energi

Var kommer klimatsiffrorna ifrån?
Var kommer klimatsiffrorna ifrån? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är många företag som vill sätta en siffra på maten som ska berätta hur stora växthusgasutsläpp som orsakas. I senaste numret av magasinet Filter gör jag en granskning av dessa siffror och vad som ligger bakom dem. Här är ett kort, redigerat utdrag ur artikeln med intervju med mannen som gjorde de första beräkningarna i Sverige av matens miljöpåverkan, sk livscykelanalyser. En metod som kom att ligga till grund för dagens klimatsiffror.

Metoden livscykelanalys kommer från industrin och första gången den användes inom livsmedelsindustrin var 1969. Då ville Coca-Cola veta vilket material som hade minst miljöpåverkan, glasflaskor eller plastflaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande obesvarad.  

– Egentligen är livscykelanalysen bäst för enkla saker, som bilar, säger Pär Olsson. Jordbruk och matproduktion är tvärtom väldigt komplicerade system.

Olsson, i dag pensionär, arbetade tidigare på Sik, Institutet för livsmedel och bioteknik,som senare uppgick i Rise. Han ledde en liten grupp som gjorde de första livscykelanalyserna på mat i Sverige och blev sedermera chef för den avdelning som lade grunden till dagens klimatdatabas. Precis som så många andra som räknar på matens klimatpåverkan saknade han koppling till mat eller jordbruk, han var ingenjör, utbildad på Chalmers.

– Livscykelanalysen är ingenjörsvetenskap och jag tyckte att det var jättebra, säger han.

Olsson var främst intresserad av energifrågan, ett intresse som väckts av oljekrisen 1974, och räknade därför på energiåtgången i hela livsmedelskedjan för att se var det gick att göra effektiviseringar.

De tidiga livscykelanalyserna hade alltså ett annat fokus än de som skulle komma senare. Det innebar att transporter, förpackningar, drivmedel och konstgödsel vägde tungt och man skiljde dessutom på fossila bränslen och el. En annan stor skillnad var att man redovisade olika utsläpp i form av koldioxid, metan och lustgas separat istället för att klumpa ihop dem till koldioxidekvivalenter.

Livscykelanalyser blev populära och inom Europa startades ett omfattande samarbete mellan forskningsinstitut som byggde upp databaser. Där det saknades data var Pär Olsson och hans avdelning ute och gjorde egna mätningar inom den svenska livsmedelsindustrin.

– Från början tyckte jag att livscykelanalyser var ett bra verktyg men med tiden insåg jag att man missar många aspekter kring miljön. Vi försökte bredda genom att ta in sådana saker som markanvändning, kemikalier och så vidare, men då blir det väldigt komplicerat och svårt att jämföra. Hur jämför man till exempel kemiska bekämpningsmedel med klimatpåverkan? Det går ju egentligen inte.

När klimatförändringarna seglade upp som en av de viktigaste miljöfrågorna efter millennieskiftet, ändrades livscykelanalysernas inriktning och energifrågan försvann ur fokus. Det kan tyckas lite märkligt eftersom det är just den ökade energianvändningen i form av fossila bränslen som ligger bakom de stigande halterna av klimatpåverkande gaser. Men kanske kändes energifrågan lite gammal och trött, medan klimatet upplevdes som nytt och fräscht. Oavsett så började man intressera sig alltmer för även andra klimatgaser än koldioxid, nämligen metan och lustgas, och då blev det tydligt att det inte bara fanns fossila källor till metanet och lustgasen, utan också biogena, som risodling och idisslare. Därmed började också livscykelanalyserna att jämföra bilresor med grillbiff. ”Ät mindre kött!” var inte bara ett betydligt enklare budskap att kommunicera än ”ställ om energisystemet”. Det var också enklare att göra.  

Varför odlas det inte vete i växthus?
Varför odlas det inte vete i växthus? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jordbruk för nybörjare, del 1:

I växthus växer det ofta sådant som tomater, paprika, chili, kryddväxter och jordgubbar, goda och nyttiga grejer alltihopa men inget som mättar vare sig världens eller Sveriges befolkning. I stället är det spannmål, ris, potatis och majs och även till viss del torra baljväxter som står för den stora andelen av kalorierna Om vi både ska mätta en växande befolkning i världen och samtidigt minska människans exploatering av naturen, vore det då inte smart att intensifiera odlandet av dessa grödor genom att odla dem i växthus?

Tyvärr finns det en hake, det blir för dyrt.

På vår lilla gård har vi ett växthus, en 200 kvadratmeter stor plasttunnel där värmen från solen gör det möjligt att förlänga odlingssäsongen, odla sådant som behöver pysslas om mera och är känsligare för förändringar i temperatur, vattentillgång, näring osv. Plasttunneln skyddar mot viltet och gör det också möjlighet att få fler skördar eftersom grönsakerna växer snabbare. Vi kan helt enkelt kontrollera odlingen mera än ute på åkern. Samtidigt kostar det att bygga ett växthus. Vår tunnel är enkel, vi har ingen uppvärmning, ingen belysning, en mycket enkel ventilation och som ekologiska odlare odlar vi i jorden och inte i flytande konstgödsel. Ändå så är kvadratmeterpriset betydligt högre inne i växthuset än ute på åkern och det är därför som vi och andra odlare främst använder växthus till grödor som ger bättre betalt, som tomater, paprika, chili, kryddväxter och jordgubbar.

Mat är energi, på flera sätt. Energin från solens strålar är gratis, men i ett växthus blir det extra tydligt att det även går åt andra typer av energi och i stora mängder. Holländska växthus kan exempelvis använda en liter olja för att odla ett kilo paprika, eller 20–30 gånger mer energi än vad paprikorna innehåller. Det är bara den billiga oljan som gör att vi inte riktigt är medvetna om vilken oerhörd lyx en paprika är och vilken resursförbrukning det är frågan om.

Vertikalodlingar då, där man odlar på höjden i flera hyllplan för att spara mark och använder LED-lampor och flytande konstgödsel, kan inte det vara en lösning? I somras gjorde några forskare en simulering över vertikalodling av vete och kom fram till att det rent teoretiskt var möjligt att få en 600 gånger högre veteskörd jämfört med om man odlar ute på åkern. Problemet var bara att odlingen kräver så mycket energi att det inte praktiskt möjligt. Skulle USAs konsumtion av vete odlas på det sättet, skulle det kräva hela USAs elförbrukning, fem gånger om!

Vertikalodling är alltså ett ännu dyrare sätt att odla på än traditionella växthus och det är också därför som marijuanaodlare har drivit utvecklingen inom vertikalodlingen. Marijuana är nämligen en av de mycket få grödor som lönar sig att odla på det viset.

Sir David går i solpanelsfällan
Sir David går i solpanelsfällan 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är med kluvna känslor som jag ser David Attenboroughs film Ett liv på vår planet. Filmen är precis som det mesta som Attenborough har medverkat i – fascinerande, intressant och storslagen. Det är en mycket vacker hyllning till världen och alla dess vidunderliga arter och han lyckas få mig att bli precis lika förtrollad i dag som jag blev när jag som barn såg hans program och filmer på TV. Tänk att djur kan se så olika ut, att de kan vara så hemska, vackra, märkliga, roliga, exotiska men samtidigt ofta så lika oss, på det ena eller andra sättet.

David Attenborough har varit upptäcktsresande i djur och natur under större delen av sitt liv och vi är många som har njutit av att följa med på hans resor. Därför blir det extra gripande att se denna man, i dag 93 år, sörja över hur vi samtidigt under hans livstid har gjort vårt yttersta för att utrota detta fantastiska djurliv. Och hade filmen stannat vid detta, så hade jag inte haft några som helst invändningar.  Men tyvärr går Attenborough eller hans producent/regissör i solpanelsfällan, det vill säga att ge oss tittare hopp om att vi kan bromsa den annalkande undergången och att det heller inte är särskilt svårt. Typ köpa lite solpaneler. Och det är då filmen spårar ur.

Min poäng är egentligen inte att klanka på denna ikon, utan mera på företeelsen i sig. Han är ju långt ifrån ensam om att säga att vi kan köra på som vanligt bara vi köper lite solpaneler/elbilar/biokol/häller i biobränsle i flygplanen osv. Vi hör den här typen av resonemang nästan dagligen – ragnarök väntar, men kan enkelt avhjälpas genom en Tesla eller som sagt, några solpaneler.  

Attenborough ansluter sig till dén att människan måste dra sig tillbaka och låta de övriga arterna få större spelrum. Det är inte svårt att hålla med om det resonemanget, men däremot betydligt svårare att svälja Sir Davids slutsatser och det är här som solpanelsfällan kommer in i bilden. För i nästa sekund sveper kameran över en gigantisk matta av solpaneler i Marockos öken. Just det exemplet brukar vara populärt att lyfta fram i media när man ska ingjuta hopp i klimatfrågan, men det är lite förvånade att även Attenborough väljer att visa detta. Han om någon borde väl vara medveten om att även öken är natur? Och när kameran panorerar över detta artificiella landskap av solpaneler så ger det mig en helt annan känsla än hopp. Det blir i stället väldigt tydligt att vi ingenting har lärt oss. Vi har bara ersatt ett sätt att exploatera naturen med ett annat sätt att göra samma sak. Allt vårt uttag av energi, oavsett energikälla, sätter mycket stora avtryck i naturen. Att blunda för det är att lura sig själv.

En stund senare sveper kameran över ett annat konstgjort landskap, nämligen växthuslandskapet i regionen Westland i Nederländerna, som då ska representera ett hållbart sätt att producera mat. Den intensiva odlingen som kräver 20-30 gånger mer energi än vad de odlade grönsaker innehåller, lyfts fram som ett föredöme. Men filmteamet verkar vare sig ha förstått att den höga energiåtgången är ett problem för hållbarheten eller det faktum att växthusen inte odlar mat som ”föder världen” utan lyxprodukter som sallat, tomat, gurka, paprika, örter osv. Och inte ens Attenborough kan hålla sig ifrån att ta det hela ett steg till, nämligen att propagera för inomhusodlingar i städerna, trots att dessa är ännu större energislukare.

En annan tankevurpa i filmen är när man blandar ihop rovdjur med människor. Det påstås att det går 100 bytesdjur på varje rovdjur i Serengeti, vilket är mycket möjligt, och det här blir ett bevis för att planeten inte kan föda miljarder stora köttätare. I stället ska vi gå över till en växtbaserad kost. Men filmen missar att människan inte är något rovdjur och redan idag äter i huvudsak mat som kommer från växtriket. Ännu mer ironiskt blir detta när det hela illustreras med bilder från en elegant restaurang där det tillagas vegetarisk mat i form av bordssvetsade tomater, grillad sparris, rotfruktschips osv – mycket tjusigt och säkert mycket gott, men det har inget att göra med att föda världen på ett hållbart sätt. Visst är kött, om vi pratar just kött och inte broiler, ett resurskrävande och därför dyrt livsmedel för många människor i världen och det är också därför som det är kolhydrater som ris, spannmål, majs och potatis som står för en stor del av kalorierna. Men detta gäller i ännu högre grad för många grönsaker som dessutom inte innehåller särskilt mycket näring och energi, till skillnad mot köttet.

”Tricket är att höja levnadsstandarden för hela världen utan att öka påverkan på samma värld”, säger David Attenborough. Och visst är det ett trick, ett trolleritrick, en illusion. För det är ju precis utnyttjandet av naturen som ligger till grund för den ökade levnadsstandarden och den stora frågan är ju egentligen, hur mycket kan vi i den rika världen tänka oss att sänka vår levnadsstandard för att även andra människor ska få det bättre och för att andra varelser ska kunna fortsätta leva? Det är ju detta som är vår stora ödesfråga, men så länge alla bara går i solpanelsfällan så lär vi inte ens börja diskutera den.

I en av slutscenerna säger Attenborough – ”Om vi tar hand om naturen, så tar naturen hand om oss.” Samtidigt visas vackra bilder på människor som njuter och förundras av vårens blommande körsbärsträd, och som oavbrutet fotograferar dem. Och jag kan inte låta bli att tänka att om vi ska ta hand om naturen kanske vi får närma oss den på ett annat sätt, än genom ett oändligt antal mobiltelefoner.

Klimatkris eller resurskris?
Klimatkris eller resurskris? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ord är viktiga och det är också ett av skälen till att EU-parlamentet beslutat att utlysa ”klimatnödläge”, precis som the Guardian och senare även svenska medier har börjat använda ”klimatkris” i stället för tidigare ”klimatförändringar”. Men är det verkligen rätt ord för vad som händer?

Det finns ingen anledning att ifrågasätta allvaret i klimatförändringarna, jag är övertygad om att de kommer att få stora konsekvenser, framför allt för de fattigaste människorna i de fattigaste länderna. Men jag är mycket tveksam till den tidsaspekt som döljer sig bakom orden. Både ”nödläge” och ”kris” ger intrycket av det rör sig om en mycket allvarlig men ändå snabbt övergående situation, men sanningen är snarare den att vi kommer att behöva leva med effekterna av ett förändrat klimat under en mycket lång tid. Vi pratar troligen om flera hundra år, vilket gör att ”kris” och ”nödläge” inte riktigt känns relevanta.

Även det första ledet i ordet ”klimatkris”, riskerar att leda tankarna fel. Vi har egentligen ingen klimatkris, utan snarare en överförbrukning eller skövling av resurser som har negativ påverkan på vår miljö och som tar sig uttryck i ett förändrat klimat, förlorad biologisk mångfald, utsläpp av plast och kemikalier i naturen och mycket annat. Vårt skövlande har också stora sociala konsekvenser, både för enskilda människor och för hela samhällen. Den stigande temperaturen är alltså bara ett av flera symtom på vår överförbrukning av resurser.

Spelar det då någon roll om vi pratar om resurskris eller klimatkris? Ja, för om vi enbart fokuserar på klimatet, riskerar vi att missa all den övriga negativa miljömässiga och sociala påverkan som vårt nuvarande samhällsbygge innebär. Då kommer diskussionen främst handla om att ersätta saker som pekas ut som skadliga, men aldrig om att förändra den livsstil och det system som vi har byggt upp och som kräver alldeles för mycket resurser. Då kommer energidiskussionen främst fokusera på att ersätta fossila bränslen med andra energikällor, vilket naturligtvis behöver göras, men om vi samtidigt duckar för att vi också kraftigt behöver minska vår totala energiförbrukning, så kommer systemfelet att kvarstå. All energianvändning har miljöpåverkan.

 Att använda ord som klimatkris och klimatnödläge är tänkt att ruska om oss och få oss alla, inte minst politikerna, att vidta åtgärder som tar oss ur krisen/nödläget, men det kan alltså få helt omvänd effekt. Det kan göra att vi missar att ta tag i det som är vårt grundproblem, resursanvändningen, och därmed bara förvärrar mänsklighetens möjligheter till ett drägligt liv på jorden.

Ett plåster för den halshuggne
Ett plåster för den halshuggne 150 150 Ann-Helen von Bremen

Energisystemet behöver ställas – köp en elcykel! Matproduktionen behöver bli mer hållbar – släng inte mjölken fast datumet gått ut! Det är inget fel på dessa konkreta, handfasta råd, men ska man åstadkomma den här typen av stora systemförändringar som det trots allt är frågan om, så kommer det krävas betydligt mera. Och det är här som det ofta fegas ur.

Vi ser det gång på gång, både bland företag, organisationer och politiker, att man försöker ducka för att dels prata om frågorna utifrån ett helhetsperspektiv, dels presentera något annat än detaljförslag som enbart har effekt på marginalen, om ens det. Och ingen vill absolut vara den tråkiga gästen som drar fram den digra notan för kalaset, utan alla vill vara positiva och lyfta fram sina byten av glödlampor som ett bevis på att de tar klimatfrågan på allvar.

Men tiden går och dessa framtidsfrågor blir inte mindre angelägna för det. Däremot blir åtminstone mitt tålamod allt mindre med den här typen av retorik som främst handlar om att man inte är beredd att förändra något på riktigt. Den här gången resulterade det i en replik i dagens Svenska Dagbladet Näringsliv:

Att ställa om dagens matproduktion och energisystem på ett sätt som inte överskrider våra planetära gränser kräver omfattande förändringar av vårt samhälle. De flesta förslag som läggs fram i debattartikeln ”Öka hållbarheten i hela livsmedelskedjan” (SvD Näringsliv 5/8) tyder dock på att man inte alls har förstått all­varet i frågan.

Ett antal personer i ledande befattningar inom livsmedelskedjan och några forskare diskuterar en av våra viktigaste frågor. Och det är lätt att hålla med dem när de skriver: ”En hållbar och resurseffektiv matproduktion och konsumtion är central för att världen ska klara befolkningstillväxt och andra utmaningar.”

De framtidsmål som man föreslår och uppmanar hela livsmedelskedjan att sluta upp bakom är mycket­ radikala, ja omvälvande. Här säger man bland annat att ”Den svenska livsmedelskedjan ska år 2030 vara fossilt oberoende”. Det är ett oerhört skarpt mål som skulle innebära mycket stora för­ändringar av en omfattning som vi kanske först inte tänker på. Det handlar nämligen inte bara om att ersätta alla drivmedel som krävs för hela livsmedelssektorns transporter med förnyelsebara bränslen, utan också den olja som finns i alla de insatsmedel som livsmedelskedjan kräver i allt från ensilageplast till livsmedelsförpackningar, till tillverkning av maskiner, verktyg och konstgödsel. Att i dag ersätta enbart den diesel som används inom hela den svenska­ transportsektorn med förnyelsebar diesel, skulle innebära att vi skulle odla enbart raps på dubbla den svenska åkerarealen. Och då har vi inte pratat om bensinen.

En livsmedelskedja som inte är beroende av fossila bränslen skulle givetvis kräva ett samhälle som är fossilfritt, eftersom livsmedlen inte lever i en egen bubbla. Och inte nog med det, den kräver också att övriga världen har ställt om eftersom vi lever i en allt mer globaliserad värld. Matens globalisering märks inte bara i form av direkt import av livsmedel, utan också av alla de hel- och halvfabrikat som under beredningen kan resa runt i världen innan det landar som ett svenskt livsmedel på våra tallrikar.

Målet ”Sverige ska år 2050 ha en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna” är om möjligt ännu mer omvälvande. Både detta och målet om en fossilfri livsmedelskedja kommer­ att kräva stora politiska beslut, bland annat reglering av handeln och ett skydd av dagens livsmedelsproduktion. Men en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna måste också innebära att dagens jordbruks- och handelspolitik ­svänger om från att främst vara fokuserad på att ge oss billig mat, till att inriktas på livsmedels­trygghet, kvalitet, miljö, djurskydd samt jordbrukets viktiga roll som förvaltare av kritiska naturresurser. Ett sådant jordbruk skulle givetvis innebära att vi skulle få en helt annan livsmedelsproduktion och handel än den vi ser i dag.

 

Men debattörerna verkar inte ha förstått detta. Bland de sex förslag som debattörerna listar för att uppfylla dessa långtgående mål är det egentligen bara två som har någon relevans: fortsatt växtförädling och den kryptiska formuleringen ”etablering av livsmedelsprodukter med andra värden än ett lågt pris”, vilket troligen innebär att de ska vara hållbart producerade. Här finns inga förslag på hur man ska fasa ut de fossila bränslena eller vad livsmedelskedjan tänker göra för att inte fortsätta att överskrida de planetära gränserna.

I stället presenterar man förslag på affärsmöjligheter för en mycket mer ”resurs­effektiv, lönsam och konkurrenskraftig svensk livsmedelsbransch”. Bland förslagen finns innovationen att byta runda konserver till fyrkantiga för­packningar för effektivare transporter, en utveckling som har pågått i åtminstone 50–60 år. Här finns också ett förslag att använda energisnålare lampor i växthus, effektivi­sera distributionen och använda ny teknik som smarta kylskåp som talar om när maten är slut. Vidare nämns också den återkommande trendlösningen, insekter i stället för animalier, eftersom debattörerna verkar lyckligt ovetande om att insekters foderförbrukning är i nivå med kyckling. Det är inget fel på något av dessa förslag, men deras effekt är så marginell, om den ens finns, att det är lite som att komma med ett plåster till en person som precis har blivit halshuggen.

Omställningen av livsmedelssystemet en av våra viktigaste framtidsfrågor. Att då fortsätta att skyla över att man inte är beredd att förändra något, är inte längre aktuellt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

journalist och författare till boken ”Makten över matkassen”