ATL

Food tech, del 4: Landbaserad fiskodling
Food tech, del 4: Landbaserad fiskodling 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det här är den fjärde delen i en artikelserie i ATL om food tech. Denna gång handlar det om fiskodling på land, en produktionsform som utan tvekan har potential, men som samtidigt är krävande både när det gäller kapital och kunskap.

 

I informationsbroschyren om recirkulerande akvakultur från FAO och Eurofish[i] ( A guide to Recirculation Aquaculture) lyder undertexten: ”En introduktion till de nya miljövänliga och högproduktiva slutna fiskodlingssystemen.” Och detta är ett påstående som man inte är ensam om, landbaserad fiskodling framställs ofta som en bättre affär för både miljön och producenten. Företaget Gårdsfisk i Tollarp, som förra året fick Coops miljöpris Änglamarkspriset, säger sig odla ”världens mest hållbara fiskar”.

  • Ja vi har ju en vision om det, säger Johan Ljungquist som driver företaget tillsammans med Mikael Olenmark.

Landbaserad odling har flera fördelar gentemot den traditionell fiskodling. Det går att ha större kontroll på odlingarna när det gäller utsläpp av näringsämnen, mediciner, spridning av sjukdomar och rymmande fiskar. Samtidigt är inomhusodlingarna betydligt känsligare, kräver mer övervakning och kunskap.

  • Landbaserad fiskodling är ganska tenikintensiv, plus att man ska kunna vattenkemi och biologi. Det är inte komplicerat att sköta odlingen, men det krävs noggrannhet och kunskap, säger Johan Ljungquist.

Han anser att bristande kunskap var anledningen till att många gick på pumpen under 1990-talet, när bassängodling var hett förra gången. När Gårdsfisk nu ska välja sina uppfödare enligt franchisemodell, så gör man det med omsorg.

Gårdsfisk odlar främst tilapia eller rödstrimma som de kallar den. Det är fiskar som kräver vattentemperatur på cirka 28 grader, betydligt varmare än exempelvis regnbåge, som är den mest odlade fisken i Sverige. Samtidigt äter tilapian större andel vegetabilier än exempelvis laxfiskar. Gårdsfisks foderblandning består av 10 procent fiskmjöl, 15 procent kycklingslaktavfall och 75 procent vegetabilier, mestadels soja. Enligt Johan Ljungquist krävs 0,33-0,67 kg foderfisk för att föda upp 1 kilo rödstrimma. Det är en betydligt lägre andel än inom laxodlingen där 1,2 kilo foderfisk ger 1 kg lax.

Från början hade de tänkt kombinera fiskodling med grönsaksodling, sk akvaponik, ”eftersom det var jättehypat”, men blev under sina universitetsstudier övertygade om svårigheten i kombinationen.

  • När man slår samman dessa båda tekniker så blir båda sämre och det finns oerhört effektiva grönsaksodlare som man ska konkurrera med. Det är också en väldig skillnad att ha fisk i liten eller stor skala och det gäller även för grönsaker.

Gårdsfisk valde i stället att försöka integrera fiskodlingen i lantbruket genom att dels använda befintliga stallar, dels sprida det näringsrika spillvattnet på åkrarna. Även här får de ägna sig åt utvecklingsarbete eftersom det inte finns några råd när det gäller gödselspridning från fiskodling.

Landbaserad fiskodling är en pionjärbransch. En rapport [ii]från Vattenbrukscentrum Väst, Göteborgs Universitet drar slutsatsen att den här typen av system är under stark utveckling men är ännu inte ”färdiga” och man konstaterar att det fortfarande finns ett stort forskningsbehov, inte minst för att öka systemens kostnadseffektivitet. Både denna rapport och andra sammanställningar[iii] [iv] pekar på att kostnader för investering och drift är betydligt högre än för traditionell fiskodling utomhus. Hög energikostnad och även fodersammansättning gör att det finns utrymme för mycket utveckling om fiskodlingarna ska bli så hållbara som de ibland utmålas som. Inom ramen för regeringens livsmedelsstrategi satsas 35 miljoner kronor på vattenbruk i olika projekt. Ett av projekten handlar just om energieffektivisering inom fiskodling.

Hos Gårdsfisk är energiförbrukningen 0,9,-1,7 kW per kilo fisk och enligt Johan Ljungquist är målet att ligga på samma förbrukning som när man trålar sill. En 40-tonsanläggning kräver en lokal på 400 kvadratmeter samt en investering på tre miljoner kronor. Arbetet motsvarar en halvtid, vilket gör arbetskostnaden till den stora posten.

Idag får gårdsfisk man bra betalt för sin fisk och räknar med en avskrivningstid på 8-10 år. Samtidigt är man medveten om att en ökad produktion kan komma att sänka priset, ett dilemma som delas med stort sett alla branscher.

 

Plus

Lättare att kontrollera odling och fisk.

Minskad risk för näringsläckage

Minskad risk för läckage av mediciner

Ingen rymningsrisk

Möjlighet att odla fiskarter som äter större andel vegetabilier och därmed mindre foderfisk

Restprodukterna kan användas som gödning i jordbruket

Snabbare tillväxt

 

Minus

Känsligare system

Energikrävande

Kunskapskrävande

Pionjärområde där det fortfarande krävs en del forskning & utveckling

För många osäkra parametrar för att påstå att odlingen är klimatvänlig

Höga investerings- och driftkostnader

 

[i] http://www.fao.org/3/a-i4626e.pdf

[ii] http://swemarc.gu.se/digitalAssets/1526/15262 16_rapport-4-inkl-framsida-150416.pdf

[iii] https://stud.epsilon.slu.se/9542/1/lind_l_160830.pdf

[iv] http://samforvaltningnorrabohuslan.se/onewebmedia/Odla%20och%20levandef%C3%B6rvara%20fisk.pdf

Food tech del 3: Vertikal odling
Food tech del 3: Vertikal odling 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det här är den tredje delen i en artikelserie i ATL om food tech. Denna gång handlar det om inomhusodling med konstljus, ett mycket dyrt odlingssystem som aldrig kommer att föda världen.

Hydroponisk inomhusodling med LED-lampor påstås vara lösningen på städernas framtida matproblem och kunna föda världen. De vanligaste grödan i dessa system är dock marijuana, eftersom det är en av få grödor som är lönsamma

”Plantagon´s mission is to be a driving force for sustainable solutions to feed future cities in the world. ”Speakerrösten är amerikansk och djupt manlig på ett marknadsföringsmässigt säljande sätt. Det handlar om Plantagon i Linköping, en 60 meter högt kombinerat växt- och kontorsskrapa som ska producera cirka 1,4 ton pak choi per dygn har utlovats. Det är svensk inomhusodlings regalskepp som efter tio år fortfarande inte har blivit verklighet.

  • Varför har det dröjt?
  • Vi är gränsöverskridande när det gäller funktion och teknik. Bara en sådan sak som att avgöra om det handlar om en industribyggnad eller en kontorsbyggnad har tagit väldigt lång tid. Det handlar också att använda befintliga resurser som finns i form av överskottsvärme, koldioxid och biogas, vilket kräver samarbete med många, inte minst staden. Man har fått bryta ny mark i en omfattning som man inte hade föreställt sig, säger Carina Balfe Arbman, presschef på Plantagon International AB.

Byggstarten har skjutits upp flera gånger och utlovas ske under nästa år. För närvarande håller man på att jaga hyresgäster.

Det är lätt att förstå att det tar tid och är komplicerat att sjösätta ett så pass stort projekt. Cirka 7 000 kvadratmeter kontorsyta ska fyllas med hyresgäster och det ska dessutom integreras med ett växthus. Troligen kommer ett av Plantagons andra projekt, inomhusodling i källaren på DN-skrapan i Stockholm, att förverkligas tidigare, även om man i nuläget inte kan säga något om detta.

Plantagon är inte ensamma om att tro på inomhusodlingen som ett miljö- och klimatvänligt sätt att föda världen. Ett antal företag har startats på senare tid. En av de mer kända är Grönska i Stockholm som odlar basilika i Hammarbyhöjden och nu även säljer odlingssystem för butiker. Stockholm stad uppmuntrar på sin hemsida[i] invånarna att starta inomhusodling eftersom man anser att stadsfarmer är ett ”klimatsmart alternativ”. Ett argument för hydroponisk odling med LED-belysning är att den sparar åkermark eftersom den sker inomhus och på höjden, men det är ingen självklar sanning. Räknar man exempelvis in alla de resurser som odlingen behöver för att kunna fungera och den yta som då tas i anspråk, kan bilden bli en annan. Om belysningen skulle drivs med solpaneler, växer den yta som odlingen tar i anspråk med nästa åtta gånger.

Odlingsformen är mycket energikrävande. Enbart belysningen drar cirka 250W per kvadratmeter[ii] , vilket ger en årlig energiförbrukning på drygt nästan 1 100 kWh och då ingår inte övrig energiförbrukning som ventilation. Ett vanligt växthus förbrukar i snitt 158 kWh per kvadratmeter och år, enligt Jordbruksverket[iii]. Det amerikanska företaget Freight Farms[iv], som levererar fraktcontainrar till många inomhusodlingsprojekt uppger den årliga energiförbrukningen till 36 000 kWh/år. Det kan jämföras med en genomsnittlig villas förbrukning på cirka 25 000 kwH/år. Inomhusodling med konstljus ger också högre utsläpp av växthusgaser, visar en vetenskaplig rapport[v], 6 kg koldioxid för ett kilo sallat, vilket är avsevärt mycket högre än för sallad odlad i växthus som ligger under ett kg koldioxid, beroende på hur den odlas. Siffran för frilandsodling ligger på något hekto koldioxid.

Basilika, sallad och andra bladgrönsaker är de vanligaste grönsakerna som man hittar i inomhusodlingarna och de är så kalorisnåla att de inte klarar av att ”föda världen”. Det krävs exempelvis 8 kilo basilika[vi] [vii]om dagen för att kvinna ska få i sig sitt dagliga kaloribehov. En man behöver äta ytterligare 3 kilo. Bladgrönsaken pak-choi, som Plantagon ska odla, ger nästan hälften så många kalorier, bara 13 kcal/100 gram och räknas av hälsobloggar som ett av de livsmedel som ger ”negativa kalorier”, dvs det går åt mer att förbränna livsmedlen än vad det ger i energi. Inomhusodlingar odlar inte de grödor som föder världens befolkning och det största skälet till det är att det är för stora driftskostnader, främst i form av energi, som inte gör det ekonomiskt möjligt.

– Det är ett komplement till annan odling. Vi kan inte ha fruktodlingar och inte säd. Det är heller inte lönsamt med potatis eller rotfrukter, säger Carina Balfe Arbman.

  • Är det inte överdrivet att säga att ni ska föda världen?
  • Säg inte det. Singapore planerar att odla på tak i stor omfattning och även i Frankrike och Indien växer takodlingen. Kanske är det att hårddra det lite att säga att vi ska feed the world, men vi vill definitivt vara en del av lösningen på framtidens matförsörjning.

Den gröda som internationellt är allra vanligast bland inomhusodlingarna är marijuana eftersom det är en gröda som har tillräckligt högt täckningsbidrag.

 

Faktaruta:

Hydroponisk odling, att odla i näringslösning, används sedan länge av växthusföretagen för att odla exempelvis tomater, paprika, kryddor och bladgrönt. Odlingsmetoden omnämns av amerikanska tidningen Time redan på 1930-talet, något decennium senare av tidningen Viola som även då skriver om ”konstgjort ljus”.

 

Plus:

Positiv hem/arbetsmiljö med inomhusodlingar

Butiksodling av örter och sallad, möjlig affärsnisch

Kan minska transporter

Närodlat i staden

Minus:

Hög energiåtgång

Hög klimatpåverkan

Höga kostnader, svårt att konkurrera med växthus förutom på dyra specialgrödor som marijuana

Begränsat sortiment som kan odlas

 

Sedan artikeln skrevs har Plantagon nu startat crowdfunding för att starta inomhusodling i källaren på DN-Huset. Även nu påstår man att det handlar om att förse staden med mat på ett mer hållbart sätt.

Vi gör det här för att slippa utsläpp från transport och kunna erbjuda ett hållbart lokalt alternativ till att importera från till exempel Spanien”, säger man i en intervju.

Att det sedan ligger inte mindre än tre stora företag ute på Ekerö/Färingsö som odlar merparten av de färska kryddor som stockholmarna hittar i sina butiker, det väljer man att inte låtsas om.

[i] http://foretag.stockholm.se/Foretagsservice/Gron-Lots-14/Odling-i-fastigheter/

[ii] https://www.maximumyield.com/a-beginners-guide-to-calculating-garden-lighting-needs/2/1350

[iii] http://www.jordbruksverket.se/pressochmedia/nyheter/nyhetsarkiv20092015/nyheter2015/svenskavaxthusalltmerklimatvanliga.5.32b0ae6c1513fbea0dcf04d.html

[iv] https://www.freightfarms.com/faq/.

[v] http://www.ishs.org/ishs-article/919_14

[vi] http://livsmedelsinfo.nu/livsmedel/kalorier-basilika.html

[vii] https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/naringsamne/energi-kalorier

Food tech: Köttet som växer i provrör
Food tech: Köttet som växer i provrör 150 150 Ann-Helen von Bremen

I gårdagens Klotet hade man ett inslag om labbkött. Reportaget kom förmodligen lägligt för den nederländske forskaren Mark Post som nu raggar nya pengar och kändes mera som ett reklaminslag än som journalistik. Man undvek all form av kritiska frågor, ja man verkade inte ställa några frågor överhuvudtaget. Mark Post fick påstå att hans kött kommer att finnas på marknaden inom tre år, trots att det framgick av reportaget att han ännu inte hittat något annat ”foder” åt köttcellerna än serum från kalvfoster. Och det måste man nog göra, annars blir det svårt att sälja det här köttet.

Han fick inga frågor om pengar, trots att tekniken är oerhört dyr och detta är en av de stora nötterna att knäcka. Inte frågade man hur Post ska lösa antibiotikafrågan, labbköttet måste nämligen bada i antibiotika för att cellväxten ska fungera. Och det ställdes heller inga frågor om vad det egentligen är för slags produkt som han tror kommer att finnas ute i butikerna om tre år. Den cellmassa som man har fått fram har inte samma näringsinnehåll som kött och den är också mycket långt ifrån en köttbit. Kött består av blodkärl, fett, bindväv och många andra komponenter. Post har bara klarat av att odla muskelceller.

Ännu mer besynnerligt blev det när två svenska forskare som dels inte jobbar med labbkött, dels båda två var positiva till labbköttet, fick kommentera inslaget. Det som förenar de båda forskarna är att de anser att matens största klimatproblem är korna. Det hade varit relevant att få höra en forskare som faktiskt jobbar med labbkött i Sverige och det hade också varit på sin plats med en röst som är kritiskt inställd till denna verksamhet.

Så blev det tyvärr inte.

Nyligen skrev jag om labbkött i ATL. Artikeln ingår i en artikelserie om food tech.

När Mark Post och hans nederländska forskarteam serverade den första odlade burgaren i TV, var budskapet att framtidens hållbara kött skulle tillverkas i laboratorier, snarare än av djur. I dag är forskarna inte lika eniga.

Den första labb-burgaren blev en världsnyhet när den presenterades 2013. Den hade kostat närmare 2,5 miljoner kronor att tillverka men Mark Post menade att köttodling i framtiden skulle vara både mer ekonomiskt och hållbart än djuruppfödning. Många köpte budskapet om det hållbara labbköttet och påståendet dyker fortfarande upp i många olika sammanhang.

”Vår teknik är enormt mycket mer energisnål än vanlig köttproduktion”, sa Uma Valeti, grundare till Memphis Meats i en intervju med Di Digital när han besökte Sverige. Företaget har odlat fram den första köttbullen och var en av föredragshållarna på årets upplaga av EAT Food Forum, Gunhild Stordalens initiativ för hållbar mat. Valeti hävdade också att priset har sjunkit dramatiskt.

Mats Stading, sektionschef för Produktdesign och perception på RISE, är en av få svenskar som har odlat muskelceller som livsmedel. När Vinnova förra året anordnade en innovationstävling för ”klimatsmarta proteiner”, var han med och tävlade med ett vegetabiliskt protein som hade ”toppats” med odlade muskelceller. Odlingen hade lyckats, men resultatet fick vi i publiken aldrig se. De höga kraven på sterila förhållanden innebär att muskelcellerna odlas i antibiotika och anses därför inte lämpligt som mat. Memphis Meat hävdar att de odlar utan antibiotika, men har inte talat om hur de gör.

  • Det är inte svårt att odla muskelceller, det svåra är att skala upp. Det är ett väldigt stort steg att komma till produktion. Man ska också komma ihåg att muskelceller bara är ett första steg, medan en köttbit består av betydligt fler komponenter som bindväv, fett, blodkärl osv, säger Mats Stading.

Ett annat problem som måste lösas, menar han, är labbköttets ”foder”.

För att cellerna ska växa, behövs någon form av näring. I dag odlas muskelcellerna i en lösning av blod från ofödda kalvfoster, något som i sig kan vara en etisk belastning för en produkt som vill framstå som ”djur-fri” och som inte är hållbar för odling i stor skala. De fettsyror, kolhydrater, aminosyror, hormoner och andra byggstenar som behövs, måste komma någonstans ifrån, antingen från vegetabilier eller i vissa fall tillverkas syntetiskt. Fodrets sammansättning kommer att påverka kalkylen när det gäller markanvändning, ekonomi och miljöpåverkan.

På senare tid har det kommit en del vetenskapliga brasklappar när det gäller labbköttet. Några studier[i] anser att det är omöjligt att odla fram kött till ett rimligt pris, såvida man inte upptäcker någon ny, billig teknik. Flera forskare kritiserar också påståendet om hållbarhet. I en studie[ii] pekar man på att det är svårt att säga något överhuvudtaget om en verksamhet som än så länge bygger på hypotetiska scenarier, men att labbkött kanske kan innebära mindre markanvändning och övergödning. Men de eventuella fördelarna sker på bekostnad av en högre energianvändning än djuruppfödning och troligen högre utsläpp av växthusgaser än kyckling och gris. I sin sammanfattning skriver forskarna att en storskalig köttodling innebär en ny fas av industrialisering som kan lösa vissa problem, men samtidigt skapa nya.

Förespråkarna för det odlade köttet menar att här finns möjligheten att tillverka ett nyttigare kött. När ingen djuruppfödning är inblandad, minskar också risken för bakterier som salmonella eller campylobakter. Likaså skulle det i laboratoriet kunna tas bort sådant som anses mindre hälsosamt, exempelvis det omdiskuterade mättade fettet, och läggas till sådant som är önskvärt, som mer vitaminer och mineraler. Men detta får ses som ett av många hypotetiska resonemang eftersom den vävnad som hittills framställts, är långt ifrån en biff, även näringsmässigt, något som också Mark Post har bekräftat. Och skulle man lyckas odla ett kött med samma näringsvärde som det vanliga köttet, menar en del forskare att det ändå är tveksamt om konsumenterna verkligen vill ha produkten som upplevs som ”onaturlig”. [iii].

Samtidigt som köttodlingen har blivit mera ifrågasatt, har olika vegetabiliska animaliska substitut utvecklats betydligt snabbare och Mats Stading tror att det är den typen av lösningar vi kommer att se framöver, men på lång sikt anser han att det labbodlade köttet kan bli verklighet. Det förutsätter dock en omfattande forskning. På frågan när det kommer att finnas i butikshyllan säger han:

  • Inte inom de närmaste tio åren.

Ann-Helen Meyer von Bremen

 

Faktaruta:

Labbodlat kött

Plus

Troligen mindre markanvändning

Nästan djur-fri produktion som kan tilltala vissa konsumentgrupper

Troligen lägre näringsläckage

Troligen minskad spridning av salmonella och andra zoonoser

Kontrollerad produktion

Minus

Outvecklad, dyr teknik med många frågetecken.

Oklart om det kommer gå att odla fram ett kött med samma näringsinnehåll som vanligt kött

Kräver steril miljö och odlas i dag i antibiotika

Cellodling ”äter” substrat från ofödda kalvfoster, etiskt svag punkt

Energikrävande

Risk för stora växthusgasutsläpp

Osäkert om konsumenterna vill ha produkten

 

[i] Artificial meat? Feasible approach based on the experience from cell culture studies, (Orzechowski 2015)

https://www.researchgate.net/profile/Arkadiusz_Orzechowski/publication/272522800_Artificial_meat_Feasible_approach_based_on_the_experience_from_cell_culture_studies/links/54eddb8c0cf2e55866f183a3.pdf

[ii] Anticipatory Life Cycle Analysis of In Vitro Biomass Cultivation for Cultured Meat Production in the United States. (Mattick et al. 2015)

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26383898

[iii][iii] Educated consumers don’t believe artificial meat is the solution to the problems with the meat industry. (Hocquette et al 2015)

 

https://hal.archives-ouvertes.fr/hal-01130532

 

[

 

 

är långt ifrån vad vi menar med kött, inte minst näringsmässigt. Trots att han ännu inte fått något

Klipp och klistra
Klipp och klistra 150 150 Ann-Helen von Bremen

Sedan länge gnälls det och klagas mycket inom media. Det påstås att journalistiken i allmänhet har gjort sitt och att papperstidningen i synnerhet inte har något att hämta i framtiden. Ironiskt nog verkar en del förlag vara nog så ivriga att hjälpa till i grävandet av sin egen grav. Ett sådant exempel är LRF Media.

Förra veckan kom beskedet att LRF Media lägger ner sin verksamhet i Malmö och flyttar den i stället till Stockholm. I praktiken innebär detta början på slutet för lantbrukstidningen ATL och i värsta fall, även för hela förlaget. ATL är inte bara en lantbrukstidning med anor, det är dessutom en av få publikationer inom förlaget som också går med vinst. Under många år har ATL varit något av en mjölkkossa och i Malmö har det alltid mellan skål och vägg hetat att ”så länge vi genererar pengar, så länge får vi vara i fred för Stockholm”. ATL har nämligen inte bara varit en lönsam affär, det har också varit en frispråkig tidning som ibland har vågat sig på att inte ha exakt samma inställning som ägaren LRF. Frispråkigheten märktes kanske mera förr, men fortfarande är det ändå en viss skillnad att ATL inte är LRFs medlemstidning. Och den skillnaden ska inte underskattas.

Beslutet visar också på förlagets syn på journalistik, eller kanske snarare, brist på insikt om vad journalistik egentligen är. En redaktions kapital är dess medarbetare. De är inte oersätterliga men att ersätta alla på en och samma gång är inget annat än rysk roulette.Från LRF Medias sida sida hävdar man att ATL alls inte ska läggas ner, verksamheten ska bara flyttas till Stockholm och alla anställda i Malmö kommer erbjudas att flyttas med. Men det säger sig självt att den som har familj och hela sitt sociala livs i Skåne, inte i särskilt lättvindigt kan tänka sig att flytta 60 mil. Beslutet innebär i praktiken att stora delar, kanske hela redaktionen byts ut. Dessutom kommer förlaget än en gång försöka omorganisera en stor del av sin personalstyrka i en ”pool” som ska jobba med de olika lantbrukstidningarna. Det här innebär att de olika tidningarnas identitet och profil riskerar att totalt suddas ut, vilket är ännu allvarligare i det här fallet då Land Lantbruk ses som LRFs medlemstidning, medan ATL anses som den mer självständiga uppstickaren. konsekvenser för mjölkbönderna i ATL. Det här innebär också att LRF MEdia gör ett avsteg från något som varit mer eller mindre uttalat i tidningsvärlden, man jobbar inte för konkurrerande tidningar. Så har det även varit inom ATL och Land Lantbruk. Tidigare kunde en frilansare inte regelbundet skriva för båda tidningarna, det vet jag själv av egen erfarenhet, och det är en princip som är viktig. I alla fall om en tidning vill behålla sin integritet och själv.

Ett liknande försök med redaktionell pool gjordes i mindre skala bland en del av personalen i Stockholm för ett antal år sedan. Det avbröts då det visade sig inte fungera.

Om man tror att journalistik handlar om lite klippa och klistra, lite rita och kludda, då går det alldeles utmärkt att organisera arbetet på det viset. Men inte om man tror att journalistik är en verksamhet som väger lite tyngre än så.

 

 

 

Ingen har sagt att det ska vara lätt
Ingen har sagt att det ska vara lätt 150 150 Ann-Helen von Bremen

I dagens ATL skriver man på ledarplats om Naturskyddsföreningens bok Jorden vi äter, som jag och Gunnar Rundgren är författare till. Och även om ledarskribenten Lars Vernersson är tveksam till om verkligen ekologiskt jordbruk klarar av att föda en växande befolkning, så är det en positiv recension. Det viktigaste budskapet går fram – att detta inte är någon skäll-bok på lantbrukare utan en beskrivning av ett systemfel som vi alla deltar i.

ATL är också tveksam till om konsumenterna verkligen kommer vara beredda att betala mer för maten i framtiden, vilket är en förutsättning för en mer hållbar livsmedelsproduktion. Och det kan man naturligtvis vara fundersam till, särskilt som vi nu i jultider pumpas fulla med lågprisbudskap, inte bara på mat utan också på alla prylar. Men personligen har jag nog mer hopp om konsumenterna, att medvetenheten om baksidorna av dagens matproduktion kommer att öka och insikten om vad det innebär för vårt lantbruk, vårt landskap, vår miljö och natur. Och inte minst för vår hälsa.

Däremot är jag mer tveksam till om politikerna förmår att forma en politik som inte i första hand enbart gynnar volym och låga priser på mat, utan även tar hänsyn till lantbrukets naturvård, miljöarbete och en produktion av goda och hälsosamma livsmedel. Konsumentmakt i all ära, men den är begränsad. Ska en verklig förändring till måste politiken förändras radikalt. Och så länge som EUs jordbruksministrar inte klarar av att sitta ner vid samma bord och vår eget landsbygdsdepartement mest är intresserad av terapiarbete i form av Matlandet Sverige i stället för att forma en verklig politik, ja då finns det skäl att vara dyster.

Det är inte lätt att forma en ny lantbrukspolitik som tar maten och jorden på allvar. Men det är ändå det som är politikens uppdrag. Och det är en fråga som är för viktig för att politikerna ska reda ut den själva, vi måste också delta i det arbetet. Inte minst varje dag när vi går och handlar.