Uppdraget är att skriva om kor, frågan är bara – vilka? Bilden i media är alltmer polariserad mellan å ena sidan betesfanatiker som menar att kossan är lösningen på allt och å andra sidan den grupp som verkar ha förväxlat kossan med en helt annan varelse med horn, svans och klövar. Så vilken ko handlar det om? Kanske alla, eller åtminstone några som jag har träffat på.

Montana, USA

Plötsligt förstår jag varför Montana ibland kallas för Big Sky Country. Himlen är nog lite större här, eller i varje fall mer intensivt blå, och med bergen i bakgrunden, det grönskande gräset med små slingrande bäckar och alla tusentals kor och kalvar är det ett vykort. I Montana finns det 2,5 gånger mer boskap än människor. Jag ser fram emot kvällens måltid och hoppas på en god gräsuppfödd biff.

Det blir ingen Montanabiff. Faktum är att de flesta av de betande kalvarna kommer att fraktas söderut, till stater som Colorado, Nebraska och Texas. Där tar gräset och de öppna vidderna slut. På enorma feed lots slutgöds djuren med främst majs. Det ger ett mört, men lite smaklöst kött och det är vad de flesta amerikaner gillar. Några av de största slutgödningsanläggningarna kan ha över 80 000 djur. Den höga djurtätheten och inte särskilt goda djurmiljön gör att det används mycket antibiotika, för att förebygga sjukdomar. Djuren får också tillväxthormoner för att kunna omvandla fodret så snabbt som möjligt till muskler.

I slutgödningen finns ingen positiv koppling kvar mellan djuren och landskapet. Här finns ingen betad biologisk mångfald, inget vackert öppet landskap. Snarare är en feed lot ett fult ingrepp i landskapet. Korna står på söndertrampad, hård mark och äter och äter. Köttproduktionen i USA har förvandlats till vilken komponentindustri som helst. Vissa stater, som Montana, levererar kalvar, medan andra stater slutgöder och slaktar dem och ytterligare andra stater odlar den enorma mängd majs och soja som behövs.

Mato Grosso, Brasilien

Vi har åkt till landet där korna äter regnskog, närmare bestämt till Mato Grosso där den största skövlingen av skogen och savannen har skett. Två femtedelar av all skog och hälften av savannen är i dag borta och omvandlad till jordbruksmark. Bakom expansionen av åkrar och betesmark, ligger en kraftig befolkningsökning (befolkningen ökade fyra gånger mellan 1950 och 2011), aktiv fattigdomsbekämpning från regeringen, ekonomisk tillväxt och export. Brasilien är världens största exportör av kaffe, socker, apelsinjuice, tobak, etanol och kyckling och ligger på delad förstaplats med Indien när det gäller nötköttsexporten.

Samtidigt har Mato Gross mer än en fjärdedel av sin yta i olika typer av naturreservat, vilket är mycket mer än vad Sverige och andra länder har. Gårdar som är större än 100 hektar, vilket många är, måste bevara mellan 50 och 80 procent av sin skog, beroende på om det räknas som regnskog eller inte. Och för det bevarandet får man inte en krona. Skövlandet av regnskog har också stannat av sedan 1990-talet då betesmarkerna minskar.

Vilken roll har kossan spelat i skövlingen?

Tittar man på vad marken används till så framstår kossan som boven i dramat – 8 procent av Amazonas i Brasilien har omvandlats till betesmark och endast 1 procent till åkermark. Men givetvis har avverkningen även drivits av skogsbolagen, som velat lägga beslag på det värdefulla virket.

Regnskogsskövlingen är en miljömässig och social tragedi, eftersom man ofta tränger undan även de människor som bor och livnär sig på skogen, men det är en förenkling att skylla på korna. Kaffe, kakao, palmolja, sockerrör och gummi är bara några exempel på grödor som odlas där det tidigare växte regnskog , men som sällan kritiseras för skövling eller klimatpåverkan. För även om vi vet att regnskogen är ovärderlig för oss alla, så väger alltid värdet av regnskog som kan förvandlas till varor och säljas för pengar, betydligt tyngre. I Mato Grosso tjänar en ranchägare futtiga 500 kronor per hektar på sin uppfödning av kor. Det är ingenting mot vad regnskogen är värd, inte bara för skogsägaren utan för oss alla.

När man pratar om nötköttets höga klimatbelastning, räknas alltid den skövlade regnskogen in, men faktum är att köttet från Brasiliens regnskogar står bara för att mindre än 1 procent av den samlade mängden nötkött i världen.

Sunnansjö, Sverige

Om skogsavverkning för att ge plats åt boskap är ett miljöproblem i vissa delar av världen, så brottas Sverige med det helt motsatta – igen-

växning av det öppna landskapet när de betande djuren försvinner. I Sverige uppskattas fyra femtedelar av hagmarkerna, vår mest artrika naturtyp, ha försvunnit under de senaste 150 åren. Därför får lantbrukare pengar från staten om de i stället röjer sly och har djur som betar hagmarker. Vår lilla gård i Uppland är en av dessa gårdar som får miljöstöd för att avverka skog och restaurera betesmarker, i det här fallet gamla strandängar. När våra fem kor betar markerna anses det som naturvård.

Det är inte bara hagmarkerna i sig som anses värdefulla även utan även det mosaiklandskap som bestod av små åkrar, ängar, betesmarker och skogar som tidigare fanns i södra och mellersta och även till viss del i norra delarna. Det var en blandning av olika naturtyper och på gårdarna fanns också en större blandning av djur och växtodling. I dag har vi ett allt mer specialiserat lantbruk där vissa gårdar enbart föder upp särskilda djurslag och andra gårdar enbart odlar spannmål och andra vegetabilier. Åkrarna har blivit allt större med allt färre sorters grödor som växer på dem. Samma sak gäller för gårdarna. För 40 år sedan fanns det 80 000 mjölkgårdar. I dag är de bara 3 700.

Även djuren har specialiserats. Kossan är i dag uppdelad i två linjer, en mjölkkossa och en köttkossa, som har ganska olika liv. Mer än hälften av köttet kommer från mjölkgårdar. Mjölkkossan ska producera så mycket mjölk som möjligt och är därför inte ute och betar hagmarker, utan äter i stället allt mindre gräs och allt mer energirikt foder som spannmål och soja. I stället är det oftast köttdjuren, dom unga djuren och mjölkor som har paus i mjölknadet som vårdar hagmarkerna och landskapet i större utsträckning.

Gujarat, Indien

I världens största vegetariska nation är kossan helig och det gäller i allra högsta grad för Gujarat, där det är förbjudet att slakta kor och sälja nötkött. Det hindrar dock inte Indien från att samtidigt vara världens största exportör av nötkött, tillsammans med Brasilien. Att det kan vara så har dels att göra med att buffeln, vars kött räknas som nötkött, inte är helig i Indien. Men samtidigt är det något av en förenkling. Det är oerhört känsligt med slakt och export av kor i Indien och nya lagar förbjuder export av kokött och icke-urbenat buffelkött samtidigt som en del delstater upphävt det nya förbudet. Läget i Indien angående nötexport är alltså otroligt splittrat.

Kon är central i Indiens lantbruk och kost. Kon fungerar som dragdjur, hennes gödsel ger byggmaterial, bränsle och gödning. För att inte tala om mjölken. Indierna är världens största mjölkproducenter och konsumerar också stora mängder mejeriprodukter. En så tätbefolkad riskultur är inte gjord för en hög köttkonsumtion och inte heller en omfattande foderproduktion. Den indiska kon ger inte särskilt mycket mjölk, men hon är tålig mot hetta och sjukdomar och kan leva på nästan vad som helst, sopor om det kniper. Att inte äta upp kossan direkt, utan i stället använda henne på en rad andra sätt, är en ekologisk anpassning till Indiens förhållanden.

Arhkangai, Mongoliet

Världens största köttkonsumenter finns i Mongoliet. Här äter en genomsnittlig nomad 200 kilo kött och 800 kilo mjölk per person och år. (Hälften av befolkningen är nomader). Detta är inget frosseri utan även detta en ekologisk anpassning av kosten. Landet är ett av många områden i världen där det antingen är för torrt, för blött, för magert eller som i Mongoliet, för kallt för att odla vegetabilier utan stora insatser av energi. Däremot växer det gräs och därmed finns förutsättningen för betande djur och för människor att överleva. Här bor tre miljoner människor och 56 miljoner får, getter, kor, jakar, hästar och kameler

Nomadernas existens bygger helt på djuren och här i Mongoliet förstår man också varför ordet kapital kommer ur samma rot som det engelska ordet för boskap, cattle. Inget går till spillo. Här kan man verkligen snacka om ett nose-to-tail-samhälle för precis allt som är ätligt på djuren, äts också. Fettet är oerhört viktigt eftersom man nästan inte använder någon vegetabilisk olja. Alla djurens mjölk används och förädlas på olika sätt, främst som torkad färskost, men också i form av alkoholhaltiga drycker som fermenterad jakmjölk eller den högt värderade stomjölken airag. Ull från getter, jakar och får blir allt från mjukaste cashmere till tovade tältdukar för jurtorna, precis som hudar och päls och tagel blir kläder, skor, rep och mycket annat. Djurens muskelkraft, främst hästarnas och boskapens, används för att transportera, resa, fösa och vakta de övriga djuren. Och precis som i Indien så används gödseln som värme. Intressant nog anser man i de båda länderna, trots den stora skillnaden i gastronomin, att vissa maträtter blir bäst om de sjuds på den temperatur som just glödande gödsel ger.

Huvudorsaken till kossans dåliga klimatrykte är att hon, precis som alla andra idisslare, släpper ut metan. Metan är en betydligt kraftigare växthusgas men bryts ner mycket snabbare än koldioxid. Metan och koldioxid är alltså två helt olika växthusgaser som beter sig på olika sätt och ändå så brukar man försöka räkna om metan till koldioxid. Men det är då som det uppstår missuppfattningar. Man brukar säga att metan är 28 gånger starkare än koldioxid i ett hundraårsperspektiv, men det är inte det samma som att minskning av ett kilo metan motsvarar 28 kilo koldioxid. Koldioxid är flera hundra gånger mer långlivad än metan i atmosfären. Den uppvärmande effekten finns kvar och ökar under tusentals år och det är därför det är så viktigt att få ner utsläppen av koldioxid till noll. Det här innebär att om vi skulle slakta alla kor och därmed ta bort deras metanutsläpp, skulle vi få en kortvarig avkylande effekt som skulle försvinna på sikt. Skulle vi sluta utvinna fossila bränslen, skulle man minska metanutsläppen lika mycket som om vi slaktade alla kor och dessutom minska utsläppen av koldioxid. Bråket om kornas klimatpåverkan handlar både om olika värderingar, men också om att det är svårt att skilja på metan och koldioxid.

Kor och andra idisslare släpper inte bara ut växthusgaser, deras betesmarker binder också växthusgaser i form av kol. Exakt hur stor och hur länge bindningen av kol pågår, vet man inte, men på senare tid har det kommit en del internationella studier som menar att det kan röra sig om stora mängder under lång tid. Sverige är fortfarande rätt outforskat på det här området och vi kommer troligen att få se fler studier, både här och utomlands, som tittar på kolets kretslopp när det gäller gräsmarkerna och de betande djuren.

Vilken kossa, eller snarare, vilket matsystem ska man välja? Det beror på vad vi själva tycker är viktigt. Värderar vi enbart låga växthusgasutsläpp per kilo kött, då är det den industriella modellen som gäller. En så snabb uppfödning av en så stor kossa som möjligt på så mycket spannmål som möjligt. Eller så väljer man helt enkelt kyckling där den industriella köttuppfödningen har kommit längst.

Men om man i stället tycker att det är viktigt med hög djuromsorg, vård av biologisk mångfald och av landskapet och oftast även en mindre miljöpåverkan, då är det betesdjur som är det självklara valet.

I klimatsammanhang har inte den indiska eller den mongoliska kossan särskilt mycket att hämta. Det är djur som växer långsamt, ger lite mjölk och kött och därför släpper ut mer växthusgaser per kilo kött. Däremot är de båda korna ekologiskt anpassade utifrån sina respektive geografiska och sociala förutsättningar. Det här gäller även till viss del den betande svenska köttkossan, även om hon skulle kunna integreras ännu mer i vårt lantbruk och i vår kost. (I dag tar vi exempelvis inte vara på kossans fett, förutom mjölkfettet, det blir i stället drivmedel.)De betande djurens ekologiska nisch är framför allt att omvandla sådant som vi människor inte kan äta, gräs och sly, till animalier och göra det främst på marker som inte duger något vidare till att odla på. Det är då hon blir resurseffektiv, inte när hon tuggar i sig samma mat som kan mätta människor – som spannmål.

Köttet blir ofta en fråga om global rättvisa – ”alla kan inte äta lika mycket kött som vi svenskar.” Och det är helt sant, alla kan inte det, men frågan är om alla verkligen ska äta likadant? Vissa områden passar bra för att odla vissa grödor, andra trakter är bättre lämpade för gräs och animalier. Bor man vid kusten så passar det bra att äta fisk. Det är när vi börjar frikoppla maten från de geografiska och klimatmässiga förutsättningarna som vi ofta får miljömässiga problem, antingen i vårt eget land eller i andra. Och i takt med att världens anonyma volymprodukter som vete, soja, palmolja, ris, majs och socker breder ut sig allt mer, desto tristare blir världens gastronomier.

Vilken sorts ko det är frågan om, beror på vilket livsmedelssystem som det är frågan om. Och kanske är det just det vi borde granska närmare, om vi verkligen har ett vettigt livsmedelssystem som fungerar för både folk, fä och natur.

Vi har länge hört att vi äter alldeles för mycket kött, men hur mycket äter vi egentligen? Ofta blandas olika typer av siffror, vilket gör det hela rätt förvirrande. Det brukar påstås att vi äter drygt 87 kilo kött per person och år, men det stämmer inte. De 87 kilona bygger på hur många djur som slaktas i Sverige, samt importeras. Siffran utgår från slaktvikten och omfattar en hel del kilon i form av ben och annat som vi inte äter. Nästan 24 kilo är dessutom fågel, främst kyckling. Jordbruksverket och Livsmedelsverket uppskattar att vi i tillagad form äter cirka 32 kilo rött kött (nöt, gris och lamm) eller 42 kilo i rå form. Det är fortfarande mycket kött, men inte så långt ifrån Livsmedelsverkets rekommendation på 26 kilo rött kött per person och år. I praktiken skulle vi kunna skippa en 120- grammare i veckan och plötsligt befinnas oss på rätt nivå. Nu är det ju sällan så enkelt, vi äter inte enligt genomsnittet, en del äter mindre kött, andra mer, men det ger ändå ett visst perspektiv.

Köttkonsumtionen ökade kraftigt när Sverige förändrade sin jordbrukspolitik radikalt i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Tidigare fanns det knappt något importerat kött i Sverige, men när man tog bort eller sänkte tullar för kött från andra länder och vi gick med i EU, strömmade det in billigt utländskt kött som dessutom pressade ner de svenska priserna. Oxfilé var lika billigt som falukorv!

Tittar man i ett lite längre tidsperspektiv, de senaste 50 åren, och på den direkta köttkonsumtionen i form av helt nötkött, så har den inte ökat anmärkningsvärt. Nötköttet har stigit från 10 kilo till drygt 13 kilo. Kycklingen har däremot gått från 2 kilo till 22 kilo , en ökning på 1 100 procent!

I vårt dagliga kaloriintag står animalierna (kött, mjölk, ägg) för lika mycket som för 50 år sedan, dvs runt 1000 kalorier. Eftersom vi i dag äter betydligt mera, så har andelen kalorier från animalier minskat, från 36 till 32 procent. Under samma tid har vi ökat vår grönsakskonsumtion med 300 procent och vår konsumtion av exotiska frukter med hela 600 procent. Det är inga siffror som dock leder till några hetsiga debatter.