EU

Ingen gillar den och väldigt få begriper den, så varför inte göra om den i grunden? Det handlar om EUs jordbrukspolitik, CAP, som det borde vara hög tid för medlemsländerna att ta ansvar för själva. Det är dessutom en utveckling som EU redan har påbörjat när man nu låter medlemsländerna i högre grad fatta beslut om och finansiera själva. Snöbollen är satt i rullning. Det är bara att öka takten.

Det är få frågor som är så viktiga för oss människor som maten. Vi kan skala bort det mesta här i livet om vi skulle bli tvungna, men inte maten. Den måste vi äta för att överleva och helst varje dag. Maten är överlevnad och även något mycket intimt. Vi stoppar in den i våra kroppar och den blir en del av oss och vi vill därför inte att livsmedlen ska vara skadliga. Jordbruket är dessutom vårt viktigaste verktyg för att sköta om planeten, samtidigt som det också, tillsammans med skogsbruket, är den verksamhet som sätter störst avtryck.

Det finns alltså många skäl till att engagera sig i frågan och det finns också ett stort matintresse som tar sig en rad olika uttryck, allt från kokböcker och matlagningsprogram, olika dieter och olika typer av mataktivism. Men när det gäller matpolitiken så är detta främst en angelägenhet för ett fåtal experter inom EU-kommission, departement och lantbruks- och livsmedelsbransch. Där har alla vi som äter mat i princip ingenting att säga till om och följaktligen så har de flesta heller ingen aning om vad politiken handlar om. Det här gäller både EUs jordbrukspolitik, CAP, och Sveriges livsmedelsstrategi som ska vara vår matpolitik fram till 2030. Det är till och med så att det är mycket få av de folkvalda politikerna, om ens någon, som har total kännedom om politiken och alla dess konsekvenser. De får i stället förlita sig på sina tjänstemän som i praktiken blir de som utformar politiken.

Redan detta borde vara tillräckligt för att inse att så här kan vi inte ha det. Även om vårt livsmedelssystem påverkas av en rad andra faktorer förutom politiken, så kan det ändå inte vara rimligt att den politiska makten befinner sig så långt bort från människor i allmänhet. Särskilt i ett läge när allt fler börjar inse att jordbruket är en nyckelfråga för framtiden.

Som om detta inte vore nog så är också EUs jordbrukspolitik så komplicerad att ansvarig myndighet, jordbruksverket, inte klarar av att sköta den. Jordbruksverket har under många år inte klarat av att betala ut böndernas ersättningar i tid. Administrationen är så pass omständlig och dyr att hela en miljard kronor av de cirka 10-11 miljarder som varje år betalas ut i ersättningar till bönderna, försvinner just i administration hos jordbruksverket och länsstyrelserna. De flesta bönder tvingas dessutom köpa in konsulttjänster för att överhuvudtaget klara av att ansöka om sina ersättningar, bara det en orimlighet, vilket innebär att ytterligare stora summor försvinner bort från lantbruket.

En talande bild av komplexiteten är den ”strategiska planen” där Sverige beskriver hur man tänker genomföra EUs jordbrukspolitik för perioden 2023-2027. Planen ska sedan godkännas av EU-kommissionen. Det är en lunta på hela 700 sidor som trots sitt omfång inte beskyllas för att vara klar som korvspad.

I Sveriges matpolitik, den nationella livsmedelsstrategin, är en av ambitionerna att förenkla byråkratin inom jordbruket, och man har pumpat in ett antal miljoner kronor för detta, framför allt till jordbruksverket. Effekterna av detta verkar hittills i princip osynliga.

Mycket av kritiken gentemot EUs jordbrukspolitik brukar handla om att den går till fel bönder som stora godsägare, Kungen och Prins Charles i Storbritannien eller att den går till fel saker som intensiv animalieuppfödning, livsmedelsexport som kraschar matmarknader i fattiga länder osv. Lösningen brukar då oftast heta att om man bara ändrar lite på politiken och tar bort några ersättningar här och lägger till några ersättningar där, så kommer det hela att lösa sig. Men detta är inget som löser grundproblemet, nämligen att EUs jordbrukspolitik är ett byråkratiskt monster som i princip saknar demokratisk förankring. Ett starkt skäl till det är förstås att det handlar om 27 länder med olika klimat, olika odlingsförhållande, olika struktur och inriktning på sitt jordbruk för att bara nämna några av de skillnader som finns och som innebär att man CAP försöker att hantera alla dessa skillnader på olika sätt.

Men varför ska egentligen matpolitiken ligga på EU-nivå? Regeringen är ju negativ till en gemensam skogspolitik, just för att man anser att det skulle innebära detaljreglering och centralstyrning, kanske för att man har sett vad som hänt inom jordbruket. Vore det inte rimligare att varje land också tog ansvar för sin jordbrukspolitik? I nuläget är det ju i princip ingen som är nöjd med lösningen, inte ens bönderna själva.  Inte nog med att olika intressenter anser att pengarna går till fel saker, det finns också en stark kritik mot att hela 40 procent av EUs budget används just till jordbruket. Oavsett hur man ser på EU-medlemskapet behöver inte det samarbetet upphöra bara för att man plockar bort jordbruket. Tvärtom finns det då möjlighet för EU att utvidga samarbetet på andra områden, om man så önskar.

Naturligtvis blir det jobbigt för de svenska politikerna att återigen ta ansvar för jordbruket och maten, när man under snart 30 år väldigt behändigt kunnat skylla på ”Bryssel”. Särskilt arbetsamt blir det förstås nu när jordbruket kommer spela en allt viktigare roll för många av de stora framtidsfrågorna. Det kommer att kräva skarpa hjärnor som har förmåga att tänka nya tankar och som har någon form av kunskap, gärna praktisk, från jordbruket och matsektorn. En viktig början måste vara att öka medborgarnas demokratiska inflytande över maten och därmed behöver matpolitiken göras om i grunden.