Close
Enter your
text here

energi

Uppåt för eko. Kanske
 Uppåt för eko. Kanske 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag lovade att återkomma med en tredje text om utvecklingen inom eko och varför jag tror att det finns en del tecken som tyder på att det kan komma att vända uppåt. Alltför mycket annat skrivande har dock kommit i vägen. Men när en av mina bästa kompisar på Västkusten beklagade sig över att det knappt går att köpa några ekologiska grönsaker längre, insåg jag att det var dags.

Jag störde mig rätt rejält på Bjäre Fågels reklam ”Ekologisk kyckling? Nej tack”. Där framställdes de egna fåglar som mer ”ekologiskt hållbara” än ekokycklingen. Reklamen lyfte fram att de konventionella Bjärefåglarna inte får fiskmjöl i sitt foder, vilket ekokycklingarna får. Däremot nämnde man inte att anledningen till denna skillnad är att de egna fåglarna får syntetiska aminosyror, vilket inte är tillåtet inom ekologisk produktion eftersom man vill begränsa mängden tillsatser. Det andra argumentet handlade om att Bjärefåglarna inte behöver gå ute i det ”svenska, oberäkneliga klimatet”, något som vi känner igen från den grupp mjölkbönder som vill sätta stopp för kornas sommarbete. Alla som har kor, höns och kycklingar vet hur oerhört viktigt utevistelse är för djuren, särskilt om de har tillgång till ett ordentligt bete.

Sen tänker jag ett varv till och inser att reklamen bara är ytterligare ett tecken på att det under 2026 kommer att vända uppåt för eko. För om det ännu en gång är intressant för ett företag att racka ner på det ekologiska och framställa sig som bättre, tyder det på att det finns pengar att tjäna.

Marknaden visar också på detta. Under året har det konventionella mjölkpriset till bönderna sänkts gång på gång, medan priset på ekomjölk har legat fast. Nu är skillnaden drygt 2 kronor och det är mycket i de här sammanhangen. Trots en hög skörd har inte heller den ekologiska spannmålen sett samma kraftiga prisdipp som den konventionella spannmålen. Efterfrågan är med andra ord högre än tillgången på eko.

Det finns även andra trender som lutar åt ekot.

  • Energin. Oavsett vilket energislag som det satsas på framöver, så kommer den att bli dyrare. Det här driver upp priserna i livsmedelskedjan på allt från konstgödsel till transporter. Redan nästa år blir konstgödseln dyrare, dels på grund av EU:s nya koldioxidtull, dels på grund av ökad begränsning i importen av rysk naturgas och konstgödsel. Det kommer att bli ekonomiskt intressant för bönderna att jobba med gröngödsling, varierade växtföljder, stallgödsel osv, allt det där som ekobönderna redan gör.
  • Beredskap. Ökar intresset för matproduktion som i större utsträckning bygger på lokala resurser, vilket är huvudtanken inom eko.
  • Ultraprocessad mat. Kommer sannolikt vara en fortsatt het fråga även under nästa år och även där ligger eko bra till, inte minst för att man är restriktiv när det gäller livsmedelstillsatser, något som det finns gott om i den ultraprocessade maten.
  • Kemikalierna. Den ökade medvetenheten kring PFAS-kemikalierna kan sannolikt leda till en större diskussion om kemikalieanvändningen inom jordbruket och då inte enbart om PFAS, som används i många bekämpningsmedel.
  • Sverige borde påverkas av att ekomarknaden växer i andra länder som Norge, Danmark, Tyskland, Storbritannien och Frankrike.

Samtidigt ska man vara medveten om att förändringen inte kommer att ske i en handvändning. Försäljningen i handeln fortsatte att minska, visserligen bara med 0,2 procent mellan 2024 och 2025, men ändå. Alla som försöker köpa ekomat i butik, märker tydligt det minskade sortimentet. I vissa delar av landet och i vissa butiker har sortimentet krympt ihop kraftigt.  

Samtidigt är jag övertygad om att butikskedjorna inte kan fortsätta att visa fortsatt ointresse för allt annat än pris och volym. Beroende på vilka av de mer långsiktiga trenderna som jag nämnde tidigare i texten som slår igenom först, kommer handeln tvingas att reagera på detta.

Ett annat orosmoln är givetvis också politiken. Det finns idag inget politiskt intresse att förändra lantbruket eller matproduktionen. Den första versionen av Livsmedelsstrategin (vår matpolitik) skrevs under av alla partier utom sd. Den uppdaterade versionen, som i princip inte skiljer sig från den förra, har även det partiets stöd. Ökad produktion av billig mat och fortsatt strukturutveckling som ger färre och större gårdar, är fortfarande den politiska linje som gäller i grunden.

Kommer ett valår att ändra på detta? Bara om vi ser ett ökat intresse eller en oro för energipriserna, kemikalierna, det sårbara matsystemet, livsmedelsberedskapen eller matkvalitén.

För en gångs skull är allt inte Icas fel
 För en gångs skull är allt inte Icas fel 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Troligen har vi bara sett början på ökade priser när nu den tidigare billiga konstgödseln kommer att bli betydligt dyrare. Bra för miljön, men dyrare mat som sagt. Men var det inte det vi ville, att den matproduktion som bygger på miljöbelastning och dåliga förhållanden för djur och människor, skulle börja bära även dessa kostnader?

Jag trodde aldrig att jag skulle hålla med Jacob Wallenberg när han säger att de stigande matpriserna inte i första hand kan skyllas på ”matjättarna”. Jag trodde aldrig att jag skulle missa en möjlighet att ge Ica, Coop och Axfood ett tjuvnyp. Jag tycker verkligen att dessa tre kedjors dominans på marknaden, där Ica har hela 50 procent av kakan, är ett stort problem. På flera sätt. Ett fåtal företag innebär en stor sårbarhet, men också en likriktning av utbudet och ett taskigt förhandlingsläge för livsmedelsproducenter och bönder.

Däremot går det inte att skylla de stigande matpriserna just på ”matjättarna”. Det här är till att börja med inte något svenskt unikt fenomen. Våra ökade matpriser ligger i nivå med EU:s, vilket nedanstående graf visar tydligt. Även i USA har matpriserna stigit kraftigt, nästan 24 procent under de senaste fyra åren.

https://ec.europa.eu/eurostat/cache/website/economy/food-price-monitoring/index.html

Återvänder vi till Sverige igen så är också svårt att att uppröra sig över de sk övervinsterna. Tittar vi på just Ica så handlar det om vinster på 3-4 procent, sedan är det vissa butikskoncept som går betydligt bättre, som Ica Maxibutikerna och andra som går sämre. Men sammantaget är det svårt att bli upprörd på ett bolag som har en så pass låg vinst. Man kan givetvis anse att mat är en rättighet och att marknadsekonomi och affärsmässiga vinster då blir helt fel, men jag har inte riktigt hört de radikala tongångarna, om man säger så.

Vad beror då på prisuppgången på? Flera saker. Sämre skördar har påverkat varor som kaffe, kakao, olivolja med mera. Men framför allt pratar vi om ett globalt livsmedelssystem som är oerhört känsligt för många typer av störningar. Krig i Ukraina påverkade inte bara marknaden för spannmål och solrosolja, utan även att priset steg på fossila bränslen när det blev stopp för rysk olja och för naturgas i pipeline (dock ej för den som fraktas per båt och som är dyrare.) Stigande energipriser får alltid stora effekter på produktionskostnaderna för maten, men även på alla transporter. Störningar i handeln, vår låga kronkurs och inflation är andra faktorer som påverkar.

Det kanske är för mycket begärt att Nooshi Dadgostar inser de här sammanhangen när hon raskt hakar på bojkotten mot butikskedjorna, men att hon inte drar ett klassiskt ”vänsterkort” som att förespråka höjda barnbidrag, hyresbidrag, socialbidrag eller löneökningar/skattesänkningar för de som tjänar minst, måste väl ändå ses som tjänstefel?

Någon som däremot borde veta hur det förhåller sig är finansminister Elisabeth Svantesson. I stället ägnar hon sig åt symbolhandlingar som att återigen ta matjättarna i örat. Det får man nog också anse som ett rätt grovt tjänstefel.

Inget talar för att matpriserna kommer att sjunka, tvärtom. I veckans nummer av ETC Nyhetsmagasin skriver jag om de två förslag som handlar om att öka kostnaderna för billig konstgödsel. Det handlar om kommissionens förslag om tullar på den billiga gödningen från Ryssland och Belarus som kan träda ikraft i sommar, och om CBAM, (Carbon Border Adjustment Mechanism). Denna  gränsjusteringsmekanism för koldioxid, införs nästa år och innebär att ett företag som köper koldioxidintensiva varor, som konstgödsel, från ett land utanför EU ska köpa certifikat som motsvarar de inbäddade utsläppen. Tanken är att motverka att företag flyttar till länder som har lägre klimatkrav än EU. 

Båda förslagen är bra – för miljön och klimatet. Man kan se det som ett första steg mot att börja sätta en prislapp på det som brukar kallas för ”externaliteter”, dvs de kostnader som matproduktionen ökar i form av slitage på natur, människor och djur. Men de kommer att höja matpriserna ytterligare. Och var det inte det som vi egentligen ville? Alla de gånger när vi förfasade oss över fattiga kaffebönder, usla arbetsförhållande för migrantarbetare i det spanska plasthavet av grönsaksväxthus, svenska bönders knäande inför räntorna, packade odlingskassar för lax, enorma stall med broilers, grisar och nötkreatur som inte tar hänsyn till djurens behov av ett naturligt beteende, övergödningen, nedläggningen av gårdar, pesticiderna i grundvattnet och… Tyckte vi inte då att maten faktiskt var för billig? Att det var något väldigt konstigt att just den ekologiska maten skulle vara dyrare, som ändå försöker ta bort en del av den här negativa påverkan?

Vad har hänt med de tankarna egentligen?

Givetvis finns det grupper som drabbas hårt av stigande matpriser, men precis som Pim Bendt, chef för odlingslandskapet och gruvorna på Naturskyddsföreningen säger: ” Vi måste sträva efter en omställning som är rättvis, även för lantbrukarna, och därför behöver vi acceptera högre matpriser.”

Med andra ord, det kan inte vara lantbrukets uppgift att bedriva socialpolitik. Den måste bedrivas på andra områden i samhället. Pim Bendt fortsätter: ”Historiskt sett är maten fortfarande oerhört billig, men samhället behöver också givetvis stärka de svagaste grupperna så att alla har råd med bra mat.”

Sedan säger han något som vittnar om en insikt om frågans stora komplexitet: ”Hur ser en rättvis omställning ut? Vilket samhälle är det som vi ser framför oss och hur värderar vi lantbrukets omfattande uppdrag?”

För ytterst handlar detta om vilken värld vi egentligen vill ha. Vill vi ha en bättre matproduktion som tar hänsyn till människorna som producerar den, till djuren och naturen och som ger alla god, näringsrik och tillräckligt med mat? (Vi ska ju komma ihåg att den grupp som är riktigt fattig i Sverige i dag, med stor sannolikhet inte äter någon vidare bra mat, redan innan priserna gick upp.)Det är något helt annat än ”ökad konkurrenskraft och ökad produktion”, som näringen annars står och mässar om. För om vi vill ha det, då kommer det att kosta. Och med tanke på att lägger lika mycket på våra bostäder som vi tidigare la på maten, så är det en stor omställning och kommer den snabbt, vilket det finns risk för, så kommer det bli skakigt. Både den nuvarande regeringen och tidigare regeringar hade kunnat bädda för detta genom att ta bort ränteavdraget för bostäder, liksom ROT och RUT, alla tre faktorer som har bidragit till att flytta allt mer pengar till bostäderna. Men det har man inte gjort.

Vårt samhälle förändrades i grunden när vi började industrialisera och kommersialisera vår mat. Ska vi nu gå åt andra hållet, kommer det innebära en minst lika stor samhällsförändring igen. Det är detta vi borde diskutera och planera för, inte genom att ägna oss åt pseudodiskussioner som att bojkotta ”matjättarna”. Däremot kan man gärna bojkotta dem genom att i större utsträckning odla/föda upp din egen mat, handla på REKO, Bondens Marknad eller andelsjordbruk. Men det är en annan sak. Det är att aktivt ta ansvar som matmedborgare, inte att vara en passiv konsument.

Vill man läsa mera om detta rekommenderar jag Gunnar Rundgrens blogg: https://gardenearth.substack.com/p/is-100-years-of-cheap-food-coming

Solpaneler på åkrarna – An offer you can´t refuse?
 Solpaneler på åkrarna – An offer you can´t refuse? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Intresset för att sätta upp solpaneler på jordbruksmark har ökat kraftigt under de senaste åren. Och fler anläggningar lär det sannolikt bli. Att hyra ut sin mark för elproduktion innebär flera gånger mer lönsamt än att odla spannmål på den, även om det rör sig om den bördigaste marken.

I veckans Land Lantbruk har man kartlagt de senaste årens utveckling när det gäller solcellsanläggningar på mark. Sammanställningen visar att intresset har ”exploderat”, som man själv skriver. Och det är ingen överdrift. Land Lantbruk har tittat på de anmälningar om samråd gällande solcellsparker som kommit in till länsstyrelserna mellan 2020 och 2023, en ökning med nästa 1 400 procent. Samråd krävs enligt miljöbalken eftersom en solcellsanläggning innebär en” väsentlig förändring av naturmiljön”.

Totalt handlar det om nästan 27 000 hektar mark, varav 39 procent är på jordbruksmark, 44 procent på skogsmark och 17 procent är ”övrig mark” som kan vara grustäkter, nedlagda flygfält, golfbanor, torvtäkter, industrimark mm.

Tidningen intervjuar också en lantbrukare utanför Kristianstad som hyr ut 50 hektar av sin mark under 50 år till ett solenergiföretag. Han har medvetet valt att hyra ut sin mest lågproducerande mark.

– Jag har inte räknat på det men det här är bra mycket bättre eftersom det här är lågproducerande mark så för min del känns det bra, säger han till tidningen.

Nej, man behöver nog inte sätta sig ner och räkna för att se att det här är en oerhört bra affär.  Byggs anläggningen kommer han att få minst 17 000 kronor per hektar (avtalet följer hela tiden KPI, Konsumentprisindex). Plus rörlig ränta. Det finns ingen spannmålsodling som kan konkurrera med det, inte ens på de bördigaste markerna och inte ens när vetepriserna är höga.

 Med sådana intäkter är det inte så konstigt att intresset för solcellsanläggningar hittills har varit störst i södra Sverige, främst bördiga län som Skåne, Kalmar, Västra Götaland men även Kronoberg. Nu börjar även intresset sprida sig till mellersta och norra Sverige.

Med tanke på att lönsamheten i lantbruket är fortsatt usel så är sannolikt detta bara början på en fortsatt kraftig expansion av att producera energi i stället för mat på åkrarna och solel i stället för gran i skogarna.

Är det bra eller dåligt? Givetvis är det positivt att produktionen av fossilfri energi ökar, men när solcellsanläggningarna flyttar från taken till mark, så finns det anledning att inte öppna stora famnen för utvecklingen. Allra minst bland lantbrukarna själva. 

Att hyra ut sin mark under 50 år är en mycket lång tid och under den tiden kan saker förändras radikalt. Mark som tidigare ansågs olönsam kan komma att ses som värdefull för matproduktion av olika slag eller för naturvård. För att inte tala om den estetiska förändring av landskapet som en solcellspark innebär. Redan i dag finns det gott om protester mot sådana av olika skäl och de lär sannolikt inte bli färre i takt med att anläggningarna breder ut sig.

Missunnar jag då lantbrukarna att äntligen tjäna lite pengar? Nej, det gör jag verkligen inte, men man ska komma ihåg att det inte är lantbrukaren i första hand som får intäkten, det är markägaren och det är inte alltid samma personer. I dag är cirka 40 procent av jordbruksmarken arrenderad. Det här kan innebära att den arrenderande lantbrukaren helt enkelt blir av med sitt arrende om markägaren vill öka sin avkastning på marken. Ökade intäkter för marken kommer givetvis också att ytterligare driva upp kapitaliseringen i markpriser och arrenden. Det blir ännu dyrare att bruka marken och att genomföra generationsskiften.

Hittills är det främst frågan om minskad mark för matproduktion och den estetiska påverkan på landskapet som har diskuterats, men utvecklingen av markpriser och arrendepriser borde kanske stå ännu högre på agendan. I alla fall inom lantbruket. Från LRFs sida är man positiv till solcellsanläggningar så länge det inte rör sig om att matjorden schaktas bort. Däremot nämner man inte alls frågan om höjda markpriser i sin rapport om solcellsanläggningar.

Enstaka lantbrukare, som Peter Borring, har varnat för att lantbruket behöver följa frågan betydligt mer noggrant. Han skriver bland annat att det är ”synd och skam att matproduktion avkastar så lite jämförelsevis, men å andra sidan om livsmedelsproduktion kunde avkasta så mycket som solenergikalkylerna skulle jag inte våga tänka på hur mycket vi bönder då skulle behöva betala för marken…” Han pekar också på att solenergin håller på att gå åt samma håll som vindkraften, nämligen att enskilda mindre anläggningar som tidigare kunde ses som ett bra komplement på gården, inte längre är konkurrenskraftiga. I stället handlar det om stora internationella företag som anlägger mycket stora anläggningar som påverkar hela bygden. ”Där LRFs medlemmar inte sällan är de som påverkas negativt.”

Var kommer klimatsiffrorna ifrån?
 Var kommer klimatsiffrorna ifrån? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är många företag som vill sätta en siffra på maten som ska berätta hur stora växthusgasutsläpp som orsakas. I senaste numret av magasinet Filter gör jag en granskning av dessa siffror och vad som ligger bakom dem. Här är ett kort, redigerat utdrag ur artikeln med intervju med mannen som gjorde de första beräkningarna i Sverige av matens miljöpåverkan, sk livscykelanalyser. En metod som kom att ligga till grund för dagens klimatsiffror.

Metoden livscykelanalys kommer från industrin och första gången den användes inom livsmedelsindustrin var 1969. Då ville Coca-Cola veta vilket material som hade minst miljöpåverkan, glasflaskor eller plastflaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande obesvarad.  

– Egentligen är livscykelanalysen bäst för enkla saker, som bilar, säger Pär Olsson. Jordbruk och matproduktion är tvärtom väldigt komplicerade system.

Olsson, i dag pensionär, arbetade tidigare på Sik, Institutet för livsmedel och bioteknik,som senare uppgick i Rise. Han ledde en liten grupp som gjorde de första livscykelanalyserna på mat i Sverige och blev sedermera chef för den avdelning som lade grunden till dagens klimatdatabas. Precis som så många andra som räknar på matens klimatpåverkan saknade han koppling till mat eller jordbruk, han var ingenjör, utbildad på Chalmers.

– Livscykelanalysen är ingenjörsvetenskap och jag tyckte att det var jättebra, säger han.

Olsson var främst intresserad av energifrågan, ett intresse som väckts av oljekrisen 1974, och räknade därför på energiåtgången i hela livsmedelskedjan för att se var det gick att göra effektiviseringar.

De tidiga livscykelanalyserna hade alltså ett annat fokus än de som skulle komma senare. Det innebar att transporter, förpackningar, drivmedel och konstgödsel vägde tungt och man skiljde dessutom på fossila bränslen och el. En annan stor skillnad var att man redovisade olika utsläpp i form av koldioxid, metan och lustgas separat istället för att klumpa ihop dem till koldioxidekvivalenter.

Livscykelanalyser blev populära och inom Europa startades ett omfattande samarbete mellan forskningsinstitut som byggde upp databaser. Där det saknades data var Pär Olsson och hans avdelning ute och gjorde egna mätningar inom den svenska livsmedelsindustrin.

– Från början tyckte jag att livscykelanalyser var ett bra verktyg men med tiden insåg jag att man missar många aspekter kring miljön. Vi försökte bredda genom att ta in sådana saker som markanvändning, kemikalier och så vidare, men då blir det väldigt komplicerat och svårt att jämföra. Hur jämför man till exempel kemiska bekämpningsmedel med klimatpåverkan? Det går ju egentligen inte.

När klimatförändringarna seglade upp som en av de viktigaste miljöfrågorna efter millennieskiftet, ändrades livscykelanalysernas inriktning och energifrågan försvann ur fokus. Det kan tyckas lite märkligt eftersom det är just den ökade energianvändningen i form av fossila bränslen som ligger bakom de stigande halterna av klimatpåverkande gaser. Men kanske kändes energifrågan lite gammal och trött, medan klimatet upplevdes som nytt och fräscht. Oavsett så började man intressera sig alltmer för även andra klimatgaser än koldioxid, nämligen metan och lustgas, och då blev det tydligt att det inte bara fanns fossila källor till metanet och lustgasen, utan också biogena, som risodling och idisslare. Därmed började också livscykelanalyserna att jämföra bilresor med grillbiff. ”Ät mindre kött!” var inte bara ett betydligt enklare budskap att kommunicera än ”ställ om energisystemet”. Det var också enklare att göra.  

Varför odlas det inte vete i växthus?
 Varför odlas det inte vete i växthus? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jordbruk för nybörjare, del 1:

I växthus växer det ofta sådant som tomater, paprika, chili, kryddväxter och jordgubbar, goda och nyttiga grejer alltihopa men inget som mättar vare sig världens eller Sveriges befolkning. I stället är det spannmål, ris, potatis och majs och även till viss del torra baljväxter som står för den stora andelen av kalorierna Om vi både ska mätta en växande befolkning i världen och samtidigt minska människans exploatering av naturen, vore det då inte smart att intensifiera odlandet av dessa grödor genom att odla dem i växthus?

Tyvärr finns det en hake, det blir för dyrt.

På vår lilla gård har vi ett växthus, en 200 kvadratmeter stor plasttunnel där värmen från solen gör det möjligt att förlänga odlingssäsongen, odla sådant som behöver pysslas om mera och är känsligare för förändringar i temperatur, vattentillgång, näring osv. Plasttunneln skyddar mot viltet och gör det också möjlighet att få fler skördar eftersom grönsakerna växer snabbare. Vi kan helt enkelt kontrollera odlingen mera än ute på åkern. Samtidigt kostar det att bygga ett växthus. Vår tunnel är enkel, vi har ingen uppvärmning, ingen belysning, en mycket enkel ventilation och som ekologiska odlare odlar vi i jorden och inte i flytande konstgödsel. Ändå så är kvadratmeterpriset betydligt högre inne i växthuset än ute på åkern och det är därför som vi och andra odlare främst använder växthus till grödor som ger bättre betalt, som tomater, paprika, chili, kryddväxter och jordgubbar.

Mat är energi, på flera sätt. Energin från solens strålar är gratis, men i ett växthus blir det extra tydligt att det även går åt andra typer av energi och i stora mängder. Holländska växthus kan exempelvis använda en liter olja för att odla ett kilo paprika, eller 20–30 gånger mer energi än vad paprikorna innehåller. Det är bara den billiga oljan som gör att vi inte riktigt är medvetna om vilken oerhörd lyx en paprika är och vilken resursförbrukning det är frågan om.

Vertikalodlingar då, där man odlar på höjden i flera hyllplan för att spara mark och använder LED-lampor och flytande konstgödsel, kan inte det vara en lösning? I somras gjorde några forskare en simulering över vertikalodling av vete och kom fram till att det rent teoretiskt var möjligt att få en 600 gånger högre veteskörd jämfört med om man odlar ute på åkern. Problemet var bara att odlingen kräver så mycket energi att det inte praktiskt möjligt. Skulle USAs konsumtion av vete odlas på det sättet, skulle det kräva hela USAs elförbrukning, fem gånger om!

Vertikalodling är alltså ett ännu dyrare sätt att odla på än traditionella växthus och det är också därför som marijuanaodlare har drivit utvecklingen inom vertikalodlingen. Marijuana är nämligen en av de mycket få grödor som lönar sig att odla på det viset.

  • 1
  • 2