agroforestry

Landskapsmodellen – ät där du bor

Förra söndagen skrev Elin Rydström, jag och Gunnar Rundgren en debattartikel i Svenska Dagbladet där vi förde fram idén om äta enligt landskapsmodellen. Det handlar helt enkelt om att så mycket som möjligt utgå från platsens resurser och möjligheter.

Här är en lite längre version av artikeln.

Vad ska vi äta idag? Frågan har aldrig varit svårare att svara på, trots att vi lever i ett historiskt överflöd av mat, eller kanske just därför. Olika dieter övertrumfar varandra som vägen till ett nästan evigt liv. Inte har valen blivit lättare för att Livsmedelsverket, Konsumentverket och flera ideella organisationer har lagt till klimatpåverkan som en lika viktig sak att tänka på som antalet kalorier eller vitamininnehåll. Enskilda råvaror lyfts fram som välsignelser eller förbannelser. Soja, palmolja, kött, vetemjöl, socker, avokado, mandlar, vin, kokosolja – listan kan göras lång på livsmedel som hamnat i skamvrån. Men svaret på klimatångest eller ohälsa är sällan att välja till eller bort enskilda matvaror, snarare är problemet just detta förhållningssätt, att betrakta maten som enskilda produkter att köpa och konsumera, lösryckta från sitt sammanhang.

Hur mat odlas, föds upp, processas, distribueras, säljs och tillagas påverkar inte bara oss själva och våra kroppar, utan även andra människor, djur och resten av naturen. I takt med en ökad andel import ökar också livsmedelskonsumtionens påverkan i andra länder. Exempelvis sker 60 procent av klimatpåverkan och mellan 75 och 97 procent av användningen av kemiska bekämpningsmedel för vår mat utomlands, enligt Prince-rapporten. Stora delar av de frukt och grönsaker vi äter odlas och skördas av illegala migrantarbetare, ibland under rent slavlika förhållanden. Ovärderliga skogar skövlas för vår konsumtion av soja, palmolja, kött och kaffe. Matens sammanhang bryts när avståndet till maten ökar, inte bara geografiskt utan även mentalt. Många konsumenter förstår inte hur maten produceras ens i Sverige och vem kan klandra dem för det? Att i det läget kräva att konsumenten ska ta det största ansvaret för matproduktionens påverkan, är givetvis inte rimligt.

Jordbruket och matproduktionen har blivit alltmer avskärmad från de flesta människor. Ibland känns lukten av svingödseln som sprids på åkrarna, men det är ytterst sällan som några grisar går ute och bökar. Jordbruket spelar också en allt mindre roll för landsbygdens ekonomi. Billig fossil energi i olika former har gjort det möjligt att effektivisera och minska arbetskraften radikalt. Jordbruket köper i allt större utsträckning in konstgödsel, utsäde, bekämpningsmedel, maskiner, drivmedel, konsulter och arbetskraft från andra länder. Ännu billigare blir det ofta att helt enkelt flytta jordbruket till andra länder. Det är också förklaringen till att en miljon åkermark och flera miljoner hektar gräsmarker med tillhörande biodiversitet har försvunnit i Sverige.

Vad vi lägger på vår tallrik formar landskapen, men vad som sker ute på åkrarna och betesmarkerna, styr också vad som hamnar i vår matkasse. Maten är en viktig del av vår kultur, att dela en måltid med en annan människa är en av de mest grundläggande uttryck för gemenskap vi har. Mat är således något mycket mer än enbart kalorier, näringsämnen och koldioxidekvivalenter, dessa lätt mätbara enheter som tillsammans med kronor skall bestämma vad vi äter.  

För att återskapa matens sammanhang vill vi föra fram en landskapsmodell för mat som till stor del utgår från det landskap där man lever och bor. Maten kommer att se olika ut beroende på var i landet vi befinner oss, precis som den gjorde innan den globala matkarusellen började snurra i allt snabbare takt. Det som kännetecknar landskapsmodellen är att den utgår från och hushållar med de lokala resurserna för att utveckla ett hållbart ekosystem och en regional matkultur. Det kommer leda till ett varierat mosaiklandskap med en stor variation av grödor, inte minst perenna växter, och djur av olika slag. Det kommer även innebära betydligt fler människor på landsbygden.

Istället för teoretiska beräkningar av någon form av global genomsnittskost som inte passar någon, kan denna modell återskapa sambandet mellan maten vi äter, landskapet den kommer ifrån och människorna som producerar den. Att äta lokalt och i säsong är inget som klistras på som ytterligare ett krav utan blir en naturlig konsekvens av modellen.

Det finns redan en växande rörelse som strävar efter att återkoppla maten till landskapet och öka kontakten mellan producenter och konsumenter. REKO-ringar, andelsjordbruk, bondens marknad, och gårdsbutiker är några exempel på detta. Denna relationsmat produceras i närheten där människor bor och konsumenterna kan direkt se effekterna av djuren och odlingarna i landskapet. Dessa nya kanaler kan också hjälpa mindre lantbrukare och livsmedelsproducenter att finnas kvar, eller nya att starta. De bidrar också i större utsträckning till den lokala ekonomin — gårdsbutiker och småskalig livsmedelsproduktion är den del av livsmedelskedjan där flest nya jobb skapas, meningsfulla jobb. Flera av de regionala livsmedelsstrategierna som utvecklats de senaste åren betonar just dessa möjligheter.

De direkta kontakterna mellan producent och konsument leder till färre färgglada paket att välja på än vad man hittar i en vanlig livsmedelsbutik. Samtidigt kan konsumenten få tillgång till livsmedel av en hög kvalitet som inte passar i handelskedjornas hårt trimmade logistikkedjor. Det kan handla om nyskördade grönsaker, dagsfärsk mjölk, ostar från gårdsmejerier, ägg och andra animalier från gamla lantraser, udda köttdetaljer, nymalet mjöl och andra regionala specialiteter. Att använda landskapsmodellen för mat är ett sätt att förstärka denna positiva utveckling. Forskning visar också att de som deltar i lokala matsystem äter bättre än de som handlar sin mat i stormarknader, trots att de har färre val.

Den nationella livsmedelsstrategin som antogs 2017 misslyckades att ta ett helhetsgrepp om maten och jordbruket. Den bortsåg helt från den kraft som finns i tiotusentals människors strävan för att skapa ny god mat och ett hållbart jordbruk. Landskapsmodellen kan vara det verktyg som saknas för att koppla ihop livsmedelspolitik och jordbrukspolitik, kost, miljö, kultur och hälsa.

Enskilda individer kan börja använda landskapsmodellen idag. Offentlig måltidsverksamhet och restauranger kan börja nästa vecka. Regeringen bör utreda hur landskapsmodellen kan integreras i myndigheternas arbete, utformningen av det nya landsbygdsprogrammet inom EU:s jordbrukspolitik och utvecklingen av den svenska matkulturen.

Så funkar landskapsmodellen

• Produktionen och konsumtionen av mat utgår så mycket som möjligt från landskapets möjligheter. Det sker en utveckling av regional gastronomi. Längs kust och sjöar blir fisken ett viktigt inslag, i skogs- och mellanbygder dominerar en kombinerad mjölk- och köttproduktion, i slättbygderna finns mera spannmål och gris. Produktionen blir samtidigt betydligt mer varierad än i dag. Potatis och andra rotfrukter och kål av olika slag blir viktiga grönsaker under vinterhalvåret.
• Jordbruket utgår från de lokala resurserna och är inte, som i dag, beroende av att importera insatsmedel som konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, avelsmaterial, arbetskraft och så vidare. Regional näringsförsörjning innebär bland annat större blandning av djur och vegetabilier, variation i växtföljder, samodling och mer perenna växter.
• För att kunna hushålla med de lokala resurserna, krävs det att kretsloppen mellan stad och land sluts i större utsträckning. Hushållens avfall och avlopp bör föras tillbaka till åkrarna.
• Konsumenterna äter i större utsträckning mat från sitt landskap och efter säsong.