djurvälfärd

Vetenskapswashing
Vetenskapswashing 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jorden är rund och inte platt, månen är inte gjord av en ost och kor mår bättre av att få gå ut och beta än att vara instängda i ett stall. Vissa saker borde vara så självklara att det inte skulle behövas vetenskapliga studier för att bekräfta dem. Men tyvärr är det inte så.

Efter tre försök har äntligen företaget Växa, som bland annat jobbar med rådgivning mot kobönder, fått godkänt för sitt forskningsprojekt – att undersöka om kor kan vara instängda året runt utan att deras välfärd och hälsa blir sämre. ”Eller mår de rent av bättre?” undrar Peter Kofoed, chef för LRF Mjölk som ser fram emot ”vetenskapliga fakta” och ”inte bara vad olika personer tycker i frågan”, i en artikel i senaste numret av Land Lantbruk.

Med tanke på hur ekonomiskt pressade många mjölkbönder är, borde man rasa mot sin bransch som slänger pengar på den här typen av pseudoveteskap. Bara den som aldrig har sett kor ute på bete kan få för sig att det skulle bara bättre för kossan att vara instängd inomhus. Men detta handlar förstås inte om kornas välmående utan att se om det går att ta ytterligare ett steg i industrialiseringen av kossan, precis som man gjort i länder som Danmark, Nederländerna, Ryssland och USA. Svaret på den frågan är förstås ja. Det går att stänga in kor hela livet och de kommer ändå att mjölka mycket (vilket den parameter som väger tyngst i det här sammanhanget.) Men om man ställer frågan ifall man då tar bort ett av kossans mest grundläggande behov, nämligen att själv få gå ut och välja vilken mat hon vill äta, då är svaret också ja.

Därför passar det bra att dela ett utdrag ur vår bok Kornas planet, dels som film, dels som en lite längre text ur boken. Vill man läsa hela boken, kan man köpa den via bokhandeln.

Vart tionde år halveras antalet mjölkbönder i Sverige. Så har det sett ut länge och det finns inget som tyder på att detta kommer att förändras, såvida inte politiken förändras radikalt. Inom mejeriindustrin har det länge hetat att kunde man bara kapa bort »svansen« av olönsamma företag så skulle de flesta av branschens problem försvinna. Man har satsat på rådgivning för att lyfta den här gruppen, alternativt »låta utvecklingen ha sin gång«, det vill säga att de till slut tvingas att lägga ner av ekonomiska skäl. Vad mjölkbranschens strateger har glömt bort är att det ständigt växer ut nya »svansar«, eftersom konkurrensen och prispressen fortsätter att verka.
Många inom lantbruket hävdar att det inte finns någon konflikt mellan lönsamhet och andra värden som djurvälfärd, matkvalitet och miljö. Visst finns det en hel del exempel på att de går hand i hand, men det finns också gott om exempel på motsatsen, som till exempel den alarmerande förlusten av biologisk mångfald som är en direkt följd av specialisering och strukturrationalisering eller den snabbt minskade genetiska mångfalden i de viktiga lantbruksgrödorna och djurslagen. För att inte tala om miljöeffekterna av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. Det vore givetvis helt sensationellt om betonandet av lönsamhet och vinst på något magiskt sätt gjorde att alla andra värden och mål automatiskt också maximerades. Det vore ungefär lika sannolikt som att om du bara prioriterar din karriär och inkomst så får du bra kondition, ett fantastiskt kärleksliv, snälla barn och blir skitsnygg av bara farten.

Många av de bönder som anses vara ineffektiva är heller inte okunniga eller mindre duktiga. Deras sätt att sköta gården kan bero på att de prioriterar andra värden än lönsamhet. Det finns till och med en vetenskaplig analys i ämnet, Rationellt slöseri? – att förstå ineffektivitet i svenska mjölkföretag, gjord av forskningsinstitutet AgriFood. Där frågar man sig om den ekonomiska ineffektiviteten kan bero på att jordbrukarna har andra mål för sin verksamhet. När man studerade drygt 400 mjölkföretag såg man att det fanns ett samband mellan en högre djurvälfärd och lägre effektivitet och vice versa. En slutsats från analysen var att sett i ljuset av andra mål än lönsamhet kan böndernas agerande mycket väl vara rationellt
även om det är ineffektivt ur ett ekonomiskt perspektiv. »Ett alltför ensidigt fokus på vinst och teknisk effektivitet kan vara negativt om mjölkföretagaren har komplexa prioriteringar.«
Komplexa prioriteringar, det är precis så som många lantbrukare beskriver sin vardag och särskilt tydligt blir det när djur är inblandade.

Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2.
Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2. 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Ät 120 kilo kött och rädda klimatet!” Den löpsedeln är det förmodligen bara en tidsfråga innan den dyker upp hos en pressbyrå nära dig. För en gång är det inte något som kvällstidningarna har totat ihop själva, utan det hela bygger på en vetenskaplig rapport. Personligen anser jag att detta visar hur galet det blir om man bara fokuserar på en liten del av matens miljöpåverkan, klimatet.

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle återkomma med något om Chalmersforskarnas senaste studie. Studien går ut på att visa hur EUs klimatmål kan nås genom att kombinera olika typer av kost med diverse tekniska förbättringar och påminner i stort om forskarnas tidigare resonemang. Jag tänker därför inte diskutera detta alltför ingående.

Några saker kan dock vara på sin plats att nämna och jag gör det framför allt för att visa hur, i mitt tycke, märkligt det kan bli om man bara tittar på ett problem i taget, i det här fallet klimatet.

Rapporten kommer fram till att jordbruket kan halvera sin klimatpåverkan genom en rad olika tekniska lösningar, men att detta inte räcker, det måste också till radikala förändringar av vår kost. Den tekniska utvecklingen berör flera områden, allt från effektivare utfodring, snabbare tillväxt av djuren, gödselhantering till teknik som ännu befinner sig på forskningsstadiet och kanske aldrig blir verklighet. Och därmed finns det anledning att vara skeptisk till om den tekniska utvecklingspotentialen verkligen är så stor som påstås. Till och med Greppa Näringen, som är mycket positiva till rapporten, därför att den pushar för jordbrukets potential att minska sina utsläpp med ny teknik, flaggar för att försök med nitrifikationsinhibitorer för att minska utsläppen av lustgas från marken inte är helt okomplicerade. För övrigt så verkar också Greppa Näringen gilla ett av rapportens budskap att ju mer åtgärder som sker på gården, desto mindre behöver konsumenten involveras.

Tittar vi på kosten så blir det uppenbart att den måste förändras, i alla fall om man räknar som David Bryngelsson och hans kollegor gör. De utgår nämligen från att konsumtionen av kött ökar med 46 procent procent fram till 2050, vilket är en helt osannolik siffra. I Sverige hade vi visserligen en mycket kraftig ökning mellan 1990-2010 på cirka 50 procent. Denna ökning var exceptionell och berodde till mycket stor del på EU-inträdet då det plötsligt kom in billigt kött. Tittar man i stället på ökningen av köttkonsumtionen i EU-27 så ökade den under 1995 till 2009 med bara tre procent. Att utgå från en 46-procentig framtida ökning måste anses som mycket tvivelaktigt. Men det är självklart en användbar räkneövning om man vill få upp en katastrofkänsla.

Vilken kost är det då som klarar klimatmålet? Ja till att börja med så är förutom vegankosten så är det, lite förvånande ”climate carnivore” – en köttfrossardiet på hela 120 kilo kött och nästan 50 procent mer kött än vad vi äter i dag, som klarar klimatmålet. I köttfrossardieten är nötköttet borta och i stället handlar det främst om kyckling, men också gris, ägg och fisk. Här finns heller inga mejeriproidukter utan i stället dricker man stora mängder sojamjölk, hela 97 kilo. Vegandieten innehåller förstås inga animalier. I stället får veganen sitt protein från främst baljväxter, nötter, frön och sojamjölk och det rör sig om mycket stora mängder. I dag äter vi i snitt 4,4 kg baljväxter, vilket veganen får tiodubbla. Ett vanligt missförstånd är att en mer klimatvänlig diet handlar om att byta kött mot grönsaker, men vad det framför allt är frågan om är baljväxter. Det blir extra tydligt här då vegandieten innebär att man äter mindre grönsaker, 124 kilo i stället för 143 kilo som vi äter nu och som även gäller för köttfrossardieten. Nötter och frön ökar också mycket kraftigt för veganen, från 2,6 kg till hela 16 kilo! Och veganen dricker också lika mycket sojamjölk som köttfrossaren. Båda två måste också sätta i sig fem kilo mera vegetabilisk olja ( idag äter vi 13 kilo) för att få i sig tillräckligt mycket fett.

Det finns i princip inget resonemang om varifrån det vegetabiliska proteinet (baljväxterna) eller oljan ska komma. Ska det odlas i Sverige eller ska det importeras? Forskaren Elin Röös som är den i Sverige som hittills har försökt studera vad en mer vegetabilisk kost skulle innebära för jordbruket, hennes beräkningar visar att en ökad konsumtion av baljväxter skulle innebära tio procent av åkerarealen. Chalmersrapportens 45 kilo ligger ytterligare en bra bit över det. I dag odlas det baljväxter för mänsklig konsumtion på mindre än en promille av åkermarken. Att skala upp till dessa volymer kommer inte bli enkelt.

Även andra stora frågor viftas lättvindigt undan. En sådan är konflikten mellan klimatet och djurvälfärden. Gris och kyckling ger låga utsläpp av växthusgaser eftersom de växer snabbt och inte producerar metan, men å andra sidan vet vi att dessa djurfabriker, som det för det mesta är frågan om, innebär torftiga miljöer som gör djuren sjuka. David Bryngelsson och hans kollegor nämner konflikten, men nöjer sig med att konstatera att det går att förbättra djurvälfärden och att detta inte behöver stå i konflikt med minskade växthusgasutsläpp.

En annan sak som man tar lätt på är den biologiska mångfalden, kopplat till betande djur och hagmarker. Jo visst finns det vissa arter som gynnas av gräsmarkerna, men det finns även andra som inte gör det, lyder ett resonemang. Och vill man ändå gynna detta, så kan man ge riktade bidrag. Man för också ett resonemang om att minskad nötköttskonsumtion skulle innebära mindre avskogning i Latinamerika och alltså stärka biodiversiteten där. Men hur detta skulle hjälpa den biologiska mångfalden i Europa, framgår inte.

Det finns mycket mer att säga om denna rapport, men låt oss inte spilla mer tid på den. Låt oss i stället ägna oss åt en forskare som inte väjer för konflikterna när det gäller matens miljöproblem, forskaren Tara Garnett. Hon är en av de absolut mest intressanta på området. Mer om henne i nästa blogg.

 

 

 

Stärka mervärden och tänka motvalls
Stärka mervärden och tänka motvalls 150 150 Ann-Helen von Bremen

Kalven som får dia kon. Det är en bild som går direkt in i hjärtat och som borde få varje reklambyrå som ska marknadsföra ekologisk mjölk att drömma våta drömmar. Men samtidigt som försäljningen av den ekologiska mjölken sjunker , har KRAV nu bestämt sig för att vattna ur detta argument. Från nästa år får KRAV-kon och kalven bara gå tillsammans under det första dygnet. Istället borde man ha tänkt motvalls och förlängt tiden. Rejält.

KRAVs regler är en kompromiss mellan å ena sidan omsorg om djur, miljö och människor och å andra sidan produktion och pengar. Jag har svårt att se att det skulle kunna vara på något annat sätt, för även den mest inbitne idealist inser att det spelar ingen roll hur hög etisk svansföring man har, om ingen vill betala för den. Den här kompromissen har också genom åren visat sig nyttig och gjort att det ekologiska lantbruket i Sverige inte har svävat ut helt i det blå och låst in sig i hälsokosthyllan. Tvärtom har det handlat om vanlig mat för vanliga människor från vanliga bönder, fast med ekologiska förtecken. Det har varit en framgångsmodell.

Men på senare tid verkar det som att det är pengarna och de stora volymerna som alltid vinner i kompromissen.

Ett sådant exempel är just ändringen av regeln om hur länge kon ska ha sin kalv hos sig. Tidigare har man sagt ”råmjölksperioden”, dvs den tid som kon producerar råmjölk efter kalvningen, vilket i praktiken inneburit cirka 3-4 dagar. Nu har en blivit nerdragen till ett dygn. Anledningen är att efter ett dygn etableras banden mellan kon och kalven och det kan bli en smärtsam separation, både för kon och kalven men också för bonden som tycker det är plågsamt att höra på råmandet. En del bönder har löst detta smidigt, men många har klagat och därför kortas nu tiden.

Jag tror inte att tre-fyra dagar är det mest optimala, men det man kan fråga sig är – varför tänker ingen åt andra hållet? Varför höjs inga röster om att i stället förlänga tiden till ett par veckor eller till och med månader? För det vi vet är att kon och kalven mår bra av att gå tillsammans. Kalvens immunförsvar blir bättre och dessutom lär den sig saker av kon som den har nytta av senare i livet. Kon återhämtar sig snabbare, kommer igång med mjölkningen och får bättre juverhälsa. Bland annat. Professor Bo Algers, en av landets främsta expert på djurvälfärd, har i flera sammanhang propagerat för att kon och kalven ska gå betydligt längre tid tillsammans än tre-fyra dagar, både för djurvälfärden och djurhälsan.

Självklart förlorar man mjölk, men enligt KRAV-reglerna ska kalven ändå dricka komjölk under sina första tolv veckor. Kanske diar kalven lite mera om den får fri tillgång, men framför allt handlar det nog om ett extra arbete för bonden att hantera ko tillsammans med kalv eftersom vare sig stallar eller mjölkproduktionen är anpassade för detta. Å andra sidan borde en förbättrad hälsa hos både ko och kalv och en bättre tillväxt hos kalven också vara värt något.

Det är en sak att de stora etablerade mejerierna inte mäktar med att vara radikala och utveckla ekomjölkens mervärden, men någon där ute i Mjölksverige borde väl vara intresserad av att tänka motvalls?