkelt försvinna därför att de helt enkelt inte har någon långsiktig framtid, framför allt inte i en mer hållbar värld.

Kravet på den ekonomiska lönsamheten är med andra ord en bromskloss för en verkligt hållbar utveckling. Samma tankegångar har CSR-experten Marianne Bogle när hon intervjuades nyligen i Svenska Dagbladet Näringsliv. Hon menar att själva idén med våra företag, att skapa avkastning till sina ägare, strider mot ett långsiktigt hållbart arbete och att företagen antingen inte vill se eller förstår sig på konflikten.

”Alla säger att hållbarhet är viktigt men de förstår det inte. Det är också lätt att säga att etik och hållbarhet är lönsamt, men om det vore så skulle de inte ha de här problemen. Hållbarhet handlar om överlevnad på lång sikt”, säger hon i intervjun.

Därför menar hon att hållbarhetsarbetet ofta blir en fråga för kommunikatörerna. De sminkar upp bolaget med hjälp av kommunikation kring miljö och etik och får företaget att framstå som bättre än vad det är. Men egentligen förstår vare sig styrelse eller cheferna denna fråga på djupet, är Bogles bedömning, som är ovanligt och uppfriskande ärlig.

Det finns många exempel på den hållbarhetsstyling som Marianne Bogle pratar om. Ett sådant är Apoteket som nyligen utsågs till Sveriges mest hållbara varumärke enligt Sustainable Brand Index. Rankingen bygger på 30 000 konsumenters omdömen. Att kommunikationen är ett viktigt verktyg i hållbarhetsarbetet framgår tydligt i en intervju på Apotekets hemsida.

– De senaste åren har vi aktivt kommunicerat att vi ställer krav på produkternas innehåll och funktion samt på leverantörernas sociala ansvar och miljöansvar. Vår ambitionsnivå är att alla leverantörer, även de som vi inte kan påverka direkt ska uppfylla Apotekets hållbarhetskrav, säger Anna Rogmark, hållbarhetschef på Apoteket.

De flesta konsumenter har inte läst Apotekets uppförandekod där det står vilka krav man ställer på leverantörerna när det gäller miljön och det sociala ansvaret. Här står nämligen det gamla vanliga – att man följer FNs konventioner om mänskliga rättigheter och vissa av ILO:s konventioner när det gäller arbetsvillkor, miljö och antikorruption. Här finns också en skrivning om att man inte ska använda djurförsök för sina produkter, med undantag för läkemedel om det inte finns något annat alternativ till djurförsök. På miljösidan finns en allmän skrivning om att man hela tiden ska sträva efter att minska sin miljöpåverkan, precis som man förväntar sig att leverantörerna ska göra detta, men exakt hur det ska gå till eller vilka krav man ställer, är oklart.

Det man framför allt trycker på i sitt miljöarbete är att man samlar in överblivna läkemedel, vilket alla apotek är skyldiga att göra enligt lag. Enligt tidningen Dagens Apotek minskade dock insamlingen av överblivna läkemedel från 54 procent under 2015 till 46 procent under 2016. Likaså minskade antalet företag som skrev på Apotekets uppförande kod från 89 procent av företagen under 2015 till 79 procent under 2016.

Sammanfattningsvis är det svårt att hävda att det företag som anses vara Sveriges mest hållbara verkar bedriva något gediget hållbarhetsarbete. Tyvärr är inte Apoteket något undantag, de är snarare regeln. Hållbarhetsarbete idag verkar mest handla om att skryta om självklarheter, gärna i lite snygg förpackning. De företag som på allvar försöker åstadkomma en förändring är i själva verket mycket, mycket ensamma.

  • 1
  • 2