Close
Enter your
text here
High Tech Jesus
 High Tech Jesus 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Problemet är inte att några Söderhipsters odlar lite basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en idé om att detta är framtidens matproduktion.

Inomhusodling i näringslösning och med konstljus är hett just nu. Det påstås bli det nya, miljövänliga sättet att försörja städerna med mat. Stockholm Stad delade i december ut sitt innovationspris till ett företag som odlar basilika i en källarlokal i Hammarbyhöjden med följande motivering: ”Matfrågan är en av de viktigaste globalt och i Sverige behöver vi lära oss mer om hur vi minskar fotavtrycket från vår livsmedelskonsumtion och använder de resurser som finns i våra städer. Genom ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk har vinnaren i kategorin miljöteknik lyckats förena dessa värden med modern teknik, automation och hydroponisk odling för att lokalt producera örter och grönsaker med målet att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.”

Stockholms stad sparar inte på krutet, man pratar om en revolution när det gäller städernas livsmedelsförsörjning. Det finns dock några problem med det här odlingssystemet. Det är vare sig energisnålt, klimatvänligt eller yteffektivt. Och det är dessutom svindyrt. Att odla grönsaker inomhus med konstljus, LED-lampor, slukar nämligen mer energi och ger fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än om vi skulle odla grönsakerna ute på friland. Enligt Gunnar Rundgren, som ägnat sig åt energiberäkningar i sin bloggtext, går det åt nästan 1 100 kWh per år för att odla en kvadratmeter med konstljus och då har han räknat lågt. Enligt Jordbruksverket ligger energiförbrukningen i ett vanligt växthus på 158 kWh per kvadratmeter och år. Det är alltså nästan en tiondel av inomhusodlingens förbrukning! Räknar man om källarodlingens energiförbrukning i solpaneler, går det tio kvadratmeter solpanel på en kvadratmeter odling. Det rimmar alltså illa med allt snack om att ”spara” utrymme/åkermark genom att odla inomhus på hyllor eller väggar.

Energislukande och riktigt dyrt alltså. Och om Stockholms Stad hade gjort en snabb sökning på nätet hade man hittat den vanligaste grödan bland inomhusodlingar – marijuana – vars odlare har varit trendsättare. Det beror inte enbart på att odlingen är av det mera (dags)ljusskygga slaget, utan också på att den höga prislappen för marijuana gör odlingssystemet ekonomiskt försvarbart. Med priser på dryga hundralappen för ett gram har man råd med höga kostnader.

Hade någon från juryn för innovationspriset brytt sig om att besöka några av de redan existerande lokala växthusföretagen hade man sett några andra saker. Exempelvis att de flesta gurkor, tomater, paprikor, sallader och örtkryddor som odlas i Sverige, sedan länge odlas hydroponiskt, dvs i stenull med näringslösning. Det är en gammal teknik som omnämns redan under 1930-talet i tidningen Times. Med hjälp av trädgårdshistorikern Inger Olausson får jag tillgång till ett nummer av trädgårdstidningen Viola från 1949 där man förstår att nyheten även nått Sverige. Så här skriver man: ” Härvidlag har de jordfria växtodlingarna, som det i år har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om, betydande fördelar.” I samma artikel skriver man också om användandet av ”konstgjort ljus”. Inget nytt under solen alltså.

Ett studiebesök i växthusen hade också visat att det inte odlas ris, vete, potatis (annat än i vissa fall den första färskpotatisen som kan ge höga priser) majs och andra grödor som är de som mättar mänskligheten med kalorier. För precis som det inte är kostnadseffektivt att odla något annat än droger i inomhusodlingar, är det inte kostnadseffektivt att odla så mycket annat än dyra grönsaker i växthus. Och om inte de kostnads- och resurseffektiva växthusodlarna kan ”föda världen”, varför skulle då de dyrbara inomhusodlingarna kunna göra det?

Inget av detta är svårt att se eller räkna ut, så varför slukar vi så lätt och så okritiskt alla de luftpastejer som påstås revolutionera vår produktion och konsumtion av mat? En förklaring är eskapism i dubbel bemärkelse – allt färre av oss har tittat in i ett växthus, än mindre vet hur det fungerar det samtidigt som allt fler av oss hoppas på ett mirakel som gör att vi slipper ta itu med betydligt mer jobbiga åtgärder när det gäller att få till en mer rättvis och för planeten sund matproduktion. Problemet är alltså inte att några Söderhipsters odlar lite basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en idé om att detta är framtidens matproduktion. Att alla dessa Kejsarens Nya Kläder drar både pengar, fokus och engagemang från de områden där det skulle behöva satsas resurser. Vi har ont om tid och vi behöver hushålla med resurser, så varför ska vi ägna oss åt självbedrägeri och späda på vår redan stora okunskap om hur vår mat produceras?

 

Matpolitiken som kom bort
 Matpolitiken som kom bort 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Äntligen verkar ilskan över den uteblivna livsmedelsstrategin ha väckts i Lantbrukssverige. I en kort men utmärkt kärnfull artikel i Land Lantbruk utgjuter två av näringens tungviktare, Arlas Hantoft och Lantmännens Gunnarsson, sin ilska över regeringens fummel.

Det är både uppfriskande och på tiden. För en utomstående betraktare har det varit oförståeligt varför lantbruket med LRF i spetsen under så lång tid har varit så tandlösa gentemot landsbygdsministern. Först hade man åtta år med en visserligen jovialisk minister som åt sig land och rike kring och lovade göra svensk gastronomi världsledande. Plus skaffa fram 20 000 nya jobb. Därefter fick man dagens Bucht, klassisk industri-sosse som med passande retorik har lovat att göra maten till det nya stålet. Och givetvis också skapa nya jobb.

Men först och främst var löftet en nationell livsmedelsstrategi – en svensk långsiktig politik för jordbruket och maten, något som vi faktiskt saknat sedan EU-inträdet.

Och efter storstilade möten över hela Sverige har allting gått i stå och vårens utlovade strategi har ännu inte dykt upp, trots att nya datum för lansering har presenterats gång på gång. Nu senast har det hetat – ”innan nyår”.

Det hela börjar få ett löjets skimmer över sig och frågan är vilket annat departement som skulle kunna hantera en fråga på detta sätt, utan att ansvariga skulle få se sig om efter ett nytt jobb?

Och genom hela processen har LRF varit märkvärdigt nedtonade i sin kritik, trots att det alltid är mer okomplicerat att kritisera ett socialdemokratiskt statsråd än c-märkt minister. Inser man att även om strategin en dag presenteras så kommer den med stor sannolikhet inte att innehålla något av betydelse?

Oavsett så är det ändå uppfriskande att det nu pyr lite här och var. Ett ökat tryck på regeringen att på allvar börja bry sig om matpolitiken vore på sin plats.

Att få julen om bakfoten
 Att få julen om bakfoten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det blir lätt svajigt när borgerliga ledarskribenter ska försöker vara lite julkristna mitt uppe i sin vanliga lovsång till marknaden. Som när Per Gudmundsson i julaftonens ledare i Svenska Dagbladet menar att det finns ett samband mellan välstånd, tålamod och kapitalism. Men förmågan att vänta är snarare döden för kapitalismen.

Vänstern brukar med jämna mellanrum anklagas för tes-tuggande och slagordsflosklande och nog finns det fog för den kritiken, men även på den motsatta politiska sida är det gott om förkunnelser som går på repeat. Och det verkar alltid finnas ett tillfälle när man kan passa på att slå ett slag för sin dogm.För några år sedan ansåg Gudmundsson i en annan ledare att rovdriftskapitalismen i Kina var ett utmärkt exempel på ”radikal fattigdomsbekämpning”. Denna gång handlar det om att blanda slå ett slag för kapitalismen med hjälp av kristendomen.

”Viktigt att vänta med julklapparna” är rubriken på ledaren. Gudmundsson hänvisar till det gamla mashmallowexperimentet vid Stanford på 1970-talet där en grupp barn fick välja mellan att äta en mashmallow nu eller att vänta en stund och då i stället får två stycken godbitar. De barn som kunde vänta fick inte bara belöning i form av godis, det visade sig också att det gick bättre för dem senare i livet. Gudmundsson pekar också på en ny tysk studie som visar att sambandet mellan förmågan att vänta och framgång och välstånd även gäller för länder och regioner. Sverige är ett av de länder som har mest tålamod.

Så långt är Gudmundssons text intressant, men när han sedan, sin vana trogen, kopplar ihop tålamodet med kapitalismen, då spricker allt. För är det något som rimmar illa med kapitalismen och kamraten kommersialismen så är det tålamodet och förmågan att inte kräva omedelbar behovstillfredsställelse.

Gudmundsson skriver: ” Man kan lätt få intrycket att julen handlar om VR-glasögon, Star Wars-merchandise och frosseri. Men julens ritualer handlar till stor del om väntan.” Uppenbarligen ser han själv motsättningarna mellan kommersialismen och julen, men verkar trots allt inte förstå.

Den kommersiella julen hatar att vänta. Den vill ha ut skumtomtarna, julmusten, lussebullarna och juldekorationerna så fort det bara går, så att vi hinner handla riktigt mycket. Den pyntar sig redan i oktober och lyckas dra med oss så att vi slänger ut granen redan på Annandagen och inte har en susning om vad vi egentligen ska ha trettondagshelgen till.

Ledaren slutar som den börjar, med en antydan om att julen handlar om något annat än att överhetta kreditkorten. Gudmundsson skriver att det finns ytterligare en anledning att ta julfirandet på högsta allvar, nämligen att det verkar finnas ett samband mellan inte bara tålamod och välstånd, utan även protestantism. Ju fler protestanter, desto mer tålamod och välstånd. Och sen knyter han ihop säcken med att hänvisa till Max Weber som menade att kapitalismens genombrott gynnades av den protestantiska arbetsetiken.

Och det är där som julmusten börjar smaka riktigt fadd och man undrar vilken människosyn det här egentligen handlar om? Är slutsatsen att alla hinduer, buddister, muslimer, judar, katoliker och andra troende egentligen är lite lata, lite mindre kontrollerade och strävsamma?

Hur ska vi då göra med det faktum att själva huvudpersonen för julen faktiskt råkade vara jude?

Ska Gudmundsson fortsätta leka pastor, råder vi honom till lite kvarsittning i söndagsskolan. Där kommer han med stor sannolikhet att få sjunga en sång som kommer att göra honom gott. Nämligen: ”Jesus älskar alla barnen, ALLA barnen på vår jord!”

 

 

 

 

Tomteparaden
 Tomteparaden 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Nu är det sannerligen hög tid att bestämma vem som egentligen ska gå ut och köpa tidningen. Vi har i år ett antal lämpliga kandidater som har gemensamt att de sitter på inflytelserika stolar när det gäller matpolitiken, men som inte riktigt har förstått, kunnat eller velat göra sitt jobb. Ett miljöombyte i form av tomte-vikariat kan vara precis det som behövs för en nytändning på jobbet.

Vi föreslår därför att följande kandidater gör bot och bättring genom att ta fram skägg, luva och säck för att dela ut klappar och på det viset komma i något bättre dager. Och kanske visar det sig att några av dem passar bättre på loftet än i maktens korridorer?

Kandidat nummer 1 är Jordbruksverkets generaldirektör Leif Denneberg. Myndigheten har lyckats med konststycket att investera dryga halva miljarden i ett nytt IT-system. Som inte fungerar. För någon månad sedan hade jordbruksstöd på 300 miljoner kronor inte betalats ut till landets lantbrukare och en del av de pengarna gällde för 2015. Och detta under en period när många bönder, särskilt mjölkbönderna, har haft det oerhört tufft ekonomiskt. Nu har visserligen myndigheten lovat att få ut pengarna innan årets slut, men det känns naturligt att föreslå att Denneberg spänner för renarna och inte bara levererar pengarna utan en fet ursäkt.

Kandidat 2 är Sven-Erik Bucht, landsbygdsministern som både är lantis och norrlänning, så vad kunde egentligen gå fel? Svar – allt! Bucht har upprepade gånger sagt att han tror på svensk livsmedelsproduktion, men även om tron lär försätta berg, så gäller inte riktigt samma för jordbruket. Bucht har fortsatt den tidigare borgerliga regeringens inställning, att inte ägna sig åt någon nationell jordbrukspolitik alls utan enbart hänvisa till den heliga marknaden. Och de storstilade löftena i regeringsförklaringen om att satsa på ett mer hållbart lantbruk, verkar hela regeringen har glömt bort.

Så på med luva och skägg och dela äntligen ut livsmedelsstrategin i julklapp. Även om alla kommer att vilja byta den på Annandagen.

Kandidat 3. Helena Jonsson, LRF.

Istället för att ta matchen med regeringens politiska handlingsförlamning och Bucht i örat, har i stället ordföranden försökt lansera organisationen som ”Den Nya Miljörörelsen”. Det har inte gått så bra. LRF och Jonsson har protesterat högljutt varje gång ett farligt kemiskt bekämpningsmedel har förbjudits. Nu har man visserligen sluppit rubriken – ”Bönderna vill döda bina”, men det har förmodligen bara varit ren tur och berott på att allmänmedia inte hajat galoppen när det gäller neonikotinoider och bidöd.

Om nu LRF ändå vill gör allvar i sina miljöambitioner, kommer det att krävas utdelning av rätt rejäla klappar, typ två vargvalpar som skänkes till den största konkurrenten Naturskyddsföreningen. Det om något borde göra susen!
Kandidat 4 är Gustav Fridolin. Som ett av Miljöpartiets språkrör borde det vara självklart för Fridolin att plocka upp en av de viktigaste framtidsfrågorna som inget av de andra partierna bryr sig om – nämligen maten och jordbruket. Men icke. Av någon obegriplig anledning tävlar han med Major Björklund om vem som kan dela ut mest betyg, läxor, prov och kadaver, förlåt, katederdisciplin. Likt två undulater på extacy betygstwittrar de båda herrarna i kapp.

Fridolin behöver sadla renarna och snabbast möjligt bege sig iväg ut i landet på intensivutbildning hos några av de miljöpartister som begriper att jordbruket är en miljöpartist viktigaste fråga. Men han får skynda sig innan alla medlemmar har förvandlats till tes- och sojatuggande veganer som tror att kossan är roten till allt ont på jorden.

Kandidat 5. Jordbruksutskottet. Alla verksamheter har ett litet undanskymt rum längst in i korridoren, gärna med ett flimrande lysrör, där man placerar de personer som man inte riktigt vet vad man ska göra av. I riksdagen heter den platsen Miljö- och jordbruksutskottet. Med några få lysande undantag är detta stället för den som inte är särskilt intresserad av att få någonting gjort. För några år sedan kom till och med en uppsats som visade att ledamöterna själva inte trodde att de hade någon makt.

Därmed borde det hela vara uppenbart – släpp ut hela utskottet i skogen och låt dem få tomta runt bäst de kan. Det fåtal som fortfarande har någon politisk idé kommer att återvända till riksdagen och troligen göra ett bättre jobb, utan den tidigare barlasten.

Fria fabuleringar
 Fria fabuleringar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det finns fôlk till allt”, brukar vi säga i Värmland. Och lite grann tänker jag på det när jag läser om Annika Svensson i Aktuell Hållbarhet. Hon beskriver sig som en ”eldsjäl” som ”brinner” för att stoppa det ekologiska lantbruket.

Annika Svensson har titeln molekylärbiolog, men det är drygt tio år sedan hon jobbade som det, då med genteknik hos Syngenta. När luften gick ur GMO i Sverige, fick också Svensson sluta sitt jobb. Med jämna mellanrum dyker hon dock upp i media, alltid beredd att gå till storms mot ekologiskt lantbruk.

Annika Svensson gör en rad olika påståenden som inte stämmer och som antingen beror på att hon faktiskt inte riktigt förstår hur lantbruk fungerar, vare sig det ekologiska eller det konventionella. Eller att hon väljer att blunda för fakta.

Låt oss titta på ett av alla de märkliga påståenden som Svensson gör, nämligen bekämpningsmedel:

Annika Svensson hävdar att användningen av kemiska bekämpningsmedel inte är något problem. ”Ingen lantbrukare vill använda för mycket av det, det är dyrt och tar tid att bespruta”, säger hon bland annat.

Bara den meningen visar att hon inte förstår sig på vilka förutsättningar som gäller för lantbruket. Anledningen till att lantbrukare använder kemiska bekämpningsmedel är det motsatta mot vad Svensson påstår, nämligen att kemikalierna minskar arbetstiden och kostnaderna. Anledningen till att exempelvis lökodlare protesterade högljutt i våras för att de inte fick fortsatt dispens för att använda bekämpningsmedlet Stomp, var just detta, att de då tvingas rensa ogräs för hand, vilket kostar pengar och gör att deras lök kanske blir dyrare än importerad lök från andra länder.

Tittar man på användningen av bekämpningsmedel i Sverige ser man dessutom att den inte minskar, utan tvärtom ökar, enligt SCB. Här är ett diagram från Kemikalieinspektionen som visar ökningen samt även två olika riskindex, en för hälsa och en för miljö: Bildresultat för ökning användning bekämpningsmedel hektardoser

Och på den här länken kan man läsa mer om Kemikalieinspektionens riskbedömning.

Svensson menar också att dagens bekämpningsmedel inte är särskilt farliga när hon i artikeln säger: ”Dessutom så bryts de moderna bekämpningsmedlen ner snabbt. Det som man hittar rester av idag är sådant som användes på 1970-talet och som idag är förbjudet.”

Den här typen brukar de företag som säljer kemikalierna göra. Glyfosat, som ingår i världens mest använda ogräsmedel, Roundup, har av kemiföretagen påståtts vara helt ofarligt och dessutom brytas ner direkt. Idag vet vi att glyfosat hittas i grundvattnet, främst i södra Sverige och att det dessutom har klassats av WHO som troligen cancerogent. Glyfosat var också uppe till diskussion inom EU under våren för ett eventuellt förbud och man beslöt att begränsa användningen tills vidare. Frågan kommer dock upp snart igen och Nederländerna har bland annat beslutat att helt förbjuda glyfosat,

Ett annat exempel är nämnda Stomp, som används för att bekämpa ogräs inom främst lök- och bönodling. Medlet har varit förbjudet fem år inom EU, men enskilda länder har gett dispens för fortsatt användning. Sverige är ett av dem. I år blev det slut på dispenserna och snart förväntas EU inte tillåta att medlemsstaterna ger dispens. Anledningen till förbudet av Stomp är att det innehåller ämnet pendimetalin som inte bara kan skada fisk, alger och andra organismer som lever i vatten, utan även fåglar och andra djur högre upp i näringskedjan.

Ett annan kemikalie som diskuterats är neonikotinoider som används i raps och rybs. Kemikalien förbjöds av EU 2013 därför att den misstänks döda bina. Kemikalieinspektionen har även här valt att inte ge dispens, väl medveten om att det är svårt att odla oljeväxterna utan kemikalierna, men anser att fortsatt bidöd och därmed ett stort hot mot vår fortsatta matproduktion, är något som väger tyngre.

Det här är bara tre exempel på kemikalier som har varit aktuella under det senaste året, men Svensson väljer som sagt att nonchalera detta. Man får intrycket att hon har inställningen att ”lite kemikalier rensar magen”, när hon pekar på att det även finns ”naturliga” gifter i linfrö och ris, vilket i och för sig är sant, men som saknar relevans i diskussionen. Hon betonar också att ekologiska vinodlare tillåts använda koppar i sin odling, vilket jag tycker att man verkligen kan kritisera och att den ekologiska vinodlingen borde plocka bort snarast. Men att i ena andetaget bagatellisera kemikalieanvändningen i det konventionella lantbruk och inte ens vilja låtsas om den kraftiga användningen inom just vinodling, men i andra andetaget kritisera kopparanvändningen i ekoodling, blir snarast löjeväckande. Vin hör trots allt till en av de mest besprutade produkterna och är en av de produkter som ger utslag när man testar innehållet av kemikalier i människors kroppar. Detta gäller inte för koppar.

Det står var och en fritt att tycka vad man vill här i världen, men lite pinsamt är det att ett magasin med namnet ”Aktuell Hållbarhet” upplåter redaktionell plats till den här typen av fritt tyckande, i stället för att hänvisa vederbörande till debattsidorna. Kan vi vänta oss en klimatförnekare i nästa nummer?

Varför jobbar de inte med maskiner i stället?

Läser i ATL om en mjölkgård i Nederländerna där man har installerat "kotoaletter". Korna går in i en robot, får lite kraftfoder och masseras sedan på baken av en robotarm så att hon börjar kissa och då samlas urinen upp. Det hela beskrivs som alltid som en fantastisk innovation som är bra för klimatet och miljön (precisionsspridning av urinen), bra för arbetsmiljön för människorna och för korna. Personligen blir jag mest beklämd. Maskiner ger redan korna mat, mjölkar dem, tar hand om deras gödsel och nu, tvingar dem att kissa också. Nej, korna ska inte "lida" av kiss-massagen, enligt reportaget, och det tror jag inte heller att de gör, men det blir ytterligare en maskin som kommer in i deras liv och som begränsar deras liv. Och det jag undrar är, varför börjar inte dessa bönder att jobba med maskiner i stället, så kan väl de som vill jobba med djur, göra det?

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen

Arkiv