Äkta Mat

Ballarna eller döden!
Ballarna eller döden! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Bloggen har misskötts hårt under de senaste veckorna på grund av för många deadlines. Mycket har hänt i Lantbrukssverige som borde ha kommenterats. Men, i dag är det fredag. Vi är alla lite trötta. Vi tar för en gångs skull något lättsamt, som denna krönika från det senaste numret av Äkta Mat, en alldeles utmärkt ny mattidning som jag har den stora äran att få medverka i.

”Ballarna eller döden!

Det är dealen för de flesta hannar inom lantbruket. Här är honorna helt klart det vinnande könet.

Det må vara ”a mans world” på de flesta ställen i världen, men inte i lagården eller värphönsstallet. Här är i stället en penis för det mesta detsamma som en expressbiljett mot döden.

Fler än 330 miljoner kycklingar går bokstavligen talat upp i rök inom EU. Anledningen är att de otaktiskt nog föddes som tuppkycklingar – och vem behöver en tupp i dagens moderna äggproduktion? Svaret är: I princip ingen. Och den som inte kan lägga ägg blir bara ett dygn gammal innan den avlivas genom att antingen gasas ihjäl eller malas ner i en kvarn. För att därefter skyfflas in förbränningsugnen.

I den krassa ekonomin som styr vår matproduktion är det inte lönsamt att ens fundera på att föda upp tupparna till mat. Det skulle kosta mer än det smakar, det vill säga, fodret skulle kosta mer än vad deras kött skulle vara värt.

Tuppkycklingens korta liv är utan tvekan det tydligaste exemplet på den feta nitlotten som det innebär att födas till hanne bland lantbrukets husdjur.

Tjurkalvarna föds inte heller med silversked i mulen. Eftersom de inte ger någon mjölk, kan de räkna med att gå till slakt inom 18 månader. Räddningen undan bilan går via ett annat skarpt blad, nämligen det instrument som används för att ta bort nämnda könsrelaterade nackdelar. Kastrerade tjurar kan räkna med att leva ett längre liv som stutar.

Men om kastrering för tjurar kan ses som en livförsäkring, eller snarare, uppskjutande av slakten, är det ett måste för grisar. Okastrerad galt smakar nämligen illa, därför läggs snitten innan kultingen är åtta dagar gammal. På senare tid har man börjat bedöva kultingarna innan ingreppet, tidigare ansågs det mest som pjoller.

Ballarna eller livet alltså, det är vad som står på spel.

Undantaget hittar vi bland slaktkycklingarna och lammen, där en hanne är så god som en ann, ja till och med lika god som en hona. Där sker ingen sortering och orsaken till det är lika självklar som hård – tuppkycklingarna eller bagglammen hinner aldrig bli könsmogna innan det är dags att förvandlas till chicky bits eller lammkotletter och anses därför duga som mat de också. Saved by the bell, eller kanske snarare the clock.

Men, tänker då machoromantikern, de som i kraft av sin väldiga virilitet kvalar in som avelstjurar eller avelsgaltar, de måste väl ändå se fram emot en himmelsk Don Juan-tillvaro? Det är fullt möjligt att 1213 Peterslund från Vedby, en av Sveriges mest berömda avelstjurar, upplevde att han var i paradiset, men utifrån ett mänskligt öga verkade hans liv något torftigt. Han har svenskt rekord i den något udda grenen tjursperma och hann med att producera över en halv miljon doser, som spreds över hela världen – till ett värde av hela 30 miljoner kronor!

Enligt uppgift bodde han i lyxstall, med vattenmadrass och balkong. Ja, ni läste rätt, balkong – ut i det fria fick nämligen inte tjuren gå. Några vanliga kossor träffade han heller inte på, det var attrapper han tömde sin säd i, gång på gång på gång. Det kanske inte var så konstigt att han efter tio år fick avlivas efter att han skadat sig på stallinredningen. Tjurstackaren fick väl helt enkelt nog och försökte stånga ihjäl sig själv.

Men det finns några tjurar värda att avundas, de få som fortfarande får gå med korna. Den ramsvarta Angus-tjuren som jag stötte på i en hage i somras såg ut att njuta av livet fullt ut, lugnt idisslande med ett hov av trånande kor runt omkring sig.

Men så hette han givetvis Noppe, vad annat hade varit att vänta? Det är skillnad på folk och folk, även bland kor.”