Epok

Livskraft eller konkurrenskraft?
Livskraft eller konkurrenskraft? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Stora delar av den här texten kommer från ett kort föredrag som jag höll under förra veckan när jag deltog i slutdiskussionen under SLUs ekologiska forskningsdagar. I panelen ingick också Sofia Sollén-Norrlin från Ekologiska Lantbrukarna, Henrik Smith från Lunds universitet och Rebecka Milestad från KTH.

Låt oss prata om ett livskraftigt ekologiskt lantbruk och inte ett konkurrenskraftigt. Det är viktigt att inte förväxla de två sakerna, livskraft och konkurrenskraft är två helt olika saker som leder till två helt olika matsystem och jordbruk.

Det mesta konkurrenskraftiga lantbruket hittar man exempelvis i Indonesiens oljepalmsodlingar, i Brasiliens gigantiska sojafält, i de amerikanska slutgödningsstationerna, feedlotsen,  där ett företag kan slutgöda 250 000 kor per år, i det spanska plasthavet där mer än 30 000 hektar är täckt av växthus som odlar våra grönsaker eller i de ryska mjölkanläggningarna med 3 000 mjölkande kor där korna äter, skiter, mjölkar, men aldrig sätter sin klöv ute på grönbete.

Vill man se vart konkurrensen leder, ska man besöka de här lantbruket och landskapen. Jag har gjort det och det är en deprimerande syn. Eller så kan man fundera på alla granplanteringer, alla igenväxta betesmarker, alla nedlagda gårdar och frånvaron av kor i Sverige som är en annan sida av samma mynt.

De konkurrenskraftiga lantbruken är bra på en sak – att producera mycket till lågt pris., men de är dåliga på i princip allt annat. Här finns vare sig livskraft eller ens särskilt mycket liv. Det är ont om några andra arter i de gigantiska monokulturerna som det är frågan om. Även människan är en allt mer sällsynt art i dessa produktionslandskap, där gårdarna redan har blivit allt färre och större och förvandlats till jordbruksindustrier där besluten ofta fattas långt borta från platsen där grödan växer. Det är en produktion som tär på natur, djur och människor och som kräver mycket stora insatser av fossila bränslen.

Ändå är det just konkurrenskraften, inte livskraften som betonas i den svenska jordbrukspolitiken.

 Så vad behöver ekologiskt lantbruk för att bli livskraftigt? Samma sak som allt jordbruk behöver – en annan politik som inte bygger på konkurrenskraft, utan på livskraft. En politik som inte bygger på att Europas bönder ska konkurrera ihjäl varandra, för att maten ska bli så billig som möjligt. Det här borde vara den viktigaste frågan för alla bönder, oavsett produktionsinriktning. För om utvecklingen fortsätter, vilket allt tyder på, så kommer vår mat i allt större utsträckning att komma just från dessa konkurrenskraftiga jordbrukslandskap som jag tidigare nämnde.

 Den som är stor i dag, kommer att vara liten i morgon.

Vad är då livskraft? Och hur skulle en annan matpolitik kunna se ut? Jag och Gunnar Rundgren gjorde ett försök att formulera en alternativ livsmedelsstrategi för några år sedan. Då skrev vi att målet för jordbrukspolitiken borde vara:

”En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.”

Ekologiskt lantbruk föddes ur en stark vilja att förändra matproduktionen, men också världen, eftersom man insåg att en matproduktion som vill vara alternativ, också innebära ett alternativt samhälle. Jag undrar hur stark den tanken är i dagens ekolantbruk? Jag tycker mig se att ekolantbruket till stora delar börjat imitera det konventionella jordbruket när det gäller inköp av insatsmedel, specialisering och strukturrationalisering. Man har också börjar köpa delar av det konventionella lantbrukets problemformuleringar och dess svar. Det är ett allvarligt misstag för ingen är bättre på konventionellt lantbruk än just det konventionella lantbruket.

Om ekolantbruket bara ser sig som en marginell marknadsnisch så kan fortsätta så. Vill man fortfarande förändra världen, så kommer det krävas annat. Det kommer inte räcka med att fortsätta krama marknaden, som ekolantbruket varit så bra på. Marknaden är en otrogen älskare som går dit vinden blåser för tillfället. Det handlar heller inte om att skriva ännu en ny regel för ekologisk produktion. Det är inte så världen förändras.

Livskraft är motsatsen till sårbarhet. Det är resiliens, flera ben att stå på, riskspridning, att inte leva över sina tillgångar.

Vart ska då ekolantbruket gå för att bli mer livskraftigt?

  • Bli generalister, sluta vara specialister. En resilient bonde är en tusenkonstnär som kan odla, skruva, bygga, reparera, förlösa kalvar, räkna, snyta ungar osv.
  • Sprid riskerna. Blanda olika verksamhetsgrenar, integrera djur och växter i större omfattning.
  • Utgå från platsens resurser i största möjliga mån och minska därmed inköpen av insatsmedel. Odla de grödor och föd upp de djur som passar platsen.
  • Inse att skalan spelar roll. Störst är ofta bäst när det gäller konkurrenskraft, men sällan när det gäller livskraft. Mosaiklandskapet där mångfalden bor, kräver många fler gårdar än vi har i dag, inte bara få och stora.
  • Skydda ekolantbruket från konkurrens och marknad. Sälj i alternativa kanaler och saknas dessa, starta dem! Utför mer av arbetet själv. Byt tjänster med andra.
  • Starta egen förädling, själv eller tillsammans. Det behövs fler mejerier, kvarnar, slakterier/styckerier mm.

För att detta ska bli möjligt, behövs det också en politik som främjar detta men det är ingen politik som kommer att hända av sig självt, om ingen ställer de kraven. Och de behöver ställas så högt så att det hörs till regering och riksdag.

För när allt kommer omkring så är det inte konsumenterna eller ens forskarna som styr jordbrukets utveckling, det är politiska och ekonomiska beslut som formar ramarna.