Close
Enter your
text here

bete

Hur modernt är det med instängda kor?
 Hur modernt är det med instängda kor? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Om mjölkkorna ska få komma ut och beta gräs eller inte, har länge varit omdiskuterat bland mjölkbönderna. I senaste Land Lantbruk skildras i ett par intressanta artiklar hur en växande grupp mjölkbönder vill skrota kornas möjlighet till att gå ut och beta på somrarna. Om motionen från LRF Västra Götaland går igenom hos LRFs förbundsstämma, återstår att se.

Argumentet är det tidigare kända – betet kostar för mycket. Från Arlas håll menar man på att det är bättre att ta bort lagen så att de som vill släppa ut sina kor på bete kan få bättre betalt på marknaden.

”Kan vi få ut merkostnaden på marknaden kan vi både ge en bättre djuromsorg och öka priset”, säger Arlas VD Patrik Hansson till tidningen.

Nu har ju inte vare sig Sveriges bönder eller Arla varit särskilt bra på att ta betalt för några ”mervärden”, trots att man säger sig ha försökt sig på detta i åtminstone 30 år. De enda som på allvar har lyckats få ut ett mervärde, är de ekologiska bönderna och det är samtidigt något som delar av det konventionella jordbruket, aldrig har kunnat förlåta dem för.

Det är svårt att inte hålla med om att mjölkbönderna under alldeles för lång tid har fått alldeles för dåligt betalt och det är märkligt att ett företag som Arla inte klarar av att ta betalt för sina produkter. Att plocka bort kornas möjlighet att få gå ut och beta på sommaren är dock att ducka för att angripa det verkliga problemet, nämligen prispressen och konkurrensen. Istället borde man aktivt driva politiskt arbete för att minska den hårda konkurrensen inom EU. Det kan inte vara vettigt att Europas mjölkbönder slår ihjäl varandra i tävlan om vem som kan producera den billigaste mjölken. Svenska bönders problem är ju långt ifrån något som är unikt. Nog borde det gå att finna stöd för en sådan politisk förändring hos sina europeiska bröder och systrar.

Det är mycket svårt att se att ett slopat bete är vad mjölkbranschen behöver för att bli livskraftig och för att locka fler gårdar att starta mjölkproduktion. Det är ännu svårare att se varför konsumenterna skulle vilja äta mer mejeriprodukter från en sådan produktion. Beteslagen beskrivs av kritikerna som något föråldrat, som inte passar in i vår moderna tid och som heller inte den moderna kon behöver. Men har man egentligen hängt med det allra minsta när det gäller den moderna konsumenten och vad hen efterfrågar?

När kossan själv får välja
 När kossan själv får välja 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vi varvar betesdiskussionen med en mer lättsam text som publicerats som krönika hos Ekolådan. Samtidigt säger texten en del om det avstånd som finns mellan en betesbaserad mjölk- och köttproduktion och mer intensiv sådan.

”Varje tugga samma innehåll”, utlovar foderföretaget, men det är något helt annat än vad våra kor ägnar sig åt. För när kossan själv får välja, äter hon en imponerande blandning av olika växter.

Jag visste inte att nyponros var en delikatess förrän jag såg vår stora, tunga ledarkossa Bossa med utsökt precision försiktigt knipsa av de rosa blommorna utan att för den skull trampa ner några av buskarna. På samma sätt hade jag ingen aning om att hennes kollega Bruna ibland ­glufsar i sig några tistlar utan att ens vibrera med näsborrarna. Jag trodde att kor som går ute och betar äter… tja, gräs! Men som nybliven ägare till fem kor inser jag att jag har mycket att lära, trots år av intervjuer med erfarna kobönder. Teori är en sak. Praktik en annan.

Redan förra året såg jag att korna uppskattade omväxlingen i våra betesmarker mera än jag hade trott. Den ganska täta och snåriga hackspett­skogen ger bra svalka under heta ­sommardagar, liksom kullen med den stora täta granen. Bergssluttningen verkar passa bra för att idissla och samtidigt ha koll på läget. Den fuktiga marken och vassen ut mot sjön lockade till besök på kvällarna, medan de gamla vallarna var populära under andra tider på dygnet. Variationen verkade mycket uppskattad.

”Bruna, som inte riktigt verkar vara någon finsmakare, äter dessutom smörblommor som annars brukar ratas. Skräpporna får däremot stå orörda.”

I år, när korna inte bara är ”lånekor”, utan våra egna och jag dessutom har haft möjlighet att följa dem ­tidigare under säsongen, ser jag att variation även gäller för själva födan och förmodligen bidrar starkt till att korna vandrar omkring så mycket. Visst äter kor gräs, det vill säga timotej, vårbrodd, hundäxing, rajgräs, kvickrot och alla de andra gräsen som jag inte ens vet namnet på, och visst gillar de klöver av alla slag, men de äter också en rad andra örter och växter. För att inte tala om sly och löv där favoriterna är lönn och rönn, men även sälg, pil, asp, björk och ek. Till och med älggräs slinker vissa dagar ner och Bruna, som inte riktigt verkar vara någon finsmakare, äter dessutom smörblommor som annars brukar ratas. Skräpporna får däremot stå orörda.

Det här är naturligtvis något helt annat än foderföretagens slogan om ”varje tugga samma innehåll”, som bygger på att kossan ska få jämn tillgång på näring och energi. Något helt annat än de fyra-fem ­sorters olika gräs som odlas för korna i form av vall eller åkerbeten. Det är foder som ger mycket mjölk. Men det är uppenbart att kossan har större behov än så, om hon själv får välja. Och även om ­vallodling och åkerbeten ger en viss variation i landskapet så utgör de inte de oerhört rika miljöer som hag­marker och ängar bjuder på. För det fiffiga med kossans mång­faldiga mumsande är att det också ger en mångfald av växter och ett fantastiskt vackert landskap.

Man uppskattar att renar som med sitt betande ­formar den storslagna fjällnaturen, äter hela 250 olika växter. Vad som gäller för kossor har jag ingen aning om, men det tänker jag ta reda på.

Den klimatsmarta biffen
 Den klimatsmarta biffen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Gunnar Rundgren och jag skriver i Svenska Dagbladet i dag en debattartikel om den klimatsmarta betande kossan.

Kött eller mjölk från betande djur kan vara klimatsmartare än sojakorven och kycklingen. Nya rön som visar betesmarkernas stora förmåga att binda kol, vänder upp och ner på tidigare uppfattningar om våra livsmedels klimatpåverkan. En satsning på fler idisslare och betesmarker är därför viktigt för det fortsatta klimatarbetet.

Matens klimatpåverkan är betydligt mer komplicerad än vad debatten ofta gör gällande. Vad vi väljer att äta påverkar givetvis våra utsläpp av växthusgaser, men också hur vi odlar och föder upp råvarorna spelar en stor roll. Hur vi förädlar, distribuerar, handlar och tillagar vår mat har också en mycket stor betydelse eftersom cirka hälften av matens klimatpåverkan finns i leden efter bondens gård.Livscykelanalyser av enskilda livsmedel räknar i princip aldrig med den påverkan som sker efter bondgården. Inte heller tar man hänsyn till de komplexa biologiska systemen eller effekter på konsumtion och handel, det skulle helt enkelt bli ohanterligt. Men snäva beräkningar gör att vi riskerar att missa viktiga sammanhang och fatta felaktiga beslut.

Ny forskning visar att betesmarker har kapacitet att lagra betydligt mera kol än vad man tidigare förstått. En sammanställning av olika forskningsresultat gjord av EPOK på Sveriges Lantbruksuniversitet visar att betesmarker kan binda runt 350 kilo kol per hektar och år, om de sköts på rätt sätt. Det innebär att världens betesmarker skulle kunna binda cirka 3 miljarder ton koldioxid per år, viket motsvarar alla metangasutsläpp från idisslarna.

En nyligen publicerad artikel i den vetenskapliga tidningen Biogeosciences, redogör för en nioårig studie av gräsmarker i Skottland som betats av kvigor och får. Där har marken bundit 8 ton koldioxid per hektar och år. Detta uppväger mer än väl alla utsläpp av lustgas och metan från de djur som betat marken och ätit gräs som skördats. När alla flöden räknades in var det en nettobindning på 1,8 ton koldioxidekvivalenter per hektar och år.

Forskning från en gård i Ungern som redovisas i tidningen Agriculture, Ecosystems & Environment, visar också att bete under perioden maj-december fungerar som en sänka för växthusgaser. Under vintern när man utfodrade korna med skördat gräs blev det däremot nettoutsläpp. På årsbasis blev det balans mellan utsläpp av växthusgaser och bindning av kol i marken och gården blev klimatneutral. Detta exempel motsvarar ganska väl hur svensk betesbaserad köttproduktion ofta ser ut.

Dessa forskningsrapporter visar att betesbaserad köttproduktion kan ge neutrala eller till och med negativa växthusgasutsläpp. I båda fallen hade också betesmarkerna använts länge, vilket visar att kolbindning kan fortgå under lång tid, något som också stöds av annan forskning.

Vi är övertygade om att det kommer att publiceras nya studier som komplicerar bilden ytterligare, men utan tvekan förändrar de senaste rönen synen på livsmedel från våra idisslare. Vissa förespråkare för kolinlagring i skog och betesmarker hävdar till och med att kapaciteten är så hög att den skulle kompensera för alla övriga utsläpp av växthusgaser. Det får nog ses som önsketänkande och är ett farligt argument för att inte minska utsläppen.

I Sverige har vi låtit större delen av våra betesmarker växa igen, de utgör numera endast 450 000 hektar, bara en fjärdedel av de ängar och hagmarker som fanns för 150 år sedan. Får, dikor och ungdjur från mjölkproduktionen är de som betar de återstående hagarna. Mjölkkorna blir allt är färre och betar allt mindre arealer, i stället äter de mer odlat gräs, spannmål och proteinväxter för att kunna mjölka mera.

Det bästa alternativet till intensivuppfött nötkött är inte kyckling eller sojaproteiner, utan naturbeteskött. Det bästa alternativet till en intensifierad mjölkproduktion är inte havredryck eller läsk utan betesbaserad mjölk. De betande djuren ger oss de enda viktiga livsmedel som kan vara klimatneutrala eller till och med ha en positiv effekt på klimatet. Att återupprätta betesdriften och kraftigt öka betesmarkerna skulle även gynna den biologiska mångfalden och det rika odlingslandskapet, två andra viktiga nationella miljömål. Betesdrift är också bra för djurens välbefinnande.

Det finns därför all anledning att stimulera betesbaserad köttuppfödning och mejeriproduktion i stället för att som i dag, öka industrialiseringen inom animalieproduktionen. En utökad betesbaserad produktion skulle sannolikt medge en konsumtion av får och nötkött som är i nivå med dagens. Däremot är det svårt att se hur nuvarande konsumtion av intensivt uppfödd kyckling och gris, samt hårdprocessad färdigmat rimmar med ambitionen att minska matens klimatpåverkan.

Vi behöver bromsa utvecklingen av en allt mer industrialiserad, globaliserad livsmedelskedja som bygger på stora insatser av fossil energi i form av konstgödsel, transporter, kylkedjor och så vidare. Det är här vi har de stora klimatbovarna, inte ute i hagen.

Låt korna äta gräs!
 Låt korna äta gräs! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

LRF Mjölk skrev i går ett svar på Aftonbladet Debatt på min och Gunnar Rundgrens replik om att Sverige behöver fler mjölkkor. Det ursprungliga inlägget från LRFs Palle Borgström hittar du här.

Vi är inte oväntat överens om att Sverige behöver fler kor, men däremot så delar jag inte LRFs verklighetsbeskrivning om mjölkkossan som vårdare av naturbetesmarkerna. Det gör inte Jordbruksverket heller. Så här skriver man i foldern Naturbetesmarker – en resurs i mjölkproduktionen: ”Även om mjölkkorna numer främst betar på åkermarksbeten kan naturbetesmarker vara ett komplement i mjölkproduktionen.” Och det är också därför som Jordbruksverket har gett ut foldern, för att få fler mjölkproducenter att försöka använda naturbetena.

Dagens mjölkko betar nämligen inte naturbetesmarker, eftersom markerna är för magra och ger för lite näring. Däremot kan vi hitta kor som har mjölkpaus, sk ”sinkor” och ungdjur på naturbetena, men det gäller långt ifrån alla ungdjur. Majoriteten av ungtjurarna från mjölkgårdarna föds upp på stall och kommer inte ut överhuvudtaget.

Vi kan träta om exakt hur många hektar naturbetesmark som djuren från mjölkgårdarna betar, men min poäng är att i grunden är den högavkastande mjölkproduktionen inte lämpad för hagmarker. Det är därför som de flesta av dessa markera hålls öppna med hjälpa av dikorsbesättningar.

Vi har också olika åsikter om vad en ko äter. Jag vet också att sojan har minskat sin andel i mjölkkornas foderstat, vilket är positivt, men påståendet om att korna äter mera gräs förstår jag inte riktigt. Mera än vilka då eller när då? En mjölkande kos foderstat består till hälften, eller mer, av kraftfoder och det är svårt att säga att det är en liten andel. Det ser man om man går in och tittar på den rådgivning som mjölkbranschen själv ger. (En kviga eller en ko som inte mjölkar, får givetvis en lägre andel.)

För svensk natur- och miljövård är kossan oerhört viktig och vi behöver verkligen fler mjölkkor och fler bönder. Men det är dags att inse att den allt mer högproduktiva mjölkmodell som LRF Mjölk förespråkar, driver utvecklingen åt ett helt annat håll. Vill vi ha andra värden än enbart stora floder av billig mjölk, då måste vi också förändra strukturen av mjölkbranschen. Det var den här typen av grundläggande, ideologiska diskussioner som LRF borde ha tagit när regeringen formade sin livsmedelsstrategi, men undvek att göra. Om det övriga samhället vill att jordbruket ska vårda miljön, naturen, kulturlandskapet, klimatet och producera god och hälsosam mat, energi osv,m då kan man inte samtidigt bedriva en politik som enbart gynnar stora volymer och lågt pris.

Där ligger konflikten och det är om detta vi borde diskutera.

 

 

  • 1
  • 2