Under veckan medverkade jag i ett webinarium om livsmedelssystemets sårbarhet, anordnat av v ordförande i miljö- och jordbruksutskottet, Maria Gardfjell. Här är länken:
Här är mitt föredrag, med ett litet tillägg.
Vi var nog många som drabbades av lite skrämselhicka när vi såg de tomma hyllorna i matbutikerna i början av epidemin. Skulle maten ta slut? Vi som är vana vid att allt ska finnas alltid.
Nu tog inte
maten slut, den här gången, men det blev en väckarklocka för många om hur
sårbara vi är.
Vi har
verkligen byggt ett matsystem som är sårbart på många sätt. Vi saknar marginaler,
buffertar och förråd. Det handlar inte bara om vi har låg självförsörjningsgrad
på flera av de livsmedel som vi kan producera i Sverige, vi har också
koncentrerat produktionen av dem till vissa regioner.
Vårt jordbruk
är beroende en rad olika produkter och tjänster från andra länder. Det gäller
utsäde, avelsmaterial, fossila bränslen, konstgödsel, bekämpningsmedel,
maskiner, tekniska system, rådgivning och arbetskraft. Det här gör att svenskt
lantbruk bidrar allt mindre till sysselsättningen och ekonomin. Samma sak
gäller flera stora livsmedelsföretag som blir allt mer beroende av utländsk
livsmedelsråvara och där hela eller delar av produktionen förläggs till andra
länder.
Den nationella
livsmedelsstrategin är vår matpolitik som ska gälla fram till 2030 och den
säger att ”sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”, men den säger inget om
hur detta ska gå till. Självförsörjningsgraden nämns, men det finns inget mål
för ökad självförsörjning, däremot finns det ett mål för livsmedelsexporten.
Den ska fördubblas fram till 2030. Men ökad livsmedelsexport har inget med
minskad sårbarhet att göra, tvärtom. Länder som är mycket beroende av import
eller export av livsmedel, är mycket sårbara och får svårare att återhämta sig
efter en kris. Det var bland annat FAOs slutsats efter den stora finanskrisen. Man
kan också se hur det stora jordbrukslandet och livsmedelsexportören USA nu
tvingas att hälla ut mjölk, slakta grisar och elda upp spannmål.
Sårbarheten
gör sig gällande på flera sätt i livsmedelskedjan och vill man minska den, så
räcker det inte med att enbart bygga upp beredskapslager. Man måste också sprida
på riskerna och bygga in mer marginaler i systemet.
Det räcker
inte heller med att generellt ”öka produktionen”, som egentligen är ett av få
skarpa mål i livsmedelsstrategin. Vi har en koncentration och specialisering av
matproduktionen i olika delar av landet som gör oss mycket sårbara. Fyra av tio
spannmålsåkrar, räknat i hektar, finns i Skåne eller Västra Götaland. Mer än
hälften av alla slaktkycklingar finns i Skåne, Blekinge och Kalmar län. Fler än
hälften av alla grisar finns i Skåne, Västra Götaland och Halland. En
tomatodlare i Trelleborg odlar hälften av alla svenska tomater. Ökar vi
produktionen inom den befintliga strukturen med allt färre och större gårdar,
koncentrerade till vissa regioner, ökar vi snarare sårbarheten.
Stora,
specialiserade gårdar är i sig känsliga för en rad olika störningar som
sjukdomar, insektsangrepp, prisförändringar, avbrott i datatrafiken eller
elnätet, störningar i distributionen osv.
Att sprida
på riskerna innebär i stället att sprida matproduktionen över hela landet. Att
planera för regional självförsörjning, så långt som det är möjligt. (Alla
regioner kan inte producera allt, det kommer bli skillnader i kosten, men det
också så som regionala matkulturer växer fram.)
Sverige
behöver många gårdar, mejerier, slakterier, kvarnar och livsmedelsföretag och
butikskedjor i stället för ett fåtal stora. Att mer än hälften av all mat som
säljs i butik i Sverige går genom en enda kedja, Ica, är i sig ett mycket
sårbart förhållande. På samma sätt är det ett stort problem att Arla har en så
dominerande ställning på mejerimarknaden.
Flera av de
regionala livsmedelsstrategierna tar fasta på det här och det finns all
anledning att stärka de som jobbar regionalt och som vet vad som behöver göras
för att få till en mer positiv utveckling. Det är förmodligen betydligt bättre
använda skattemedel att slussa ut livsmedelsstrategi-pengarna direkt till
regionerna.
Vill man
minska sårbarheten bör man också i större utsträckning utgå från platsens
resurser. Ta exempelvis konstgödseln. Tillverkning och användning av
konstgödsel är jordbrukets största utsläpp av växthusgaser, efter mulljordarna.
Att sluta kretsloppet när det gäller näringsämnen och fasa ut konstgödseln
minskar inte bara sårbarheten, utan är den viktigaste insatsen för att minska
matens klimatpåverkan. Då handlar det bland annat om att investera i nya avlopp
så att man kan återföra näringen till åkrarna. Det är en dyrbar investering som
vi har vetat i decennier att den måste genomföras, utan att så mycket har hänt.
Jordbruket
är teknikintensivt och är också ett av flera skäl till att så få människor kan
producera så mycket mat, men det finns en baksida på tekniken, den gör
lantbruket sårbart. Förutom att den kan gå sönder, innebär ofta investeringen i
tekniken oerhört stora kostnader för lantbruken. En annan nackdel med tekniken
är att den ersätter bondens tidigare kunskap och skulle tekniken fallera, är
det inte säkert att bonden vet hur hen ska lösa problemen som uppstår. Om
gårdagens traktorer lagades med svets, spett och slägga, är det i princip
omöjligt för en lantbrukare att själv reparera vissa komponenter, inte minst
datasystemen, i dagens traktorer. Det finns alltså anledning att inte okritiskt
anamma allt mer ny teknik och därmed en allt mer komplex och sårbar
infrastruktur inom lantbruket. Detta kan också gälla myndigheter och företag
som servar lantbruket. Jordbruksverket har under flera år inte fått sitt nya
IT-system att fungera och därmed inte klarat av att betala ut böndernas
ersättningar i tid. Ett nästan övertydligt exempel på sårbarhet.
Vi behöver
bygga in marginaler i livsmedelskedjan. Vi har ett system som är allt mer
specialiserat och som baseras på att alla länkar i kedjan hela tiden ska topp-prestera.
Det finns inga buffertar. Torkan 2018 visade hur lite marginaler som jordbruket
har, det fanns inget sparat i ladorna, vare sig i form av pengar eller
djurfoder. Med facit i hand slog torkan hårdast mot växtodlarna, inte
djurägarna, vilket också visar på sårbarheten att bara ha en enda produktion på
gården. Att sprida riskerna innebär också att blanda olika typer av produktion.
Ska man
minska sårbarheten måste man också jobba med flera politiska områden – lantbruk,
landsbygd, miljö, naturvård, näringsliv osv och inte se dessa frågor som
separata. Att på allvar minska sårbarheten i hela livsmedelskedjan innebär ju
till exempel också att öka den biologiska mångfalden ute i landskapet, att
blanda olika naturtyper i större utsträckning än vad som sker i dag, att blanda
växtodling med djurhållning mera och att främja en levande landsbygd med fler
människor. Den sociala utarmningen är också en viktig sårbarhetsfråga.
Ökad
självförsörjning och minskad sårbarhet är inte bara en fråga för kristider,
utan även för de tider när det råder någon slags vanlig vardag. För även då har
vi hela tiden lågintensiva matkriser som visar på den globaliserade matkedjans
sårbarhet. Är det inte regnskogar som skövlas för att ge plats åt palmolja och
soja, så är det döende landsbygd och överbefolkade städer, usla
arbetsförhållanden i frukt- och grönsaksodlingar, överanvändning av antibiotika
i animalier, rester av bekämpningsmedel i mark vatten och mat – ja listan kan
göras lång.
Att
producera en större del av maten i närheten av dem som äter den innebär att vi
som äter maten får en större kontroll och förståelse för hur maten produceras. När
maten finns i landskapet där vi bor, ökar vårt engagemang och vår omsorg om
den.
Diskussionen
efteråt mitt och andra medverkandes föredrag innehöll som vanligt en varning
mot att bedriva en protektionistisk politik. Protektionism betyder att skydda
eller beskydda och personligen har jag mycket svårt att se vad det skulle vara
för fel med att skydda vår matförsörjning? På samma sätt som jag anser att
andra länder har rätt att skydda sin matproduktion. (Handla med varandra har vi
alltid gjort och det kommer vi fortsätta med också. Men att Europas bönder ska
fortsätta att slå ihjäl varandra, är något helt annat än ett stimulerande
handelsutbyte.) Jordbruk är inte vilken näringsgren som helst. Under denna kris
har till och med regeringen slagit fast att jordbruk och matproduktion är ”samhällsviktigt”.
Och ett samhälle som inte vill skydda en av sina viktigaste näringar, vad är
det egentligen för samhälle?
Sverige behöver många gårdar, mejerier, slakterier, kvarnar och livsmedelsföretag i stället för ett fåtal stora.