Det finns en växande rörelse för att naturen ska få juridiska rättigheter som ett sätt att förhindra att vi människor förstör jorden. Men hur ska det egentligen gå till? Vem ska föra naturens talan, hur ska man lösa konflikter mellan olika arter och riskerar detta att förminska människan? I senaste numret av magasinet Tiden skriver jag om detta.

Tre floder har i år fått juridiska rättigheter – Yamuna och Ganges i Indien och Whanganui på Nya Zeeland. Media har rapporterat om alla tre fallen och i flera fall har man valt att skriva »mänskliga rättigheter« eller att floden får »samma rättigheter som en människa«. Det är formuleringar som kan verka provocerande – ska en skalbagge, en skogsdunge eller ett berg ha samma rättigheter som en människa? Det för tankarna till djurrättsfilosofer som Peter Singer som menar att vi inte ska diskriminera djuren bara för att de tillhör en annan art än människan och att vi måste visa samma omsorg om alla levande varelser som kan
känna smärta. Är naturens rättigheter därmed en utvidgning av djurrättsliga teorier? Och var hamnar i så fall människan?

Människan har alltid ägnat sig åt att förändra naturen och att ibland även göra det på bekostnad av andra varelser. Dagens stora skillnad är att vi nu har möjlighet att göra det i betydligt större skala än tidigare och i en sådan omfattning att det dessutom hotar vår fortsatta existens. Personligen är jag övertygad om att dagens omfattande miljöförstöring måste bromsas, eftersom den stjäl livsutrymme från våra medmänniskor och andra levande organismer och för att åstadkomma detta, krävs det genomgripande förändring av vårt samhälle och våra relationer till varandra, men också till naturen. Men är det juridiken som är
lösningen? Är det en uppsättning lagparagrafer som kommer att ta oss dit? Jag värjer mig lite mot tanken. Det känns krystat och konstruerat och ger associationer till en annan idé, som ibland förs fram som en lösning på klimathot och miljöförstöring – ekosystemtjänster. Tanken är att sätta pris på aktiviteter som är livsviktiga för ekosystemet, som pollinering, klimatreglering, luftrening, kolinlagring, biologisk mångfald och så vidare, trots att det är funktioner som egentligen är ovärderliga och inte alls passar in i vårt ekonomiska system. På samma sätt kan man ha invändningar mot att försöka applicera juridiken, som är anpassad för att reglera förhållanden mellan oss människor, på naturen. Vi använder två verktyg som vi är väl bekanta med för att försöka åtgärda ett område där det kanske krävs helt nya förhållningssätt?

Människans plats

I takt med att jag läser mer om idéerna kring naturens rättigheter, inser jag snart att många av förespråkarna har ett annat mål, att man ser juridiken främst som ett verktyg för att försöka åstadkomma en djupare mental förändring. Det handlar om den klassiska metafysiska frågan – människans plats i naturen eller universum – beroende på hur man är lagd. Den norska filosofen Arne Naess, som var tongivande inom djupekologin, menade att människan var helt integrerad i ekosystemet och att allt skulle tillåtas att leva och utvecklas. Han pratade bland annat om »ett klasslöst samhälle inom hela biosfären, en demokrati där vi kan tala om rättigheter, inte bara för människan, utan också för djur, plantor och mineraler.«

Det finns också tydliga andliga stråk i tankarna kring naturens rättigheter och egenvärde och de kommer från flera olika håll, från ursprungsfolkens sätt att se naturen som helig, från buddhismen, hinduismen, jai-nismen men också från kristendomen där profiler som Fransiskus från Assisi, Thomas av Aquino och Hildegard av Bingen ofta nämns. Fransiskus, som för övrigt är mycket populär i det protestantiska, sekulariserade Sverige, lyfts ofta fram i dessa sammanhang. Hans glädje inför Guds skapelse – naturen – och hans budskap om fattigdom och enkelhet kan ses som vägledning för att visa återhållsamhet vid exploatering av jorden. Det är egenskaper som bland annat gjort att katolska kyrkan har utsett honom till ekologins helgon

Och det är här, när vi närmar oss filosofin och tankarna kring människans förhållande till naturen, som det blir riktigt intressant. Men mera om det sedan.

Även om Sverige har en stark miljörörelse så har man inte hakat på frågan om juridiska rättigheter på bred front. Den svenska organisationen Lodyn, som arbetar för ett grönt systemskifte och för att hela människans relation till naturen, är rätt ensamma om att driva frågan, men har på senare tid fått en del uppmärksamhet. Det finns ett antal intressanta exempel från andra länder. Ecuador är det första landet i världen som skrev in naturens rättigheter i grundlagen. Två år senare beslöt Bolivia att införa en lag om »Moder Jords« rättigheter och la även fram denna som en deklaration i fn:s generalförsamling. I USA har cirka 200 lokalsamhällen beslutat om lokala författningar om ekosystems rättigheter och i England och Wales har The Green Party antagit en politik för att staten ska försvara och upprätthålla naturens rättigheter. I år fick som sagt också två indiska och en nyzeeländsk flod juridiska rättigheter, samt även naturen i Himalaya. Parallellt med detta finns också en rörelse för att ekocid, livsmiljöförstörelse, ska bli ett internationellt brott inom fn:s Romstadga och liksom krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter kunna dömas av domstolen i Haag. Bakom idén finns den skotska juristen Polly Higgins som bland annat besökte Sverige förra året för att ta emot Polarbröds Utstickarpris för visionärer inom miljöområdet.

Ursprungsfolkens perspektiv

Vad har detta då inneburit, har det gett naturen ett bättre läge gentemot människan? Det är svårt att svara på, men när man läser artiklar skrivna om arbetet kring att ge floden Whanganui sin juridiska status, så växer det fram en bild av en intressant process. Bakgrunden är en mer än 150-årig konflikt mellan de maorier som lever längs floden och den brittiska kronan/staten. Konflikten beror delvis på klassisk kolonialism, men också på helt olika sätt att se på naturen, i det här fallet på floden. För maorierna som lever vid floden, är den inte bara deras livsmiljö och andliga vägledare, maorierna själva är också en del av floden eftersom man ser sig som en del av ekosystemet. Lösningen på den långa konflikten blev att skapa en lag som erkände floden som en odelbar, levande helhet och utsåg två representanter för floden, en från maorierna som lever vid floden och en från staten, samt en rådgivande kommitté. Alla har till uppgift att ta till vara flodens intressen.

Pella Tiehl, som bland annat arbetar inom omställningsrörelsen och Lodyn, skriver i en intressant artikel om processen att det är slående hur många kopplingar det finns till maorisk kunskap och perspektiv, inte minst maoriska namn och begrepp, i överenskommelsen. Det verkar som om processen för att ta fram flodens juridiska rättigheter har inneburit att man närmat sig maoris synsätt på naturen och det är kanske den viktigaste vinsten.

Just ursprungsbefolkningarnas helhetssyn på naturen lyfts ofta fram som något som vi också borde hitta tillbaka till, som något vi har tappat bort. Det är samtidigt något som kan vara svårt för många att relatera till. Det känns flummigt helt enkelt. Tanken att naturen i sig har ett värde, oavsett om den har ett värde för människan eller inte, finns dock kvar i vår moderna värld, även i lagstiftningen. Miljöbalken inleds exempelvis på följande sätt:

Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.

Här talas alltså om att naturen har ett skyddsvärde samtidigt som människan har rätt att förändra och bruka naturen. Även när det gäller allemansrätten, som vi kanske mera ser som ett sätt att reglera vistelse i och viss användning av naturen mellan markägare och allmänhet, pratas också om hänsyn till naturen. Så här står det i miljöbalken: »Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den.«

Det här är tankar som ligger helt i linje med att naturens rättigheter.

Bombmurklans intressen

Förutom att miljöbalken också reglerar vad man får och inte får göra i naturen när det gäller skogsbruk, jordbruk och annan verksamhet som påverkar naturen, så finns det också vissa delar av naturen som har ett starkare skydd. Nationalparker, naturreservat och biotopskydd är alla exempel på detta. Vi har också en fallenhet för att vilja skydda natur eller arter när de är på upphällningen. Artskyddet är exempelvis ett sådant exempel. Under det senaste året har det varit flera dispyter kring artskyddet när rödlistade lavskrikor och bombmurklor har hindrat skogsägare från att avverka sin skog. Ett omtalat fall av bombmurkla i Värmland fick länsstyrelsen att förbjuda skogsägaren
att slutavverka. Fallet var uppe och vände i Mark- och miljööverdomstolen men resulterade sedan i en kompromiss mellan länsstyrelsen och markägaren. Avverkning fick ske mot att markägaren lovade att vidta en rad åtgärder för att bombmurklan ska kunna leva vidare, bland annat genom att spara en yta som ansågs vara en viktig biotop. Man skulle alltså kunna säga att bombmurklans intressen till viss del vägdes mot människans intressen.

Även om vi lever i en mycket kommersiell tid, innebär ägande inte att vi med automatik får göra vad vi vill med marken, åkrarna eller skogen. Även inom det ensidiga, vinstmaximerade skogsbruket ska det lämnas lite lövträd, lite högstubbar och döda träd för hackspettarna och skalbaggarna och kulturlämningar som stenmurar och odlingsrösen får de kraftiga skogsmaskinerna se till att inte skada. Miljöorganisationerna anser dock att detta enbart är åtgärder på marginalen och det är svårt att inte hålla med när man ser den enorma utbredning av gran- och tallplantage som har växt fram i Sverige. Men intressant nog måste det ändå tas lite hänsyn till naturen, vilket på inget sätt är självklart utifrån de ekonomiska förhållanden som gäller inom skogsbruket.

Med skenande växthusgasutsläpp och annan miljöförstöring är det ändå uppenbart att de lagar som finns inte alls är tillräckliga. Exemplen ovan är mera en påminnelse om att tanken på att juridiskt skydda naturen inte är så främmande som man kanske först tror.

Handlar det alltså bara om att skärpa de lagar vi har? Nej, det räcker inte enligt naturrättsförespråkarna. Vi måste i stället förändra vår syn på naturen som något som främst finns till för människan. Lodyn, skriver: »Vi är inte separerade från resten av naturen, utan en del av den. Våra mänskliga lagar behöver därför utgå ifrån den och vara anpassade till naturens större lagar.« Man hänvisar till filosofen och katolska prästen Thomas Berry, vars idéer också präglat rörelsen. Thomas Berry ansåg bland annat att det var viktigt att skifta fokus från individuell frälsning till att bry sig om hela jorden. Han har bland annat myntat begreppet Earth Jurisprudence – jordens juridik eller rättsfilosofi. Han ansåg också att alla delar som ingår i jordens gemenskap har tre grundläggande rättigheter:

– rätt att existera

– rätt till livsmiljö

– rätt att uppfylla sin naturliga roll.

Naturrättsaktivisterna anser att alla varelser har samma rättigheter, men skiljer sig samtidigt från djurrättsfilosofin på två avgörande punkter: Dels anser man att människan i allra högsta grad är en del av naturen och precis som alla andra varelser får människan bruka naturen, äta djur och växter, men inte missbruka den, inte utrota arter, förändra ekosystem och så vidare. Dels inkluderas växter i synsättet, och man pekar på forskning om har visat att även växter kan kommunicera, värna om sitt eget och andra växters liv, men även berg, skogar, floder – ja hela naturen. Och därmed är vi återigen inne på att förmågan att vara mera ödmjuk inför naturen och sätta ett högre värde på den, vilket som sagt är målet för många naturrättsaktivister.

Mike Bell, som studerat hos Thomas Berry och engagerat sig i dessa frågor, bland annat genom arbete tillsammans med inuiter, skriver i en essä att det därför inte går att applicera vår vanliga juridik på naturen. Han stöder sig på Berrys tankar och radar upp en rad olika skillnader mellan dagens juridik, som utgår från människan, och den juridik som naturen behöver. Han pekar på att juridiken, som vi känner den i dag, utgår från individen, även när det gäller juridiska personer i form av företag och individens egendom. Jordens rättsliga system måste i stället kunna omfatta hela ekosystem och hur varelserna där interagerar med varandra och kan därför inte reduceras till individuella eller enskilda komponenter. Han menar också att vårt rättssystem för det mesta går ut på att utse vinnare och förlorare, medan det för naturens juridik handlar om att försöka hitta lösningar som alla tjänar på och att medling därför blir ett betydligt mer användbart verktyg än i dagens juridik. Ytterligare en invändning är att vårt rättssystem har en tendens att gynna främst de stora och rika, på bekostnad av de små och fattiga och det förhållningssättet fungerar inte heller i naturen.

En hävstång

Men varför ska man då ägna sig åt att ge naturen juridiska rättigheter om det ändå är så att naturen inte kan stoppas in i det juridiska systemet? Flera av de organisationer som arbetar med frågan menar att naturens rättigheter kan fungera som en hävstång för att åstadkomma den systemförändring som behövs. Föreningen Lodyn skriver bland annat: »Naturens rättigheter blir ett sätt att låta denna urgamla världsbild (ursprungsfolkens, min anmärkning) tränga in i och förvandla de juridiska systemen.« Vidare skriver man: »Eftersom naturens rättigheter innebär ett skifte i relationerna mellan människa och natur, är det en av de viktigaste och mest transformerade idéerna för en hälsosam mänsklig närvaro på planeten jorden.«

Jag är ändå inte riktigt övertygad om att juridiken är lösningen. Självklart behöver det inte vara så komplicerat, vi har accepterat att företag numera kan ha juridiska rättigheter så varför skulle inte en skog kunna ha det? Men jag ser en del problem rada upp sig. Vem ska avgöra vad man får och inte får göra mot naturen? Och vem ska representera naturen? Vem tar ställning i dispyter mellan olika arter där människan har ett finger med i spelet? Som när tamdjuren breder ut sig på bekostnad av vilda djur eller när kattfoten och andra hagmarksväxter försvinner i konkurrensen från annan vegetation när mularna har slutat betat? Och om vi ska utgå från Berrys tre regler, att allt har en rätt att existera, hur ska vi då se på det faktum att många arter har dött ut och kommer att dö ut, oavsett människans påverkan? Och är det inte trots allt människans nytta det handlar om, även om vi vill ikläda det andra ord, när vi säger oss vilja värna mera om planeten? För handen på hjärtat, det är ändå vår egen existens som hotas mest av vår skövling av jorden. Naturen har lättare att överleva oss än vi den.

Tanken om naturens egenvärde och människans rätt att bruka naturen är utbredd och finns som sagt även i miljöbalken. I en artikel i tidningen Nordisk Miljörättslig Tidskrift skriver Caroline Strömberg om denna inneboende konflikt mellan naturens egenvärde och dess instrumentella värde i form av ekonomiskt, men också socialt, kulturellt och ekologiskt värde. Hennes slutsats är att utifrån hur lagen i dag är formulerad så finns denna otydlighet kvar. Och kanske är det denna motsägelse, denna balansakt som vi måste leva med? Att det är genomatt hålla båda dessa två perspektiv ständigt levande – naturens eget skyddsvärde och vår rätt att bruka den – som vi kan åstadkomma ett vettigt förhållningssätt till vår planet.

Hänsyn till naturen

Ekofilosofernas och naturrättskämparnas budskap om att vi alla är en del av naturen har kanske heller aldrig varit viktigare än nu, när det samtidigt finns en stark strömning som går ut på att människan ska lämna naturen i fred och försöka leva alltmer artificiella liv i städerna. För genom att inse att vi fortfarande är en del av naturen, kan vi också lära oss av den och vi kan också bli bättre på att visa mer hänsyn, ödmjukhet och sätta värde på naturen och varandra. Och inte bara allt levande, utan även döda ting som tekoppen, datorn eller bilen, eller som Lodyn skriver: »Att inte behandla något helt utan hänsyn.«

Att visa vördnad inför sin tekopp kan låta löjligt, men tänk tanken en gång till: Vad skulle hända om vi alla skulle börja värdera våra tekoppar, mobiltelefoner och kläder och arbetet som ligger bakom dem, skulle vi då fortsätta köpa ständigt nya prylar i stället för att vårda de vi redan har? Skulle vi köpa ett par stövlar som varar länge och där tillverkaren fått drägligt betalt för sitt arbete eller skulle vi köpa tre par lågprisstövlar? Ett sådant förhållningssätt är rena motsatsen mot konsumtionssamhället, den livsstil som fått oss att leva över planetens tillgångar. Det om något är en radikal förändring som skulle förändra vårt samhälle i grunden.