Att få julen om bakfoten
Att få julen om bakfoten 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det blir lätt svajigt när borgerliga ledarskribenter ska försöker vara lite julkristna mitt uppe i sin vanliga lovsång till marknaden. Som när Per Gudmundsson i julaftonens ledare i Svenska Dagbladet menar att det finns ett samband mellan välstånd, tålamod och kapitalism. Men förmågan att vänta är snarare döden för kapitalismen.

Vänstern brukar med jämna mellanrum anklagas för tes-tuggande och slagordsflosklande och nog finns det fog för den kritiken, men även på den motsatta politiska sida är det gott om förkunnelser som går på repeat. Och det verkar alltid finnas ett tillfälle när man kan passa på att slå ett slag för sin dogm.För några år sedan ansåg Gudmundsson i en annan ledare att rovdriftskapitalismen i Kina var ett utmärkt exempel på ”radikal fattigdomsbekämpning”. Denna gång handlar det om att blanda slå ett slag för kapitalismen med hjälp av kristendomen.

”Viktigt att vänta med julklapparna” är rubriken på ledaren. Gudmundsson hänvisar till det gamla mashmallowexperimentet vid Stanford på 1970-talet där en grupp barn fick välja mellan att äta en mashmallow nu eller att vänta en stund och då i stället får två stycken godbitar. De barn som kunde vänta fick inte bara belöning i form av godis, det visade sig också att det gick bättre för dem senare i livet. Gudmundsson pekar också på en ny tysk studie som visar att sambandet mellan förmågan att vänta och framgång och välstånd även gäller för länder och regioner. Sverige är ett av de länder som har mest tålamod.

Så långt är Gudmundssons text intressant, men när han sedan, sin vana trogen, kopplar ihop tålamodet med kapitalismen, då spricker allt. För är det något som rimmar illa med kapitalismen och kamraten kommersialismen så är det tålamodet och förmågan att inte kräva omedelbar behovstillfredsställelse.

Gudmundsson skriver: ” Man kan lätt få intrycket att julen handlar om VR-glasögon, Star Wars-merchandise och frosseri. Men julens ritualer handlar till stor del om väntan.” Uppenbarligen ser han själv motsättningarna mellan kommersialismen och julen, men verkar trots allt inte förstå.

Den kommersiella julen hatar att vänta. Den vill ha ut skumtomtarna, julmusten, lussebullarna och juldekorationerna så fort det bara går, så att vi hinner handla riktigt mycket. Den pyntar sig redan i oktober och lyckas dra med oss så att vi slänger ut granen redan på Annandagen och inte har en susning om vad vi egentligen ska ha trettondagshelgen till.

Ledaren slutar som den börjar, med en antydan om att julen handlar om något annat än att överhetta kreditkorten. Gudmundsson skriver att det finns ytterligare en anledning att ta julfirandet på högsta allvar, nämligen att det verkar finnas ett samband mellan inte bara tålamod och välstånd, utan även protestantism. Ju fler protestanter, desto mer tålamod och välstånd. Och sen knyter han ihop säcken med att hänvisa till Max Weber som menade att kapitalismens genombrott gynnades av den protestantiska arbetsetiken.

Och det är där som julmusten börjar smaka riktigt fadd och man undrar vilken människosyn det här egentligen handlar om? Är slutsatsen att alla hinduer, buddister, muslimer, judar, katoliker och andra troende egentligen är lite lata, lite mindre kontrollerade och strävsamma?

Hur ska vi då göra med det faktum att själva huvudpersonen för julen faktiskt råkade vara jude?

Ska Gudmundsson fortsätta leka pastor, råder vi honom till lite kvarsittning i söndagsskolan. Där kommer han med stor sannolikhet att få sjunga en sång som kommer att göra honom gott. Nämligen: ”Jesus älskar alla barnen, ALLA barnen på vår jord!”

 

 

 

 

Tomteparaden
Tomteparaden 150 150 Ann-Helen von Bremen

Nu är det sannerligen hög tid att bestämma vem som egentligen ska gå ut och köpa tidningen. Vi har i år ett antal lämpliga kandidater som har gemensamt att de sitter på inflytelserika stolar när det gäller matpolitiken, men som inte riktigt har förstått, kunnat eller velat göra sitt jobb. Ett miljöombyte i form av tomte-vikariat kan vara precis det som behövs för en nytändning på jobbet.

Vi föreslår därför att följande kandidater gör bot och bättring genom att ta fram skägg, luva och säck för att dela ut klappar och på det viset komma i något bättre dager. Och kanske visar det sig att några av dem passar bättre på loftet än i maktens korridorer?

Kandidat nummer 1 är Jordbruksverkets generaldirektör Leif Denneberg. Myndigheten har lyckats med konststycket att investera dryga halva miljarden i ett nytt IT-system. Som inte fungerar. För någon månad sedan hade jordbruksstöd på 300 miljoner kronor inte betalats ut till landets lantbrukare och en del av de pengarna gällde för 2015. Och detta under en period när många bönder, särskilt mjölkbönderna, har haft det oerhört tufft ekonomiskt. Nu har visserligen myndigheten lovat att få ut pengarna innan årets slut, men det känns naturligt att föreslå att Denneberg spänner för renarna och inte bara levererar pengarna utan en fet ursäkt.

Kandidat 2 är Sven-Erik Bucht, landsbygdsministern som både är lantis och norrlänning, så vad kunde egentligen gå fel? Svar – allt! Bucht har upprepade gånger sagt att han tror på svensk livsmedelsproduktion, men även om tron lär försätta berg, så gäller inte riktigt samma för jordbruket. Bucht har fortsatt den tidigare borgerliga regeringens inställning, att inte ägna sig åt någon nationell jordbrukspolitik alls utan enbart hänvisa till den heliga marknaden. Och de storstilade löftena i regeringsförklaringen om att satsa på ett mer hållbart lantbruk, verkar hela regeringen har glömt bort.

Så på med luva och skägg och dela äntligen ut livsmedelsstrategin i julklapp. Även om alla kommer att vilja byta den på Annandagen.

Kandidat 3. Helena Jonsson, LRF.

Istället för att ta matchen med regeringens politiska handlingsförlamning och Bucht i örat, har i stället ordföranden försökt lansera organisationen som ”Den Nya Miljörörelsen”. Det har inte gått så bra. LRF och Jonsson har protesterat högljutt varje gång ett farligt kemiskt bekämpningsmedel har förbjudits. Nu har man visserligen sluppit rubriken – ”Bönderna vill döda bina”, men det har förmodligen bara varit ren tur och berott på att allmänmedia inte hajat galoppen när det gäller neonikotinoider och bidöd.

Om nu LRF ändå vill gör allvar i sina miljöambitioner, kommer det att krävas utdelning av rätt rejäla klappar, typ två vargvalpar som skänkes till den största konkurrenten Naturskyddsföreningen. Det om något borde göra susen!
Kandidat 4 är Gustav Fridolin. Som ett av Miljöpartiets språkrör borde det vara självklart för Fridolin att plocka upp en av de viktigaste framtidsfrågorna som inget av de andra partierna bryr sig om – nämligen maten och jordbruket. Men icke. Av någon obegriplig anledning tävlar han med Major Björklund om vem som kan dela ut mest betyg, läxor, prov och kadaver, förlåt, katederdisciplin. Likt två undulater på extacy betygstwittrar de båda herrarna i kapp.

Fridolin behöver sadla renarna och snabbast möjligt bege sig iväg ut i landet på intensivutbildning hos några av de miljöpartister som begriper att jordbruket är en miljöpartist viktigaste fråga. Men han får skynda sig innan alla medlemmar har förvandlats till tes- och sojatuggande veganer som tror att kossan är roten till allt ont på jorden.

Kandidat 5. Jordbruksutskottet. Alla verksamheter har ett litet undanskymt rum längst in i korridoren, gärna med ett flimrande lysrör, där man placerar de personer som man inte riktigt vet vad man ska göra av. I riksdagen heter den platsen Miljö- och jordbruksutskottet. Med några få lysande undantag är detta stället för den som inte är särskilt intresserad av att få någonting gjort. För några år sedan kom till och med en uppsats som visade att ledamöterna själva inte trodde att de hade någon makt.

Därmed borde det hela vara uppenbart – släpp ut hela utskottet i skogen och låt dem få tomta runt bäst de kan. Det fåtal som fortfarande har någon politisk idé kommer att återvända till riksdagen och troligen göra ett bättre jobb, utan den tidigare barlasten.

Fria fabuleringar
Fria fabuleringar 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Det finns fôlk till allt”, brukar vi säga i Värmland. Och lite grann tänker jag på det när jag läser om Annika Svensson i Aktuell Hållbarhet. Hon beskriver sig som en ”eldsjäl” som ”brinner” för att stoppa det ekologiska lantbruket.

Annika Svensson har titeln molekylärbiolog, men det är drygt tio år sedan hon jobbade som det, då med genteknik hos Syngenta. När luften gick ur GMO i Sverige, fick också Svensson sluta sitt jobb. Med jämna mellanrum dyker hon dock upp i media, alltid beredd att gå till storms mot ekologiskt lantbruk.

Annika Svensson gör en rad olika påståenden som inte stämmer och som antingen beror på att hon faktiskt inte riktigt förstår hur lantbruk fungerar, vare sig det ekologiska eller det konventionella. Eller att hon väljer att blunda för fakta.

Låt oss titta på ett av alla de märkliga påståenden som Svensson gör, nämligen bekämpningsmedel:

Annika Svensson hävdar att användningen av kemiska bekämpningsmedel inte är något problem. ”Ingen lantbrukare vill använda för mycket av det, det är dyrt och tar tid att bespruta”, säger hon bland annat.

Bara den meningen visar att hon inte förstår sig på vilka förutsättningar som gäller för lantbruket. Anledningen till att lantbrukare använder kemiska bekämpningsmedel är det motsatta mot vad Svensson påstår, nämligen att kemikalierna minskar arbetstiden och kostnaderna. Anledningen till att exempelvis lökodlare protesterade högljutt i våras för att de inte fick fortsatt dispens för att använda bekämpningsmedlet Stomp, var just detta, att de då tvingas rensa ogräs för hand, vilket kostar pengar och gör att deras lök kanske blir dyrare än importerad lök från andra länder.

Tittar man på användningen av bekämpningsmedel i Sverige ser man dessutom att den inte minskar, utan tvärtom ökar, enligt SCB. Här är ett diagram från Kemikalieinspektionen som visar ökningen samt även två olika riskindex, en för hälsa och en för miljö: Bildresultat för ökning användning bekämpningsmedel hektardoser

Och på den här länken kan man läsa mer om Kemikalieinspektionens riskbedömning.

Svensson menar också att dagens bekämpningsmedel inte är särskilt farliga när hon i artikeln säger: ”Dessutom så bryts de moderna bekämpningsmedlen ner snabbt. Det som man hittar rester av idag är sådant som användes på 1970-talet och som idag är förbjudet.”

Den här typen brukar de företag som säljer kemikalierna göra. Glyfosat, som ingår i världens mest använda ogräsmedel, Roundup, har av kemiföretagen påståtts vara helt ofarligt och dessutom brytas ner direkt. Idag vet vi att glyfosat hittas i grundvattnet, främst i södra Sverige och att det dessutom har klassats av WHO som troligen cancerogent. Glyfosat var också uppe till diskussion inom EU under våren för ett eventuellt förbud och man beslöt att begränsa användningen tills vidare. Frågan kommer dock upp snart igen och Nederländerna har bland annat beslutat att helt förbjuda glyfosat,

Ett annat exempel är nämnda Stomp, som används för att bekämpa ogräs inom främst lök- och bönodling. Medlet har varit förbjudet fem år inom EU, men enskilda länder har gett dispens för fortsatt användning. Sverige är ett av dem. I år blev det slut på dispenserna och snart förväntas EU inte tillåta att medlemsstaterna ger dispens. Anledningen till förbudet av Stomp är att det innehåller ämnet pendimetalin som inte bara kan skada fisk, alger och andra organismer som lever i vatten, utan även fåglar och andra djur högre upp i näringskedjan.

Ett annan kemikalie som diskuterats är neonikotinoider som används i raps och rybs. Kemikalien förbjöds av EU 2013 därför att den misstänks döda bina. Kemikalieinspektionen har även här valt att inte ge dispens, väl medveten om att det är svårt att odla oljeväxterna utan kemikalierna, men anser att fortsatt bidöd och därmed ett stort hot mot vår fortsatta matproduktion, är något som väger tyngre.

Det här är bara tre exempel på kemikalier som har varit aktuella under det senaste året, men Svensson väljer som sagt att nonchalera detta. Man får intrycket att hon har inställningen att ”lite kemikalier rensar magen”, när hon pekar på att det även finns ”naturliga” gifter i linfrö och ris, vilket i och för sig är sant, men som saknar relevans i diskussionen. Hon betonar också att ekologiska vinodlare tillåts använda koppar i sin odling, vilket jag tycker att man verkligen kan kritisera och att den ekologiska vinodlingen borde plocka bort snarast. Men att i ena andetaget bagatellisera kemikalieanvändningen i det konventionella lantbruk och inte ens vilja låtsas om den kraftiga användningen inom just vinodling, men i andra andetaget kritisera kopparanvändningen i ekoodling, blir snarast löjeväckande. Vin hör trots allt till en av de mest besprutade produkterna och är en av de produkter som ger utslag när man testar innehållet av kemikalier i människors kroppar. Detta gäller inte för koppar.

Det står var och en fritt att tycka vad man vill här i världen, men lite pinsamt är det att ett magasin med namnet ”Aktuell Hållbarhet” upplåter redaktionell plats till den här typen av fritt tyckande, i stället för att hänvisa vederbörande till debattsidorna. Kan vi vänta oss en klimatförnekare i nästa nummer?

Tacka slaveriet för morgonkaffet!
Tacka slaveriet för morgonkaffet! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl tackade i en ledare under helgen konkurrensen och utslagningen av inhemsk produktion för att den har har gett oss billigare kaffebryggare. Men hon borde också ha tackat konkurrensen för att kaffearbetarna fortfarande utnyttjas under slavliknande förhållanden så att vi kan dricka billigt kaffe.

Lifvendahls ledare tog avstamp i handelns rea-jippo ”Black Friday” ledare och var en enda stor hyllning till konsumtion, konkurrens och globalisering. Här fanns inte ett ord om att ytterligare en ”köpfest” innan julruschen drar igång på allvar, kanske inte är direkt det som vare sig vi eller jordens klimat behöver. Nej, Lifvendahl förstod inte alls kritiken mot detta, utan såg själv fram emot att få göra ett ”fynd”. För att stärka sina argument plockade hon fram en över elva år gammal rapport från Timbro med rubriken ”Outsourcingens möjligheter”. I rapportens inledning står det följande: ”Att produktion flyttar utomlands är en naturlig del av ett lands resa mot högre välstånd och ger stora fördelar – särskilt till konsumenterna.”

Rapporten ägnar sig åt att spekulera i vad saker och ting skulle kostat om inte produktionen blivit outsourcad, dvs att tillverkningen hade lagts ner i Sverige och flyttat utomlands. Det är naturligtvis hypotetiska beräkningar, eller snarare, starkt färgade politiska beräkningar som har till syfte att visa på fördelen med att Kina och inte Borås står för tillverkningen. Här kommer man exempelvis fram till att en tvättmaskin skulle kosta runt 11 000 kronor i stället för dagens 3-4 000 kronor för en vanlig maskin, om det inte hade varit för outsourcingen, ett exempel som Lifvendahl också använder.

Resonemanget är bedrägligt eftersom all effektivisering och prispress inte styrs av internationell konkurrens, även en svensktillverkad tvättmaskin hade med stor sannolikhet sjunkit mera i pris än vad Timbro gissar. Samtidigt är det givetvis sant att outsourcing ofta leder till lägre priser, det är ju därför man gör dem. Vår matproduktion är ett utmärkt exempel på det. Det är ju inte för att vi inte kan odla proteingrödor till våra djur eller föda upp tillräckligt med kor, grisar och kyckling i det här landet som vi importerar soja och kött, vi gör det för att det är billigare.

Men vad som Lifvendahl och andra globaliseringsivrare sällan vill kännas vid, det är att låga priset för oss, ofta innebär en kostnad för någon annan. Det kan vara i form av usla löner och arbetsförhållanden, föroreningar av miljön, skövling av natur, djurplågeri och ohälsosamma varor.

Ofta brukar de här förhållandena motiveras av att det är bra för de fattiga och Lifvendahl stämmer in i den kören, låga priser är bra för de familjer som har ”obetydliga ekonomiska marginaler”. På samma sätt brukar det låta när livsmedelskedjorna försvarar att de säljer skitmat, nämligen att den är tänkt för de fattiga. Det är bara det att i andra änden av kedjan står också människor som är fattiga, rent av ännu fattigare och som verkligen skulle behöva att maten eller tröjan eller elektronikkomponenten kostade lite mera. Och om vi tittar på vårt morgonkaffe och inte bara på bryggaren, så ser vi att vårt låga kaffepris bygger på omfattande miljöförstöring och att andra människor jobbar för svältlöner, ibland under slavliknande förhållanden. För samtidigt som våra kaffebarer har lyckats öka sina priser rejält genom att rita vackra mönster i mjölkskummet på vår kopp, tjänar odlarna sämre än vad de gjorde på 1950-talet. .

Tacka konkurrensen för det!

 

 

Follow the money
Follow the money 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är vi konsumenter som har drivit upp köttkonsumtionen. Det är vårt frosseri och vår omoraliska glupskhet som är roten till allt ont. Ungefär så brukar analysen se ut. Mycket sällan brukar någon prata om det egentliga skälet till att köttkonsumtionen började stiga under 1990-talet, nämligen priset.

Med jämna mellanrum ska vi skämmas för att vi äter för mycket av något livsmedel. Fettet, framför allt smöret och grädden, har varit uppe och vänt vid skampålen, precis som kolhydraterna, saltet och just nu sockret och köttet. Oavsett vilket livsmedel som för tillfället är i hetluften, så får debatten snabbt en moraliserande ton när landets samlade kår av självutnämnda morotspoliser tar sig an ämnet. Det är inte bara livsmedlet självt som är dåligt, det också vi som äter det. Ganska snart brukar det levereras förklaringar som ska vara lite mer vetenskapligt underbyggda och som går ut på att vårt sug efter fett, socker, kött osv är nedärvt och har varit viktigt för vår överlevnad, men som idag inte passar vår skärmsittande tillvaro. Detta må vara sant, men det finns en undertext i budskapet som inte går att missa, nämligen att den som inte kan hejda sig är fortfarande kvar i grottmänniskostadiet. Civiliserade, moderna människor förmår däremot att lägga band på sig.

Och som inte detta vore nog, så är det vi neandertalare till konsumenter som driver på utvecklingen. Det är vi som tvingar krogarna att köpa in antibiotikaspäckad kyckling från Thailand i drivor och hetsar butikerna att köra ut importköttet som lockvara till under inköpspris.

Men så stor makt har vi konsumenter givetvis inte. Även om vi alla har ett ansvar för såväl våra handlingar och vårt handlande, så finns det andra i kedjan som har betydligt mer att säga till om. Bland journalister finns ett klassiskt uttryck när det är dags att börja nysta i en historia och det lyder: ”follow the money!” och om man tittar på pengarna så ser man köttpriserna sjönk dramatiskt i början av 1990-talet. Jordbruksverket har visat det pedagogiskt i sina båda diagram:

https://jordbruketisiffror.files.wordpress.com/2013/04/pris-kc3b6tt.jpg

Här ser man tydligt att priset vänder neråt kraftigt i början av 1990-talet när det svenska jordbruket avregleras efter nästan 60 år. Några år senare går vi med i EU och importerat kött till lägre priser börjar köpas in av industrin, handeln och restaurangerna, vilket sänker priserna ytterligare. Till detta kommer också sänkt matmoms ett år efter EU-inträdet, 1996. Alla matpriser blir lägre under perioden, men priset på kött, vilket diagrammen visar, minskar ännu mera. Inte konstigt alltså att det samtidigt är under denna period som vi ökar vår konsumtion av kött. Det dyra köttet har blivit billigt. (Det är inte heller konstigt att konsumtionen av gris och nöt nu har stagnerat när priserna stigit igen.)

De här sambanden brukar dock sällan lyftas fram. Och ändå spelar politiska och ekonomiska beslut en oerhört stor roll för vårt jordbruk och vår matkonsumtion.Det har de alltid gjort. På samma sätt har förändringar inom industrin och jordbruket betydligt större påverkan på vårt utbud av mat än våra egna preferenser.

Av samma skäl är det inte heller vi konsumenter som i första hand driver det så kallade ”proteinskiftet” eller utvecklingen av vegetariska halv- och helfabrikat. Det drivs i stället av de som tjänar pengar på den förändringen. Men det återkommer vi till i nästa blogg.

.

 

Beach -25-kompensation

Det är populärt att kompensera för det man inte orkar göra själv. Klimatkompensation och ekologisk kompensation är xempel på detta. Därför föreslår jag Beach -25-kompensation - någon annan bantar istället för dig. Lämpligtvis kan man låta hungriga människor i något utsatt land få sköta jobbet, de är ju redan vana vid att vara hungriga, eller hur? Det är dock viktigt att ersättningen till kompensationsbantarna inte är i form av pengar eller mat, för då sabbas ju hela grejen. Nej, de kan få några månaders gratis Spotify, det är ju dessutom bra för svenskt näringsliv, precis det som Sveriges biståndspolitik numera går ut på. Mitt bolag följer naturligtvis kompensationspraxis och tar sisådär 85 procent av pengarna. Det är mycket papper som ska skrivas.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv