Jens Holm (V) anklagar Jordbruksverket för att vilja försämra djurskyddslagen, men myndigheten verkställer bara den politik som hans parti har varit med att besluta om. Det är återigen dags för en omgång av skyll-i-från-sig-leken.

Jordbruksverkets förslag om att bland annat tillåta tidigare avvänjning för smågrisar och större grupper grisar vid slakt, har väckt skarp kritik inom djurskyddsorganisationer som menar att det är en försämring av djurskyddet. Martin Ragnar, som har ett stort engagemang för svensk matkultur och bland annat skrivit den utmärkta boken Grisens Historia, har JO-anmält den ansvariga tjänstemannen på Jordbruksverket. Martin Ragnar menar att det nya förslaget bryter mot djurskyddslagen som bland annat säger att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och sjukdom samt kunna bete sig naturligt. Han hänvisar till forskning som visar att om grisarna själva får bestämma så dias det under cirka 17 veckor. Det är med andra ord en stor skillnad mot dagens fyra veckor som nu alltså kan minskas till tre.

Personligen tycker jag att kritiken mot den föreslagna förändringen är välkommen, framför allt om det leder till en bred debatt om vilka villkor som ska gälla för lantbrukets djur. Det känns som om det var länge sedan. I stället har mycket av senare tids diskussion handlat om ifall det är fel eller rätt att hålla djur överhuvudtaget, i stället för hur djurens förhållanden kan förbättras.

Samtidigt ska man vara medveten om att Jordbruksverket i det här fallet, bara sköter sitt jobb. Myndigheten ägnar sig enbart åt att verkställa den politik som regeringen, Alliansen och Vänsterpartiet har kommit överens om i livsmedelsstrategin. Därför blir det nu pikant när vänsterpartisten Jens Holm också sällat sig till kritikerkören mot Jordbruksverket och nu spelar förvånad över att myndigheten genomför den politik som han har varit med att besluta om. Han skriver att det var en förutsättning för Vänsterpartiet att ställa sig bakom livsmedelsstrategin att den ökade livsmedelsproduktionen inte sker på bekostnad av exempelvis djurskydd. Han citerar också från regeringens proposition där det står att nya regler ska tas fram ”utan att göra avkall på viktiga områden som t.ex. konsumentintresse, djurskydd och miljöhänsyn”.

Det är sant att det står precis så i livsmedelsstrategin, men Jens Holm vet också mycket väl att detta är politisk tårtgarnityr, för det som är ledstjärnan i livsmedelsstrategin är stärkt konkurrenskraft med hjälp av fortsatt effektivisering och strukturrationalisering, två verktyg som inte direkt har främjat djuromsorgen.Regeringen kan givetvis inte säga rent ut att djurskydd och miljöomsorg kommer att försämras, det skulle inte vara särskilt populärt bland väljarna, men stärkt konkurrenskraft handlar i det här fallet alltid om att kostnadsmässigt lägga sig på någon slags EU-nivå. Och ska man åstadkomma det, så innebär det försämringar av djurskydd och miljöomsorg, det vet alla som har det minsta hum om svensk jordbrukspolitik och det har Jens Holm. Han har suttit sju år i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

Det är bara att läsa innantill i regeringens proposition om livsmedelsstrategin: ”Förutsättningar för att öka produktionen ska skapas genom ökat fokus på produktivitet och konkurrenskraft, inte genom att öka mängden stöd i livsmedelssektorn.”

Det där är liksom ord och inga visor. Det ska inte vara några mer stöd, dvs ersättning från samhället för det viktiga arbete som lantbruket kan göra i form av natur- djur- och klimatvård. Det ska satsas på mer produktion och konkurrenskraft och det innebär i grisarnas fall fler grisar per sugga och då kan inte kultingarna ligga där och dia för länge. Det är enkel matematik.

Livsmedelsstrategin är också mycket tydligt med vad detta innebär för berörda myndigheter: ”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Det är som sagt svårt att utifrån dessa skrivningar hävda att inte Jordbruksverket bara försöker sköta sitt jobb.

Arbetet med livsmedelsstrategin pågick under nästan två år. Det hade kunnat bli en fantastisk möjlighet att diskutera de svåra frågorna på allvar – hur ska svenskt lantbruk klara priskonkurrensen från övriga EU-länder, samtidigt som vi vill att vårt lantbruk ska spela en viktig roll när det gäller klimatet, vård av naturen, god djuromsorg och produktion av god och hälsosam mat? Hur ska vi hantera konflikten mellan å ena sidan en prispress (konkurrenskraft) och å andra sidan alla de andra värden vi vill ha? Det hade också varit ett ypperligt tillfälle att på allvar diskutera vilka förhållanden som vi vill att lantbrukets djur ska leva under och vad vi är beredda att betala för det. För om vi ska vara ärliga så är diskussionen ifall det är bättre med tre eller fyra veckors diande, en ganska ointressant detaljfråga. Det vi borde diskutera är om dagens rationella grisproduktion verkligen tar hänsyn till grisarnas naturliga beteenden, för det var ju trots det som var mening med djurskyddslagen?

Men den frågan har man hittills valt att bekvämt ducka inför. Borde det inte vara dags för en förändring nu?