Close
Enter your
text here
Samma marknad, samma problem
 Samma marknad, samma problem 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

– En matrevolution? Nej jag ser inte att det kommer att hända i vare sig Europa eller USA, säger Miquel Altieri. Han är en av världens mest namnkunniga forskare inom ekologiskt lantbruk men han börjar bli allt mer uppgiven när det gäller möjligheterna att utveckla en verkligt hållbar matproduktion inom det rådande ekonomiska systemet.
– Marknadsekonomin har blivit en succé, men samtidigt är det en tragedi som pressar livet ur människor och naturen. Om vi inte förändrar sakernas tillstånd så ser jag inte mycket hopp, säger han.
Miguel Altieri är pessimistisk, även om han som person inte ger intrycket av att vara någon dysterkvist. Tvärtom har han nära till skrattet och till galghumorn. Men när det gäller möjligheterna att förändra vår matproduktion och göra den hållbar för både människor och miljö, är han som sagt svartsynt. Med rötter i Chile arbetar han sedan drygt 30 år tillbaka som professor i agroekologi på universitetet i Berkley och är en de mest framstående på området. Hans böcker läses av den ekologiska lantbruksrörelsen över hela världen, inte minst i Sverige. Med tiden har han sett hur det ekologiska lantbruket, precis som det konventionella, blir allt mer specialiserat. Marknadens ständiga krav på billigare mat drabbar även det ekologiska lantbruket. Små familjejordbruk slås ut, gårdarna blir allt större, allt färre och allt mer intensiva.
– Det ekologiska jordbruket blir också allt mer intensivt, precis som det konventionella. Även ekojordbruket använder mer och mer insatsmedel i form av foder, gödning, bekämpningsmedel och så vidare, i och för sig ekologiska sådana men ändå.
Jag träffar honom i italienska Vignola utanför Bologna i samband med att ekorörelsen i Medelhavsregionen har samlats för att fira 25 år och blicka framåt. Flera av föredragshållarna ställer just frågan vart ekojordbruket egentligen är på väg och hur framtiden ser ut. Efter ett par decennier har eko inte bara etablerat sig som en del av lantbruket och livsmedelsindustrin, utan även blivit en framgång på marknaden. Ändå har man inte lyckats med det som var ursprungstanken – att förändra livsmedelssystemet i grunden och vara ett verkligt alternativ. Frågan som allt fler ställer sig är om det är möjligt att förändra inom det ekonomiska systemet. Eller om det är systemet som måste förändras först.
Jag frågar Miguel Altieri hur han ser på de kraftiga protester som kommer från Europas mjölkbönder som ett svar på mjölkkrisen. Kan det vara början till en större politisk förändring? Nej han tror på det norra halvklotet, ljuset kommer istället från Latinamerika. Där tycker han sig se en växande politisk rörelse kring maten och pekar bland annat på Via Campesina, den radikala jordbruksrörelsen som strider för småbönder och matsuveränitet.
– I Europa pratar vi om konsumentmakt i stället för politisk kamp. Hur ser du på det?
– Vilka konsumenter? Jag ser inga svarta, inga fattiga på Bondens marknad, även om de är väldigt populära. Det handlar om 20 procent av befolkningen som engagerar sig i detta. Det är en medelklassrörelse där man främst bryr sig om sin egen hälsa, medan de fattiga äter skit. För att nå alla människor måste det finnas andra mötesplatser, samarbeten mellan konsumenter och producenter.
Han efterlyser också en social rörelse som även omfattar de fattigas rätt till bra mat och en politik som stöder detta.
– Det har alltid varit sociala rörelser bakom alla rättigheter, oavsett om det har gällt rättigheter för svarta, kvinnor eller arbetare och en del av dessa rörelser har varit våldsamma. Det är därför som Via Campesina säger att de befinner sig i krig med livsmedelsindustrin för det är så de ser det.
Men om man inte är lagd åt det revolutionära hållet, vad gör man då? Ja enligt Altieri är lösningen att försöka hitta ”luckor” i systemet där det är möjligt att bedriva ett så ekologiskt lantbruk som möjligt. I grunden anser han dock att dagens ekonomiska system på sikt måste förändras.
Vilka råd har du till en ung, engagerad konsument i Europa?
– Jag får hänvisa till påven Franciskus som har sagt att vi behöver ett nytt paradigm för det nuvarande leder till vår undergång. Och då måste vi förändra oss själva, inte bara andligt utan också hitta nya sätt att konsumera.

 

They are only in it for the money
 They are only in it for the money 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Oatlys förlust i marknadsdomstolen fick skadeglädjens vågor att gå höga i lantbrukspressen under den gångna veckan. Och det är inte utan att man kan förstå det. Efter att Svensk Mjölk har fått så mycket spott och spe, bland annat av undertecknad, för att man drog Oatly inför skranket, så måste segern smakat extra gott.

Fortfarande kan man dock fundera på vem som är den egentliga ”vinnaren”. Enligt uppgift har Oatlys omsättning ökat med 45 miljoner under tiden som processen har pågått. Hela debaclet har inneburit en massa gratisreklam för företaget som gång på gång kunnat trumma in bilden av den lilla uppstickaren som får på pälsen av betongmaffian i form av ”Mjölkindustrin”. Smart jobbat alltså.

Oatly gjorde inte enbart det gamla vanliga övertrampet i marknadsföringssammanhang, nämligen att framställa sina produkter som bättre än vad de egentligen är, utan dessutom tog man till ett lite nytt grepp. Man pratade skit om andra företags produkter, i det här fallet mejerivaror. Givetvis kunde inte marknadsdomstolen säga ja och amen till det, lika lite som man kunde svälja de olika hälsopåståenden som Oatly frikostigt strösslat runt sig.

Vad är det då som har drivit Oatly att gå över gränsen? Är det för att man är lite rock´n roll, vill göra världen till en bättre plats och rädda mänskligheten? Givetvis är det inte så, även fast man själv hävdar just detta. Bland annat genom att påstå att utslaget i marknadsdomstolen är ”en förlust för mänskligheten”. Det här är ett företag som vill bredda sin kundgrupp, som insett att det kanske måste till lite mer pigg och radikal marknadsföring om man ska få fler att välja havre i stället för mjölk. Men uppenbarligen gick man lite för långt.

Personligen tycker jag också att företagets reaktioner på beslutet passerade en skämskudde-gräns. Det var redan tidigare rätt fånigt att detta havreföretag låtsades vara mer straight edge än en nyfrälst Umeåvegan när man sa sig inte ha något med djurhållning att göra. De påståendena har man kommit undan med genom att alltför många inte vet hur intimt förknippade som djurhållning och växtodling är. För även Oatlys havre gödslas av stallgödsel (i alla fall den ekologiska) och även Oatlys restprodukter blir djurfoder efter tillverkningen av havreprodukter, vilket gäller många av de vegetabilier som odlas. Kli från sädesslag, oljekaka från raps, soja, palmolja och solros, drank från etanol gjord på spannmål, drav från öltillverkningen – det är bara några exempel på restprodukter från våra växter som blir djurfoder. Det är inte bara resurs-smart att utvinna vegetabilier och djurfoder ur samma växt, för företagen själva, även Oatly, så är det en ekonomisk nödvändighet för att få kalkylen att gå ihop. Men detta låtsas inte Oatlys om. Inte heller låtsas man om att man faktiskt kommer från mejeriindustrin, rättare sagt från Skånemejerier och till och med har en tidigare VD med i styrelsen. Men riktigt tramsigt blir det när företaget börjar upprört ropa om ”yttrandefrihet” efter marknadsdomstolens utslag. Men kom igen, det är ju reklam vi pratar om och inget annat!

Samtidigt går det inte att komma i från att man känner igen tongångarna från mejeriernas marknadsföring under historien och detta måste svida lite extra för mejerierna. Under flera decennier, under en lång period även med statens hjälp, la man ut formligen en bombmatta av kommunikation kring mjölkens oerhörda förträfflighet. Och även mejerierna har ägnat sig åt att svartmåla andras produkter, återigen med statens goda minne och support. Då handlade det om kaffe som man ville ersätta med den mer påstått hälsosamma mjölken. Detta var dock på 1930-talet, för nästan hundra år sedan alltså, men ändå.

Kan man lära sig något om detta? Tja, oavsett vilket århundrade vi befinner oss i och oavsett hur mycket reklamen handlar om hälsa, benstyrka, planetens överlevnad, klimatet eller vad som råkar vara modernt just då, så handlar det främst om en enda sak – att sälja sin produkt och tjäna pengar.

 

Business as usual #2
 Business as usual #2 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Världsutställningen i Milano gav en tydlig bild av vad som pågår just nu på den globala matmarknaden – konkurrens och åter konkurrens. Däremot var intresset lågt för utställningens tema – hur framtidens mat ska produceras på ett rättvist och hållbart sätt.

”Det är precis som Disneyland”, säger en italiensk kamrat som redan hunnit besöka Expo 2015 ett par gånger. Redan utanför grindarna till mässan blir det tydligt vad hon menar. Köerna ringlar sig långsamt fram och väl inne på det nöjesfältsliknande området med sina fantastiska paviljonger, ökar publiktrycket ännu mera. De länder vars paviljonger har fått rykte om sig att vara särskilt intressanta, kräver mycket tid och tålamod för att kunna besökas. Tvåtimmarskön till Brasilien går därför bort och i stället får Sudans utställning en chans. Det visar sig vara en turistshop med souvenirer och vackra bilder från landet, inget fel på det men det känns långt ifrån temat ”föda planeten, energi för livet”. Sudan ska dock visa mera vara regel än undantag. Hos Vitryssland har man kombinerat resebyråbilder med att visa upp sina muskler som framtida livsmedelsexportör och just denna kombination går som en röd tråd genom merparten av världsutställningen. Hållbarheten fladdrar ofta förbi som en liten parantes. Som hos Malaysia där vandringen genom en regnskog avslutas med reklam för palmolja, det största hotet mot landets regnskog. Även från Brasilien, som fått beröm för sin innovativa paviljong och att diskutera hållbarheten, är det främsta budskapet att kränga sig själv som livsmedelsexportör.
Utställningen blev en mycket tydlig bild av vad som just nu upptar många länder när det gäller den framtida matförsörjningen, nämligen hur man ska kunna konkurrera på världsmarknaden och förhindra att de egna bönderna och livsmedelsindustrin ska slås ut.
En av få utställare som tog framtidens matförsörjning på allvar och som även kritiserade dagens globala matsystem var Vatikanstaten. Här pratade man om orättvisan att inte alla kan äta sig mätta och kritiserade den västerländska konsumtionen och girigheten. Det var uppfriskande och befriande, men å andra sidan behöver inte påven bekymra sig om det lilla landets livsmedelsexport.
20 miljoner
Så många människor beräknas besöka Expo 2015 innan utställningen stänger den 31 oktober. Det innebär nästan 110 000 besökare dagligen. Inte konstigt att köerna blir Disneylandslånga.
Sverige
Var inte på plats. Trots delfinansiering från staten och trots att landsbygdsministrar, LRF och livsmedelsbranschen pratar sig varma för ökad export, var intresset från företagen för svalt.

Bondgård på höjden
Vertikalt jordbruk, att odla på höjden i hus eller på väggar, presenterades som framtidslösning av bland annat Israel och USA. Ekonomin undvek man dock att diskutera, eftersom det alltid är dyrare att odla på väggar än på den gamla hederliga marken.

Framtidens butik
Hade en roboten som stod och svängde sina gripkloförsedda armar fram och tillbaka i en rad olika moment, innan den till lyckades lägga ner ett äpple i en kartong. Är detta framtidens butiksbiträde så bör vi skaffa oss tålamod.
Storbritannien
Var en av få utställare som höll sig till temat om framtidens uthålliga mat. Utställningen var uppbyggd kring en av matproduktionens viktigaste medarbetare, nämligen biet, som besökarna fick uppleva på olika sätt. Vackert och innovativt!

(Artikeln publiceras i senaste numret av Allt om Mat)

150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Ska vi ha dåligt samvete för att vi inte vet köttbitens ursprung också?”
Jag fick frågan av Lotta Bromé i P4 Extra för några veckor sedan när hon intervjuade mig angående boken ”Makten över matkassen”. Det var en bra fråga. Och svaret är nej, vi ska inte ha dåligt samvete, men väldigt många har just detta.

Matångesten verkar bara breda ut sig. Enligt Livsmedelsföretagen följer fyra av tio en diet. Laktosfritt och vegetariskt ska vara de mest populära dieterna, enligt undersökningen. I söndagens Svenska Dagbladet skriver Isabelle Ståhl om ”Ett ätstört samhälle”. Det är ett bra reportage och det är en mycket obehaglig läsning. Hon berättar om unga män som fastar så att de nästa svimmar eller bygger sin kropp så hård att den ska skydda dem från omvärlden. Om unga kvinnor som inte äter kött, inte om omsorg om djuren eller miljön, utan för att de känner sig smutsiga av att äta en biff eller en köttbulle. Det är en isande kall värld när det som ska vara livgivande, värme, njutning och glädje, nämligen maten, i stället blir motsatsen.

Man kan givetvis avfärda reportaget med att det är en perifer Stockholmsgrej, men även om artikeln nästan inte innehåller några siffror som stöder resonemanget, så vet vi ändå att det är sant. Vi har alla människor runt omkring oss som på olika sätt oroar oss för maten. Är det inte gluten, så är det laktos, sockret, saltet, köttet eller så är det den gamla vanliga bantningen som kläs i LCHF, 5:2, stenålderskost eller vad som nu råkar vara på tapeten. Fyra av tio ägnar sig som sagt åt dieter. Det är alldeles för många för att vara riktigt sunt.

Kanske är vi själva en av dem. En av de oroliga.

Till detta läggs också oron om vi äter rätt – för djurens miljöns, klimatets, de fattiga och svältande i Afrika söder om Saharas, skull. Eller rättare sagt, skuld. Så ja, vi har redan dåligt samvete för att vi inte vet varifrån köttbiten kommer, hur mycket antibiotika som grisen egentligen fick innan den blev kotlett, hur lantarbetarna levnadsvillkor egentligen är på de sydafrikanska vingårdarna eller vilka farliga bekämpningsmedel som kaffeodlarna i Brasilien egentligen använder.

Så vad är då lösningen? Ja, jag tror inte att det är längre innehållsförteckningar på livsmedlen eller fler märkningar, som politikerna brukar ropa efter med jämna mellanrum för att vi ska ”välja rätt” och bli mindre oroliga. Jag vet faktiskt inte riktigt hur lösningen ser ut. Det enklaste att komma till rätta med borde vara någon slags redlighet när det gäller matproduktionen. Att handeln och livsmedelsföretagen helt enkelt slutar att sälja mat som bygger på exploatering av djur, människor och djur. Det är inget som branschen själv kommer att ta tag i, utan kommer att kräva politiska beslut. Självklart är inte detta något enkelt beslut, det är politik som kommer att få långtgående konsekvenser, men det borde ändå vara en självklarhet. Hur kan vi överhuvudtaget sälja mat som odlats under på slavliknande arbetsförhållande eller som kommer från djur som antibiotikapumpats för att överleva den usla hygienen och djuromsorgen?

Den andra rädslan, den som handlar om vår ökade behov av att kontrollera våra kroppar ner till minsta cell, den känner jag mig mer maktlös inför. Precis som jag inte vet hur jag ska hantera det faktum att allt fler uppger ”träning” som det stora fritidsnöjet. Men jag är rädd för att den säger något om vår tid som gör mig illa till mods.

 

För mycket snicke-snacke-snack
 För mycket snicke-snacke-snack 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

För nio år sedan hade landsbygdsminister Sven-Erik Buchts PR-strategi varit genial, nämligen att försöka hålla lantbrukarna nöjda och glada genom fagert tal, men utan att egentligen göra något. Nu är det dock nio år försent eftersom hans företrädare, Eskil Erlandsson, hade exakt samma strategi. Erlandsson valde den gastronomiska vinkeln med Matlandet Sverige, medan Bucht i god sosseanda betonar industrilinjen och pratar om lantbruket och maten som ”det nya stålet”, men i praktiken är resultatet det samma, det vill säga fortsatt kräftgång för lantbruket i ilfart.

Det är till och med möjligt att Bucht hade klarat av mjölkkrisen genom att med jämna mellanrum utbrista i att han ”tror på svensk mjölkproduktion” eller ”det är viktigt att känna sig stolt när man jobbar med svenska livsmedel”. Sådant är ju ändå trevligt att höra. Precis som det var oerhört trevligt att höra Erlandsson utlova att Sverige skulle ta över den gastronomiska ledningen i Europa, 20 000 nya jobb skulle skapas och exporten skulle dubbleras. Löften som alla sprack som såpbubblor. På samma sätt som det blir allt tydligare att det bakom Buchts vackra ord, finns just ingenting. Inte ens löftet om kreditgarantier verkar infrias, vilket givetvis inte är förvånande för vilken bank vill låna ut pengar till företag som befinner sig på konkursens brant?

När nu Bucht blir allt mer trängd, slår han i från sig med att regeringen har en statsskuld att ta hänsyn till eller hänvisar återigen till att det inte är förbjudet för mejerierna att höja ersättningen. Bilden av ännu en maktlös minister växer fram, men där Erlandsson var kringskuren av moderaterna och folkpartiet och deras blinda tro på frihandel, ingår Bucht i en regering som uttryckligen har sagt att lantbruk är viktigt och ekologiskt lantbruk är särskilt viktigt. Här finns miljöpartiet som åtminstone borde anse lantbrukets framtid som en av sina viktigaste frågor eftersom här finns nyckeln till mycket av naturvården och miljöarbetet och utan lantbruk förlorar man den möjligheten. Och här finns socialdemokraterna som en gång gjorde gemensam sak med bondeförbundarna för att att stödja lantbruket, eftersom man insåg att det var en viktig del i samhällsbygget.

Men av detta märks intet! Och när Stefan Löfven som kommentar till mjölkkrisen utbrister att han ”älskar mjölk!” så är det väl fint sagt, men det är långt i från en tidigare partiledares klassiska ord – ”politik är att vilja!” .

I dag borde det vara möjligt att ”vilja” något. I dag när en femtedel av mjölkbönderna har stora ekonomiska problem, enligt LRF. I dag när bönder i större delen av Europa klagar och ifrågasätter det kloka i att mjölken ska vara utsatt för prispress på världsmarknaden. Idag när stora delar av opinionen verkar stå på böndernas sida. Det är ett gyllene tillfälle att börja inleda diskussioner med sina europeiska kollegor om hur framtidens mjölkmarknad bör förändras, eftersom dagens modell uppenbarligen inte fungerar. På hemmaplan borde givetvis regeringen med minister Bucht i spetsen gå in och kraftigt stötta mjölkbönderna.

Men som sagt, då gäller det att det finns någon som vill något.

 

 

 

Beach -25-kompensation

Det är populärt att kompensera för det man inte orkar göra själv. Klimatkompensation och ekologisk kompensation är xempel på detta. Därför föreslår jag Beach -25-kompensation - någon annan bantar istället för dig. Lämpligtvis kan man låta hungriga människor i något utsatt land få sköta jobbet, de är ju redan vana vid att vara hungriga, eller hur? Det är dock viktigt att ersättningen till kompensationsbantarna inte är i form av pengar eller mat, för då sabbas ju hela grejen. Nej, de kan få några månaders gratis Spotify, det är ju dessutom bra för svenskt näringsliv, precis det som Sveriges biståndspolitik numera går ut på. Mitt bolag följer naturligtvis kompensationspraxis och tar sisådär 85 procent av pengarna. Det är mycket papper som ska skrivas.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen

Arkiv