Du har inte en chans! Ta den!
Du har inte en chans! Ta den! 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Det får inte bli för svart. Människor måste känna att det finns hopp, att vi är på väg att lösa det här. Konsumenten måste se vad hen kan göra.”

Ja, så där låter det ofta när det handlar om klimathotet, miljöförstöringen eller några andra av våra riktigt stora problem. Och den fråga som man kan ställa sig är – varför det? Problemet är väl snarare att alldeles för många av oss tror att det nog ändå kommer att lösa sig och så länge vi bara lallar runt kommer ingenting att förändras.

När är man egentligen beredd att göra stora förändringar i sitt eget liv, trots att de känns svåra, jobbiga och rent av skrämmande? Ja, min egen erfarenhet är att det inte direkt sker om jag tror att allt kommer att bli bra och lösa sig, tvärtom är det först när man inser motsatsen. Men när det gäller stora framtidsfrågor som klimatet, miljön och god och hälsosam mat till alla då är det många som trycker på vuxencurling-knappen direkt. Då ska vi invaggas i tro, hopp och falsk trygghet. Det är då vi ska tro att de magiska orden ”ny teknik & innovation” kommer att lösa allt. I morgon. Eller en annan dag. Och att hållbarhet är en fantastisk affärsmöjlighet som kommer att öka tillväxten ännu mera och att det hela är lika smärtfritt som att ta på sig ett par gröna byxor i stället för bruna. Inget ska behöva ändras, inget ska behöva bli ansträngande.

Framför allt är hållbarhet ROLIGT! Det är ett budskap som har trumpetats ut av flera av landets alltför många hållbarhetsprofeter. Och visst tusan är det kul att köra en Tesla, något som också alltid brukar hyllas av samma hållbarhetskonsulter, men sorry, Tesla är inte lösningen på våra problem.

För en vecka sedan kom nyheten om att Sveriges klimatutsläpp står still. Det borde ha lett till visst ramaskri, men i stället pratar Isabella Lövin om att EUs utsläppshandelssystem bör reformeras ” så att det blir tydligt hur industrins utsläpp ska minska”. Och sedan kom mantrat om ”mer forskning och innovationer” för att minska utsläppen från industrin.

Med ett sådant lamt besked från klimatministern kan man tro att vi har all tid i världen på oss. Att detta med klimatet är under kontroll och att det bara är frågan om lite finlir när det gäller utsläppshandeln. Så är det självfallet inne, men klimatcurlingen har fungerat. Vi har invaggats i tron att Parisöverenskommelsen på 1,5 grader innebär att det hela är fixat och löst.Att det sedan inte finns vare sig någon plan eller några pengar för att realisera målet, är en annan sak.

Om vi inte hade blivit så positivitetsbombade så hade det nu varit demonstrationer på Sergels Torg för att regering och riksdag ska göra något på allvar. Men det är det som bekant inte. I bästa fall hoppas vi att det ska räcka med att vi äter lite mer vegetariskt och att nyteknikochforskning tar hand om resten. Någon gång. I framtiden.

Alltför många år av optimism har inte lett oss någonstans. Jag tror i stället det är dags för pessimismen – att faktiskt se sanningen i vitögat och inse att vi sitter riktigt ordentligt i klistret och att det krävs stora förändring. Ja, det är svårt och nej det kommer inte att bli enkelt och den som säger att lösningen är att köpa kyckling i stället för biff får kvarsittning!

Ungefär så. För det är först när vi på inser det stora allvaret som vi kommer att börja göra något.

Optimisterna och lallarna kommer aldrig att rädda världen, men däremot kan pessimisterna få ett och annat gjort och är heller inte lika lättlurade.

Eller för att citera punkens gamla devis: ”Du har inte en chans! Ta den!

 

 

Sunnansjö The Movie!
Sunnansjö The Movie! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Glödlampsbyte fem i tolv
Glödlampsbyte fem i tolv 150 150 Ann-Helen von Bremen

Varför handlar företagens hållbarhetsarbete så ofta om glödlampsbyte och andra detaljer som har marginell påverkan på utvecklingen och så sällan om genomgripande förändringar? Kanske för att hållbarheten helt enkelt inte passar så bra ihop med den kortsiktiga lönsamheten?

En del ord blir så slitna och missbrukade att de slutar att betyda något. Hållbarhet är ett sådant ord. När företag ägnar sig åt hållbarhetsarbete vet man att det i de allra flesta fall handlar om mycket skrik för väldigt lite ull. Många gånger rör det sig om olika typer av effektiviseringar som ändå skulle ha gjorts eftersom de innebär lägre kostnader, men som nu får komma in på ”hållbarhetskontot”. Då brukar företagen flagga med att de har bytt till energisnålare lampor, valt fyrkantiga förpackningar i stället för runda för att få plats med mer varor i transporterna och utbildat sina chaufförer i bränslesnål körning. Företag på livsmedelssidan berättar också gärna att det blir biogas eller djurfoder av deras svinn.

De flesta företag har numera också en uppförandekod gentemot sina leverantörer som omfattar sociala och miljömässiga krav. De innebär ofta att leverantörerna ska hålla sig till FNs mänskliga rättigheter och lagstadgade minimilöner och arbetsvillkor. Allt detta är bra saker, men det är väldigt långt från hur hållbarhet definieras är enligt vår grundlag. Där står nämligen följande: ”Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.” Det är med andra ord ett ganska stort steg från att arbeta för att kommande generationer ska ha en god miljö, till marginella aktiviteter som mera får anses vara basala och självklara. Hur kan det överhuvudtaget idag anses som någon form av bedrift att ett företag säger nej till slavarbete, barnarbete, förbud mot facklig organisering, korruption osv?

Det finns naturligtvis flera skäl till att de flesta företag inte bedriver något egentligt hållbarhetsarbete, men ett av de viktigaste är ekonomin. Det är helt enkelt inte alltid lönsamt att jobba hållbart, i alla fall inte på kort sikt och det är ändå på kort sikt som lönsamheten mäts. Den ekonomiska hållbarheten övertrumfar de andra två delarna i hållbarheten, nämligen den miljömässiga och den sociala. Är det inte ekonomiskt hållbart så blir det inget av med de andra två delarna heller. Och den ekonomiska lönsamheten är alltid kortsiktig. Den värderar inte vad som krävs för att företaget ska kunna leva kvar på lång sikt. Skulle man göra det, skulle med stor sannolikhet en del företag och verksamheter helt enkelt försvinna därför att de helt enkelt inte har någon långsiktig framtid, framför allt inte i en mer hållbar värld.

Kravet på den ekonomiska lönsamheten är med andra ord en bromskloss för en verkligt hållbar utveckling. Samma tankegångar har CSR-experten Marianne Bogle när hon intervjuades nyligen i Svenska Dagbladet Näringsliv. Hon menar att själva idén med våra företag, att skapa avkastning till sina ägare, strider mot ett långsiktigt hållbart arbete och att företagen antingen inte vill se eller förstår sig på konflikten.

”Alla säger att hållbarhet är viktigt men de förstår det inte. Det är också lätt att säga att etik och hållbarhet är lönsamt, men om det vore så skulle de inte ha de här problemen. Hållbarhet handlar om överlevnad på lång sikt”, säger hon i intervjun.

Därför menar hon att hållbarhetsarbetet ofta blir en fråga för kommunikatörerna. De sminkar upp bolaget med hjälp av kommunikation kring miljö och etik och får företaget att framstå som bättre än vad det är. Men egentligen förstår vare sig styrelse eller cheferna denna fråga på djupet, är Bogles bedömning, som är ovanligt och uppfriskande ärlig.

Det finns många exempel på den hållbarhetsstyling som Marianne Bogle pratar om. Ett sådant är Apoteket som nyligen utsågs till Sveriges mest hållbara varumärke enligt Sustainable Brand Index. Rankingen bygger på 30 000 konsumenters omdömen. Att kommunikationen är ett viktigt verktyg i hållbarhetsarbetet framgår tydligt i en intervju på Apotekets hemsida.

– De senaste åren har vi aktivt kommunicerat att vi ställer krav på produkternas innehåll och funktion samt på leverantörernas sociala ansvar och miljöansvar. Vår ambitionsnivå är att alla leverantörer, även de som vi inte kan påverka direkt ska uppfylla Apotekets hållbarhetskrav, säger Anna Rogmark, hållbarhetschef på Apoteket.

De flesta konsumenter har inte läst Apotekets uppförandekod där det står vilka krav man ställer på leverantörerna när det gäller miljön och det sociala ansvaret. Här står nämligen det gamla vanliga – att man följer FNs konventioner om mänskliga rättigheter och vissa av ILO:s konventioner när det gäller arbetsvillkor, miljö och antikorruption. Här finns också en skrivning om att man inte ska använda djurförsök för sina produkter, med undantag för läkemedel om det inte finns något annat alternativ till djurförsök. På miljösidan finns en allmän skrivning om att man hela tiden ska sträva efter att minska sin miljöpåverkan, precis som man förväntar sig att leverantörerna ska göra detta, men exakt hur det ska gå till eller vilka krav man ställer, är oklart.

Det man framför allt trycker på i sitt miljöarbete är att man samlar in överblivna läkemedel, vilket alla apotek är skyldiga att göra enligt lag. Enligt tidningen Dagens Apotek minskade dock insamlingen av överblivna läkemedel från 54 procent under 2015 till 46 procent under 2016. Likaså minskade antalet företag som skrev på Apotekets uppförande kod från 89 procent av företagen under 2015 till 79 procent under 2016.

Sammanfattningsvis är det svårt att hävda att det företag som anses vara Sveriges mest hållbara verkar bedriva något gediget hållbarhetsarbete. Tyvärr är inte Apoteket något undantag, de är snarare regeln. Hållbarhetsarbete idag verkar mest handla om att skryta om självklarheter, gärna i lite snygg förpackning. De företag som på allvar försöker åstadkomma en förändring är i själva verket mycket, mycket ensamma.

Pravda enligt LRF?
Pravda enligt LRF? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Böndernas organisation, LRF, verkar ha drabbats av något slags oförklarligt storhetsvansinne och kräver nu en så kallad ”tillitskommission” för att få tyst på journalister som inte skriver saker som man gillar. Få saker är så farliga för en organisation som att försöka tysta de kritiska, granskande rösterna.

Det är snart riksstämma motionerna från de regionala förbunden strömmar in. Till stor sorg ser jag att LRF i mitt gamla hemlän Värmland har gjort ett stämmouttalande med krav på en ”tillitskommission” som ska ta itu med både besvärliga tjänstemän och journalister. Rubriken är ”100 bondeledare kräver tillitskommission”.

Jag kan förstå att kritiken växer mot myndigheternas hantering av jordbruket. Trots att åtminstone två landsbygdsministrar har lovat regelförenklingar finns det många exempel på byråkrati in absurdum och godtyckliga bedömningar av enskilda tjänstemän. Alla som sitter och brottas med SAM-ansökan till Jordbruksverket, dvs den årliga ansökan om jordbruksstöd, vet vad jag talar om, för att nämna ett av många exempel. Men jag tänker inte denna gång diskutera kritiken mot myndighetsutövarna utan mot den som handlar om min egen kår, journalisterna.

Visst kan jag förstå att det finns en frustration över att media inte så sällan väljer att ge en rätt förenklad eller hårdvinklad bild av jordbruket, ja även ibland rent av okunnig och felaktig. Jag kan själv känna en irritation över detta ibland och tar då och då upp en del sådana exempel här på min blogg. Men hur värmlänningarna ens har kunnat komma på tanken på att kräva kommission” för att komma till rätta med ”osann och partisk rapportering”, är rätt ofattbart. Någon kommunikationsansvarig borde ha sagt något i stil med: ”Hörrni, skit i det där, det luktar för mycket stalinistisk politbyrå. Ta en grogg till i stället. ”

Men det gjorde ingen.

Något har alltså hänt med den tidigare så opinionsmässigt skickliga organisation att man alldeles har tappat känslan för feeling. Här kommer därför några råd när det gäller ”detta med media”:

Sätt er i skolbänken, både när det gäller kommunikationsarbetet och sakkunskapen. Klimatdebatten är ett av flera exempel där LRF inte riktigt har klarat av diskussionen, alternativt inte släppt fram de personer som har en djupare kunskap. Detta har resulterat i otaliga skrik-debatter i sociala medier och pinsamma utspel som att grilla hamburgare utanför skolor som valt att ha en köttfri dag. LRF har också haft svårt att argumentera för djurens viktiga roll i jordbruket i externa media, men varit desto flitigare i de egna tidningarna, men ursäkta, de läsarna är ju faktiskt redan med på noterna och behöver inte övertygas om att det är okej att äta kött och dricka mjölk.

Sluta upp att vara prinsessor på ärten. Visst får lantbruket sig en känga då och då, men samtidigt var det länge sedan som media gullade så mycket och så ihållande som man gör med bönderna i dag. TV-tablåerna fortsätter att fyllas med härliga bonna- program och tidningarna med reportage, men det finns också ett djupare engagemang utbrett bland konsumenterna som yttrar sig i en stark vilja att köpa svenskt och betala mer för detta. Det är en vilja som inte har uppstått ur tomma intet. En stor anledning till detta är medias bevakning av svenskt lantbruk.

Kritik är jobbigt, men nyttigt. LRF borde komma ihåg sin egen historia. Tidigare ordföranden Bo Dockered har beskrivit den massiva kritiken mot jordbruket under 1970- och 80-talen som ledde fram till ett stort förändringsarbete när det gäller främst djurskydd och miljö. Här lades grunden för de mervärden som svensk gris- och -nötproduktion äntligen kan skörda. På samma sätt kan man nog hävda att medias hårda bevakning av grisproducenterna i form av ”grisskandaler” för sju-åtta år sedan, fick upp intresset för grisarnas väl och ve. Det var inte en slump att alla politiker ville stå med en griskulting i famnen inför valet till EU-parlamentet några år senare och att svansklippningen i övriga Europa blev en stor fråga som gagnade svenska grisproducenter.

 

Viktig verksamhet bör bevakas. Inse att lantbruket åker gräddfil när det gäller mediabevakningen. Här har vi några av Sveriges största företag, vars verksamhet flyger rätt mycket under medias radar. Lantbruk är heller inte det samma som att tillverka muttrar eller bildäck, det är mycket viktigare än så. Det är en verksamhet som på omfattande sätt griper in i våra liv och i vårt samhälle och som följaktligen ska bevakas och borde bevakas ännu mer än vad som sker i dag.

Inget företag kan i dag räkna med att få jobba på ostört utan att media granskar dem. För lantbruk gäller den sanningen ännu mera. Lantbruk ägnar sig åt livsviktig verksamhet genom att producera vår mat och andra varor, men också genom att sköta om eller missköta, vår plats på jorden. Samhällsintresset är alltså mycket stort och det är något som lantbruket kan ta vara på och se som en tillgång.

Ingen frisedel för vegoproteiner
Ingen frisedel för vegoproteiner 150 150 Ann-Helen von Bremen

I senaste numret av Allt om Mat tittade jag närmare på några av dagens proteinersättningar. Här kan man se hur det blev.

Det här är en variant på samma text som även tar upp några fler produkter.

Vegetariska proteinprodukter marknadsförs inte sällan mirakulösa genvägar till bättre hälsa och miljö, men det finns all anledning att vara en kritisk konsument även här.

Det finns ett ökat intresse för att äta mer vegetariskt och det har de senaste åren kommit en rad olika helfabrikat. Vi valde att titta närmare på sju av dessa helfabrikat från kända varumärken. Som referens har vi även med vegetarisk proteinråvara (två sorters bönor), tre köttprodukter (köttfärs, kycklingfilé och köttbullar) samt en ost. Vi utgick från en nätbutiks sortiment och prislista.

Bakom flera av varumärkena finns ett antal stora livsmedelsföretag. Brittiska Premier Foods äger Quorn, Anamma ingår tillsammans med en rad andra kända varumärken som Kalles Kaviar, Felix och Abba i norska Orkla, finska Atria äger Tzay, Nestlé äger Hälsans Kök och Findus ägs av det internationella riskkapitalbolaget Nomad Foods osv.

I marknadsföringen påstås vegetariska helfabrikat vara mer klimat- och miljövänliga än motsvarande animaliska motsvarigheter och ibland rent av ett sätt att rädda planeten. Stämmer då detta? Det är inte helt lätt att svara på. För den som tycker att det ur miljösynpunkt är viktigt med ekologiska och svenska råvaror så är utbudet mycket litet. Bland de sju produkterna i jämförelsen var ingen ekologisk, alla bygger till stor del på importerade råvaror och i flera fall sker också tillverkningen i andra länder. Vi vet att odling av baljväxter, ärtor och bönor, generellt är mer resurssnålt och klimatvänligt än uppfödning av kött, men olika odlingssätt samt transport, förädling och tillagning påverkar och det är svårt att veta hur det slutliga ”miljöbetyget” egentligen ser ut.

Flera av produkterna baseras på soja, vilket inte är så konstigt eftersom soja är rikt på protein, har en köttliknande konsistens som en del gillar och kan användas till en rad olika produkter. På senare tid har det skett produktutveckling av sojaproteinet både när det gäller form och smak.

Sojaprodukterna i vår jämförelse är GMO-fri, men inte ekologisk. Odlingen av konventionell soja kritiseras ofta ur miljösynpunkt, främst för kraftig användning av bekämpningsmedel och att den odlas i stora monokulturer, ibland på bekostnad av värdefull natur. Det är en kritik som ofta drabbar sojan som djurfoder, men den gäller i lika hög grad sojan för humankonsumtion. För att omvandla sojabönan till sojaprotein, krävs en omfattande industriell process, i nivå med margarin, och det finns olika åsikter bland forskarna om hur stor klimatpåverkan som denna process har.

Quorn tillverkas av svampproteinet mycoprotein, som jäses i ståltankar och matas med glukos från spannmål samt vitaminer och mineraler. Klimatpåverkan har i tidigare livscykelanalyser ansetts hamna i nivå med kyckling, helt enkelt för att svampen äter samma mat som kyckling. Det är oklart hur den övriga miljöpåverkan ser ut.

Trots sin påstådda resurssnålhet är förvånansvärt många av produkterna rejält mycket dyrare än de animaliska motsvarigheterna. Eftersom dessa produkter framför allt marknadsförs som vegetariska alternativ till animaliskt protein är det relevant att också jämföra priset per kilo protein och då blir prisskillnaden ännu större. Priset varierar från Hälsans Köks Veganbullar på 716 kr/kg protein till Findus Falafel på 1 138 kr/kg protein. Sojaprodukterna Tzay och Oumph! låg båda över 1 000 kr/kg protein. Jämfört med ekologisk nötfärs och färdiga köttbullar, hade alla de vegetariska proteinersättningarna högre proteinkostnad.

Skillnaden i pris blir ännu större när vi jämför med bönorna. Proteinkostnaden sjönk dramatiskt till 364 kr/kg för de torkade vita bönorna från Saltå Kvarn och 553 kr/kg för de färdigkokta svarta bönorna från Zeta. Vi blev dock förvånade över att kycklingfilén från Kronfågel visade sig ha jämförelsens näst billigaste kilopris gällande protein, bara fyra kronor mer än de torkade vita bönorna, 368 kr/kg protein. Då valde vi ändå inte den billigaste importkycklingen.

Vissa av produkterna innehåller överraskande mycket tillsatser, som Veganbullar från Hälsans Kök, Quorn och Jeezly från Astrid och Aporna. Just innehållsdeklarationen för ostsubstitutet Jeezly är särskilt anmärkningsvärd eftersom den inte innehåller något protein alls. Denna produkt som ska vara en vegansk ”ost” består främst av vatten, kokosolja och olika typer av vegetabilisk stärkelse – billiga råvaror som inte märks i kilopriset på 170 kronor. (Proteinpriset går inte att räkna ut eftersom det innehåller något protein.) Oumph! har däremot den kortaste innehållsförteckningen – vatten, sojaprotein och salt.

Det finns många skäl att välja vegetariskt, men det vegetariska valet innebär inte med automatik en frisedel från att vara en aktiv konsument. För den som tycker att miljö, svenskt ursprung, korta transporter, få tillsatser och mindre processad mat är viktigt finns det all anledning att granska även de vegetariska livsmedlen. Trots de sju produkternas påstådda miljövänlighet ställs det i princip inga miljömässiga krav på odlingen och produktionen. De sojabaserade produkterna har visserligen krav på GMO-fri soja, men det är svensk standard även för soja i djurfoder. Atria som äger Tzay köper dessutom sojacertifikat från RTRS (Round Table Responsible Soy) eftersom Atria anser är ett sätt att främja mer hållbar soja. (Certifieringen är dock ifrågasatt av en del miljöorganisationer.)

Att äta mer vegetariskt i form av baljväxter, rotfrukter och kål, gärna ekologiskt odlade i Sverige är utan tvekan ett bra miljöval. Vegetariska helfabrikat baserade på importerade konventionellt odlade råvaror är däremot inte alltid ett lika självklart miljöval.

Gunnar Rundgren hjälpte mig att göra en del av researchen och har även skrivit om ämnet här.

Nedanför kan du se två tabeller med produkter, priser, proteinhalt och innehåll.

protein

tillsatser

Varför jobbar de inte med maskiner i stället?

Läser i ATL om en mjölkgård i Nederländerna där man har installerat "kotoaletter". Korna går in i en robot, får lite kraftfoder och masseras sedan på baken av en robotarm så att hon börjar kissa och då samlas urinen upp. Det hela beskrivs som alltid som en fantastisk innovation som är bra för klimatet och miljön (precisionsspridning av urinen), bra för arbetsmiljön för människorna och för korna. Personligen blir jag mest beklämd. Maskiner ger redan korna mat, mjölkar dem, tar hand om deras gödsel och nu, tvingar dem att kissa också. Nej, korna ska inte "lida" av kiss-massagen, enligt reportaget, och det tror jag inte heller att de gör, men det blir ytterligare en maskin som kommer in i deras liv och som begränsar deras liv. Och det jag undrar är, varför börjar inte dessa bönder att jobba med maskiner i stället, så kan väl de som vill jobba med djur, göra det?

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv