Close
Enter your
text here

djurvälfärd

Lögn, förbannad lögn och statistik
 Lögn, förbannad lögn och statistik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Svensk Fågel basunerar ut att slaktkycklingarnas ben har blivit så bra att ”80 procent av djuren har inga problem alls”. Problemet är bara att det inte stämmer. Det är endast 2 procent av slaktkycklingarna som går normalt. Det visar organisationens egen studie.

Att slaktkycklingarna växer så snabbt att deras ben inte bär dem, är en gammal nyhet. I senaste numret av Land Lantbruk skriver man om en studie av slaktkycklingarnas benhälsa som forskarna på Rise har gjort åt uppfödarföreningen, Svensk Fågel. Forskarna har besökt 40 procent av kycklingstallarna och i varje stall studerat hur cirka 150 djur rörde sig. Kycklingarna var nästan färdigväxta och skulle slaktas inom fem dagar.

 Resultatet är mycket bra, i alla fall om man får tro Svensk Fågel:

  • 80 procent av djuren har inga problem alls och det är bra. Det talar emot de argument man hör om att kycklingarna växer så snabbt att de inte kan gå, säger Anna Silvera, hållbarhetsstrateg med fokus på djurvälfärd på Svensk Fågel till tidningen.

Men tittar man på undersökningen ser man att det endast är 2 procent av de studerade djuren som ”går normalt och har ingen synbar avvikelse i benställningen”.  När forskarna på Rise har bedömt hur fåglarna rör sig, har de utgått från en 6-gradig skala över rörelsemönster, den sk gait score skalan.

Tabellen är hämtad ur Land Lantbruk som i sin tur har Svensk Fågel och Rise som källa:

NivåBeteendeAndel av fåglarna
0Kycklingen går normalt2%
1Kycklingen har en mindre avvikelse i rörelsemönster men den är svår att precisera.23%
2Kycklingen har en tydlig rörelsestörning som dock inte hindrar den från att ta sig fram.55%
3Kycklingen har en tydlig rörelsestörning vilken påverkar dess möjligheter att röra sig18%
4Kycklingen har en allvarlig rörelsestörning. Den kan fortfarande gå men endast med svårighet och endast då den drivs på eller är starkt motiverad. Annars sätter den sig ner så fort den har möjlighet.1%
5Kycklingen kan inte gå. Även om den kan stå upp kan den enbart gå med hjälp av stöd från vingarna eller genom att hasa sig fram.1%

Här ser man att det endast är 2 procent som går normalt. Alla andra har olika typer av störningar, från mildare till så allvarliga att fåglarna har svårt att röra sig (nivå 3-5) eller inte alls kan gå (nivå 5).  I de här grupperna hittar vi  22 procent av slaktkycklingarna. Fler än var femte kyckling har alltså svåra problem att röra sig och gå.

 Men de resterande 78 procenten då, den siffra som Svensk Fågel avrundar och använder sig av när man säger att de flesta kycklingarna inte har några problem, innebär de också att djuren rör sig helt normalt? Nej av tabellen kan man ju se att det inte är så. Förutom nivå 0 så har alla nivåer olika rörelsestörningar. De flesta kycklingar, 55 procent, hamnar på nivå ”tydlig rörelsestörning som dock inte hindrar den från att ta sig fram.”

Både Svensk Fågel och Rise drar slutsatsen att klasserna 1-2 innebär att kycklingarna ”rör sig utan anmärkningar”, vilket inte stämmer enligt hur man har klassat kycklingarna. Svensk Fågel vill till och med gå så långt att man vill tona ner problemen som kycklingarna har på nivå 3. Anna Silvera kommenterar nivå 3-fåglarnas svårighet att röra sig i Svensk Fågels Matfågelrapport 2024 på följande sätt:

-Vi vet inte vad det innebär, om det mer handlar om att vi alla rör oss olika eller om det finns några underliggande faktorer här.

Det mest anmärkningsvärda är att forskarna på Rise legitimerar Svenskt Fågels budskap om att de flesta fåglar inte har något problem. Så här säger Peetz Nielsen, senior forskare på RISE och ansvarig för studien, i Svensk Fågels Matfågelrapport 2024.

”Vi kan konstatera att väldigt få av kycklingarna har grava rörelsestörningar och att majoriteten rör sig utan anmärkning. De som bedöms som treor är svårare att bedöma och här krävs ytterligare studier. Vi har inte tittat på kön, kan det kanske vara så att tupparna som har mer muskler rör sig annorlunda.”

Tittar man på annan forskning så finns det rätt många studier som inte försöker dribbla med korten på samma sätt som Svensk Fågel och Rise gör. I stället slår man fast att fåglar som klassas som nivå 3 inte bara har problem att röra sig, de har också ont. Det finns studier som visar att om man ger kycklingar i nivå 3 smärtstillande, så får de lättare att röra sig när smärtan försvinner.

En annan studie som är värd att nämna väljer att studera fåglar i nivå 2, eftersom de inte brukar anses lida av lika stora problem. När man jämförde nivå 2 med de två lägre nivåerna såg man att nivå-2-kycklingarna rörde sig betydligt sämre. Däremot kunde man inte slå fast ifall de också led av smärta.

Visserligen är det svårt med procenträkning men just skillnaden mellan 80 och 2 procent borde vara rätt tydlig. Även för Svensk Fågel och Rise.

Kornas bete – och vad det egentligen handlar om
 Kornas bete – och vad det egentligen handlar om 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det borde inte vara någon stor fråga, detta om kor ska få gå ut på sommaren och göra det som de är gjorda för – äta gräs. Det säger kanske snarare något om vilken märklig tid vi lever i. Förra veckans utredning om att ändra djurskyddslagen så att mjölkproducenter som har kor i lösdriftsstallar inte ska behöva släppa ut djuren på bete, har satt ny fart på den infekterade diskussionen. Det cirkulerar en rad olika påståenden och inte så få dimridåer. Det kan vara på sin plats att reda ut vad det handlar om.

Men först, låt oss prata om vad det inte handlar om:

Till att börja med så handlar det inte om hur korna mår eller inte mår. Det handlar heller inte om att de ska kunna få ”välja”, som det så bedrägligt heter, om de vill vara ute eller inne. Det är ingen omsorg om korna som gör att vissa mjölkproducenter propagerar för att djuren har det bättre inomhus där de slipper värmen, kylan, regnet, myggen, fästingarna, ja allt det där som är utomhus.

Det har heller inget att göra med att det med lagens avskaffande skulle bli lättare att införa ett stöd till de lantbrukare som har sina kor på bete. Visserligen är sant att EU förbjuder nationella stöd om det redan är ett lagkrav, men det är inte detsamma som att det är omöjligt att införa ett sådant stöd. Det är mera en fråga om hur ett sådant stöd utformas, en ren teknikalitet och om viljan fanns, skulle säkert några av departementets tjänstemän, med handräckning från LRF, kunna åstadkomma en sådan konstruktion. Man lyckades ju alldeles utmärkt dribbla bort korten när det gällde EUs omfördelning av jordbruksstöden till mindre gårdar, med syfte att bromsa strukturutvecklingen, trots att man fick bassning från EU. Att stöd som stimulerar till att fler nötkreatur, inte minst tjurarna, kommer ut och ägnar sig åt naturvård i markerna, skulle vara bra för lantbrukarna, landskapet, den biologiska mångfalden och inte minst för korna själva. Det skulle dessutom passa utmärkt ihop med EUs naturrestaureringslag där just fler gräsmarker är ett av de viktigaste verktygen. Men nu finns det ingen sådan vilja att åstadkomma ett sådant stöd, annars skulle vi vid det här laget ha hört förslag från lantbrukarnas egna företrädare eller från utredaren.

Slutligen handlar det heller inte om att rädda den svenska mjölkproduktionen, stärka konkurrenskraften. Livsmedelsberedskapen eller öka den biologiska mångfalden, även om detta påstås i utredningen.  Att ta bort beteslagen kommer enbart snabba på strukturrationaliseringen ytterligare eftersom konkurrensen inom Sverige då skulle hårdna ytterligare då de stora gårdarna som stänger inne korna, skulle kunna producera mjölk billigare än de bönder som ägnar sig åt betesdrift. För en sak är säker, betesdrift kostar pengar. Dessa, ofta mindre gårdar, skulle komma att läggas ner ännu snabbare. Gunnar Rundgren utvecklar detta i sin debattartikel i Svenska Dagbladet.

Och nej, det handlar verkligen inte om Astrid Lindgren och att hennes ande skulle vila tung, nästan förlamande över utvecklingen av den svenska mjölkproduktionen. Det där är rent nys.

Nej, vad det hela handlar om är en grupp stora mjölkproducenter som redan i dag har svårt att klara av att ge sina kor ett vettigt bete, dvs att korna ska kunna äta gräs och inte bara ska stå utomhus på en liten plätt och ”lufta sig” lite. Det är dessa bönder som under ett antal år har bedrivit ett intensivt lobbyarbete som nu hörsammats. Och det är detta vi borde diskutera.

Det är inte svårt att förstå argumenten mot beteslagen – det är svårt att bedriva betesdrift med flera hundra kor, för att inte tala om de gårdar som passerat 1000-ko-strecket. Betesmarkerna får inte ligga för långt bort från lagården eftersom korna ska mjölkas ett par gånger om dagen och man kanske inte ens har tillräckligt med betesmark. Det är även utmaning, snudd på omöjligt, att inte betena trampas sönder av alla kor, särskilt om det dessutom kommer regn. Det är alltså inte svårt att förstå kritiken mot beteslagen, det är däremot irriterande att det sveps in i dimridåer som att ”kon ska få välja själv”, ”kon har det bättre inomhus” osv.

Men frågan som borde ställas är om det verkligen är vettigt att ha så här stora gårdar där man inte klarar av att låta korna få göra det som är själva essensen av att vara en ko  – nämligen att beta gräs? Som därmed tappar sitt ekologiska sammanhang, en stor del av sin koppling till platsen, till landskapet och istället påminner allt mer om kycklingproduktion. Och är det klokt att bygga upp en mjölkproduktion som bygger på ett antal få, mycket stora gårdar? Hur sårbart är inte ett sådant system och hur illa rimmar inte det med en livsmedelsberedskap värd namnet?

Vem är det egentligen som vill ha mjölkfabriker?

Vetenskapswashing
 Vetenskapswashing 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jorden är rund och inte platt, månen är inte gjord av en ost och kor mår bättre av att få gå ut och beta än att vara instängda i ett stall. Vissa saker borde vara så självklara att det inte skulle behövas vetenskapliga studier för att bekräfta dem. Men tyvärr är det inte så.

Efter tre försök har äntligen företaget Växa, som bland annat jobbar med rådgivning mot kobönder, fått godkänt för sitt forskningsprojekt – att undersöka om kor kan vara instängda året runt utan att deras välfärd och hälsa blir sämre. ”Eller mår de rent av bättre?” undrar Peter Kofoed, chef för LRF Mjölk som ser fram emot ”vetenskapliga fakta” och ”inte bara vad olika personer tycker i frågan”, i en artikel i senaste numret av Land Lantbruk.

Med tanke på hur ekonomiskt pressade många mjölkbönder är, borde man rasa mot sin bransch som slänger pengar på den här typen av pseudoveteskap. Bara den som aldrig har sett kor ute på bete kan få för sig att det skulle bara bättre för kossan att vara instängd inomhus. Men detta handlar förstås inte om kornas välmående utan att se om det går att ta ytterligare ett steg i industrialiseringen av kossan, precis som man gjort i länder som Danmark, Nederländerna, Ryssland och USA. Svaret på den frågan är förstås ja. Det går att stänga in kor hela livet och de kommer ändå att mjölka mycket (vilket den parameter som väger tyngst i det här sammanhanget.) Men om man ställer frågan ifall man då tar bort ett av kossans mest grundläggande behov, nämligen att själv få gå ut och välja vilken mat hon vill äta, då är svaret också ja.

Därför passar det bra att dela ett utdrag ur vår bok Kornas planet, dels som film, dels som en lite längre text ur boken. Vill man läsa hela boken, kan man köpa den via bokhandeln.

Vart tionde år halveras antalet mjölkbönder i Sverige. Så har det sett ut länge och det finns inget som tyder på att detta kommer att förändras, såvida inte politiken förändras radikalt. Inom mejeriindustrin har det länge hetat att kunde man bara kapa bort »svansen« av olönsamma företag så skulle de flesta av branschens problem försvinna. Man har satsat på rådgivning för att lyfta den här gruppen, alternativt »låta utvecklingen ha sin gång«, det vill säga att de till slut tvingas att lägga ner av ekonomiska skäl. Vad mjölkbranschens strateger har glömt bort är att det ständigt växer ut nya »svansar«, eftersom konkurrensen och prispressen fortsätter att verka.
Många inom lantbruket hävdar att det inte finns någon konflikt mellan lönsamhet och andra värden som djurvälfärd, matkvalitet och miljö. Visst finns det en hel del exempel på att de går hand i hand, men det finns också gott om exempel på motsatsen, som till exempel den alarmerande förlusten av biologisk mångfald som är en direkt följd av specialisering och strukturrationalisering eller den snabbt minskade genetiska mångfalden i de viktiga lantbruksgrödorna och djurslagen. För att inte tala om miljöeffekterna av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. Det vore givetvis helt sensationellt om betonandet av lönsamhet och vinst på något magiskt sätt gjorde att alla andra värden och mål automatiskt också maximerades. Det vore ungefär lika sannolikt som att om du bara prioriterar din karriär och inkomst så får du bra kondition, ett fantastiskt kärleksliv, snälla barn och blir skitsnygg av bara farten.

Många av de bönder som anses vara ineffektiva är heller inte okunniga eller mindre duktiga. Deras sätt att sköta gården kan bero på att de prioriterar andra värden än lönsamhet. Det finns till och med en vetenskaplig analys i ämnet, Rationellt slöseri? – att förstå ineffektivitet i svenska mjölkföretag, gjord av forskningsinstitutet AgriFood. Där frågar man sig om den ekonomiska ineffektiviteten kan bero på att jordbrukarna har andra mål för sin verksamhet. När man studerade drygt 400 mjölkföretag såg man att det fanns ett samband mellan en högre djurvälfärd och lägre effektivitet och vice versa. En slutsats från analysen var att sett i ljuset av andra mål än lönsamhet kan böndernas agerande mycket väl vara rationellt
även om det är ineffektivt ur ett ekonomiskt perspektiv. »Ett alltför ensidigt fokus på vinst och teknisk effektivitet kan vara negativt om mjölkföretagaren har komplexa prioriteringar.«
Komplexa prioriteringar, det är precis så som många lantbrukare beskriver sin vardag och särskilt tydligt blir det när djur är inblandade.

Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2.
 Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2. 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Ät 120 kilo kött och rädda klimatet!” Den löpsedeln är det förmodligen bara en tidsfråga innan den dyker upp hos en pressbyrå nära dig. För en gång är det inte något som kvällstidningarna har totat ihop själva, utan det hela bygger på en vetenskaplig rapport. Personligen anser jag att detta visar hur galet det blir om man bara fokuserar på en liten del av matens miljöpåverkan, klimatet.

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle återkomma med något om Chalmersforskarnas senaste studie. Studien går ut på att visa hur EUs klimatmål kan nås genom att kombinera olika typer av kost med diverse tekniska förbättringar och påminner i stort om forskarnas tidigare resonemang. Jag tänker därför inte diskutera detta alltför ingående.

Några saker kan dock vara på sin plats att nämna och jag gör det framför allt för att visa hur, i mitt tycke, märkligt det kan bli om man bara tittar på ett problem i taget, i det här fallet klimatet.

Rapporten kommer fram till att jordbruket kan halvera sin klimatpåverkan genom en rad olika tekniska lösningar, men att detta inte räcker, det måste också till radikala förändringar av vår kost. Den tekniska utvecklingen berör flera områden, allt från effektivare utfodring, snabbare tillväxt av djuren, gödselhantering till teknik som ännu befinner sig på forskningsstadiet och kanske aldrig blir verklighet. Och därmed finns det anledning att vara skeptisk till om den tekniska utvecklingspotentialen verkligen är så stor som påstås. Till och med Greppa Näringen, som är mycket positiva till rapporten, därför att den pushar för jordbrukets potential att minska sina utsläpp med ny teknik, flaggar för att försök med nitrifikationsinhibitorer för att minska utsläppen av lustgas från marken inte är helt okomplicerade. För övrigt så verkar också Greppa Näringen gilla ett av rapportens budskap att ju mer åtgärder som sker på gården, desto mindre behöver konsumenten involveras.

Tittar vi på kosten så blir det uppenbart att den måste förändras, i alla fall om man räknar som David Bryngelsson och hans kollegor gör. De utgår nämligen från att konsumtionen av kött ökar med 46 procent procent fram till 2050, vilket är en helt osannolik siffra. I Sverige hade vi visserligen en mycket kraftig ökning mellan 1990-2010 på cirka 50 procent. Denna ökning var exceptionell och berodde till mycket stor del på EU-inträdet då det plötsligt kom in billigt kött. Tittar man i stället på ökningen av köttkonsumtionen i EU-27 så ökade den under 1995 till 2009 med bara tre procent. Att utgå från en 46-procentig framtida ökning måste anses som mycket tvivelaktigt. Men det är självklart en användbar räkneövning om man vill få upp en katastrofkänsla.

Vilken kost är det då som klarar klimatmålet? Ja till att börja med så är förutom vegankosten så är det, lite förvånande ”climate carnivore” – en köttfrossardiet på hela 120 kilo kött och nästan 50 procent mer kött än vad vi äter i dag, som klarar klimatmålet. I köttfrossardieten är nötköttet borta och i stället handlar det främst om kyckling, men också gris, ägg och fisk. Här finns heller inga mejeriproidukter utan i stället dricker man stora mängder sojamjölk, hela 97 kilo. Vegandieten innehåller förstås inga animalier. I stället får veganen sitt protein från främst baljväxter, nötter, frön och sojamjölk och det rör sig om mycket stora mängder. I dag äter vi i snitt 4,4 kg baljväxter, vilket veganen får tiodubbla. Ett vanligt missförstånd är att en mer klimatvänlig diet handlar om att byta kött mot grönsaker, men vad det framför allt är frågan om är baljväxter. Det blir extra tydligt här då vegandieten innebär att man äter mindre grönsaker, 124 kilo i stället för 143 kilo som vi äter nu och som även gäller för köttfrossardieten. Nötter och frön ökar också mycket kraftigt för veganen, från 2,6 kg till hela 16 kilo! Och veganen dricker också lika mycket sojamjölk som köttfrossaren. Båda två måste också sätta i sig fem kilo mera vegetabilisk olja ( idag äter vi 13 kilo) för att få i sig tillräckligt mycket fett.

Det finns i princip inget resonemang om varifrån det vegetabiliska proteinet (baljväxterna) eller oljan ska komma. Ska det odlas i Sverige eller ska det importeras? Forskaren Elin Röös som är den i Sverige som hittills har försökt studera vad en mer vegetabilisk kost skulle innebära för jordbruket, hennes beräkningar visar att en ökad konsumtion av baljväxter skulle innebära tio procent av åkerarealen. Chalmersrapportens 45 kilo ligger ytterligare en bra bit över det. I dag odlas det baljväxter för mänsklig konsumtion på mindre än en promille av åkermarken. Att skala upp till dessa volymer kommer inte bli enkelt.

Även andra stora frågor viftas lättvindigt undan. En sådan är konflikten mellan klimatet och djurvälfärden. Gris och kyckling ger låga utsläpp av växthusgaser eftersom de växer snabbt och inte producerar metan, men å andra sidan vet vi att dessa djurfabriker, som det för det mesta är frågan om, innebär torftiga miljöer som gör djuren sjuka. David Bryngelsson och hans kollegor nämner konflikten, men nöjer sig med att konstatera att det går att förbättra djurvälfärden och att detta inte behöver stå i konflikt med minskade växthusgasutsläpp.

En annan sak som man tar lätt på är den biologiska mångfalden, kopplat till betande djur och hagmarker. Jo visst finns det vissa arter som gynnas av gräsmarkerna, men det finns även andra som inte gör det, lyder ett resonemang. Och vill man ändå gynna detta, så kan man ge riktade bidrag. Man för också ett resonemang om att minskad nötköttskonsumtion skulle innebära mindre avskogning i Latinamerika och alltså stärka biodiversiteten där. Men hur detta skulle hjälpa den biologiska mångfalden i Europa, framgår inte.

Det finns mycket mer att säga om denna rapport, men låt oss inte spilla mer tid på den. Låt oss i stället ägna oss åt en forskare som inte väjer för konflikterna när det gäller matens miljöproblem, forskaren Tara Garnett. Hon är en av de absolut mest intressanta på området. Mer om henne i nästa blogg.

 

 

 

Stärka mervärden och tänka motvalls
 Stärka mervärden och tänka motvalls 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Kalven som får dia kon. Det är en bild som går direkt in i hjärtat och som borde få varje reklambyrå som ska marknadsföra ekologisk mjölk att drömma våta drömmar. Men samtidigt som försäljningen av den ekologiska mjölken sjunker , har KRAV nu bestämt sig för att vattna ur detta argument. Från nästa år får KRAV-kon och kalven bara gå tillsammans under det första dygnet. Istället borde man ha tänkt motvalls och förlängt tiden. Rejält.

KRAVs regler är en kompromiss mellan å ena sidan omsorg om djur, miljö och människor och å andra sidan produktion och pengar. Jag har svårt att se att det skulle kunna vara på något annat sätt, för även den mest inbitne idealist inser att det spelar ingen roll hur hög etisk svansföring man har, om ingen vill betala för den. Den här kompromissen har också genom åren visat sig nyttig och gjort att det ekologiska lantbruket i Sverige inte har svävat ut helt i det blå och låst in sig i hälsokosthyllan. Tvärtom har det handlat om vanlig mat för vanliga människor från vanliga bönder, fast med ekologiska förtecken. Det har varit en framgångsmodell.

Men på senare tid verkar det som att det är pengarna och de stora volymerna som alltid vinner i kompromissen.

Ett sådant exempel är just ändringen av regeln om hur länge kon ska ha sin kalv hos sig. Tidigare har man sagt ”råmjölksperioden”, dvs den tid som kon producerar råmjölk efter kalvningen, vilket i praktiken inneburit cirka 3-4 dagar. Nu har en blivit nerdragen till ett dygn. Anledningen är att efter ett dygn etableras banden mellan kon och kalven och det kan bli en smärtsam separation, både för kon och kalven men också för bonden som tycker det är plågsamt att höra på råmandet. En del bönder har löst detta smidigt, men många har klagat och därför kortas nu tiden.

Jag tror inte att tre-fyra dagar är det mest optimala, men det man kan fråga sig är – varför tänker ingen åt andra hållet? Varför höjs inga röster om att i stället förlänga tiden till ett par veckor eller till och med månader? För det vi vet är att kon och kalven mår bra av att gå tillsammans. Kalvens immunförsvar blir bättre och dessutom lär den sig saker av kon som den har nytta av senare i livet. Kon återhämtar sig snabbare, kommer igång med mjölkningen och får bättre juverhälsa. Bland annat. Professor Bo Algers, en av landets främsta expert på djurvälfärd, har i flera sammanhang propagerat för att kon och kalven ska gå betydligt längre tid tillsammans än tre-fyra dagar, både för djurvälfärden och djurhälsan.

Självklart förlorar man mjölk, men enligt KRAV-reglerna ska kalven ändå dricka komjölk under sina första tolv veckor. Kanske diar kalven lite mera om den får fri tillgång, men framför allt handlar det nog om ett extra arbete för bonden att hantera ko tillsammans med kalv eftersom vare sig stallar eller mjölkproduktionen är anpassade för detta. Å andra sidan borde en förbättrad hälsa hos både ko och kalv och en bättre tillväxt hos kalven också vara värt något.

Det är en sak att de stora etablerade mejerierna inte mäktar med att vara radikala och utveckla ekomjölkens mervärden, men någon där ute i Mjölksverige borde väl vara intresserad av att tänka motvalls?