betesrätt

Det är så vackert, denna biologiska mångfaldens dag. Vår närmaste vildapel blommar i ett överdåd som vi inte tidigare sett under våra tolv år på Sunnansjö gård. Många av de tama äppelträden håller också på att slå ut, i all sin prakt. I fonden alla dessa nyanser av grönt, innan alla bladen hunnit slå ut helt, både i form och färg. Morgonens promenad ackompanjeras av fågelsymfoniorkestern där större hackspett, gök och gröngöling som vanligt utmärker sig. Grågåsfamiljerna tuffar in i vår vik för att börja beta. Tranorna lyfter ljudlöst från fälten när de tycker att jag kommer för nära, två rådjur sticker också iväg med stora skutt och jag ser svansen på mamma räv som sannolikt har fångat morgonens första sork till ungarna. Lite längre bort är pappa kärrhök ute i samma ärende, ständigt cirklande, ständigt sökande efter mat till familjen. Paret slaguggla har dock inte fått några ungar än, som det verkar, men arbete pågår. Pappa slaguggla flyger ut och gör en markering när jag går förbi. Mamma slaguggla sitter orörlig, med blicken låst på mig.

Sådana här morgnar fyller mig med en oerhörd tacksamhet över att jag får arbeta och leva tillsammans med alla dessa varelser. Men jag känner också en sorg och en ilska över att det som kallas för utveckling, anser att den här typen av landskap med alla dess invånare inte är tillräckligt effektivt, lönsamhet och ekonomiskt intressant. Trots allt prat om biologisk mångfald, massutdöende, naturrestaureringslag med mera, så går utvecklingen åt fel håll. Politiken för lantbruket och skogen fokuserar på ökad bulkproduktion, i praktiken främst vete och pappersmassa. När målet endast är billig mat och hög produktion, får det konsekvenser. Då ökar exempelvis kraven på att korna måste gå samma väg som de konventionellt uppfödda tjurarna, kycklingarna, värphönsen och grisarna – nämligen att stängas in på heltid. Mularnas mångfald väger lätt, jämfört med mjölkfloden.

Produktionen väger också tyngre än kemikalierna, trots den ökade uppmärksamheten kring dessa, inte minst PFAS-kemikalierna och trots att många av kemikalierna har en negativ påverkan på mångfalden. När Danmark bestämmer sig för att införa förbud mot användande av PFAS i bekämpningsmedel, då gör Sverige ingenting. Tvärtom hör Sverige tillsammans med Italien till de två länder som inte ens orkar ta tillräckligt många stickprov på livsmedel när det gäller kemikalierester, enligt en rapport från EFSA. Sverige tog bara 40 procent av de prover som krävdes. Danmark tog två gånger fler.  

Resultatet blir ett allt mer ensidigt landskap där mångfalden trängs undan, både den vilda och den tama. Vi talar sällan om förlusten av den tama mångfalden, som också är oerhörd, när färre grödor, färre sorter och färre raser odlas och föds upp, vilket ger oss en mer enfaldig mat på tallriken.

Den minskande mångfalden drabbar också människorna. Politiken handlar efter 70 år fortfarande om att bönderna ska konkurrera ihjäl varandra, med resultatet att gårdarna hela tiden blir allt färre, och större. Det kallas för marknadsekonomi, men utvecklingen känns mera som en karikatyr av en sovjetisk utveckling där slutresultatet blir ett fåtal gigantiska företag. För en sak ska vi vara på det klara med, i det nuvarande politiska och ekonomiska läget finns det ingen gräns för hur få gårdarna och livsmedelsindustrierna kan bli. Av de lantbrukare som i dag bygger ut för stora pengar, i hopp om att höra till framtidens vinnare, kommer inte många vara kvar i morgon. Det är konkurrensens logik.

Ingenting kommer att förändras förrän vi är många som säger att den här utvecklingen inte kan fortsätta. Det innebär samtidigt att vi har alla möjligheter att förändra.

Men i dag ska vi fira mångfaldens dag. Gå ut i naturen, oavsett om det är en lite park, en skog, till sjön, till havet, ut i beteshagen eller bara en stund i trädgården. Och ät något passande. Som ett bröd bakat på gamla kulturspannmål, mjölk från en fjällko, rödkulla eller SRB, ägg från lantraser, linsgryta på Gotlandslinser eller några skojiga potatissorter.