andelsjordbruk

Låt landskapsmodellen ersätta tallriksmodellen
Låt landskapsmodellen ersätta tallriksmodellen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Landskapsmodellen – ät där du bor

Förra söndagen skrev Elin Rydström, jag och Gunnar Rundgren en debattartikel i Svenska Dagbladet där vi förde fram idén om äta enligt landskapsmodellen. Det handlar helt enkelt om att så mycket som möjligt utgå från platsens resurser och möjligheter.

Här är en lite längre version av artikeln.

Vad ska vi äta idag? Frågan har aldrig varit svårare att svara på, trots att vi lever i ett historiskt överflöd av mat, eller kanske just därför. Olika dieter övertrumfar varandra som vägen till ett nästan evigt liv. Inte har valen blivit lättare för att Livsmedelsverket, Konsumentverket och flera ideella organisationer har lagt till klimatpåverkan som en lika viktig sak att tänka på som antalet kalorier eller vitamininnehåll. Enskilda råvaror lyfts fram som välsignelser eller förbannelser. Soja, palmolja, kött, vetemjöl, socker, avokado, mandlar, vin, kokosolja – listan kan göras lång på livsmedel som hamnat i skamvrån. Men svaret på klimatångest eller ohälsa är sällan att välja till eller bort enskilda matvaror, snarare är problemet just detta förhållningssätt, att betrakta maten som enskilda produkter att köpa och konsumera, lösryckta från sitt sammanhang.

Hur mat odlas, föds upp, processas, distribueras, säljs och tillagas påverkar inte bara oss själva och våra kroppar, utan även andra människor, djur och resten av naturen. I takt med en ökad andel import ökar också livsmedelskonsumtionens påverkan i andra länder. Exempelvis sker 60 procent av klimatpåverkan och mellan 75 och 97 procent av användningen av kemiska bekämpningsmedel för vår mat utomlands, enligt Prince-rapporten. Stora delar av de frukt och grönsaker vi äter odlas och skördas av illegala migrantarbetare, ibland under rent slavlika förhållanden. Ovärderliga skogar skövlas för vår konsumtion av soja, palmolja, kött och kaffe. Matens sammanhang bryts när avståndet till maten ökar, inte bara geografiskt utan även mentalt. Många konsumenter förstår inte hur maten produceras ens i Sverige och vem kan klandra dem för det? Att i det läget kräva att konsumenten ska ta det största ansvaret för matproduktionens påverkan, är givetvis inte rimligt.

Jordbruket och matproduktionen har blivit alltmer avskärmad från de flesta människor. Ibland känns lukten av svingödseln som sprids på åkrarna, men det är ytterst sällan som några grisar går ute och bökar. Jordbruket spelar också en allt mindre roll för landsbygdens ekonomi. Billig fossil energi i olika former har gjort det möjligt att effektivisera och minska arbetskraften radikalt. Jordbruket köper i allt större utsträckning in konstgödsel, utsäde, bekämpningsmedel, maskiner, drivmedel, konsulter och arbetskraft från andra länder. Ännu billigare blir det ofta att helt enkelt flytta jordbruket till andra länder. Det är också förklaringen till att en miljon åkermark och flera miljoner hektar gräsmarker med tillhörande biodiversitet har försvunnit i Sverige.

Vad vi lägger på vår tallrik formar landskapen, men vad som sker ute på åkrarna och betesmarkerna, styr också vad som hamnar i vår matkasse. Maten är en viktig del av vår kultur, att dela en måltid med en annan människa är en av de mest grundläggande uttryck för gemenskap vi har. Mat är således något mycket mer än enbart kalorier, näringsämnen och koldioxidekvivalenter, dessa lätt mätbara enheter som tillsammans med kronor skall bestämma vad vi äter.  

För att återskapa matens sammanhang vill vi föra fram en landskapsmodell för mat som till stor del utgår från det landskap där man lever och bor. Maten kommer att se olika ut beroende på var i landet vi befinner oss, precis som den gjorde innan den globala matkarusellen började snurra i allt snabbare takt. Det som kännetecknar landskapsmodellen är att den utgår från och hushållar med de lokala resurserna för att utveckla ett hållbart ekosystem och en regional matkultur. Det kommer leda till ett varierat mosaiklandskap med en stor variation av grödor, inte minst perenna växter, och djur av olika slag. Det kommer även innebära betydligt fler människor på landsbygden.

Istället för teoretiska beräkningar av någon form av global genomsnittskost som inte passar någon, kan denna modell återskapa sambandet mellan maten vi äter, landskapet den kommer ifrån och människorna som producerar den. Att äta lokalt och i säsong är inget som klistras på som ytterligare ett krav utan blir en naturlig konsekvens av modellen.

Det finns redan en växande rörelse som strävar efter att återkoppla maten till landskapet och öka kontakten mellan producenter och konsumenter. REKO-ringar, andelsjordbruk, bondens marknad, och gårdsbutiker är några exempel på detta. Denna relationsmat produceras i närheten där människor bor och konsumenterna kan direkt se effekterna av djuren och odlingarna i landskapet. Dessa nya kanaler kan också hjälpa mindre lantbrukare och livsmedelsproducenter att finnas kvar, eller nya att starta. De bidrar också i större utsträckning till den lokala ekonomin — gårdsbutiker och småskalig livsmedelsproduktion är den del av livsmedelskedjan där flest nya jobb skapas, meningsfulla jobb. Flera av de regionala livsmedelsstrategierna som utvecklats de senaste åren betonar just dessa möjligheter.

De direkta kontakterna mellan producent och konsument leder till färre färgglada paket att välja på än vad man hittar i en vanlig livsmedelsbutik. Samtidigt kan konsumenten få tillgång till livsmedel av en hög kvalitet som inte passar i handelskedjornas hårt trimmade logistikkedjor. Det kan handla om nyskördade grönsaker, dagsfärsk mjölk, ostar från gårdsmejerier, ägg och andra animalier från gamla lantraser, udda köttdetaljer, nymalet mjöl och andra regionala specialiteter. Att använda landskapsmodellen för mat är ett sätt att förstärka denna positiva utveckling. Forskning visar också att de som deltar i lokala matsystem äter bättre än de som handlar sin mat i stormarknader, trots att de har färre val.

Den nationella livsmedelsstrategin som antogs 2017 misslyckades att ta ett helhetsgrepp om maten och jordbruket. Den bortsåg helt från den kraft som finns i tiotusentals människors strävan för att skapa ny god mat och ett hållbart jordbruk. Landskapsmodellen kan vara det verktyg som saknas för att koppla ihop livsmedelspolitik och jordbrukspolitik, kost, miljö, kultur och hälsa.

Enskilda individer kan börja använda landskapsmodellen idag. Offentlig måltidsverksamhet och restauranger kan börja nästa vecka. Regeringen bör utreda hur landskapsmodellen kan integreras i myndigheternas arbete, utformningen av det nya landsbygdsprogrammet inom EU:s jordbrukspolitik och utvecklingen av den svenska matkulturen.

Så funkar landskapsmodellen

  • Produktionen och konsumtionen av mat utgår så mycket som möjligt från landskapets möjligheter. Det sker en utveckling av regional gastronomi. Längs kust och sjöar blir fisken ett viktigt inslag, i skogs- och mellanbygder dominerar en kombinerad mjölk- och köttproduktion, i slättbygderna finns mera spannmål och gris. Produktionen blir samtidigt betydligt mer varierad än i dag. Potatis och andra rotfrukter och kål av olika slag blir viktiga grönsaker under vinterhalvåret.
  • Jordbruket utgår från de lokala resurserna och är inte, som i dag, beroende av att importera insatsmedel som konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, avelsmaterial, arbetskraft och så vidare. Regional näringsförsörjning innebär bland annat större blandning av djur och vegetabilier, variation i växtföljder, samodling och mer perenna växter.
  • För att kunna hushålla med de lokala resurserna, krävs det att kretsloppen mellan stad och land sluts i större utsträckning. Hushållens avfall och avlopp bör föras tillbaka till åkrarna.
  • Konsumenterna äter i större utsträckning mat från sitt landskap och efter säsong.

Reko – den glada matrevolutionen!
Reko – den glada matrevolutionen! 150 150 Ann-Helen von Bremen

I senaste numret Magasin Grön (som du hittar bland annat på Max-restauranger) skriver jag ett reportage om relationsmat i allmänhet, Rekoringar i synnerhet och framför allt om Skövdes Rekoring.

Här kan du läsa en del av reportaget:

”Nu händer det! Nu är det matrevolution på gång!”

Gisela Wass ser inte det minsta revolutionär ut. Hon har vare sig basker eller palestinasjal, däremot har hon höns och en grönsaksodling utanför Skövde. Ändå är Gisela en av alla tusentals människor som satsar på relationsmat i stället för anonyma livsmedel utan gränser.

 

Gisela Wass från Gissla Trädgård kommer ihåg den starka känslan när hon och ett antal andra producenter och konsumenter bestämde sig för att starta Skövdes Reko-ring. Nästan exakt ett år senare har Reko-ringen 9 000 medlemmar och Gisela står och lassar in ett 50-tal äggflak i lastutrymmet på bilen, tillsammans med antal flaskor kombucha, hennes senaste innovation. Hade det varit sommar hade utrymmet också fyllts med chili, tomater, gurka, ärtskott och plantor, men nu är det en gråkall onsdagseftermiddag i februari och termobrallorna är redan på. Om någon timme är det dags för utlämning på Billingehovsparkeringen. Även om det är lite lågsäsong just nu, så kommer hon och dryga 30-talet producenter att träffa ett hundratal konsumenter som har valt att handla sin mat direkt från producenter. För flera av de småskaliga matproducenterna har Reko blivit en förutsättning för deras existens.

– Man kan prata om ett före och ett efter Reko, säger Gisela Wass.

Lite senare på kvällen, under utlämningen på parkeringsplatsen ska flera av producenterna säga liknande saker, hur viktigt det här året har varit för dem.

– Reko har betytt allt, säger Mattias Skeare på Skeen Gårdsmejeri utanför Falköping.

För konsumenterna Annika Gustafsson och Victoria Svensson, som också administrerar facebook-sidan för Reko-ringen, har också mycket förändrat sig. De har hittat ett sätt att på allvar utöva konsumentmakt. Och de äter godare mat.

– Även om politik spelar stor roll för att forma livsmedelsproduktionen och lantbruket i Sverige så påverkar man trots allt även genom sina matinköp. Det blir extra tydligt i Reko och det är en stark känsla, säger Annika Gustafsson.

Vad är det egentligen som händer i Skövde? Ja det enkla, korta svaret är att det handlar om direktförsäljning av mat från lokala bönder och livsmedelsföretag, ofta småskaliga. Det något längre svaret är att Reko är ett av flera exempel på att en växande skara människor vill ta makten över sin egen mat.

Men låt oss börja med det korta svaret. På en facebook-sida erbjuder bönder och livsmedelsproducenter sin mat och konsumenter bokar och beställer. Sedan träffas alla på en parkeringsplats och gör upp affärerna.

– Det finns inga mellanhänder, ingen annan tjänar på våra varor och det är transparent. Affären mellan mig och kunden är mitt ansvar. Det går inte att skylla på någon annan om det blir fel. Kunden får ett ansikte på mig och kan ställa sina frågor, säger Gisela Wass.

Och det är många som tar den chansen. När det slaktades gris i Schyfferts köttprogram, blev det många frågor om slakt och bedövning av djur. När Mandelmanns serverade kanin i TV, började folk fråga efter det.

Reko är en förkortning för ”rejäl konsumtion”. Inspirationen kommer från Finland där man startade för 3,5 år sedan med två ringar. Idag finns det cirka 170 ringar som säljer mat för uppskattningsvis 400 miljoner kronor. Till Sverige kom Reko för drygt ett år sedan, den första ringen startades i Grästorp och sedan dess har Västergötland varit ett starkt fäste med ringar i Skara, Falköping, Mariestad, Vara och Lidköping. Från västra Sverige har sedan ringarna spridit sig och idag finns ett 50-tal som antingen är igång eller under uppstart. Tillsammans har de cirka 100 000 medlemmar.

Reko-ringarna är en del av en rörelse som har döpts till ”relationsmat”. Det är en reaktion mot den allt mer anonyma och långväga maten i butik och restaurang och där många konsumenter upplever att det är svårt att veta hur maten egentligen har producerats. Relationsmat handlar i stället just om att stärka relationerna, både till maten men också mellan producenter och konsumenter. Gårdsbutiker, andelsjordbruk och Reko-ringar är alla exempel på detta.

Det är många bönder som har startat gårdsbutiker eller erbjuder konsumenter att abonnera på grönsakslådor eller köttlådor. I dag uppskattar böndernas organisation LRF att det finns drygt 2 000 gårdsbutiker i landet, alltså fler än Sveriges Ica-butiker. Cirka 40 procent av svenskarna handlar i en gårdsbutik någon gång under året, enligt en undersökning som Landshypotek Bank lät göra för något år sedan. Det finns också närmare 3 000 gårdar som ägnar sig åt livsmedelsförädling av något slag. Nyligen kom en rapport från LRF som visar att drygt 500 små bryggerier och vingårdar har startats sedan 1990-talet och sysselsätter cirka 2 500 människor.

En del konsumenter vill gå ytterligare ett steg närmare maten och jorden och engagerar sig i andelsjordbruk. Modellen har funnits ett bra tag i Sverige, men har på senare tid fått ett uppsving. I dag finns ett 20-tal andelsjordbruk. Konsumenterna köper andelar i jordbruket och förbinder sig att köpa en viss mängd livsmedel under en längre tid, exempelvis ett år. De kan också vara med och bestämma vad som ska odlas eller födas upp inför varje säsong, göra studiebesök och ibland även delta i arbetet. Det finns också ett antal gårdar som har verksamhet som liknar andelsjordbruk, där konsumenter kan köpa in sig i en ko eller gris, har möjlighet att besöka gården och senare får leverans av låda med kött eller mejerivaror.

Några kommuner som Tingsryd, Sollefteå och Kramfors har köpt andelar i jordbruk, för även bland de offentliga köken på dagis, skolor, äldreboenden och sjukvården finns en önskan att ha en större kontroll över den mat som serveras. Det satsas på ekologisk mat, men det finns även olika strategier för att öka andelen svenskt och närproducerat. En del kommuner, som Borlänge, går till och med så långt att man skaffat egna kor för att kunna garantera ett bra kött i bespisningarna.

Flera regioner formar också lokala livsmedelsstrategier för att på olika sätt stimulera den lokala gastronomin, vårda sitt lantbruk och sina livsmedelsföretag. Norrbotten har exempelvis ett skarpt mål om att hälften av maten på de norrbottniska tallrikarna om några år ska komma från det egna länet. I dag ligger den siffran på 20-25 procent.

Det är alltså denna rörelse som Skövde Reko-ring är en del i.

– Vi kastade oss bara in i det här. Och sedan ökade det hysteriskt, säger Victoria Svensson.

Hon och Annika Gustafsson är konsumenterna som ligger bakom en stor del av framgångarna i Skövde. Och inte bara i Skövde. De sköter även facebook-sidorna för ringarna i Falköping, Skara och Mariestad. Tillsammans lägger de ner en halvtid för att sköta om ringarna. Utan betalning.

Varför gör man det?

– Det här är ett sätt att garantera att jag får bra mat för pengarna. Jag har ju verkligen stenkoll på producenterna, säger Annika.

– Vi hade tidigare åkt runt och handlat mycket i gårdsbutiker. Det är trevligt, men tidsödande. Det här kändes som ett enkelt sätt, säger Victoria.

Ingen av dem kände varandra sedan tidigare, men kanske var det deras stora intresse för bra mat som fick samarbetet att fungera direkt. Annika hade redan gjort sig lokalt känd som morsan som stred för bra mat i skolan och på dagis, trött på halv- och helfabrikat, tillsatser och lätt-produkter. Victoria är urmakare, men har ett förflutet inom krogbranschen och ville komma närmare produktionen.

– Vi började från ingenting och det är fantastiskt vad mycket man kan göra om man försöker tänka lite smart. Samverkan mellan producent och konsument, det är det som är grejen, säger Annika.

Men de hade ingen aning om att det skulle bli så stort och att de skulle få ta emot både Skövde kommuns miljöpris och Falköpings kommuns pris för hållbar utveckling. Priserna i all ära, men det roligaste tycker de har varit att se producenterna utvecklas.

För Gisela Wass har det inte bara inneburit betydligt bättre snurr på affärerna, hon har också ökat från 100 till 300 värphöns och även tagit fram nya produkter som kombucha och ärtskott.

– Vi har lärt oss massor och det har hänt massor, säger Gisela Wass.

Vi är tillbaka på parkeringsplatsen. Lyktor, lampor och ljusslingor vid producenternas bilar med varor lyser upp mörkret och trots den isande vinden, så råder det en trevlig marknadsstämning. I bagageutrymmena finns sammantaget ett imponerande skafferi, särskilt med tanke på att vi befinner oss i februari. Här säljs bröd, ägg, mjölk, smör, yoghurt, ostar, rotfrukter, bönor, marmelader, kryddsalter, honung, charkuterier, kött från lamm, nöt, gris och vilt, bakverk, tryfflar, korvar, fisk, kyckling, ostkakor, mjöl av olika slag, mjölksyrade produkter, äppelmust och mycket mycket annat.

– Det här är lite av en folkfest, det finns alltid någon att heja på, säger Todd Shepherd.

Han och Monika Shepherd har handlat bullar, falukorv, ägg och lite annat. Det väljer det här sättet att handla därför att de också tycker att det är kvalitet och för att stödja de lokala producenterna. Och för att de, som sagt, tycker att det är trevligt. Även en gråkall onsdag i februari.

Ingalill Andersen skyndar härs och tvärs över parkeringen och fyller sin korg. Hon är vegetarian och köper i princip alla sina grönsaker här. Hon har en lång lista på varor som hon har beställt, bland annat äppelmust, mjölksyrade produkter, barlottibönor och potatis.

– Jag vill stödja de lokala odlarna plus att det är hög kvalitet här, mycket hög kvalitet, säger hon med eftertryck.

Och producenterna känner av stödet. Malou Sandberg på Enåsa Lamm & Gris på gården Enåsa utanför Mariestad tycker att de senaste året har varit fantastiskt skoj. Hon har tre suggor, en galt och 40 tackor.

– Tidigare sålde vi i princip det mesta till slakteriet, men här får vi en helt annan direktkontakt med kunderna. Det har gjort att jag har byggt ett livsmedelskök och börjat med vidareförädling. Jag gör smör, korv, röker kallskuret och testar nya saker.

Lite längre bort köper Carina Strandh Einarsson hela 16 liter yoghurt gjort på fjällkomjölk från Skeen Mejeri. Enligt henne är förklaringen enkel:

Det här är den absolut bästa yoghurt som finns, enligt min son, säger hon.

Och hon är inte ensam om den åsikten. Yoghurten är så populär att de tidigare tre fjällkorna i dag har blivit åtta stycken. Liksom många av de andra producenterna säljer Mattias Skeare till flera av ringarna. Fortsätter utvecklingen så här, så kommer han och hans fru Malin snart att kunna försörja sig på det. Det är en bedrift, särskilt med tanke på att det finns gårdar med flera hundra mjölkkor som inte kan leva på sin verksamhet. Inte konstigt att Mattias Skeare säger att Reko har betytt ”allt”.

En del matproduktion har startats enbart för att direktförsäljningen kom i gång.

– Vi startade vår verksamhet bara för att Reko startade. Min man var tvungen att sluta sitt tidigare arbete på grund av en whiplash-skada, säger Monica Bergström på KM Delikatesser som säljer ostkaka och diverse bakverk.

”Hög kvalitet och roligt att handla” är återkommande kommentarer från konsumenterna. Det är intressant att man säger detta eftersom kontrasten till värmen och ljuset i en vanlig livsmedelsbutik är så stor. Även om utbudet på parkeringen är imponerande, så finns det långt ifrån några 20 000 varor som de större matbutikerna innehåller. Här finns inga 50-60 sorters olivolja eller 10 sorters tomater, ska sanningen fram så finns det inte en enda olivolja eller tomat.

Hur klarar man sig utan det stora utbudet?

– Inga problem. Snart får vi in havregryn i ringen också, då behöver vi bara köpa toapapper på ”fulaffären”, säger de Annika och Victoria med ett skratt.

Men lite mer allvarligt säger de att året med Reko tvärt har vidgat deras matlagning och gett dem helt nya gastronomiska upptäckter som bisonkött, skogsgris, mejeriprodukter från fjällkor, surkålsjuice, kulturspannmål i olika former och mycket annat som de inte hittar i den vanliga affären. De lagar även betydligt mer rotsaker än tidigare och har lärt sig använda nya styckningsdetaljer.

– Jag har också fått lära mig att handla mat på ett annat sätt. Förr så bestämde man vad man skulle äta. Nu äter vi utifrån vad vi kan köpa från Reko, säger Victoria.

Begränsningen kan vara en tillgång. Sex brittiska forskare har i studien Reconnection Consumers Producers and Food tittat på andelsjordbruk och andra alternativa sätt att köpa sin mat. Där såg man att trots att dessa människor ofta hade ett betydligt mer begränsat utbud så åt de en mer varierad kost, mer färsk mat och lagade mer mat från grunden än de som handlar i stormarknader. Bristen på valmöjligheter uppmuntrade och tvingade dem att lära sig nya sätt att använda råvarorna och laga mat på.

Enligt Ica är det fler än 70 procent som inte vet vad de ska laga till middag i ikväll, detta trots alla livsmedel i butikerna och att vi nästan dränks av matrecept.

En stor förklaring till framgången i Västergötland är att det fortfarande är en levande landsbygd där det finns kvar en del mindre matproducenter.

– Ja det är tätt mellan producenterna här. Jag kan bara tänka mig hur svårt det måste vara i vissa delar av Norrland, säger Annika.

Victoria fyller i:

– Vi går mot större och färre gårdar i Sverige och det vore kul om det blev en motreaktion, om det kom fler små gårdar igen som ändå kunde tjäna lite bättre.

Men det kommer inte att hända av sig självt. Annika och Victoria betonar att vi måste försöka ändra på att vi är så privata, rädda och ensamma i Sverige. Ska man förändra någonting så måste man samarbeta och då räcker det inte med att bara trycka på gilla-knappen på datorn. Drygt 9000 människor är med i Skövde-ringen men en betydligt mindre grupp är aktiv. Vad skulle hända om alla dessa även engagerade sig i praktisk handling?

Och rådet till den som vill starta en egen Reko-ring?

– Det är bara att våga testa. Man har inget att förlora!

(Sedan den här artikeln skrevs har jag själv blivit en av alla de människor som arbetar ideellt med en Reko-grupp, närmare bestämt i Uppsala. Det är ett mycket spännande arbete, inte minst för att jag får tillgång på matvaror som jag tidigare inte ens hittade i välsorterade butiker i min tidigare hemstad, Stockholm. Men mer om det en annan gång.)

Fördel för smaken
Fördel för smaken 150 150 Ann-Helen von Bremen

Allt fler människor vill komma bort från den anonyma, långväga maten och väljer i stället att handla sin mat direkt från producenten. Men den nära maten har också ett annat tungt argument – den nyskördade, unika smaken.

”Det här är de godaste jordgubbarna jag någonsin ätit!”

Pojken är 10-11 år och sitter tillsammans med sin familj i vår trädgård och äter slut på jordgubbskartongen han nyss har handlat från oss. Hans lillebror fyller i med att bären ”smakar precis som godis!”

På vår gård Sunnansjö odlar vi grönsaker för eget bruk och det lilla överskottet säljer vi direkt till konsumenter. Det kanske låter som att vi är enastående jordgubbsodlare, men det är vi inte. Jag vet vad jag talar om eftersom det är jag som främst ansvarar för vår lilla jordgubbsodling. Vi odlar inte heller någon särskild, synnerligen delikat sort. Jordgubbarna är visserligen ekologiska, KRAV-märkta, vilket fortfarande är en raritet i Sverige, men den mesta smaken sitter i det korta avståndet mellan vår jordgubbsodling och pojken i trädgården.

Jordgubbarna är skördade samma morgon. De är plockade när de är perfekt mogna för att ätas under samma dag. De är inte plockade för att transporteras, kanske stå i ett kyllager under natten och sedan säljas i något stånd eller i en lokal butik. Då hade vi tvingats tänka annorlunda. Vi hade skördat bären innan de hade varit helt mogna därför att då blir hållbarheten viktigare än smaken. Hade vi varit kommersiella jordgubbsodlare, hade vi med all säkerhet valt sorter med fokus på hållbarheten (livslängden), inte på smaken. Men om målgruppen är en elvaårig pojke som sitter med sin familj i vår trädgård och äter de solvarma jordgubbarna direkt ur kartongen, då finns det stora möjligheter att lyfta fram smakerna på allvar.

Både bönder och konsumenter har tröttnat på att befinna sig i varsin ände på livsmedelskedjan och söker i stället en närmare relation, till varandra men också till maten. Trenden involverar många tusen människor över hela landet. Själva har vi förmånen att vara med i två olika nätverk: Fjärdhundraland som samlar mathantverkare, bönder, caféer, men även kulturföreningar, gallerier och klädbutiker, och den nystartade REKO-ringen i Uppsala. Konsumenterna som vi möter genom dessa nätverk och på vår gårdsbutik är ofta nyfikna och vetgiriga. De vill veta hur man ympar äppelträd, lägger in gurka, mixar sin egen chilipasta, beskär sina tomater och mycket mycket annat. Vi säljer lika mycket kunskap som vi säljer grönsaker och jag ser att samma sak försiggår hos våra kollegor.

Men konsumenter väljer också att närhandla för kvaliténs skull. De vet att de kan hitta grönsaker, styckningsdetaljer, korvar, ostar och mycket annat som de helt enkelt inte kan få tag på i sin affär, oavsett hur stor den är. Och de kommer också för den nyskördade smakens skull.

Relationen och den goda smaken, det är två saker där butikskedjorna oavsett hur stora de är, aldrig kan konkurrera med den nära maten. För smakskillnaden gäller förstås inte bara jordgubbar, utan väldigt mycket av vårt frukt & grönt. Det är bland annat därför som du i princip aldrig kan köpa en välsmakande sallat i din butik, sötmogna bananer eller riktigt soldränkta tomater, skördade i precis rätt stund. I butiken kommer alltid livslängd och utseende före smaken och många mogna grönsaker håller sig som bekant inte särskilt länge.

Ett annat exempel är ostar. Gårdsmejeriets ostar må vara aldrig så fantastiska när man handlar dem i mejeriets butik, men råkar gårdsmejeriet slå igenom på butikshyllorna, sker det nästan omedelbart en kvalitetssänkning. Ska osten ha en livslängd i butiken på tre veckor, då måste den säljas innan den är riktigt mogen för att lämna ostlagret.

Med jämna mellanrum försöker de stora aktörerna att surfa på närhandlartrenden. Nu senast är det Ica som under ett år arbetat för att det ska bli lättare för butikerna att beställa från lokala leverantörer. Ica-butikerna ska alltså nu kunna göra det som Ica alltid har hävdat att Ica-butiker gör, nämligen köpa en en del av sin mat från lokala producenter. Det är givetvis en välkommen satsning och ett steg i rätt riktning, men vare sig Ica eller någon annan kommer att kunna växla ut de unika värden som den lokala maten har. För trots allt kommer avståndet alltid vara längre, både mentalt och geografiskt, än det är för en elvaåring pojke som äter nyskördade gubbar, 50 meter i från själva odlingen.

På söndag är det dags för Fjärdhundralands stora matresa – Mat & Människor. Då kommer tusentals människor att besöka oss små matföretag i området mellan Uppsala, Enköping och Västerås, i sökandet efter de goda smakerna.