Close
Enter your
text here

ekologiskt

Industrijordbruk, Bullerbyn och skenbara naturlagar
 Industrijordbruk, Bullerbyn och skenbara naturlagar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ska vi gå tillbaka hundra år i tiden? Och vad menas egentligen med industrijordbruk? Och kommer några konsumenter att vara beredda att betala för den betydligt dyrare maten om jordbruket blir mer hållbart? Det är några av reflektionerna på den kulturartikel i Aftonbladet som jag, Tobias Nilsson och Gunnar Rundgren skrev för någon vecka sedan.

Till att börja med vill jag tacka för alla reaktioner. Många har varit positiva, några har med ryggmärgsreflex dragit svältkortet och andra har varit kritiska men haft relevanta frågor och reflektioner. Det är till dem jag skriver nu.

Varför Bullerbyn som tema? Alla matproducenter som på olika sätt försöker jobba på något annat sätt än enligt den breda motorvägen, möts ofta av påståenden som att de är naiva bakåtsträvare och att deras brukande enbart leder till svält. Det spelar ingen roll om det handlar om stora, specialiserade ekologiska gårdar eller småskuttar som vi på Sunnansjö, vi är alla ändå ett resultat av romantiska ”Bullerbydrömmar”. Detta var också temat för sommarens traditionella ekokritiska debattartikel hos DN. För en gångs skull bestämde vi oss för att ta Bullerby-anklagelsen på allvar. Hur såg jordbruket ut då för 100 år sedan? Var det så fruktansvärt? Led alla av svält och undernäring? Vi visste ju att detta inte var en sann bild men att det är vanlig retorik att lyfta fram det som var ”förr” som något fruktansvärt för att kunna försvara det som pågår nu. Därmed inte sagt att vi tycker att man ska ”backa tillbaka” hundra år i tid eller att vi ens tycker att Lantbrukssverige 1926 var ett paradis, absolut inte. Men det var inte det mörker som det ofta påstås som och det hade många fördelar som det finns anledning inspireras av, inte minst när det gäller en levande landsbygd och ett hållbart lantbruk.

Men vi ville också prata om den kultur som Bullerbytidens lantbruk innebär och framför allt, vilken kultur vi får om vi fortsätter utveckla industrijordbruket. Vi menar nämligen att den kulturen är förödande, inte bara för jordbruket, lantbrukarna, maten och landskapet, utan för hela samhället.

Därmed kom vi in på industrijordbruket och det är ett känsligt begrepp. Många bönder värjer sig mot detta och flera efterlyste en exakt definition av industrijordbruk. Inom lantbruket svänger man sig med rätt många begrepp som aldrig definieras, som ”lönsamhet” (vilken lön, hur många procent avkastning på kapitalet pratar vi då egentligen om?), ”familjejordbruk”, ”konkurrenskraft” eller ”konkurrera på lika villkor”. Så, vad menar jag då med industrilantbruk? Jo, ett lantbruk som allt mindre utgår från platsens resurser och har kopplat bort sig från sitt lokala kretslopp. I stället är köps en rad olika produkter och tjänster in för att lantbruket ska kunna bedrivas. Det handlar om utsäde, avelsmaterial, gödning, bekämpningsmedel, rådgivning, personal, foder, drivmedel, energi, teknik och maskiner med mera, och mycket av detta kommer inte ens från närområdet eller ens Sverige. Lantbruken liknar därmed allt mer andra industrier där man köper in olika komponenter från underleverantörer för att sedan kunna producera sina varor, i det här fallet mjölk, vete, ägg, kyckling, kött eller vad det nu är frågan om.  

Det här förhållandet gör att lantbruket är oerhört sårbart vid en större kris, särskilt produktionen av kyckling, ägg, gris och stora delar av mjölken, där man inte kommer att klara av att hålla igång produktionen, utan får koncentrera sig på att hålla liv i avelsdjur för att kunna öka produktionen igen när krisen är över. Även spannmålsproduktionen kommer att få stora problem, inte minst för att det finns så få kvarnar i landet.  Men allt detta är inte bara ett problem om det sker någon större störning, det är ett problem varje dag, eftersom detta är en resurskrävande och ohållbar matproduktion.

Industrialiseringen innebär också specialisering i antingen växtodling (vete) eller ett djurslag. Inom djurslagen förekommer också specialisering under en viss levnadstid – man föder upp bara smågrisar eller bara slaktsvin, bara mjölkkor eller bara kalvar från mjölkkorna som föds upp till tjurar för slakt och så vidare. Industrialiseringen driver också storlek. Gårdarna, åkrarna, antalet djur – allt blir större eftersom det finns en komparativ fördel i detta. Stora volymer gäller även i den övriga kedjan. Kan du skicka ett ”helt lass” med grisar eller kor på slakt, så får du ett bättre pris från slakteriet. Därmed inte sagt att alla större gårdar ska klassas som industrier. Det finns exempel på stora gårdar som medvetet försöker ha en mångsidig verksamhet och som strävar efter att utveckla sin hållbarhet, men de får lite grann kämpa mot sin egen inneboende storlekslogik.

Det här innebär att en stor del den svenska maten produceras av industrijordbruket, där kyckling, värphöns och slaktsvin är mest industrialiserade, medan nötkött, med undantag för uppfödningen av tjurar på stall, och lamm är minst industrialiserade. Mjölken har på rätt kort tid blivit allt mer industrialiserat. Industrialiseringen gäller även för många ekologiska gårdar, även om många av KRAV-reglerna samtidigt innebär en viss broms i den utvecklingen.

Markus Hoffman, hållbarhetsansvarig på LRF, skrev ett mycket intressant blogginlägg där han faktiskt gav oss rätt, jordbruket har blivit industrialiserat och precis som Gunnar Rundgren och jag brukar både skriva och hålla föredrag om, så har det under 80 år varit en uttalat politiskt idé. Jordbruket ska producera så billig mat som möjligt. Det gällde då och det gäller även nu inom EU. Markus Hoffman menar att det därför är historielöst att säga att det är bönderna som har gjort fel. Det har vi aldrig påstått. Politiken har ett stort ansvar och man får nog säga att böndernas organisationer och företag också har ett rätt stort ansvar för utvecklingen eftersom man så helhjärtat har ställt upp på industrijordbrukets sida. Ständigt lyfter man volymproduktionen och sällan några andra kvalitéer. Och jag kan nog tycka att även lantbrukaren har ett visst ansvar. Åtminstone att någon gång, lyfta blicken, titta framåt och fundera över vilken framtid man är på väg mot.

Utvecklingen inom dagens lantbruk och livsmedelsproduktion beskrivs ofta som oundviklig, även av många av dem som vill se en annan utveckling. Det är hopplöst och omöjligt att tänka sig något annat. Markus Hoffman skriver att strukturrationaliseringen nästan verkar vara en naturlag. Men det är självklart inte så. Dagens politik kan förändras. Lantbruket och matproduktionen kan förändras.  Ett mer hållbart lantbruk kommer innebära att maten blir betydligt dyrare, att en mindre andel kan läggas på annan konsumtion, men kanske framför allt den stora stötestenen – att inte så stor andel av hushållens intäkter kan läggas på boende som idag. Förenklat kan man säga att kostnaderna för mat och boende storleksmässigt har bytt plats under de senaste 50-60 åren och detta har förstärkts med ränteavdrag, ROT och RUT.

Precis som dagens lantbruk uppstod genom en stor förändring av samhället, kommer samma sak att krävas för att forma ett annat och bättre lantbruk. Det kommer inte vara enkelt och inte gå i en handvändning, men det är svårt att tänka sig ett viktigare och mer stimulerande arbete för att forma en bättre värld att leva i.

Uppåt för eko. Kanske
 Uppåt för eko. Kanske 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag lovade att återkomma med en tredje text om utvecklingen inom eko och varför jag tror att det finns en del tecken som tyder på att det kan komma att vända uppåt. Alltför mycket annat skrivande har dock kommit i vägen. Men när en av mina bästa kompisar på Västkusten beklagade sig över att det knappt går att köpa några ekologiska grönsaker längre, insåg jag att det var dags.

Jag störde mig rätt rejält på Bjäre Fågels reklam ”Ekologisk kyckling? Nej tack”. Där framställdes de egna fåglar som mer ”ekologiskt hållbara” än ekokycklingen. Reklamen lyfte fram att de konventionella Bjärefåglarna inte får fiskmjöl i sitt foder, vilket ekokycklingarna får. Däremot nämnde man inte att anledningen till denna skillnad är att de egna fåglarna får syntetiska aminosyror, vilket inte är tillåtet inom ekologisk produktion eftersom man vill begränsa mängden tillsatser. Det andra argumentet handlade om att Bjärefåglarna inte behöver gå ute i det ”svenska, oberäkneliga klimatet”, något som vi känner igen från den grupp mjölkbönder som vill sätta stopp för kornas sommarbete. Alla som har kor, höns och kycklingar vet hur oerhört viktigt utevistelse är för djuren, särskilt om de har tillgång till ett ordentligt bete.

Sen tänker jag ett varv till och inser att reklamen bara är ytterligare ett tecken på att det under 2026 kommer att vända uppåt för eko. För om det ännu en gång är intressant för ett företag att racka ner på det ekologiska och framställa sig som bättre, tyder det på att det finns pengar att tjäna.

Marknaden visar också på detta. Under året har det konventionella mjölkpriset till bönderna sänkts gång på gång, medan priset på ekomjölk har legat fast. Nu är skillnaden drygt 2 kronor och det är mycket i de här sammanhangen. Trots en hög skörd har inte heller den ekologiska spannmålen sett samma kraftiga prisdipp som den konventionella spannmålen. Efterfrågan är med andra ord högre än tillgången på eko.

Det finns även andra trender som lutar åt ekot.

  • Energin. Oavsett vilket energislag som det satsas på framöver, så kommer den att bli dyrare. Det här driver upp priserna i livsmedelskedjan på allt från konstgödsel till transporter. Redan nästa år blir konstgödseln dyrare, dels på grund av EU:s nya koldioxidtull, dels på grund av ökad begränsning i importen av rysk naturgas och konstgödsel. Det kommer att bli ekonomiskt intressant för bönderna att jobba med gröngödsling, varierade växtföljder, stallgödsel osv, allt det där som ekobönderna redan gör.
  • Beredskap. Ökar intresset för matproduktion som i större utsträckning bygger på lokala resurser, vilket är huvudtanken inom eko.
  • Ultraprocessad mat. Kommer sannolikt vara en fortsatt het fråga även under nästa år och även där ligger eko bra till, inte minst för att man är restriktiv när det gäller livsmedelstillsatser, något som det finns gott om i den ultraprocessade maten.
  • Kemikalierna. Den ökade medvetenheten kring PFAS-kemikalierna kan sannolikt leda till en större diskussion om kemikalieanvändningen inom jordbruket och då inte enbart om PFAS, som används i många bekämpningsmedel.
  • Sverige borde påverkas av att ekomarknaden växer i andra länder som Norge, Danmark, Tyskland, Storbritannien och Frankrike.

Samtidigt ska man vara medveten om att förändringen inte kommer att ske i en handvändning. Försäljningen i handeln fortsatte att minska, visserligen bara med 0,2 procent mellan 2024 och 2025, men ändå. Alla som försöker köpa ekomat i butik, märker tydligt det minskade sortimentet. I vissa delar av landet och i vissa butiker har sortimentet krympt ihop kraftigt.  

Samtidigt är jag övertygad om att butikskedjorna inte kan fortsätta att visa fortsatt ointresse för allt annat än pris och volym. Beroende på vilka av de mer långsiktiga trenderna som jag nämnde tidigare i texten som slår igenom först, kommer handeln tvingas att reagera på detta.

Ett annat orosmoln är givetvis också politiken. Det finns idag inget politiskt intresse att förändra lantbruket eller matproduktionen. Den första versionen av Livsmedelsstrategin (vår matpolitik) skrevs under av alla partier utom sd. Den uppdaterade versionen, som i princip inte skiljer sig från den förra, har även det partiets stöd. Ökad produktion av billig mat och fortsatt strukturutveckling som ger färre och större gårdar, är fortfarande den politiska linje som gäller i grunden.

Kommer ett valår att ändra på detta? Bara om vi ser ett ökat intresse eller en oro för energipriserna, kemikalierna, det sårbara matsystemet, livsmedelsberedskapen eller matkvalitén.

Kan vi sluta nudga och börja jobba nu?
 Kan vi sluta nudga och börja jobba nu? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Eko i bakvattnet. Del 2. Nudging, att försöka puffa människor mentalt i ”rätt riktning”, har varit populärt när det gäller att förändra matsystemet, men ska det ske någon verklig förändring, krävs det betydligt mer än så.

Kampanjen var genial – ”Du behöver bara flytta handen en halvmeter i mjölkdisken”. Så enkelt skulle det vara att börja handla ekologiskt, i det här fallet, ekologisk mjölk. Det var Coop, kanske hette de till och med Konsum på den tiden, som lanserade sin reklamslogan för sisådär 20-25 år sedan. Det var på den tiden som Coop fortfarande ville någonting mera än att bara försöka överleva. Det var på den tiden som man fortfarande hade en miljöchef värd namnet. Mikael Robertsson hette han. Jag tycker han förtjänas att kommas ihåg, särskilt nu när kedjornas hållbarhetschefer mest är en titel.

Men även om det var en smart slogan, så var det inte så enkelt, Det räckte inte med att flytta sin hand. Det är aldrig så enkelt att åstadkomma verklig förändring. Till och med nudging-profeterna kan ha insett detta numera.  Det kommer alltid att krävas mer.

Det blir också tydligt när jag lyssnade besökte Organic Summit i Köpenhamn i slutet av augusti, ett slags ekologiskt ”toppmöte” som samlade 450 personer från många olika länder. Initiativet var en del  av Danmarks arbete som ordförandeland i EU och den stora frågan var, och är,  – hur ska EU infria sitt mål om 25 procent ekologiskt lantbruk till 2030? Målet sattes i samband med att EU lanserade sin politik för att ställa om lantbruket till ett mer hållbart sådant, ”den gröna given”.

För närvarande är bara 12 procent av EUs jordbruksareal ekologisk, man är alltså inte ens halvvägs. Och dessutom går utvecklingen trögt, förutom i Portugal och Grekland där man på senare tid satsat på kraftiga stöd för ekologiskt jordbruk och där man sannolikt kommer att klara 25-procentsgränsen inom kort.

Men i övriga länder går det trögt. Pandemin gav skjuts åt ekologiskt och även alla andra alternativ som REKO-ringar, andelsjordbruk, gårdsbutiker med mera). Förklaring var enkel. Människor var hemma mera, gjorde av med mindre pengar på krogen och resor och lagade istället mer mat själva och valde då bättre och dyrare mat.

Sen blev det business as usual igen, med hämtmat, skräpmat, helfabrikat och ingen tid för att vare sig laga eller äta mat. I Sverige hamnade vi återigen i lågpristräsket när matpriserna steg. Det enda som blev viktigt var priset, strunt samma hur och var maten tillverkades, bara den var billig. Och där verkar vi fortfarande ha bitit oss fast.

Men bakslaget hade kommit redan tidigare. En av de tidigaste signalerna kom just från Coop och gällde KRAV-grisarna. Under 2016, när det var all time high för eko, då ville Coop köpa fler KRAV-grisar, så fort som möjligt. Producentföreningen Jord på trynet lovade 10 000 nya ekologiska grisar inom tre år, en ökning med hela 33 procent. Jord på trynet höll sitt löfte, men då hade Coop och kategorichefen Majsan Pense ändrat sig. Nu var det i stället vego som gällde, inte bara inom Coop utan inom hela livsmedelshandeln som drog ner på sina kampanjer för eko. I dag vet vi hur det ser ut, det är inte bara kampanjerna som minskat, i många butiker har också ekosortimentet minskat påtagligt.

Det är inte bara marknaden som varit njugg, även politiken har vänt ryggen mot eko. Många kommuner har plockat bort sina mål om en viss andel ekologisk mat och nuvarande regering drog 2023 in de öronmärkta medel som tidigare funnits för att främja ekologisk produktion och konsumtion, med motiveringen att det var marknaden som skulle sköta detta. Detta trots att EU fattade sitt beslut 2020, vilket Sverige givetvis också bör uppfylla.

Under konferensen i Köpenhamn blev i alla fall en sak mycket tydlig – ska det EU, och Sverige, kunna uppfylla sina mål så behöver man göra saker radikalt annorlunda mot nu och det behövs resurser, rejält med pengar.

– Idag tjänar inte bönderna på att ställa om till ekologiskt. Vill vi ha fler ekobönder behöver de få mer ekonomiskt stöd, sa Rasmus Prehn, tidigare dansk jordbruksminister och numera vd för ekoorganisationen Økologisk landsforening.

Jan Plagge, ordförande för den internationella ekoorganisationen IFOAM, ville inte bara se mer ekonomiskt stöd utan också stabilare priser på marknaden för bönderna, under en längre tid. Det fick samtalsledaren Connie Hedegaardatt undra om det var frågan om socialism? Jan Plagge undvek att svara direkt på frågan, men sa:

– Vi säger att bönderna är själva hjärtat i omställningen, men samtidigt har de ingen påverkan på priset. Det är orimligt.

Søren Søndergaard, ordförande för Landbrug & Fødevarer, den danska branschorganisationen för lantbruks- och livsmedelsföretag, tyckte inte att man skulle reglera priserna för bönderna utan att de i stället ska organisera sig i kooperation och på det sättet få en större del av pengarna i livsmedelskedjan.

  • Så som mejerirörelsen har gjort i Danmark. Då får bönderna ett större inflytande i värdekedjan, sa han.

Detta var det ingen som hakade på. Det rådde däremot en hyfsad enighet i panelen att vare sig det allmännas ersättningar eller marknadens priser räcker för att stimulera en fortsatt utveckling av ekologiskt. Flera lyfte att man måste börja titta på hela kostnaden för maten, även kostnaderna för miljön, klimatet, människors hälsa och djurmiljö.

  • Och de kostnaderna måste in i den gemensamma jordbrukspolitiken, sa Rasmus Prehn.

Nic Lampkin, lantbruksekonom och forskare på Thünen Institut i Braunschweig sa också att detta inte enbart är en fråga för marknaden att lösa.

  • När populariteten ökar för eko igen, då vill alla led i livsmedelskedjan ha sin del av kakan och då blir det inget kvar till bönderna och det blir för dyrt för konsumenterna, sa han.

Diskussionen om ersättningen till bönderna, oavsett om det är marknaden eller staten/EU som står för fiolerna, är i allra högsta grad giltig för alla bönder, oavsett produktionsinriktning. Vill man ha ett livskraftigt lantbruk i hela Europa, så är det uppenbart att dagens modell, som bygger på att lantbrukarna konkurrerar och slår ut varandra, inte är rätt recept. Det är dock rätt sällan som man hör den här typen av resonemang i diskussioner som rör det konventionella lantbruket.

En annan sak som togs upp och som gäller hela lantbruket, är den ökade komplexiteten, både när det gäller bidragssystemet där lantbrukarna ska välja mellan en rad olika program och insatser för att få olika typer av stöd, och på marknaden där konsumenterna ska fatta en rad olika beslut vid sina matinköp.

  • Vi måste göra livet enklare, både för konsumenterna och bönderna. Vi behöver ha färre och enklare val, sa Jan Plagge.

Ännu mer komplicerat blir det när det gäller ekologiskt. Flera av panelen lyfte upp behovet av mer information om ekomaten gentemot konsumenterna.

  • Vi har idag många konsumenter som inte vet något om eko, som tror att det bara är en bluff, sa Emilio Fidora från bondeorganisationen Copa Cogeca.

Jag skrev i början av denna text att det aldrig är en enskild kampanj, oavsett hur smart den är, som kommer att förändra matsystemet. Därmed inte sagt att kommunikation är oviktigt, tvärtom är det en av alla de delar som behövs. Diskussionen i Köpenhamn var uppfriskande eftersom den så tydligt pekade på just detta, att en större förändring också kräver större resurser men också ett annat tänkande, ett annat system än dagens. Så länge som maten hanteras som en vara som vilken som helst, som främst köps och säljs på en marknad, så kommer ingenting att förändras, vare sig för den ekologiska eller konventionella livsmedelsproduktionen.

Att förändra världen – så enkelt och så svårt
 Att förändra världen – så enkelt och så svårt 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

För några dagar sedan fick REKO-ringen Uppsalas Boländerna pris av kommunen som ”Årets landsbygdsaktör”. I tacktalet dristade jag mig till att bli lite storvulen och sa att alla vi som deltar i REKO-ringen, producenter som konsumenter, ägnar oss åt att förändra världen.  Men det är faktiskt vid närmare eftertanke alldeles sant. Vi i REKO-ringen förändrar världen, vår del av världen.

Ofta när jag håller föredrag om livsmedelssystemet så kommer frågan om vad man ska göra för att förändra saker och ting till det bättre. Jag brukar då säga att man kan jobba på lite olika nivåer, exempelvis som medborgare och ägna sig åt politisk påverkan av olika slag. För många känns det synsättet främmande, man ser sig främst som en konsument. Då brukar jag säga att man ska börja laga sin egen mat, odla – om så bara sina balkonglådor- och handla sin mat direkt från den lokala, allra helst ekologiska matproducenten.  I alla de här exemplen handlar det om att stärka relationen – till maten, producenten och landskapet.

En del av åhörarna brukar då låta antyda att de tycker att det är ”för enkelt” och det är enkelt, samtidigt som det är väldigt svårt.  Vår REKO-ring, där jag har förmånen att få vara med i administratörsgruppen tillsammans med ett antal kloka människor, är ett utmärkt exempel på detta. För att kunna handla på REKO måste du planera dina inköp. Du kan inte rusa iväg till REKO tio minuter innan du ska börja laga mat. Bara det är svårt. Du måste också kunna laga mat därför att det är mycket råvaror som säljs på REKO. Vi är väldigt långt ifrån Urban Deli, om man säger så. Sedan måste du också ta dig till platsen för utlämningen för att hämta de saker du beställt under en halvtimme. Med andra ord, en rätt kort ”öppettid”.  Platsen ligger också lite avigt till.  I vårt fall är det en rätt osexig parkeringsplats som IKEA upplåter (tack IKEA för det!) i ett köpcenter som inte direkt ligger centralt i Uppsala. Och när du väl är på plats så kan du räkna med att de flesta tillfällen när det är utlämning är det mörkt, motvind och gärna regn eller snöglopp.

Med andra ord, REKO-konsumenter är av ett segare virke.

Inte nog med detta, det är inte heller så att maten på REKO är billigare än i affären, vilket man skulle kunna tro eftersom alla mellanhänder är borta. Men saken är den att de producenter som säljer på REKO, är småskaliga och de kan helt enkelt inte konkurrera prismässigt med de stora volymproducenterna som levererar mat till ICA, Coop och Axfood.

Så det är inte för priset skull man handlar på REKO. Det är för att maten är bättre. REKO har inte alls samma gigantiska utbud som de allra största butikerna har, men vi har samtidigt livsmedel som de stora butikskedjorna inte klarar av att sälja därför att det är för små volymer och av kvalitéer som man inte kan hantera.

Grönsakerna är alldeles nyskördade när det är säsong och utbudet är stort. Vi har exempelvis cirka 30 sorters potatis. På köttsidan har vi styckdetaljer från i princip hela djuret och från en mängd olika djur som ko, lamm, får, gris, älg, hjort, rådjur, kyckling och ren. Vi har ekologisk sparris innan butikerna har fått in den första ekosparrisen, men vår sparris är också lokal. Vi har både färskmalet mjöl och nybakat bröd av gamla lantsorter. Vi har ägg i alla färger från en rad olika rashöns, hantverkschark italiensk glass gjord på ekologisk och lokal mjölk, hantverksmässiga lemonader av olika sorters bär, dagsfärsk mjölk från kor som enbart ätit gräs och mycket annat.

Som REKO-värd är det lätt att känna sig stolt över alla de fina matvarorna.

Vi har också något annat som de stora kedjorna aldrig kan åstadkomma, annat än i undantagsfall, en direkt koppling mellan producenter och konsumenter och mellan landskapet och maten. Vår mat är allt annat än anonym och den mat som köps på REKO, formar det uppländska landskapet.

Så enkelt är det. Och så svårt.

I mitt tacktal dristade jag mig också till att uppmana kommunalrådet Erik Pelling att på allvar sätta igång och upphandla lokal, ekologisk mat som man nu har haft som mål under flera år. Ja jag vet att det kommer att vara svårt att börja tänka om, att inte handla allt från ett fåtal grossister utan i stället hitta en lösning där man jobbar med många lokala producenter, inse att det finns säsonger och att det inte går att köpa allt året runt. Det kommer att vara svårt, men när man väl gjort jobbet kommer man säga – så enkelt det var att förändra vår del av världen!

Inte varandras fiender
 Inte varandras fiender 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Nu ställer de minsann om till konventionellt igen!” Det går inte att ta miste på skadeglädjen hos min granne och hen är inte ensam. Det är inte alla lantbrukare som tycker att det är särskilt tråkigt att den tidigare eko-boomen har kommit av sig och att en del ekologiska lantbrukare nu blir konventionella igen. Frågan är bara hur glada man kommer att vara framöver när även den svenska konsumtionen kommer att minska. Det finns nämligen ett samband mellan ekologiskt och svenskproducerat som eko-kritikerna tenderar att glömma bort.

Ekologisk mat har haft det motigt ett bra tag och vindstyrkan har till­tagit i sam­band med att stigande energi­priser och inflation fått mat­priserna att också stiga. På bara några månader tycks alla tankar på att mat ska produceras på ett hållbart sätt vara som bortblåsta.

Under flera år gullade alla med eko – från media till butikskedjorna. Det var bara en tidsfråga när pendeln skulle slå tillbaka, för så fungerar nämligen livsmedelsdramaturgin, det behövs ständiga nyheter. Eller i varje fall något som kan framstå som att det är nytt och fräscht. Ekomarknaden började bromsa in för fyra, fem år sedan.

En av de första varorna som minskade var kött och chark från KRAV-grisar och märkligt nog var det Coop, som under lång tid varit något av ett lokomotiv för den svenska ekomarknaden, som drog i handbromsen. Coop hade 2016 sagt till de ekologiska grisuppfödarna att efterfrågan var så stark att de ville få fram betydligt fler KRAV-grisar. Producentföreningen Jord på trynet ansträngde sig för att värva nya men även få befintliga producenter att utöka sin uppfödning. Tre år senare, vilket är snabbt när det gäller djuruppfödning, kunde man börja leverera de 10 000 efterfrågade grisar, men då hade Coop ändrat sig och var inte längre intresserade. Man hade hittat något nytt och fräscht – vego.

Det finns flera förklaringar till kräft­gången för eko. En är att butikskedjorna slutade driva eko i sin marknadsföring och istället valde det vegetariska. Vego var betydligt enklare för butikskedjorna att både kommunicera och hantera, jämfört med det ekologiska som kräver betydligt mer kunskap i alla led. Eko hade varit en bra affär för butikerna, men vego visade sig bli en ännu bättre kassako, framför allt när det gällde de vegetabiliska hel- och halvfabrikaten. Det är produkter som till stor del bygger på mycket billiga råvaror och där livsmedelsföretag och butiker kan göra rejäla påslag. Nu har vego peakat och marginalerna har börjat krympa.

Mjölken kom att hamna lite i skott­linjen för den vego- och klimatkritik som riktades mot maten i allmänhet och animalier i synnerhet. Företag som Oatly, som ville säja sin egen havredryck, attackerade mjölken hårt och mejerierna klarade inte alls av att försvara sig. Ekomjölken fick ta första smällen, vilket inte var särskilt konstigt eftersom ekomjölken och de vegetabiliska dryckerna till viss del konkurrerar om samma konsumenter, de som ”vill göra skillnad” för miljön och klimatets skull. När försäljningen av ekomjölken bromsade in, började mejerierna först försöka justera detta genom att minska ekomjölkens prispåslag. Därefter gick Arla och övriga mejerier ut och uppmanade sina ekoproducenter att bli konventionella för att på så sätt minska överskottet på ekomjölk.

Men överskottet handlar inte längre om enbart ekomjölken utan all mjölk. Mejerierna sänker priserna till alla sina leverantörer och Skånemejerier har nyligen uppmanat sina producenter att helt enkelt mjölka mindre. Det nämligen ett samband mellan ekologisk mat och konventionell svenskproducerad mat. För båda gäller att de sägs vara bättre för djur, miljö och människor än annan mat. Det finns alltså andra fler värden än enbart själva matvaran. Den svensk­producerade maten jämförs främst med im­­por­terad mat och argument som eu:s lägsta användning av antibiotika till djur, betande sommarkor och att grisen får ha knorren kvar lyfts fram. Ekos fördelar är ännu bättre djuromsorg, mer biologisk mångfald, giftfria odlingar, inga syntetiska tillsatser, inget konstgödsel med mera. I båda fallen är det vi konsumenter som väljer, inte i första hand utifrån pris, utan av övertygelse. Det här gör att om det går bra för eko, går det också bra för svenskproducerat, blir det motigt för eko, märks det på den svenskproducerade maten också. Antingen så finns det mat som kostar lite mera därför att den har fler värden, eller också gör det inte det. Det vi just nu ser är det senare. Plötsligt verkar hela Sveriges befolkning vara beredd att köpa vilken eländigt producerad mat som helst, bara den är billig. I alla fall om man ska tro rapporteringen i media.

Om utvecklingen kommer vi se betydligt fler ställa om, men då inte enbart från eko till konventionellt, utan även från konventionellt till – ingenting. Den omställningen kommer nog inte ens min granne att gilla.

Är det då lågpris som kommer att gälla framöver? Förmod­ligen inte. Miljöfrågan kommer inte att försvinna. Frågan om biologisk mångfald kommer att växa. Men det finns också en annan sak som talar emot att de röda prislapparna kommer att regera särskilt länge, nämligen butikskedjornas intresse för vinst. Lågpris är inget som ger särskilt bra marginaler för butikskedjorna och det är talande att ICAs VD Eric Lundberg i en stor intervju i Svenska Dagbladet, pratar om minskad lönsamhet och tappade marknadsandelar. Och det är inte bara Lidl och Willys som knaprar på Ica, sedan en tid tillbaka så är det affärskedjor som Jula, ÖB, One Dollar Store med flera, som har plockat åt sig en del av försäljningen som rör produkter inom non-food. Livsmedelshandeln behöver verkligen något ”nytt & fräscht” för i lågpristräsket kommer man inte trivas särskilt länge. Frågan är bara vad det blir och om butikerna kommer att försöka göra affär av miljöfrågan igen. Och i så fall, kommer vi att lita på dem?

En sak att stilla bedja om är att bondekåren och deras företag ska sluta motarbeta varandra. Se de ekologiska lantbrukarna som en spjutspets som driver upp både priset och intresset för bra mat som är producerad på ett schysst sätt. Det kommer även det konventionella svenska lantbruket att tjäna på.