ätstörning

150 150 Ann-Helen von Bremen

“Ska vi ha dåligt samvete för att vi inte vet köttbitens ursprung också?”
Jag fick frågan av Lotta Bromé i P4 Extra för några veckor sedan när hon intervjuade mig angående boken “Makten över matkassen”. Det var en bra fråga. Och svaret är nej, vi ska inte ha dåligt samvete, men väldigt många har just detta.

Matångesten verkar bara breda ut sig. Enligt Livsmedelsföretagen följer fyra av tio en diet. Laktosfritt och vegetariskt ska vara de mest populära dieterna, enligt undersökningen. I söndagens Svenska Dagbladet skriver Isabelle Ståhl om “Ett ätstört samhälle”. Det är ett bra reportage och det är en mycket obehaglig läsning. Hon berättar om unga män som fastar så att de nästa svimmar eller bygger sin kropp så hård att den ska skydda dem från omvärlden. Om unga kvinnor som inte äter kött, inte om omsorg om djuren eller miljön, utan för att de känner sig smutsiga av att äta en biff eller en köttbulle. Det är en isande kall värld när det som ska vara livgivande, värme, njutning och glädje, nämligen maten, i stället blir motsatsen.

Man kan givetvis avfärda reportaget med att det är en perifer Stockholmsgrej, men även om artikeln nästan inte innehåller några siffror som stöder resonemanget, så vet vi ändå att det är sant. Vi har alla människor runt omkring oss som på olika sätt oroar oss för maten. Är det inte gluten, så är det laktos, sockret, saltet, köttet eller så är det den gamla vanliga bantningen som kläs i LCHF, 5:2, stenålderskost eller vad som nu råkar vara på tapeten. Fyra av tio ägnar sig som sagt åt dieter. Det är alldeles för många för att vara riktigt sunt.

Kanske är vi själva en av dem. En av de oroliga.

Till detta läggs också oron om vi äter rätt – för djurens miljöns, klimatets, de fattiga och svältande i Afrika söder om Saharas, skull. Eller rättare sagt, skuld. Så ja, vi har redan dåligt samvete för att vi inte vet varifrån köttbiten kommer, hur mycket antibiotika som grisen egentligen fick innan den blev kotlett, hur lantarbetarna levnadsvillkor egentligen är på de sydafrikanska vingårdarna eller vilka farliga bekämpningsmedel som kaffeodlarna i Brasilien egentligen använder.

Så vad är då lösningen? Ja, jag tror inte att det är längre innehållsförteckningar på livsmedlen eller fler märkningar, som politikerna brukar ropa efter med jämna mellanrum för att vi ska “välja rätt” och bli mindre oroliga. Jag vet faktiskt inte riktigt hur lösningen ser ut. Det enklaste att komma till rätta med borde vara någon slags redlighet när det gäller matproduktionen. Att handeln och livsmedelsföretagen helt enkelt slutar att sälja mat som bygger på exploatering av djur, människor och djur. Det är inget som branschen själv kommer att ta tag i, utan kommer att kräva politiska beslut. Självklart är inte detta något enkelt beslut, det är politik som kommer att få långtgående konsekvenser, men det borde ändå vara en självklarhet. Hur kan vi överhuvudtaget sälja mat som odlats under på slavliknande arbetsförhållande eller som kommer från djur som antibiotikapumpats för att överleva den usla hygienen och djuromsorgen?

Den andra rädslan, den som handlar om vår ökade behov av att kontrollera våra kroppar ner till minsta cell, den känner jag mig mer maktlös inför. Precis som jag inte vet hur jag ska hantera det faktum att allt fler uppger “träning” som det stora fritidsnöjet. Men jag är rädd för att den säger något om vår tid som gör mig illa till mods.