Close
Enter your
text here

Uncategorized

Skyll inte klimatet på Bosse!
 Skyll inte klimatet på Bosse! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Under veckan publicerade Svenska Dagbladet en artikel om biogas från en mjölkgård. Artikeln var ganska bra, med både för och emot biogasen. Längst ner fanns en faktaruta över jordbrukets utsläpp av växthusgaser som, givetvis, illustrerades med en ko. Redan det var fel bildval men inte nog med det, det var inte vilken ko som helst som var fotograferad, det var Bosse! Sanningen är dock att Bosse och de övriga korna på Sunnansjö inte alls bidrar till den globala uppvärmningen, tvärtom.

Uppfödningen av kor ger tre sorters växthusgaser: koldioxid, lustgas och metan och de genomsnittliga utsläppen från svensk nötköttsproduktion ser ut så här:

Vad gäller då för Bosse? Jo, Sunnasjökorna orsakar koldioxidutsläpp genom dieselförbrukningen vid skörden som sköts av våra goda grannar på Ribbingebäcks gård, plasten på balarna och att vi använder grävlastaren var tredje dag för att köra ut en ny höbal foder. Våra maskiner orsakade koldioxidutsläpp när de tillverkades för 40-50 år sedan. Vi har också en elektrisk 200W doppvärmare i dammen under den kallaste tiden så att vattnet inte fryser och korna kan dricka själva. Vi betalar för ”grön el”, men om man är lite mer kritiskt inställd kan man säga att den också delvis drivs av kärnkraft och kolkraft eftersom de nordeuropeiska elnäten är ihopkopplade. Våra kors koldioxidutsläpp är helt och hållet en funktion av att vi lever i ett samhälle som är marinerat i olja. Minskningen kan ske genom att samhället i stort ställer om till fossilfritt eller att vi gör enskilda åtgärder på vår gård för att minska våra utsläpp. Vi driver ju redan gården ekologiskt vilket är ett stort steg eftersom att vi inte använder konstgödsel. Om vi skulle följa konstgödseltillverkaren Yaras gödslingsrekommendationer skulle vi orsaka ungefär ett ton koldioxidutsläpp per hektar bara för att gödsla vallarna. Till det skall läggas ungefär lika stora utsläpp i form av lustgas.

Hur mycket lustgas som vår mark och vår lilla hjord verkligen släpper ut är omöjligt att veta utan noggranna mätningar under flera år. Men sannolikt är utsläppen väldigt låga. Vi tillför inget kväve till systemet, vare sig som konstgödsel eller som foder, tvärtom så för vi bort en del i form av gödsel till grönsakerna och djuren som går till slakt.  All mark som används för odling av foder och bete är ständigt beväxt vilket också minskar utsläppen. Det mest osäkra kortet är marken och att den i stor utsträckning är vattensjuk, men det har samtidigt inte mycket med korna att göra. Marken finns ju där oavsett om det går kor där eller inte. Större delen av gödseln används till grönsakerna och eventuella lustgasutsläpp från gödseln bör rimligtvis belasta grönsakerna och inte korna. Hade vi inte haft kor hade vi fått köpa konstgödsel eller odlat gröngödslingsväxter för att få det nödvändiga kvävet och på så sätt orsakat motsvarande, eller högre utsläpp. eftersom vi inte använder konstgödsel och inte köper in foder.

Metan är en kraftfull växthusgas, det vill säga att kolatomen i metan orsakar mycket mer uppvärmning än samma kolatom i form av koldioxid. Metan är samtidigt kortlivad i atmosfären och bryts ner på ett tiotal år och orsakar efter nedbrytningen ingen fortsatt uppvärmning.  För metan räcker det därför att utsläppen stabiliseras på en viss nivå för att de inte skall bidra till fortsatt temperaturökning.  Koldioxid lever däremot vidare i atmosfären i tusentals år och fortsätter under hela denna tid att bidra till uppvärmningen. Det är därför som det är så viktigt att snabbt få ner utsläppen av koldioxid till noll och även om koldioxidutsläppen kommer ner till noll kommer inte temperaturen att sjunka inom överskådlig tid, utan bara sluta att öka. Det är alltså bara om metanutsläppen ökar som de ökar den globala uppvärmningen. Trots en kraftigt ökad befolkning har antalet kor i Sverige minskat kontinuerligt under snart hundra år. På 1930-talet hade Sverige sin ko-topp med 1,9 miljoner vuxna kor . I dag finns det en halv vuxna miljon kor.  Astrid Kander, professor på Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet, har beräknat de historiska och nuvarande metanutsläppen och uppskattade 1930-talets utsläppen från svenska nötkreatur till 130 000 ton metan, medan svenska kor vid detta århundradets början släppte ut 93 000 ton metan.  I dag är utsläppen ännu lägre.  Svenska kors metanutsläpp bidrar därför inte längre till någon uppvärmning. Globalt är det lite annorlunda eftersom metanutsläppen från korna fortsatt ökar. De ökar dock betydligt långsammare än befolkningen.  De senast 20 åren står metanutsläppen från energi och industrisektorerna för i princip hela ökningen.   De så kallade livscykelanalyserna som ligger till grund för påståendena om att en viss matvara släpper ut si eller så mycket växthusgaser kan inte hantera den här skillnaden mellan metan och koldioxid, utan räknar alla utsläpp av metan från kor som att utsläppen är nya och adderas till de existerande. Michelle Cain, forskare på växthusgaser vid Oxfords universitet liknar en kobesättning som ligger på samma antal djur med ett stängt kolkraftverk.

–  Kraftverket bidrog till den globala uppvärmningen när det tidigare var i drift, precis som bondens farföräldrar bidrog till uppvärmningen när de byggde upp sin boskapshjord. Men vare sig en konstant djurbesättning eller ett nedlagt kraftverk bidrar numera till den globala uppvärmningen, skriver Michelle Cain på den brittiska siten Carbon Brief.

På Sunnansjö vet vi att det har betat kor under hundratals år och att det har rört sig om ungefär lika många, eller fler, som i dag. Någon ytterligare uppvärmning orsakar inte Sunnansjökornas metan, vare sig i dag eller i framtiden.

På plussidan har vi kolbindning i mark. En årlig kolinlagring av 500-1 000 kilo kol per hektar och år kan vara möjlig på våra åkrar, vilket motsvarar 1 800-3 600 kilo koldioxid. Betesmarker kan också binda avsevärda mängder kol, globala uppskattningar går från några hundra kilo till flera ton koldioxid per hektar och år. Siffror från Sverige är i det lägre spannet, vilket är märkvärdigt eftersom klimatförhållandena i Sverige är mycket gynnsamma för kolbindning i mark.

Lågt räknat borde våra åtta hektar vall och våra tolv hektar betesmarker kunna binda mer än 20 ton koldioxid per år. Utslaget på de beräknade 1 000 kg kött som vi kan producera årligen skulle det motsvara ungefär 20 kilo per kg kött, vilket är mer än de utsläpp som våra kor rimligen orsakar, och långt mycket mer om vi inte räknar med metanutsläppen. Bosse, eller någon av de andra korna på Sunnansjö, kan alltså inte anklagas för att orsaka den globala uppvärmningen och detsamma gäller för många andra kor, både i Sverige och i världen.

Det vackra fotot på Bosse är taget av Robin Lorentz-Allard i samband med att han och Jon Hansson gjorde ett mycket fint reportage hos oss. Ingen skugga ska falla över dem. Fotot har helt enkelt gått in i den gemensamma bildbanken för Aftonbladet och Svenska Dagbladet och när redigeraren till Svenskan-artikeln om biogas ska välja en foto som ska illustrera jordbrukets utsläpp, väljer hen, lite fördomsfullt, en ko. Vi kan visserligen förstå att redigeraren valde Bosse. Han var en väldigt fin ko och fotot är fantastiskt! Men som sagt, någon symbol för växthusgasutsläppen i jordbruket är han inte!

Här är länken till det fina jobbet i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/matdryck/a/rAk7za/hart-ifragasatta-men-kolossalt-viktiga

Och här är Robin Lorentz-Allards vackra foto på Bosse, där man även ser mamma Bossa i bakgrunden:

En del av den här texten är hämtad ur min och Gunnar Rundgrens bok ”Kornas planet”.

Var kommer klimatsiffrorna ifrån?
 Var kommer klimatsiffrorna ifrån? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är många företag som vill sätta en siffra på maten som ska berätta hur stora växthusgasutsläpp som orsakas. I senaste numret av magasinet Filter gör jag en granskning av dessa siffror och vad som ligger bakom dem. Här är ett kort, redigerat utdrag ur artikeln med intervju med mannen som gjorde de första beräkningarna i Sverige av matens miljöpåverkan, sk livscykelanalyser. En metod som kom att ligga till grund för dagens klimatsiffror.

Metoden livscykelanalys kommer från industrin och första gången den användes inom livsmedelsindustrin var 1969. Då ville Coca-Cola veta vilket material som hade minst miljöpåverkan, glasflaskor eller plastflaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande obesvarad.  

– Egentligen är livscykelanalysen bäst för enkla saker, som bilar, säger Pär Olsson. Jordbruk och matproduktion är tvärtom väldigt komplicerade system.

Olsson, i dag pensionär, arbetade tidigare på Sik, Institutet för livsmedel och bioteknik,som senare uppgick i Rise. Han ledde en liten grupp som gjorde de första livscykelanalyserna på mat i Sverige och blev sedermera chef för den avdelning som lade grunden till dagens klimatdatabas. Precis som så många andra som räknar på matens klimatpåverkan saknade han koppling till mat eller jordbruk, han var ingenjör, utbildad på Chalmers.

– Livscykelanalysen är ingenjörsvetenskap och jag tyckte att det var jättebra, säger han.

Olsson var främst intresserad av energifrågan, ett intresse som väckts av oljekrisen 1974, och räknade därför på energiåtgången i hela livsmedelskedjan för att se var det gick att göra effektiviseringar.

De tidiga livscykelanalyserna hade alltså ett annat fokus än de som skulle komma senare. Det innebar att transporter, förpackningar, drivmedel och konstgödsel vägde tungt och man skiljde dessutom på fossila bränslen och el. En annan stor skillnad var att man redovisade olika utsläpp i form av koldioxid, metan och lustgas separat istället för att klumpa ihop dem till koldioxidekvivalenter.

Livscykelanalyser blev populära och inom Europa startades ett omfattande samarbete mellan forskningsinstitut som byggde upp databaser. Där det saknades data var Pär Olsson och hans avdelning ute och gjorde egna mätningar inom den svenska livsmedelsindustrin.

– Från början tyckte jag att livscykelanalyser var ett bra verktyg men med tiden insåg jag att man missar många aspekter kring miljön. Vi försökte bredda genom att ta in sådana saker som markanvändning, kemikalier och så vidare, men då blir det väldigt komplicerat och svårt att jämföra. Hur jämför man till exempel kemiska bekämpningsmedel med klimatpåverkan? Det går ju egentligen inte.

När klimatförändringarna seglade upp som en av de viktigaste miljöfrågorna efter millennieskiftet, ändrades livscykelanalysernas inriktning och energifrågan försvann ur fokus. Det kan tyckas lite märkligt eftersom det är just den ökade energianvändningen i form av fossila bränslen som ligger bakom de stigande halterna av klimatpåverkande gaser. Men kanske kändes energifrågan lite gammal och trött, medan klimatet upplevdes som nytt och fräscht. Oavsett så började man intressera sig alltmer för även andra klimatgaser än koldioxid, nämligen metan och lustgas, och då blev det tydligt att det inte bara fanns fossila källor till metanet och lustgasen, utan också biogena, som risodling och idisslare. Därmed började också livscykelanalyserna att jämföra bilresor med grillbiff. ”Ät mindre kött!” var inte bara ett betydligt enklare budskap att kommunicera än ”ställ om energisystemet”. Det var också enklare att göra.  

Landsbygden är inte en ”resurs”!
 Landsbygden är inte en ”resurs”! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den här texten skrevs som en krönika för Axfoods publikation ”Mat 2030. Axfoods förslag till en hållbar livsmedelsstrategi för Sverige.” Rapporten publiceras i morgon. Jag fick fria händer att skriva på temat ”landsbygden är en resurs”. Och så här blev det:

Temat för denna krönika är ”landsbygden är en resurs”. Det är ett bra tema som föder många tankar, bland annat hur dominerande den urbana normen är. Det är staden, framför allt Stockholm, som är alltings mått. Jag var själv en stockholmare under 30 år och märkte på omgivningens reaktioner när jag återvände till landsbygden igen, att tio mil från Stockholm är ett betydligt större steg än att flytta till London, New York eller Berlin.

Den urbana normen innebär också att man ser på landsbygden som något det är synd om.  Det är inte bara ont om barer, klubbar och rejvställen, det är också dåligt med matbutiker, skolor och sjukhus. Vägarna är usla och något bredband ska vi inte ens tala om. Det är knappt några som bor där heller och de som trots allt gör det, tja, är det ändå inte mest folk som ”blev över”, som inte riktigt duger till att bo i stan? Men landsbygden är lite som utvecklingsländer, vi måste bry oss om, en smula, om inte annat för att vi ska kunna åka dit på semester ibland. Ungefär så går de urbana tankarna och ibland sägs de rakt ut också.

När det ska ömmas för landsbygden, då börjar det pratas om en ”resurs”. Men landsbygden är allt annat än en resurs, den är allt!  Det är nämligen på ”landet” som den där naturen finns och som är grunden för all mänsklig verksamhet. Det är inte bara där som maten odlas och föds upp, det är också där som energin produceras och alla råvaror hämtas för att tillverka allt som vi behöver och inte behöver. Vi ser kanske inte alltid att det förhåller sig på det viset, eftersom vi lätt invaggas i att vi lever i en så modern och från naturen bortkopplad värld. Nya företag dyker upp och hävdar att naturen inte behövs, framtidens mat kan odlas i staden, inomhus och i laboratorier. Allt detta är tekniskt möjligt, men kostnaderna och resursanvändningen för ett sådant urbant matsystem är enorma och därför inte genomförbara.

Återstår alltså att använda den gamla vanliga resursen – landsbygden och naturen. Eller? Finns det inte en stor fara i att se naturen som främst en resurs, som en leverantör av råvaror? Vad skulle hända om vi i stället skulle se naturen med alla dess fantastiska varelser och komplicerade samband som gör livet på jorden möjligt, som något annat än enbart framtida produkter som vi kan sälja och köpa? Vad skulle hända om vi skulle börja inse att vi ingår i denna livets väv och är helt beroende av den? Skulle vi då i första hand tänka på landsbygden, på naturen och därmed också på oss själva, som en resurs?

Vikten av kol
 Vikten av kol 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jordbruk för nybörjare, del 3.

Har du ätit dina två-tre hekto kol idag? Frågan kanske verkar konstig, men kol är i allra högsta grad bränsle, inte bara för att elda kolkraftverk med, utan också för våra kroppar. Du består faktiskt själv av 18 procent kol, är du i 70-kilosklassen innebär det 12,6 kilo.

Mat är som bekant detsamma som energi, men vi skulle lika gärna kunna prata om kol. Du minns fotosyntesen va? Med hjälp av solljuset binder ­växterna kol från atmosfären (kol­dioxiden) och omvandlar det till syre. När vi eller något av de andra djuren sedan äter växterna, får vi del av kolet eller kolhydraterna, energin. Man uppskattar att det i alla jordens växter sammanlagt finns mellan 450 och 650 miljarder ton kol. Det är givetvis en ofattbar siffra. Det kan vara enklare att greppa att 1 kilo kol innehåller 10 000 kalorier, och att var och en av oss köper hem mat ­motsvarande 120 kilo kol varje år. Enligt Livs­medels­verket äter vi inte upp allt vi köper, bara 75 kilo. Resterande 45 kilo kol är matavfall eller matsvinn.

Så vad händer med det kol vi inte äter upp? Jo när växterna bryts ner av maskar, insekter, svampar och andra organismer, då blir kolet koldioxid igen. Det här brukar kallas för den korta kolcykeln, ett snabbt kretslopp som går runt hela tiden. Det är också därför som man inte brukar räkna in den koldioxid som bildas när gräset multnar ner, eller när en ko tuggar i sig det, vår andedräkt, eller när vi eldar ved, för att nämna några exempel som ingår i den korta kolcykeln.

Men det finns långa kolcykler också. All olja, kol, naturgas – det som brukar kallas fossila bränslen – är också döda växter och djur (fossiler), fast oförmultnade. De döda växterna och ­djuren kan ha blivit täckta av sediment på sjöbottnen och sedan utsatts för högt tryck och höga temperaturer från jordens inre och omvandlats till fossila bränslen för 50–500 miljoner år sedan. Den här processen pågår också hela tiden men är mycket långsam. Mänskligheten utvinner fossila ­bränslen i mycket snabbare takt än de hinner bildas. Det är just det som är grunden till klimatförändringarna.

Det här är också skälen till det ökade intresset för att försöka binda mer kol i vegetation och i mark. När det gäller jordbruket är det främst perenna växter som binder kol – träd, buskar och andra fleråriga växter. Odlingen av ettåriga växter, som spann­mål och de flesta grönsaker, binder normalt sett inte kol i marken, utan använder tvärtom en del av ­markens kolförråd. Ett undantag är växter som odlas enbart för att förbättra jorden, så kallad gröngödsling. Förutom skogen är det främst gräsmarker av olika slag (vallar som man odlar hö och ensilage på och betesmarker) som binder kol. Till skillnad från skogen, som främst binder kol i träden, lagrar gräsmarkerna kolet i marken och det markbundna kolet ses som allt mer intressant. Träd kan trots allt blåsa omkull, brinna eller eldas upp, men kolet i marken ses som mer beständigt.

Varför odlas det för mycket mat? (Jordbruk för nybörjare. Del 3)

Varför odlas det för mycket mat? (Jordbruk för nybörjare. Del 3) 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ibland ger matdebatten sken av att det råder brist på mat i världen, men sanningen är att det tvärtom produceras för mycket mat, både i Sverige och globalt. Det här är ett problem på många sätt, inte minst för att det krävs mycket resurser för att odla, föda upp, förädla, lagra och transportera maten. Det är därför inte särskilt effektivt att producera betydligt mer mat än vad som behövs. En människa gör av med mellan 2000 och 2 700 kalorier per dag, barn behöver förstås ännu mindre. Spannmålsskördarna i Sverige ligger ett normalt år runt 6 miljoner ton, vilket motsvarar 6 000 kalorier per svensk, alltså betydligt mer än dubbla kaloribehovet. Man brukar räknar med att vi på olika sätt konsumerar 4,4 miljoner ton av denna skörd inom landet. Hälften av spannmålen blir djurfoder för att sedan bli mat till människor och hälften går direkt till humankonsumtion. Återstår alltså ett överskott på 1,6 miljoner ton som exporteras och som kan mätta cirka 4,5-5 miljoner människor. (Räknar vi in den svenska odlingen av övriga vegetabilier får vi ytterligare drygt 1 000 kalorier per person.) Även globalt råder det överproduktion. När man räknar bort de kalorier som försvinner i olika typer av svinn, biobränslen och djurfoder och lägger till de kalorier som animalier och vilda produkter ger, så återstår cirka 2 800 kalorier per världsmedborgare, liten som stor. Det är betydligt mer mat än vad som behövs och det finns egentligen inget skäl till att nästan miljard människor är hungriga. Men hunger beror på brist på pengar och rättvisa, snarare än matbrist. Men varför produceras det då för mycket mat, i världen och i Sverige? Ja, helt enkelt för att många bönder inte har så mycket annat att välja på. De allra flesta bönder som inte främst producerar mat för sitt eget husbehov, utan säljer den på marknaden, kan inte påverka sina priser särskilt mycket. Till exempel är mjölkpriset till bonden i dag lägre än det var för 30 år sedan, räknat i dagens penningvärde. Vill bonden tjäna mera pengar, får hen i stället sänka sina kostnader eller producera mer. Självfallet kan enskilda bönder som har nischat sig och säljer direkt till konsument eller restaurang påverka sina priser mera än den lantbrukare som säljer till stora livsmedelsföretag, grossister och butikskedjor. Men även en nischad livsmedelsproducent känner av prispressen från bulkproduktionen som trots allt utgör den stora volymen. Det här leder som sagt till en överproduktion, hög förbrukning av resurser, negativ miljöpåverkan, matsvinn och övervikt/fetma (som också är en typ av svinn). Det ger även en rad andra effekter. Överproduktionen av vegetabilier har lett till att man eldar upp dem i form av olika typer av biobränslen som etanol och HVO. Billig spannmål och soja har också gjort det möjligt att framför allt föda upp djur som kan äta mycket detta foder, som kyckling, gris och lax. Men det har också lett till att man i vissa länder har ökat utfodringen av spannmål och soja till typiska gräsätare som kor och får, trots att de mår bättre av att äta främst gräs. Låga priser innebär också att småbrukare världen över konkurreras ut. Allt fler länder blir beroende av att importera mat, som Sverige, trots att vi skulle kunna vara självförsörjande. Därmed blir vi också alltmer sårbara vid en kris.