Ska vi fortsätta gråta över den spillda mjölken?
Ska vi fortsätta gråta över den spillda mjölken? https://www.hungryandangry.se/wp-content/themes/corpus/images/empty/thumbnail.jpg 150 150 Ann-Helen von Bremen https://secure.gravatar.com/avatar/88255445418f62883f7b3c40f969232d?s=96&d=mm&r=gOavsett hur mycket mjölkbönderna satsar på avel, utfodring, skötsel, stallbyggnader, ny teknik, management så kommer fler än hälften av dem att vara borta om tio år. Oavsett hur många kor de skaffar och hur mycket de här korna mjölkar, så har hälften av mjölkstallarna stängts för gott. Det enda som kan ändra på den stenhårda strukturrationaliseringen är en förändrad politik.
För några veckor sedan var jag inbjuden att delta i en debatt hos SLU i Uppsala och det mjölksymposium som man anordnade. Det handlade om framtiden för mjölken. Den är inte särskilt ljus. Nu heller. För det är en gammal sanning inom mjölkvärlden att vart tionde år så halveras antalet mjölkbönder.
Om tio år kommer det finnas knappt 1 500 gårdar i Sverige som har mjölkkor. Kanske är de rent av ännu färre. Någonstans går trots allt gränsen för den kritiska massan, när det är för få gårdar för att upprätthålla all den infrastruktur som finns kring mjölken i form av rådgivning, veterinärer, avel, mejerier osv. Hämtningplikten, dvs att alla medlemmar i en mejeriförening har rätt att få sin mjölk hämtad, har med stor sannolikhet upphört. Det blir för dyrt att köra långa sträcker till mejerierna.
Ännu färre mjölkkor kommer att synas ute i landskapet. I dag saknar 80 av landets kommuner mjölkkor. År 2030 kommer de ko-lösa kommunerna att vara ännu flera. De befintliga gårdarna kommer i ännu större grad ligga i slättlandskapen och vara ännu större än i dag. Korna själva kommer att mjölka ännu mera och kanske leva ännu kortare liv än i dag. Frågan är om deras tjurkalvar kommer att födas upp, eller om man helt enkelt gör som på Nya Zeeland, slår ihjäl dem vid födseln eftersom det inte är lönsamt att föda upp dem.
Mejeriföretagen har blivit ännu färre. Arla har med all sannolikhet följt spelets regler och slukat ännu en mejeriförening. Mjölkkonsumtionen har fortsatt sjunka och kritiken mot mjölken har bara ökat.
Det är ingen positiv framtidsbild men allt tyder på att det är precis så här det kommer att bli oavsett vilka framsteg man gör inom aveln och utfodringen, oavsett vilken ny teknik man investerar i, oavsett om man får lite rabatt från staten i form av sänkt dieselskatt eller slipper släppa ut korna på bete under sommaren. Oavsett vilken ny satsning på export som man hoppas på.
Det är naturligtvis en katastrof för de enskilda bönderna, men det är ett ännu större problem för alla oss andra. För ännu färre mjölkgårdar innebär inte bara färre betade marker, mindre biologisk mångfald utan också ett ännu större avstånd mellan oss konsumenter, mjölkbönderna och deras kor.
Och ett ännu större kunskapsglapp som det ökade avståndet trots allt innebär.
Så här har nämligen utvecklingen inom mjölkproduktionen och lantbruket sett ut under flera decennier och det enda som kan ändra på detta är en rejält omlagd politik och ny ekonomisk spelplan.
När jag fick ordet i debatten om framtiden hos SLU, så valde jag att utgå från att det hade skett en radikal politisk förändring som hade ritat om den svenska mjölkkartan:
Om tio år har svenska politiker äntligen insett att lantbruket är det viktigaste verktyget för att sköta om vår del av världen, att det är en förutsättning för vår mat, vår gastronomi, våra kulturlandskap och därmed också en av de viktigaste byggstenarna i vår kultur. Det är också en viktig nyckel i ett klimat- och miljöarbete. Därför har man förändrat de ekonomiska förutsättningarna radikalt. Man har på en rad olika sätt, inte minst ekonomiskt, satsat på ett vall- och betesbaserat jordbruk i större utsträckning eftersom det ger många positiva effekter på en gång. Vall och betesmarker minskar behovet av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel, minskar utsläpp av kväve i olika former och binder dessutom kol i markerna. När kulturlandskapet utvecklas och variationen frodas, ökar också den biologiska mångfalden som är en förutsättning för en rad viktiga funktioner ekosystemtjänster, själva livets väv. Kor som i princip bara äter gräs ger hälsosammare mjölk. De ger visserligen inte lika mycket mjölk, men kostnaderna för foder minskar och framför allt är korna friskare och lever längre.
Integrationen mellan djur och växtodling är också viktig för att få en bättre balans mellan näringsämnena. Eftersom gräs växer bra i hela Sverige, så kan man också etablera gårdar i hela landet under parollen – hela landet ska mjölka! Många små gårdar startas, men också fler mindre mejerier. Sverige håller på att bli ett fantastiskt mejeriland att resa genom. Tidigare fanns de många gårdsostarna, men nu finns en uppsjö av olika sorters gårdsmjölk och andra mejeriprodukter. Många av konsumenterna köper sin mjölk direkt från gården. Och mjölken kostar äntligen mer än vatten på flaska, men det är den också värd, tycker många konsumenter.
Är det här en utopi?
Nej, men det är ett helt annat samhälle än dagens.
Men mer om det i en kommande text.