energi

Klimatkris eller resurskris?
Klimatkris eller resurskris? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ord är viktiga och det är också ett av skälen till att EU-parlamentet beslutat att utlysa ”klimatnödläge”, precis som the Guardian och senare även svenska medier har börjat använda ”klimatkris” i stället för tidigare ”klimatförändringar”. Men är det verkligen rätt ord för vad som händer?

Det finns ingen anledning att ifrågasätta allvaret i klimatförändringarna, jag är övertygad om att de kommer att få stora konsekvenser, framför allt för de fattigaste människorna i de fattigaste länderna. Men jag är mycket tveksam till den tidsaspekt som döljer sig bakom orden. Både ”nödläge” och ”kris” ger intrycket av det rör sig om en mycket allvarlig men ändå snabbt övergående situation, men sanningen är snarare den att vi kommer att behöva leva med effekterna av ett förändrat klimat under en mycket lång tid. Vi pratar troligen om flera hundra år, vilket gör att ”kris” och ”nödläge” inte riktigt känns relevanta.

Även det första ledet i ordet ”klimatkris”, riskerar att leda tankarna fel. Vi har egentligen ingen klimatkris, utan snarare en överförbrukning eller skövling av resurser som har negativ påverkan på vår miljö och som tar sig uttryck i ett förändrat klimat, förlorad biologisk mångfald, utsläpp av plast och kemikalier i naturen och mycket annat. Vårt skövlande har också stora sociala konsekvenser, både för enskilda människor och för hela samhällen. Den stigande temperaturen är alltså bara ett av flera symtom på vår överförbrukning av resurser.

Spelar det då någon roll om vi pratar om resurskris eller klimatkris? Ja, för om vi enbart fokuserar på klimatet, riskerar vi att missa all den övriga negativa miljömässiga och sociala påverkan som vårt nuvarande samhällsbygge innebär. Då kommer diskussionen främst handla om att ersätta saker som pekas ut som skadliga, men aldrig om att förändra den livsstil och det system som vi har byggt upp och som kräver alldeles för mycket resurser. Då kommer energidiskussionen främst fokusera på att ersätta fossila bränslen med andra energikällor, vilket naturligtvis behöver göras, men om vi samtidigt duckar för att vi också kraftigt behöver minska vår totala energiförbrukning, så kommer systemfelet att kvarstå. All energianvändning har miljöpåverkan.

 Att använda ord som klimatkris och klimatnödläge är tänkt att ruska om oss och få oss alla, inte minst politikerna, att vidta åtgärder som tar oss ur krisen/nödläget, men det kan alltså få helt omvänd effekt. Det kan göra att vi missar att ta tag i det som är vårt grundproblem, resursanvändningen, och därmed bara förvärrar mänsklighetens möjligheter till ett drägligt liv på jorden.

Ett plåster för den halshuggne
Ett plåster för den halshuggne 150 150 Ann-Helen von Bremen

Energisystemet behöver ställas – köp en elcykel! Matproduktionen behöver bli mer hållbar – släng inte mjölken fast datumet gått ut! Det är inget fel på dessa konkreta, handfasta råd, men ska man åstadkomma den här typen av stora systemförändringar som det trots allt är frågan om, så kommer det krävas betydligt mera. Och det är här som det ofta fegas ur.

Vi ser det gång på gång, både bland företag, organisationer och politiker, att man försöker ducka för att dels prata om frågorna utifrån ett helhetsperspektiv, dels presentera något annat än detaljförslag som enbart har effekt på marginalen, om ens det. Och ingen vill absolut vara den tråkiga gästen som drar fram den digra notan för kalaset, utan alla vill vara positiva och lyfta fram sina byten av glödlampor som ett bevis på att de tar klimatfrågan på allvar.

Men tiden går och dessa framtidsfrågor blir inte mindre angelägna för det. Däremot blir åtminstone mitt tålamod allt mindre med den här typen av retorik som främst handlar om att man inte är beredd att förändra något på riktigt. Den här gången resulterade det i en replik i dagens Svenska Dagbladet Näringsliv:

Att ställa om dagens matproduktion och energisystem på ett sätt som inte överskrider våra planetära gränser kräver omfattande förändringar av vårt samhälle. De flesta förslag som läggs fram i debattartikeln ”Öka hållbarheten i hela livsmedelskedjan” (SvD Näringsliv 5/8) tyder dock på att man inte alls har förstått all­varet i frågan.

Ett antal personer i ledande befattningar inom livsmedelskedjan och några forskare diskuterar en av våra viktigaste frågor. Och det är lätt att hålla med dem när de skriver: ”En hållbar och resurseffektiv matproduktion och konsumtion är central för att världen ska klara befolkningstillväxt och andra utmaningar.”

De framtidsmål som man föreslår och uppmanar hela livsmedelskedjan att sluta upp bakom är mycket­ radikala, ja omvälvande. Här säger man bland annat att ”Den svenska livsmedelskedjan ska år 2030 vara fossilt oberoende”. Det är ett oerhört skarpt mål som skulle innebära mycket stora för­ändringar av en omfattning som vi kanske först inte tänker på. Det handlar nämligen inte bara om att ersätta alla drivmedel som krävs för hela livsmedelssektorns transporter med förnyelsebara bränslen, utan också den olja som finns i alla de insatsmedel som livsmedelskedjan kräver i allt från ensilageplast till livsmedelsförpackningar, till tillverkning av maskiner, verktyg och konstgödsel. Att i dag ersätta enbart den diesel som används inom hela den svenska­ transportsektorn med förnyelsebar diesel, skulle innebära att vi skulle odla enbart raps på dubbla den svenska åkerarealen. Och då har vi inte pratat om bensinen.

En livsmedelskedja som inte är beroende av fossila bränslen skulle givetvis kräva ett samhälle som är fossilfritt, eftersom livsmedlen inte lever i en egen bubbla. Och inte nog med det, den kräver också att övriga världen har ställt om eftersom vi lever i en allt mer globaliserad värld. Matens globalisering märks inte bara i form av direkt import av livsmedel, utan också av alla de hel- och halvfabrikat som under beredningen kan resa runt i världen innan det landar som ett svenskt livsmedel på våra tallrikar.

Målet ”Sverige ska år 2050 ha en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna” är om möjligt ännu mer omvälvande. Både detta och målet om en fossilfri livsmedelskedja kommer­ att kräva stora politiska beslut, bland annat reglering av handeln och ett skydd av dagens livsmedelsproduktion. Men en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna måste också innebära att dagens jordbruks- och handelspolitik ­svänger om från att främst vara fokuserad på att ge oss billig mat, till att inriktas på livsmedels­trygghet, kvalitet, miljö, djurskydd samt jordbrukets viktiga roll som förvaltare av kritiska naturresurser. Ett sådant jordbruk skulle givetvis innebära att vi skulle få en helt annan livsmedelsproduktion och handel än den vi ser i dag.

 

Men debattörerna verkar inte ha förstått detta. Bland de sex förslag som debattörerna listar för att uppfylla dessa långtgående mål är det egentligen bara två som har någon relevans: fortsatt växtförädling och den kryptiska formuleringen ”etablering av livsmedelsprodukter med andra värden än ett lågt pris”, vilket troligen innebär att de ska vara hållbart producerade. Här finns inga förslag på hur man ska fasa ut de fossila bränslena eller vad livsmedelskedjan tänker göra för att inte fortsätta att överskrida de planetära gränserna.

I stället presenterar man förslag på affärsmöjligheter för en mycket mer ”resurs­effektiv, lönsam och konkurrenskraftig svensk livsmedelsbransch”. Bland förslagen finns innovationen att byta runda konserver till fyrkantiga för­packningar för effektivare transporter, en utveckling som har pågått i åtminstone 50–60 år. Här finns också ett förslag att använda energisnålare lampor i växthus, effektivi­sera distributionen och använda ny teknik som smarta kylskåp som talar om när maten är slut. Vidare nämns också den återkommande trendlösningen, insekter i stället för animalier, eftersom debattörerna verkar lyckligt ovetande om att insekters foderförbrukning är i nivå med kyckling. Det är inget fel på något av dessa förslag, men deras effekt är så marginell, om den ens finns, att det är lite som att komma med ett plåster till en person som precis har blivit halshuggen.

Omställningen av livsmedelssystemet en av våra viktigaste framtidsfrågor. Att då fortsätta att skyla över att man inte är beredd att förändra något, är inte längre aktuellt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

journalist och författare till boken ”Makten över matkassen”