Close
Enter your
text here

Uncategorized

Att kunna men inte vilja
 Att kunna men inte vilja 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det finns olika strategier för företag att inte bedriva något egentligt hållbarhetsarbete. Ett vanligt spår är att hänvisa till sin maktlöshet och antingen peka på att det krävs mer forskning och utveckling innan man kan göra något eller också hänvisa till att det egentligen är konsumenterna som har makten, men som väljer ”fel”. En annan strategi är att lyfta perifera ämnen som för ögonblicket är trendiga. Pratar vi livsmedelsföretag brukar samtalet komma in på insekter, syntetiskt kött, vertikala odlingsväggar eller något annat som anses hett. Eller så kör man den gamla vanliga taktiken – hänvisar till att man byter glödlampor, följer importlandets lagar, ägnar sig åt ecodriving och hoppas på att folk ska köpa ”hållbarhetsarbetet” än en gång.

I gårdagens debatt på Skafferiet på Berns i Stockholm fick vi exempel på alla dessa strategier. Utgångsläget för debatten var min debattartikel i Svenska Dagbladet Näringsliv där jag kritiserade livsmedelskedjans arbete för ett framtida hållbart matsystem i samarbete med IVA. Jag menade att målen var ambitiösa men att de föreslagna åtgärderna var så futtiga att jag var tveksam till om man hade förstått vilka radikala omvälvande mål man egentligen hade satt upp.

Men låt oss börja med några positiva saker. I debatten och även i den rapport som arbetet resulterade i, efterlyser man flera gånger politiska styrmedel. Det är intressant att man verkar inse att det finns en del problem som inte marknaden klarar av att lösa, utan där det istället behövs politik. Det är däremot problematiskt att politikerna verkar vara så ovilliga till detta och i stället stöder fortsatt frihandel, konkurrens på världsmarknad och en minskad politisk inblandning, både nationellt och internationellt. Det märks kanske allra tydligast i att regeringen inte vill leverera den eftertraktade livsmedelsstrategin, men också i att man värnat frihandeln som snudd på helig.

Det är också positivt att livsmedelskedjan har satt upp så radikala mål som att livsmedelskonsumtionen och produktionen ska hålla sig inom de planetära gränserna 2050 och att livsmedelsproduktionen ska vara fossilt oberoende 2030. Hade man nöjt sig med att sätta dessa mål och sedan inte börjat punkta ner några förslag på åtgärder, då hade man förmodligen framstått som hållbarhetshjältar. Men nu gjorde man inte det. I stället så ägnade man sig åt att föreslå glödlampsbyte, insekter som alternativt protein och andra insatser på marginalen.

Under gårdagens debatt stärktes också min uppfattning att man kanske egentligen inte förstår vilka mål man har satt upp. När det gäller just målet om att svensk livsmedelskonsumtion ska hålla sig inom de planetära gränserna så föreslår man tre saker: 1. Att handeln ska utveckla ett bonussystem vid köp av mer hållbar mat. (Något som Coop redan tillämpar till viss del). 2. Bättre märkning så att konsumenterna lättare väljer hållbara livsmedel. 3. Styrmedel som verkar för en ökad svensk självförsörjningsgrad. Av de här tre förslagen så är det bara det sista som verkligen kan påverka vår livsmedelskonsumtion radikalt. De två första förslagen är visserligen bra men med tanke på deras marginella betydelse förstår man inte varför de listas överhuvudtaget. Det tredje förslaget är däremot intressant, men en politisk krutladdning – öka andelen svensk mat. Vad man föreslår får stora konsekvenser, på EU-medlemskapet och handelspolitiken. Jag ställde frågan igår till panelen om man förstod sprängstoffet i vad man föreslagit, men fick inget egentligt svar på detta.

Gårdagens debatt stärkte också min uppfattning att man har satt upp storstilade mål, men inte tänker göra så mycket åt att uppfylla dem. Allra tydligaste blev det när Åsa Domeij från Axfood sa att hållbarhet är något relativt, att människan alltid har strävat efter hållbarhet, men att synen på vad som är hållbart är något som förändrar sig under historien. Och det är givetvis sant, men problemet är dock att man valt att relatera till planetens gränser och de är inte alls relativa.

Jag tror nog att Axfood och flera av de andra företagen inom livsmedelskedjan egentligen vet mycket väl vad de skulle kunna göra för att på allvar bedriva ett hållbart arbete. Axfood har på senare tid visat framfötterna när det gäller antibiotika där man ställer krav på att importerat kött inom de egna varumärkena inte ska komma från djur som medicinerats förebyggande med antibiotika. På samma sätt skulle man kunna gå före när det gäller att rensa upp bland bekämpningsmedlen eller att helt enkelt sätta som mål att alla varor ska vara ekologiska och på det viset ta ett ordentligt kliv på hållbarhetsstegen. För om sanningen ska fram, borde det inte vara dags för åtminstone någon livsmedelskedja att våga börja göra något, på riktigt? Då kan de andra stå där med sina glödlampsbyten.

Jepp, det ÄR komplicerat!
 Jepp, det ÄR komplicerat! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Rötmånadsdiskussionen om eko eller inte eko, först i DN Debatt och som sedan fortsatt i Expressen är inte bara intellektuella lågvattenmärken, utan visar också på vår starka längtan efter förenkling intill dumhetens gräns.

Lantbruk och matproduktion är tyvärr komplicerade verksamheter och när vi börjar prata om miljö, klimatpåverkan och hållbart, blir det ännu mer komplicerat. Det handlar trots allt om biologiska system där det inte bara är att skruva på en knapp eller två.

Tara Garnett är en forskare som just vill betona komplexiteten och peka på vilken roll som våra värderingar och synsätt spelar för vilken lösning vi väljer att tro på som ”hållbar”, något som även gäller för forskarna själva. Hon har även visat att det kan vara betydligt svårare att avgöra olika livsmedels klimatpåverkan, inte minst nötköttets, än vad som tidigare påståtts. Jag lovade att återkomma om Garnett när jag skrev mina tidigare texter om kött och klimat. Det tappade jag bort på grund av för mycket annat arbete, men nu finns det all anledning att återkomma.

Texten är lång, så håll i er! Den har publicerats White Paper som är utmärkt tidning för dig som vill läsa lite tyngre texter om gastronomi.

Alla vill ha en hållbar matproduktion, men vad det egentligen är och hur man kommer dit, råder det mycket delade meningar om, även inom vetenskapen. Hur kan genteknik, konstgödsel och bekämpningsmedel framstå som ”goda” redskap i det enda forskarlägret, men anses som ”onda” i det andra? Den brittiska forskaren Tara Garnett svär i kyrkan när hon säger att vi alla styrs utifrån våra värderingar, även vetenskapsmännen.

Hållbarhet var ett ord som återkom många gånger under White Guides kroggala i våras. Om vi hade skrapat lite på ytan hade det snart blivit tydligt att vad som är hållbart för den ene, är något helt annat för den andre. På samma sätt förhåller det sig inom forskarvärlden. Med jämna mellanrum utbryter det rena rama ordkrigen. Ett exempel är den sedan 20 år pågående striden om ekologiskt lantbruk mellan två forskargrupper på Sveriges Lantbruksuniversitet. Ett annan het debatt handlar om genteknik och med jämna mellanrum ifrågasätts konsumtionen av vissa livsmedel som exempelvis kött, palmolja, mandlar, mjölk och soja. Bakom debatterna finns en global oro över omur jordens begränsade tillgångar kommer räcka för en växande befolkning som dessutom vill äta allt mer resurskrävande mat. Eller som Tara Garnett på Oxford Universitet i Storbritannien inleder en av sina vetenskapliga artiklar: ”The food ’problem’ has become a global obsession.”

Tara Garnett studerar matens klimatpåverkan och hur man kan minska den, men hon tittar inte enbart på klimatet utan även på vilka etiska, sociala och miljömässiga konsekvenser som olika åtgärder kan tänkas få. En röd tråd i hennes vetenskapliga artiklar är att se på frågan ur olika vinklar och att även visa på komplexiteten i vårt matsystem. Hon har startat och driver forskningsnätverket FCRN, Food Climate Research Network.

Tara Garnett anser att det är främst tre synsätt som märks i debatten om ett hållbart matsystem och det gör också att vi får tre olika sätt att definiera problemen och lösningarna. Bakom finns värderingar som styr hur vi ser på teknikens roll, vårt förhållande till djur och natur och vad vi egentligen menar med ett ”gott” liv.

 

Producera mer och effektivare: Det här är just nu den dominerande åsikten som hävdar att det stora problemet är brist på mat. Därför måste vi producera mer mat, mer effektivt, men med mindre påverkan på miljön. Det här förhållningssättet har stort förtroende för att marknaden och ny teknik inte bara kommer ge alla människor en hög materiell levnadsstandard utan även mindre miljöbelastning. Ekologiskt lantbruk är inte intressant, här förordas istället ”sustainable intensification” (hållbar intensifiering) och ”precisionsjordbruk”, vilket innebär att optimera användningen av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och andra insatsmedel. Djuren ska med hjälp av avel, foder, skötsel osv också bli mer effektiva och producera mer mat snabbare för att minska utsläppen av växthusgaser per kilo animalier. Här finns också idén om att ett intensivt jordbruk gynnar den biologiska mångfalden mer än ett extensivt lantbruk, därför att intensiteten gör det möjligt att sätta av mer mark till naturvårdsområden. Natur och lantbruk är två saker som ska skötas separat. Vanliga representanter för dessa åsikter är konventionella lantbrukare och livsmedelsföretag samt företag som säljer insatsmedel till lantbruket.

Minska efterfrågan: Problemet är inte att det finns för lite mat, utan att vi äter fel sorts mat, livsmedel som vare sig är bra för miljön, hälsan, livsmedelssäkerheten eller för djuren. Fokus ligger därför på att förändra matkonsumtionen, framför allt att minska kött och mejeriprodukter som man tycker är sämst. Ju färre djur, desto mindre problem med djurvälfärden och dessutom frigörs mark som i stället för att föda djur, kan föda människor eller användas för biobränslen eller som kolsänka. Precis som den intensiva linjen så anser man att lantbruket och naturen inte ska blandas ihop. Naturen ska vara vild och människan ska inte lägga sig i vad som sker där, eftersom människan och mänsklig aktivitet skadar naturen. Bakom det här synsättet kan man hitta en del djurrätts- och miljöorganisationer.

Förändra matsystemet: Problemet är inte brist på mat eller enskilda livsmedel utan ett orättvist och felaktigt matsystem. Därför vill man förändra makten över maten och ifrågasätter ofta dominansen från de stora globala företagen. Man tror inte på marknadens möjligheter att fördela mat och tillgångar rättvist och är ofta skeptisk till handelsavtal som man anser främst gynnar rika länder. På samma sätt är man ofta kritisk mot genteknik eftersom man anser att det flyttar makten över utsädet från bonden till stora företag. I stället vill man stärka lokal produktion, småbönder och ekologiskt lantbruk. Människan ses som en del av naturen och ska därför bedriva jordbruk på ett sätt som stöder de naturliga processerna. Detsamma gäller människans förhållande till djuren, ett gott liv för djuren är en förutsättning för ett gott liv för människan och hennes försörjning. Bakom detta synsätt finns en del biståndsorganisationer och alternativa bonde- och matrörelser.

Tara Garnett påpekar att gränserna mellan dessa tre kategorier inte är knivskarpa och att vi alla kan vara en blandning av dem. Personligen tycker jag att de två första kategorierna till viss del föder varandra, vilket inte minst märks i anti-kött-debatten. Det intensiva synsättet passar ihop med den grupp veganer som vill ha mindre djur i lantbruket. Båda lägren delar åsikten att den nytta som djuren gör i ett kretsloppsbaserat jordbruk, kan ersättas med konstgödsel, bekämpningsmedel, maskiner och teknik.

– Vilka reaktioner får du när du säger att även dina vetenskapliga kollegor styrs av värderingar?

– En del tycker att det är intressant, andra blir mer provocerade. Jag tror att forskare som arbetar inom det humanistiska området är mer bekväma med detta synsätt än naturvetenskapliga forskare som inte alls är vana vid resonemanget.

– Du ifrågasätter på ett sätt det vetenskapliga i vetenskapen?

– Vetenskapen är extremt viktig, allt jag försöker säga är att vi behöver förstå kontexten som omger forskningsresultaten, vilka parametrar som ingår och vilka som är utelämnade för att förstå varför man dragit de slutsatser som man har gjort.

Hon menar också att vetenskapsmän ibland gömmer sig bakom sin roll, att man ”enbart bedriver forskning”, men samtidigt är fullt medveten om att politikerna använder sig av resultaten. Då blir det extra viktigt med tydlighet för att undvika att forskning bedrivs utifrån dolda agendor.

Tara Garnett betonar vikten av att försöka väga in många olika aspekter och att se på saken ur olika perspektiv. Hon vägrar att förenkla, helt enkelt för att matsystemet är allt annat än enkelt.

Låt mig ta ett exempel: Det vanligaste sättet att räkna ut hur stor klimatpåverkan ett livsmedel har, är att räkna ut växthusgaser per kilo vara. Men Tara Garnett räknar också på växthusgaser per kilo fett, protein eller enskilda näringsämnen som järn, kalcium eller omega-3 och ser då att bilden ändrar sig.

Hon är kritisk till livscykelanalysen, LCA, som är den metod som idag är vanligast för att räkna ut matens klimat- och miljöpåverkanm eftersom hon anser den för snäv. Exempelvis utgår livscykelanalyser från livsmedlets klimatpåverkan enbart i lantbruket, men i Storbritannien sker hela 60 procent av växthusgasutsläppen utanför gården[1], i form av livsmedelsförädling, transport, förpackning, handel, restaurang, matlagning i hemmen osv. Det här innebär att det också spelar roll hur och var maten förädlas, tillagas och transporteras, inte bara vad som sker på gården. Ett kilo morötter har betydligt lägre klimatpåverkan än ett kilo mjölk, men om vi gör puré av morötterna, då har klimatpåverkan blivit större än mjölkpaketets.

Tara Garnett menar att livscykelanalysen framför allt gynnar perspektivet ”mer mat, mer effektivt” eftersom den ofta används för att jämföra vilket livsmedel som är mest ”effektivt”, men då oftast väldigt snävt. Allra sämst passar metoden med perspektivet ”förändra matsystemet”, eftersom den oftast enbart kan mäta en sak åt gången och har svårt för systemanalys.

Ett tydligt exempel på livscykelanalysens snävhet är när forskare på Chalmers kommer till slutsatsen att vi kan äta 120 kilo animalier per person och år, varav drygt hälften från kyckling (ofattbara 67 kilo per person och år) och ändå klara klimatmålet. Trots att det handlar om en intensiv och resurskrävande animalieproduktion som kräver stora mängder spannmål och soja och där det kan finnas etiska, miljömässiga och ekonomiska konsekvenser att ta hänsyn till, finns inte detta med i beräkningen.

Innan livscykelanalysen slog igenom på bred front, talades det mycket om food miles, både i Storbritannien och i Sverige. Journalister skrev upprörda artiklar om hur våra matkassar hade åkt på jordenruntresa innan de hamnade i våra kök. Livscykelanalysen tog nästan död på den diskussionen då den kunde visa att transporter inte är något problem. I stället lyftes animalieproduktionen fram som den riktigt stora boven. Tara Garnett anser också att animalierna är resurskrävande och har stor påverkan, men menar samtidigt att transporterna kommer för billigt undan. Skulle man räkna in all den infrastruktur som krävs i form av vägar, järnvägar, contrainrar, emballage samt hela kylkedjan från producent till konsument med mera, då skulle transporterna väga betydligt tyngre.

Tara Garnett anser att vi behöver mer forskning och lära oss räkna på nya sätt där vi försöker ta hänsyn till fler aspekter och även att forskningen tydligare redovisar vilka värderingar som ligger bakom. Men vi måste också alla börja diskutera vad vi egentligen menar med hållbarhet och ett gott liv.
– Vi behöver ha en öppen diskussion om vad som verkligen är viktigt för oss människor. För utan den diskussionen så riskerar vi att fortsätta utveckla politik som kanske inte alls ger oss det vi vill ha.

– På senare tid är det framför allt större företag i livsmedelskedjan och politiska tjänstemän i Bryssel som har satt agendan för matpolitiken. Är lösningen att engagera fler i diskussionen, även konsumenterna?

– Ja absolut! Vi måste involvera människor av alla slag, men främst som medborgare och inte bara i rollen som konsumenter. Som konsumenter tänker vi – what´s in it for me, men som medborgare tänker vi – what´s in it for us? Och det är en oerhört viktig skillnad.

– Diskussionerna om vad som är en hållbar matproduktion verkar pågå i ett annat solsystem än det som verkligen driver livsmedelssystemets utveckling, nämligen den allt mer globaliserade kommersialiseringen av maten. Hur ska detta kopplas ihop?

– DET är den riktigt stora utmaningen. Ekonomin betraktas som en helig lag, trots att det är en mänsklig konstruktion.

 

Ann-Helen Meyer von Bremen

(Som tillhör den tredje kategorin, de som vill förändra matsystemet.)

 

Mer av Tara:

“Three perspectives on sustainable food security: efficiency, demand restraint, food system transformation. What role for life cycle assessment?”

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0959652613005064

http://fcrn.org.uk/

[1] Finns inga aktuella siffror för Sverige men troligen ligger cirka 50 procent av påverkan utanför gården, då Storbritannien har en större andel färdigmat.

Att surfa på titlar
 Att surfa på titlar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Nej, Fagerström och Sundström har inget fog för sina åsikter om ekologiskt lantbruk, i alla fall inte utifrån Livsmedelsverkets rapport, anser rapportförfattarna själva i ett svar i dagens DN.

Det är inte särskilt vanligt att författarna bakom en rapport tar strid mot någon som använt deras rapport för att torgföra en åsikt som inte riktigt ligger i linje med slutsatserna. Ännu ovanligare är det att Livsmedelsverket tar den här typen av diskussioner, framför allt när det gäller ekologiskt lantbruk som myndigheten alltid har haft en rätt njugg inställning till. Därför är det lite anmärkningsvärt när nu rapportförfattarna mycket tydligt går ut och säger att Fagerströms & Sundströms påståenden om att ekologiskt lantbruk inte gör någon nytta för hälsa eller miljö, inte har något som helst stöd i deras rapport.

I min förra text skrev jag just om det sedvanliga rötmånadsangreppet på ekologiskt lantbruk, där kritikerna stödde sig på en rapport från Livsmedelsverket. Men som sagt, rapportförfattarna vill inte ha något med Fagerströms & Sundströms åsikter att göra.

Det hela är som ett eko av TTs blunder på samma ämne i februari. Då orkade inte TT-journalisten läsa en dansk rapport som sa att ekologiskt lantbruk gjorde stor samhällsnytta. I stället ringde man upp en annan i SLU-gänget av ekokritiker, Lars Bergström, som givetvis inte försatt möjligheten att ösa sin galla över ekologiskt lantbruk. Även då fick utgivarna av rapporten gå ut och säga att Bergströms och TTs slutsats var uppåt väggarna.

Att media befinner sig i kris och att det blir lite si och så ibland med kollen på redaktionerna, det är ingen nyhet. Men däremot kan man fråga sig hur länge personer som titulerar sig som professorer, forskare och vetenskapsmän kan hålla på att rida på detta när de inte ägnar sig åt vetenskap utan åt opinion och debatt, eller om vi säger som det är, personliga korståg.

Så här står det i de etiska reglerna som Svenska Professorers Förening antog 1993:

”Professorn skall främja vetenskaplig trovärdighet genom saklighet och genom att undvika missvisande eller överdrivna påståenden samt i den offentliga debatten och eljest klargöra vad som är belagt och vad som endast är hypotetiskt. Rågången mellan vetenskap å ena sidan och pseudovetenskap och värderingar å den andra skall hållas så tydlig som möjligt.”

Fagerström & Sundström och de andra SLU-herrarna är mycket långt från den etiska hållningen. De får naturligtvis tycka och debattera vad de vill som privatpersoner, men att i tid och otid vifta runt med tjusiga titlar och på det viset försöka få det att framstå som att de vet vad de talar om, det borde rendera i rött kort direkt.

Den nya miljörörelsen
 Den nya miljörörelsen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den gångna veckans mest humoristiska händelse måste vara LRFs ordförande Helena Jonssons utspel om att LRF ska bli den nya miljörörelsen. Inspirationen hämtade hon från moderaterna och deras remake när de utropade sig till de ”nya”. Tja, det funkade alldeles utmärkt under några år men i dag känns moderaterna äldre än någonsin.

Helena Jonsson och LRFs spinndoktorer glömde också en viktig detalj – moderaterna ägnade sig inte bara åt retorik, de förändrade också innehållet i sin politik och gick mera åt mitten än vad man hade gjort tidigare. Bland annat tog man tydlig ställning för kollektivavtal och arbetsmarknadslagstiftning och betonade styrkan i att både arbetstagare och arbetsgivare var välorganiserade och starka. LRF har inte gjort någon sådan förändring eller analys av sin samtid. Man lyckas inte ens retoriskt framstå som att man på något vis har blivit ”nya” och framför allt inte någon miljörörelse.

I sitt öppningstal på LRF-stämman var nämligen Helena Jonsson, och därmed LRFs ledning, tydligare än vad man har varit på länge, när hon sa att livsmedelsproduktionen ska väga tyngre än andra samhällsmål, särskilt miljömålen. Organisationen har länge velat både äta kakan och ha den kvar, det vill säga, man har gärna pratat om att Sverige har världens renaste och djurvänligaste jordbruk, samtidigt som man har propagerat för att alla de regler som gör just svenskt jordbruk unikt på dessa områden, ska tas bort. Då kallas detta för ”konkurrenshämmande särregler” och kornas självklara sommarbete förvandlas till ”betestvång” , eftersom de fördyrar produktionen. Helena Jonsson sa också att ”alla krav och åtagande som går utöver EU-nivån bör ligga på branschen att leverera”. Tydligare än så kan det inte bli, LRF vill helt enkelt att all lagstiftning som ligger utöver EUs ska tas bort. Hon underströk det hela med att lyfta fram att det är böndernas skötsel som garanterar djurvälfärden, inte lagstiftningen,vilket måste vara något av de mer populistiska som en LRF-ordförande har sagt sedan Dockereds dagar. Visst är det bönderna som i det dagliga arbetet ser till att verkställa djurvälfärden, men om vår lagstiftning och våra djurskyddsföreskrifter såg ut på ett annat sätt, eller rent av saknades som i USA, så skulle också djurskötseln se annorlunda ut. Det är bara att se sig om i världen, eller att titta bakåt i tiden i Sverige, innan vi fick den gällande djurskyddslagen.

Om vi tar bort de delar av lagstiftningen som har högre krav än EUs lagstiftning, varför skulle då inte svenska bönder göra precis som sina europeiska kollegor för att spara pengar och kunna konkurrera? Varför skulle de inte stänga in korna i lagårdarna under somrarna, klippa knorrar av grisar och näbbar av fjäderfän och låsa in suggor i burar under stora delar av deras liv?

Förutom att ta bort den svenska lagstiftningen som rör miljö- och djurskydd, vad kan mer ”den nya miljörörelsen” tänkas ta strid för? Jonsson påminde om detta genom att nämna en av LRFs stridsfrågor under våren, Kemikalieinspektionen stopp för bekämpningsmedlet stomp i lökodling. Medlet skadar vattenlevande organismer och efter fem års dispenser, ansåg myndigheten att det fick räcka, vilket fått LRF att rasa. Bondeorganisationen LRF har även kämpat emot Kemikalieinspektionens beslut om att stoppa att neonikotinoider , ett bekämpningsmedel som används i vårraps och som dödar vilda bin. Organisationen ska nog vara evigt tacksam för att inte media har blåst upp den mediala mumsbiten – Stora Stygga Bönder som vill spruta GIFT som dödar vår just nu mest mediaomhuldade insekt – biet – vore inte så bra publicitet. Framför allt vore det en tråkig start för en spirande miljörörelse.

Det hela vore enbart skrattretande om inte läget för svenska bönder vore så allvarligt. I sitt tal sätter Helena Jonsson fingret på den viktigaste frågan när hon säger: ”Grundfrågan i (livsmedels-)strategin måste vara hur vi ska forma den svenska modellen. Och samtidigt göra den lönsam så att vi inte tappar mer marknadsandelar.” Precis detta borde vara den stora frågan idag, för LRF och för näringsdepartementets arbete med livsmedelsstrategin, inte att slänga den svenska modellen överbord.

Hon har delvis svaret på frågan själv när hon avslutningsvis säger att ”närproducerade svenska morötter av högsta kvalitet – inte piskor – som kommer att ta Sverige in i framtiden”. Se där är en verklig miljöfråga som LRF skulle kunna driva, en utveckling som vänder det stora beroendet av långväga insatsmedel i form av foder, diesel, konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, avelsmaterial osv. och på allvar gör svensk mat mer närproducerad. Det skulle innebära att man i större utsträckning tog vara på de lokala och regionala förutsättningarna och på det viset också minskade sin miljöpåverkan. En sådan utveckling skulle visserligen kräva att Sverige höjde sin ribba när det gäller importen av mat och ställde samma krav på djurskydd och miljö som gäller för den svenska maten, men verkar det inte viktigare att lägga politiskt lobbyarbete på att utveckla den svenska modellen än att avveckla den?

Då skulle man också kunna bli den ”nya miljörörelse” som Helena Jonsson efterlyser, precis som Sveriges bönder lyfte sig när man i slutet av 1980-talet startade sitt arbete ”på väg mot världens renaste jordbruk”. Bo Dockered, som då höll i LRFs roder, var en citat-maskin av Guds nåde, men även han visste också att man kommer ingenstans om det inte också finns något innehåll bakom pratet.

Harmoniskt på landet?
 Harmoniskt på landet? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

En redaktör ringer och frågar hur det är ”här på landet”, om man blir mer harmonisk och mindre stressad? Mer i samklang med naturen? Just när hon ringer så befinner jag mig väldigt långt från harmoni och mindfulness, i stället är hjärnan fylld av allt som måste göras NU, NU NU! Om jag tycker att våren och försommaren var lite körig när jag bodde i stan, så är det inget mot livet på landet.

Men egentligen är denna bloggtext bara en enda lång ursäkt för att jag inte har bloggat på ett bra tag. Jag har helt enkelt varit upptagen med livet utanför bloggen och när jag inte har varit det, så har jag helt enkelt varit för trött. Förutom att det har varit full fart i växthus och trädgårdsland med sådd, plantering, ogräsrensning och jordbearbetning, så håller vi också på att förvandla 10 hektar slyskogsträsk till strandängar, jag och Gunnar Rundgren. Ja vi gör det inte helt på egen hand utan har även lejt in skogsföretag, men rätt mycket röjsåg och motorsåg har vi ägnat oss åt. Liksom att dra ris och elda ris. Och nu är det snart dags att börja sätta upp stängsel för senast i slutet av juli ska korna vara på plats, låne-korna från Åloppe som ska se till att hålla slyn stången.

Det blir fantastiskt vackert, men det är ett omfattande jobb. Och dessutom har man sitt vanliga jobb att sköta, det där skrivandet och pratande som gör att man drar in sina pengar. Jag har haft förmånen att få resa både till Mongoliet och till Härjedalen för att lära mig mera om nomadkulturer. Fantastisk möjlighet förstås, men som sagt, så mycket tid och framför allt, ork, till bloggande har det inte varit.

Blir det bot och bättring nu då? Tveksamt. Sommaren kommer fortsätta vara fylld av arbete, men säkert blir det lite ryckvis bloggande också, ämnen saknas som bekant inte, framför allt när livsmedelsstrategin snart ska lanseras.

Harmoniskt och lugnt på landet? Nej, skulle inte riktigt tro det. Men å andra sidan är det ganska skoj! Harmoni är för övrigt överskattat. Det blir inte särskilt mycket gjort då.