Close
Enter your
text here

Uncategorized

Lite sommarläsning
 Lite sommarläsning 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Dagens blogg blir lite längre, lite sommarläsning helt enkelt.

Temperaturen stiger när det gäller en av våra viktigaste framtidsfrågor – maten. Hur ska framtidens matproduktion se ut om den ska vara hälsosam, räcka till alla och samtidigt inte begå rovdrift på naturen?

 

En bättre jord?

”Tre säckar jord för en hundring”. Det är en hisnande summa för själva förutsättningen för vår existens, matjorden. Den tunna hinnan över jordklotet, för svensk del cirka 3-5 decimeter tjock, är helt enkelt ovärderlig.

Jordförsäljarna har givetvis inte skapat jorden, de har grävt upp den och kanske tillsatt lite torv, sand, gödsel och mineraler. Att skapa jord är ett helt annat arbete. Beroende på förutsättningarna tar det mellan 60 och 1 500 år att återskapa en enda centimeter matjord.

Ironiskt nog kan den svepas bort på ett ögonblick, genom vind, vatten eller helt enkelt asfalteras över när vägarna och städerna breder ut sig. Sällan tar man då hänsyn till markens bördighet och matjordens värde.

Projektet Global Assessment of Human-induced Soil Degradation, finansierat av FNs miljöprogram UNEP, uppskattade att nästan 2 miljarder hektar av världens mark (här ingår även betesmark) är mer eller mindre utsatta för erosion, orsakad av människan. En del av den här marken är så förstörd att den inte längre används för odling. Den eroderade arealen är större än världens samlade åkerareal. De områden på jorden där problemen med erosion är som värst, är framför allt torra regioner eller områden med kraftiga regnar och stormar, allra värst blir förstås effekten om man har en kombination av alla tre faktorerna. Områden med mycket förstörd mark hittar vi bland annat i Indien, Centralasien, flera afrikanska länder och på den amerikanska prärien. I Sverige har vi förhållandevis små problem med erosion, men därmed inte sagt att vi alltid ger vår matjord den omsorg vi behöver.

 

Matjorden är ett eget universum med en omfattande flora och fauna som vi fortfarande inte riktigt förstår. Däremot vet vi att vissa saker vårdar jorden bättre än andra. Långa försök visar att gårdar som enbart odlar spannmål förlorar sin mullhalt och tappar i skörd, till skillnad mot gårdar som också har djur på gården och odlar vall. Vi vet att tunga maskiner som packar jorden och kraftig jordbearbetning skadar markstrukturen, liksom kemiska bekämpningsmedel kan skada nyttiga jordorganismer. Vi vet också att stallgödsel gynnar vissa mikronäringsämnen i grödorna.

Vår nonchalanta behandling av jorden märks redan på tallriken. Näringsinnehållet i grönsaker och spannmål har minskat, en kombination av hur vi odlar men också en växtförädling som prioriterat hög skörd framför näring.

Vi vet hur vi ska göra för att vårda och återskapa jorden, men vi kanske först måste inse att den är värd mera än tre säckar för en hundring.

Kan alla bli mätta?

Om 30 år är vi nio miljarder människor på jorden som också ska kunna äta sig mätta. Är det möjligt och framför allt, kan vi föda världen på ett mer resurssnålt sätt än dagens industriella jordbruk som sliter hårt på planeten? Låt oss titta på dagens matsystem: I dag är cirka 800 miljoner människor hungriga, samtidigt som drygt 2 miljarder lider av övervikt. Redan där ser vi att något är skevt. Till det kommer att vi slänger mycket mat, globalt räknar man med att en tredjedel av all mat slängs. Och ju rikare länder, desto mera svinn. Vi i Europa slänger mer än tio gånger så mycket som människorna i Afrika söder om Sahara och då har vi stor tillgång till kylskåp och frysar. Kunde vi bara minska det globala matsvinnet med en fjärdedel, skulle det mätta alla de som är hungriga idag, enligt FAO. Redan i dag produceras det tillräckligt mycket kalorier för att mätta en nästan dubbelt så stor befolkning. Anledningen till att nästan en miljard människor är hungriga beror alltså inte på brist på mat, utan att maten inte fördelas rättvist. De hungriga har helt enkelt inte råd att äta mat och vi som är rika, har i stället råd att slänga.

Så frågan om det går att mätta en växande befolkning handlar minst lika mycket, om inte mer, om ekonomi och politik än om jordbruksteknik.

Men kan då ekologiskt jordbruk föda världen? Svaret är väl snarare att det redan gör det. Merparten av matproduktionen står världens småbönder för och de har ofta inte råd att köpa in sådant som konstgödsel eller bekämpningsmedel.

 

 

Har vi nått peak meat?

Vi är redan där. Tillsammans med övriga Europa och USA har vår totala köttkonsumtion bromsat in. Nu är det i andra regioner som köttkonsumtionen kommer att öka något. Kanske är det snarare dags att fråga sig när peak chicken inträffar, för när de andra köttslagen backar, fortsätter kycklingen att öka. Kycklingen i Sverige har ökat med 1 100 procent under de senaste 50 åren, nötköttet bara med 25 procent. Ändå har diskussionen handlat mest om kossan.

Allt fler vill äta mer vegetariskt och gör det också, samtidigt som det pågår en kraftig proteinhype, starkt kopplad till träning. Vi köper proteinpulver (vassle) för dryga miljarden kronor varje år och kvarg och andra animaliska proteinprodukter går som tåget. Med tanke på att vi redan hör till de länder som äter mest protein i världen, (drygt 100 gram) så har vi marginal att dra ner på vårt proteinintag till de rekommenderade 70-90 grammen.

Vad är framtiden – insekter, labbodlat kött, mer baljväxter? Kanske är det att äta mat som utgår från geografins möjligheter. Det finns ett geografiska och klimatmässiga skäl till att mongolerna äter enorma mängder kött och mejeriprodukter, medan Indien är världens största vegetariska nation. Båda länder har en ekologisk anpassning av sin kost och det skulle vara förödande om de bytte kost med varandra.

Och kanske bör vi också fråga oss när peak spannmål inträder, för det är en överproduktion av spannmål som har fått uppfödningen av kyckling, gris och i viss mån nöt att öka så kraftigt. Och i botten handlar allt om peak oil. Det är billig olja som driver dagens matsystem, som gör det möjligt att frakta mat i stora mängder över jorden. Men den ligger också bakom konstgödseln som gjort det möjligt bryta kretsloppet och inte behöva föra tillbaka näringen till jordbruket. Det har gett oss specialiserade djur- och växtodlingsgårdar. Och ett överflöd av spannmålsuppfött animaliskt protein.

 

 

Har vi råd med billig mat?

Vår mat har blivit allt billigare På 1950-talet la svenskarna halva sin disponibla inkomst på livsmedel, idag handlar det om cirka en åttondel. Jordbruket har lyckats rationalisera och effektivisera som få andra branscher. För 150 år sedan tog det 250 timmar att skörda och torka ett ton korn. I dag går det på 5-10 minuter. Omfattande mekanisering, billig olja och konstgödsel är huvudorsakerna till detta. Djuren har också blivit allt mer effektiva. Dagens ko mjölkar dubbelt så mycket som 1970-talets kossa.

Den andra förklaringen till de låga matpriserna är att kostnaderna läggs någon annanstans. De läggs på djur, natur och människor. På senare tid har forskare intresserat sig alltmera för att titta på dessa kostnader. Huvudorsaken till övergödningen och de döda bottnarna i Östersjön är näringsläckage från jordbruket. Kostnaderna för att halvera utsläppen beräknades i början av 2000-talet till mellan 9 och 15 miljarder kronor årligen.En rapport från FN:s miljöprogram UNEP värderade enbart hälsokostnaden för användning av kemiska bekämpningsmedel inom EU till hela 127 miljarder euro per år, cirka en procent av EUs bruttonationalprodukt. De största kostnaderna är neurologiska skador som minskad hjärnkapacitet och olika beteendestörningar som ADHD. FAO- rapporten Natural Capital Impacts in Agriculture uppskattade de globala miljö-och hälsokostnaderna för de fyra stora grödorna majs, sojabönor, ris och vete till 1,15 biljoner dollar, vilket innebär att grödorna borde vara nästan tre gånger dyrare på gårdsnivå

Men det finns närmare och mer konkreta exempel. Som när Region Gotland tvingades 2014 investera 40 miljoner kronor för att rena vattentäkten i Bingeby från bekämpningsmedlet Bentazon. Eller saneringen av Sveriges största miljöskandal, BT Kemis nergrävda tunnor med bekämpningsmedel som upptäcktes på 1970-talet. Ett arbete som fortfarande pågår och uppskattas kosta en halv miljard kronor.

Och så finns det kostnader som vi inte har en aning om hur stora de blir, som den ökade antibiotikaresistensen, vilket till stor del beror på övermedicinering av antibiotika till lantbrukets djur.

Så i stället för att ställa frågan ifall vi har råd att betala för en mer miljövänlig mat, kanske vi skulle fråga oss – har vi råd med den billiga maten? För betala får vi göra, antingen på skattsedeln eller i framtiden.

Tillbaka till landet?

Samtidigt som det pratas om att vi behöver mätta betydligt fler människor i framtiden, försvinner gårdar och åkermark i Sverige. De senaste hundra åren har en miljon hektar åkermark och nio tiondelar av våra ängar och betesmarker, våra mest artrika naturtyper, lagts ner. För 30 år sedan fanns det 35 000 mjölkgårdar, i dag är de knappt 4 000.

Maten produceras någon annanstans, därför att det blir billigare så. Att vi importerar soja till våra djur och palmolja till våra kex och dammsugare beror inte på att vi inte kan producera proteinfoder och fett i Sverige, utan på priset.

Jordbruket sysselsätter mindre än två procent av den arbetsföra befolkningen. Bönderna är en åldrande skara och ingen verkar vara sig vilja eller ha råd att ta över. Det handlar om stora investeringar, tio miljoner kronor för en vanlig mjölkgård.

Det verkar rätt kört. Om det inte vore för att en växande grupp människor bestämmer sig för att gå åt ett annat håll och tar saken i egna händer. Det kallas för relationsmat och handlar om att upprätta relationen till maten, djuren och naturen och mellan konsumenter och producenter. Här finns gårdsbutiker, kött- och grönsakslådor, inköpskooperativ av mat, stadsodlingar, andelsjordbruk eller REKO-ringar där producenter och konsumenter säljer och köper mat direkt. Samma utveckling sker i stora delar av västvärlden.

Flera av producenterna kommer inte från det traditionella lantbruket, en del av dem kommer inte ens från landsbygden. Bara under de senaste åren har det startats över 700 nya små livsmedelsföretag Sverige av människor som drivs av en passion av mat, men där många har annan erfarenhet och bakgrund.

Det finns också ett nyväckt intresse för självförsörjning som både grundar sig i känslan av en osäkrare värld, men också är en protest mot den alltmer anonyma maten. Ett livsmedelssystem som bygger på just-in-time och där inte bara livsmedelshandelns lager töms på bara några dagar utan även jordbruket snabbt får problem, har visat på sårbarheten. Därför har regeringen sagt att självförsörjningen måste öka, men inte något om hur det ska gå till. Det pågår en utredning.

Det verkar som om en växande grupp människor tror på lantbruket. Marken finns där, möjligheterna och kunskapen. Det är bara att sätta igång. Ta med dig spaden och kom!

Texten är ursprungligen skriven för ett magasin som tyvärr redigerade och vinklade om texten på ett sätt som jag inte kunde stå för. Artikeln är publicerad, men utan min signatur.

Bregott-retorik
 Bregott-retorik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I dagens Aftonbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en replik på LRFs debattartikel om att Sverige behöver fler kor. Visst behöver Sverige fler betande kor, får och getter, inte minst för att Sverige är ett land som är ekologiskt anpassat till att odla en stor mängd gräs och därmed också föda betesdjur. Men det är något helt annat än den modell som Borgström talar om.

Vi behöver också kor som betar betydligt mera gräs än vad de flesta mjölkkor gör idag. De äter istället stora mängder spannmål, soja, rapskaka och annat kraftfoder. De flesta av dem får nöja sig med lite motionsbete och det lobbas även flitigt, inte minst från LRFs sida, för att de inte ska behöva gå ut alls. Att verkligen beta gräs blir alltmer sällsynt. (Undantaget är KRAV-kor, där reglerna säger att korna måste kunna beta en viss mängd gräs varje dag, vilket kräver att bonden ser till att korna har tillgång till bra betesmarker, vilket kräver sitt arbete.)

Oavsett om det är ekologiska eller konventionella mjölkkor så betar de inte de magra, artrika hagmarkerna som Palle Borgström från LRF vill värna om. Det gräset är nämligen för magert för en genomsnittlig ko som producerar runt 9 000 mjölk per år, allt fler ligger runt 10 000. Då handlar det i stället om näringsrikare gräs från åkermark, ofta i form av ensilage. Det här är Borgström fullt medveten om och ändå väljer han att ägna sig här åt klassisk Bregott-retorik, nämligen att förmedla en mer idyllisk bild gentemot konsumenterna än verkligheten.

Självklart behöver Sverige fler kor, fler kor som ger både kött och mjölk och som huvudsakligen äter det som en ko är gjord för att äta – gräs. Det kommer dock att innebära stora förändringar. Mjölkmängden halveras, korna blir mer resurseffektiva kor eftersom de omvandlar gräs och inte spannmål, som även vi kan äta, till animalier. Det kommer innebära fler arbetstillfällen, hälsosammare kött och mjölk, bättre djurhälsa, sannolikt färre men fler gårdar, fler gräsmarker som binder kol och en betydligt bättre landskapsvård än vad vi har i dag. Ja, mjölkkorna och bönderna kan spela en oerhört viktig roll i en omställning till en bättre framtid.

Det här är en helt annan modell än den högproduktiva mjölkkossa som LRF förespråkar, för Palle Borgström avslöjar sig när han nämner sitt enda konkreta förslag i debattartikeln – att underlätta för byggandet av nya och större lagårdar. Det är ingenting som kommer att öka hävden av naturbetesmarker. Däremot är det en fortsättning på den 70 år gamla utvecklingen av strukturrationalisering, effektivisering och produktionsökning. Samma utveckling som regeringen har föreslagit i sin livsmedelsstrategi som riksdagen ska fatta beslut om i vår. Samma utveckling som har lett fram till att vi knappt har 4 000 mjölkgårdar kvar, att alltfler regioner helt saknar mjölkgårdar samtidigt som mjölkproduktionen koncentreras till andra områden.

Det är samma utveckling som har lett fram till att vi har förlorat 90 procent av våra naturbetesmarker under de senaste hundra åren.

Och Gud bevare mjölkbönderna från en utveckling som enbart handlar om mer produktion, mer mjölk. De har inte hämtat sig ännu från den förra mjölkkrisen som just bottnade i överproduktion av mjölk från främst sina europeiska kollegor. Den enögda fixeringen vid en ständigt högre volym är inte svaret på vare sig mjölkbranschens eller lantbrukets lönsamhetsproblem. Det borde man ha lärt sig vid det här laget.

 

Du har inte en chans! Ta den!
 Du har inte en chans! Ta den! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det får inte bli för svart. Människor måste känna att det finns hopp, att vi är på väg att lösa det här. Konsumenten måste se vad hen kan göra.”

Ja, så där låter det ofta när det handlar om klimathotet, miljöförstöringen eller några andra av våra riktigt stora problem. Och den fråga som man kan ställa sig är – varför det? Problemet är väl snarare att alldeles för många av oss tror att det nog ändå kommer att lösa sig och så länge vi bara lallar runt kommer ingenting att förändras.

När är man egentligen beredd att göra stora förändringar i sitt eget liv, trots att de känns svåra, jobbiga och rent av skrämmande? Ja, min egen erfarenhet är att det inte direkt sker om jag tror att allt kommer att bli bra och lösa sig, tvärtom är det först när man inser motsatsen. Men när det gäller stora framtidsfrågor som klimatet, miljön och god och hälsosam mat till alla då är det många som trycker på vuxencurling-knappen direkt. Då ska vi invaggas i tro, hopp och falsk trygghet. Det är då vi ska tro att de magiska orden ”ny teknik & innovation” kommer att lösa allt. I morgon. Eller en annan dag. Och att hållbarhet är en fantastisk affärsmöjlighet som kommer att öka tillväxten ännu mera och att det hela är lika smärtfritt som att ta på sig ett par gröna byxor i stället för bruna. Inget ska behöva ändras, inget ska behöva bli ansträngande.

Framför allt är hållbarhet ROLIGT! Det är ett budskap som har trumpetats ut av flera av landets alltför många hållbarhetsprofeter. Och visst tusan är det kul att köra en Tesla, något som också alltid brukar hyllas av samma hållbarhetskonsulter, men sorry, Tesla är inte lösningen på våra problem.

För en vecka sedan kom nyheten om att Sveriges klimatutsläpp står still. Det borde ha lett till visst ramaskri, men i stället pratar Isabella Lövin om att EUs utsläppshandelssystem bör reformeras ” så att det blir tydligt hur industrins utsläpp ska minska”. Och sedan kom mantrat om ”mer forskning och innovationer” för att minska utsläppen från industrin.

Med ett sådant lamt besked från klimatministern kan man tro att vi har all tid i världen på oss. Att detta med klimatet är under kontroll och att det bara är frågan om lite finlir när det gäller utsläppshandeln. Så är det självfallet inne, men klimatcurlingen har fungerat. Vi har invaggats i tron att Parisöverenskommelsen på 1,5 grader innebär att det hela är fixat och löst.Att det sedan inte finns vare sig någon plan eller några pengar för att realisera målet, är en annan sak.

Om vi inte hade blivit så positivitetsbombade så hade det nu varit demonstrationer på Sergels Torg för att regering och riksdag ska göra något på allvar. Men det är det som bekant inte. I bästa fall hoppas vi att det ska räcka med att vi äter lite mer vegetariskt och att nyteknikochforskning tar hand om resten. Någon gång. I framtiden.

Alltför många år av optimism har inte lett oss någonstans. Jag tror i stället det är dags för pessimismen – att faktiskt se sanningen i vitögat och inse att vi sitter riktigt ordentligt i klistret och att det krävs stora förändring. Ja, det är svårt och nej det kommer inte att bli enkelt och den som säger att lösningen är att köpa kyckling i stället för biff får kvarsittning!

Ungefär så. För det är först när vi på inser det stora allvaret som vi kommer att börja göra något.

Optimisterna och lallarna kommer aldrig att rädda världen, men däremot kan pessimisterna få ett och annat gjort och är heller inte lika lättlurade.

Eller för att citera punkens gamla devis: ”Du har inte en chans! Ta den!

 

 

Sunnansjö The Movie!
 Sunnansjö The Movie! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Pravda enligt LRF?
 Pravda enligt LRF? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Böndernas organisation, LRF, verkar ha drabbats av något slags oförklarligt storhetsvansinne och kräver nu en så kallad ”tillitskommission” för att få tyst på journalister som inte skriver saker som man gillar. Få saker är så farliga för en organisation som att försöka tysta de kritiska, granskande rösterna.

Det är snart riksstämma motionerna från de regionala förbunden strömmar in. Till stor sorg ser jag att LRF i mitt gamla hemlän Värmland har gjort ett stämmouttalande med krav på en ”tillitskommission” som ska ta itu med både besvärliga tjänstemän och journalister. Rubriken är ”100 bondeledare kräver tillitskommission”.

Jag kan förstå att kritiken växer mot myndigheternas hantering av jordbruket. Trots att åtminstone två landsbygdsministrar har lovat regelförenklingar finns det många exempel på byråkrati in absurdum och godtyckliga bedömningar av enskilda tjänstemän. Alla som sitter och brottas med SAM-ansökan till Jordbruksverket, dvs den årliga ansökan om jordbruksstöd, vet vad jag talar om, för att nämna ett av många exempel. Men jag tänker inte denna gång diskutera kritiken mot myndighetsutövarna utan mot den som handlar om min egen kår, journalisterna.

Visst kan jag förstå att det finns en frustration över att media inte så sällan väljer att ge en rätt förenklad eller hårdvinklad bild av jordbruket, ja även ibland rent av okunnig och felaktig. Jag kan själv känna en irritation över detta ibland och tar då och då upp en del sådana exempel här på min blogg. Men hur värmlänningarna ens har kunnat komma på tanken på att kräva kommission” för att komma till rätta med ”osann och partisk rapportering”, är rätt ofattbart. Någon kommunikationsansvarig borde ha sagt något i stil med: ”Hörrni, skit i det där, det luktar för mycket stalinistisk politbyrå. Ta en grogg till i stället. ”

Men det gjorde ingen.

Något har alltså hänt med den tidigare så opinionsmässigt skickliga organisation att man alldeles har tappat känslan för feeling. Här kommer därför några råd när det gäller ”detta med media”:

Sätt er i skolbänken, både när det gäller kommunikationsarbetet och sakkunskapen. Klimatdebatten är ett av flera exempel där LRF inte riktigt har klarat av diskussionen, alternativt inte släppt fram de personer som har en djupare kunskap. Detta har resulterat i otaliga skrik-debatter i sociala medier och pinsamma utspel som att grilla hamburgare utanför skolor som valt att ha en köttfri dag. LRF har också haft svårt att argumentera för djurens viktiga roll i jordbruket i externa media, men varit desto flitigare i de egna tidningarna, men ursäkta, de läsarna är ju faktiskt redan med på noterna och behöver inte övertygas om att det är okej att äta kött och dricka mjölk.

Sluta upp att vara prinsessor på ärten. Visst får lantbruket sig en känga då och då, men samtidigt var det länge sedan som media gullade så mycket och så ihållande som man gör med bönderna i dag. TV-tablåerna fortsätter att fyllas med härliga bonna- program och tidningarna med reportage, men det finns också ett djupare engagemang utbrett bland konsumenterna som yttrar sig i en stark vilja att köpa svenskt och betala mer för detta. Det är en vilja som inte har uppstått ur tomma intet. En stor anledning till detta är medias bevakning av svenskt lantbruk.

Kritik är jobbigt, men nyttigt. LRF borde komma ihåg sin egen historia. Tidigare ordföranden Bo Dockered har beskrivit den massiva kritiken mot jordbruket under 1970- och 80-talen som ledde fram till ett stort förändringsarbete när det gäller främst djurskydd och miljö. Här lades grunden för de mervärden som svensk gris- och -nötproduktion äntligen kan skörda. På samma sätt kan man nog hävda att medias hårda bevakning av grisproducenterna i form av ”grisskandaler” för sju-åtta år sedan, fick upp intresset för grisarnas väl och ve. Det var inte en slump att alla politiker ville stå med en griskulting i famnen inför valet till EU-parlamentet några år senare och att svansklippningen i övriga Europa blev en stor fråga som gagnade svenska grisproducenter.

 

Viktig verksamhet bör bevakas. Inse att lantbruket åker gräddfil när det gäller mediabevakningen. Här har vi några av Sveriges största företag, vars verksamhet flyger rätt mycket under medias radar. Lantbruk är heller inte det samma som att tillverka muttrar eller bildäck, det är mycket viktigare än så. Det är en verksamhet som på omfattande sätt griper in i våra liv och i vårt samhälle och som följaktligen ska bevakas och borde bevakas ännu mer än vad som sker i dag.

Inget företag kan i dag räkna med att få jobba på ostört utan att media granskar dem. För lantbruk gäller den sanningen ännu mera. Lantbruk ägnar sig åt livsviktig verksamhet genom att producera vår mat och andra varor, men också genom att sköta om eller missköta, vår plats på jorden. Samhällsintresset är alltså mycket stort och det är något som lantbruket kan ta vara på och se som en tillgång.