Arlagården

Kolla aldrig en bra historia
Kolla aldrig en bra historia 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under förra året gjorde Uppdrag Granskning två program om ”Arlagården”, en stor mjölkgård i Hälsingland med 600 kor. Programmet visade filmer och foton som visade mycket magra djur, djur som stod i flytande gödsel, djur med skador och döda djur som låg slängda utanför lagården. Vinkeln var solklar, det har var ett typiskt fall av omfattande djurplågeri. Men personligen tyckte jag att det var svårt att förstå hur stora bristerna egentligen var. Det fanns nämligen några saker som skavde i de båda programmen, men förutom några kommentarer på sociala medier, bestämde jag mig för att lämna frågan därhän. Jag tyckte att den sammantagna bilden tydde på att djurägaren i fråga hade tappat kontrollen på sin verksamhet och varför ska jag försvara någon som inte sköter sitt jobb, även om hen inte är riktigt den stora skurk som Uppdrag Granskning ville få det till? Och jag ska också erkänna att jag ville vara lite bekväm av mig. Det är nästan omöjligt att föra ett vettigt samtal i den här typen av frågor.

Men under julhelgen lyssnar jag på Lantbrukspodden och journalisten Göran Berglunds intervju med journalisten Ali Fegan och blir återigen påmind om de där sakerna som jag tyckte skavde. Ali Fegan bekräftar nämligen det som jag och många med kännedom om lantbruk såg i filmsekvensen som visade djur som stod i gödsel, nämligen att detta var ett tillfälligt fel, utgödslingen hade gått sönder. Hur kan man se det? Jo, trots dyngan på golvet var djuren inte särskilt skitiga. Maskineriet behöver inte stå still särskilt länge många timmar innan skiten börjar bygga pansar på korna. Det är ingen rolig situation, vare sig för bonden eller för djuren, men det är trots allt sådant som kan hända och inget uttryck för vanvård.

Men det här förstod inte redaktionen på Uppdrag Granskning och Ali Fegan menar att man inte kan ta ansvar för detta heller. ”Det hade varit väldigt väldigt bra ifall någon, Arla, djurägaren, LRF, som visste att det var på det sättet, hade förklarat det för oss”, säger han.

Göran Berglund undrar om man trots allt inte borde ha förstått att utgödslingen gått sönder, att man borde ha skaffat sig den kunskapen, men gång på gång försvarar sig Ali Fegan med att ”Vi kan inte spekulera i vad som har hänt.”

Det är ett märkligt resonemang för det är ju precis detta som Uppdrag Granskning gör, spekulerar. Filmen på korna som står med klövarna i en decimeter flytande dynga är ett av de starkaste inslagen i programmen och det är också väldigt mycket detta som Uppdrag Granskning bygger sin story på.

En annan sak som stör programmets trovärdighet är att alla filmer och en del foton i programmen, oklart hur många, är tagna av djurrättsaktivister. Det kan ibland vara befogat att filma/fotografera i smyg och även att ta sig in olovligen i byggnader och på områden för att kunna skildra missförhållanden i lagårdar, på arbetsplatser, skolor osv. Som journalist använder man sig också av information och tips från olika källor och en del av de källorna kan ha egna intressen som kanske inte direkt är opartiska eller objektiva. Då är det extra viktigt att man hanterar den typen av material med försiktighet och kritisk granskning. I det här fallet handlade det om djurrättsaktivister som anser att alla mjölkgårdar och all djurhållning ska upphöra, oavsett hur god djuromsorgen är. Som redaktion kan man som sagt ändå bestämma sig för att använda material från en källa som har en egen agenda, men man bör alltså vara kritisk till innehållet och även tydligt upplysa tittarna om att filmerna kommer från djurrättsaktivister.

När Göran Berglund tar upp frågan ifall det var rätt att använda, som han säger, ”illegala” filmer, så blir det mycket tydligt att Uppdrag Granskning använder sig av olika måttstockar. Ali Fegan reagerar kraftigt mot att Göran Berglund påstår att filmerna är illegala, trots att djurrättsaktivisterna har erkänt att de tagit sig in olovligen i lagården på kvällen/natten. Ali Fegan är då mycket noga med att påpeka att polisundersökningen mot kvinnorna har lagts ner. Han är också ganska raljant mot LRF och lantbrukares påstående om omfattande trakasserier från djurrättsaktivister och påpekar även där att få har blivit dömda. Men samma synsätt gäller inte alls för den aktuelle mjölkbonden.

Jag tycker Göran Berglund gör ett mycket bra jobb. I sitt lugna samtal med Ali Fegan pekar han tydligt på att Uppdrag Granskning inte alls hade ett så starkt fall som man ville göra gällande. Det hade varit intressant om Berglund också hade borrat lite mera i frågan om de magra korna. Holsteinrasen ser ofta ganska mager och snudd på eländig ut. Vad var en fråga om ras och vad var undernäring? När var fotona tagna? Åtminstone några av bilderna på de utmärglade korna är tagna sommaren 2018. Det finns givetvis inget försvar för detta, men just den sommaren var exceptionell. Torkan gjorde att det då var en del kor i Sverige som inte fick tillräckligt med mat.

Så hur eländigt var det egentligen på ”skandalgården”, som den kom att kallas i media? Om man läser artiklar i lantbrukspressen som istället tar parti för bonden och är djupt kritiska till Uppdrag Granskning och de grannar som ligger bakom merparten av anmälningarna till länsstyrelsen, så får åtminstone jag uppfattningen att gården trots allt har haft en del problem, framför allt ekonomiska. Redan för tio år sedan tycker banken att lantbrukaren bör sälja, något som också lantbrukare överväger, för att sedan i stället expandera och satsa. På bara fyra år går gården från 190 till över 600 djur, med en ansökan om att utöka till 800 kor och ett mål på 1 200 kor. Arbetsbördan växer, det blir skilsmässa och mjölkbonden verkar ha problem med att få bra personal till gården.

Det sammantagna intrycket är att djurägaren har tappat kontrollen. Döda djurkroppar utanför lagården behöver inte vara ett bevis för vanvård, men det är ett tydligt tecken på att skötseln är eftersatt. De exempel på skadade djur som visas upp på bild är också ett tydligt bevis på att de som jobbar i lagården inte hinner se till varje djur och inte sköter sitt jobb. Allt detta är allvarligt och ska givetvis åtgärdas.

I samband med att programmet sänts, startar rekonstruktionen av företaget och gården säljs senare. En veterinär bestämmer att ett 90-tal djur ska slaktas, främst därför att det varit för trångt. Länsstyrelsen skriver på sin hemsida att man har sett betydande brister på gården som man anmodat djurägaren att åtgärda, men säger samtidigt att den bild man har av djurhållningen stämmer inte överens med filmmaterialet i Uppdrag Granskning. ”Man kan efter att ha sett programmet ha fått en bild av att djurhållningen på den gård som granskas har sett ut som i bildmaterialet i tio år, så är naturligtvis inte fallet.”

Uppdrag Granskning gör en uppföljning som till största delen består av en repetition av första programmet och sedan kompletteras med de förelägganden som landets länsstyrelser har utfärdat under ett år. Det är 210 stycken gårdar det handlar om, varav de flesta har dikor, inte mjölkkor. Varje djur som inte sköts på ett bra sätt, är ett djur för mycket, men handlar det om drygt en procent av landets 15 500 gårdar med nötkreatur i landet. Det är inte heller lätt att bilda sig en uppfattning om hur allvarliga problemen är. Av den lista som Uppdrag Granskning presenterar över länsstyrelsernas anmärkningar, framstår många som allvarliga, medan andra är mer svårtolkade och ger intrycket av att handla om lindrigare problem, men det är svårt att veta. Har problemen ute på gårdarna minskat eller ökat? Inte heller det får vi veta. Däremot ges vi tittare intrycket att dessa 210 gårdar bara är en upprepning av ”skandalgården” i Hälsingland, gården där korna stod i decimeterhög skit. Men hur dålig var djuromsorgen egentligen på den gården? Och hade Uppdrag Granskning haft något case överhuvudtaget, ifall någon på redaktionen hade insett att utgödslingen hade gått sönder?