Close
Enter your
text here

EU

Lappländsk fjällröding – ett riktigt bottennapp
 Lappländsk fjällröding – ett riktigt bottennapp 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Om jag säger lappländsk fjällröding, vad tänker du på då? Ser du framför dig den vackert rödmagade fisken som lever i små fjällbäckar och djupa sjöar uppe i norr? Eller tänker du snarare på fiskar som trängs i kassodling, föds upp på fiskfoder och som smakar sådär som odlad fisk brukar smaka – lite mindre, lite tråkigare? Att just den sistnämnda har fått EUs skyddade geografiska beteckning under namnet ”Lappländsk fjällröding” är ett riktigt bottennapp, både för fjällrödingen och för märkningen.

EUs skyddade beteckningar skyddad ursprungsmärkning och skyddad geografisk beteckning har länge haft ett högt gastronomiskt anseende. Något av matens ”Hall of fame”. Jag minns hur jag avundsjukt studerade listan under 1990-talet: Roquefort, Munster, Comté, Camembert de Normandie, Reblochon, Gorgonzola Parmigiano Reggiano, Stilton, Pecorino – alla var de där! (Ja, jag skriver ostarnas namn med versaler, trots att det bryter mot svenska skrivregler, för nu pratar vi trots allt om De Stora Ostarna!)

I Sverige hade vi på matsidan i samband med EU-inträdet enbart lyckats registrera hushållsost*, svecia och falukorv, inte för att dessa ansågs gastronomiskt framstående, utan för att de var volymprodukter och man oroade sig för att något annat EU-land skulle ta upp tillverkningen och konkurrera ut den inhemska produktionen.  På dryckessidan höll man den kulinariska fanan lite högre och lyckades tidigt registrera punsch och akvavit.

Trots att svensk gastronomi, från åkern till fine-dining-bordet, utvecklades starkt under de följande decennierna och det nordiska köket blev ett begrepp på den internationella scenen, gick det trögt med att registrera några geografiska specialiteter. För tio år sedan fick därför jordbruksverket i uppdrag att öka antalet livsmedel med skyddad beteckning, vilket gjorde susen. I dag hittar vi Kalix löjrom, Grebbestadsostron, värmländskt skrädmjöl, öländska bruna bönor, Wrångebäcksost, polkagrisar från Gränna och en rad andra matvaror som det finns anledning att känna sig lite stolt över.

Men så kom beskedet för några veckor sedan att EU-kommissionen har godkänt att den så kallade ”Lappländska fjällrödingen” får skyddad geografisk beteckning. Man undrar hur det överhuvudtaget var möjligt.

Vad innebär då skyddet? Grundtanken är protektionistisk. Enbart mejeriföretag inom ett visst område i Italien kan exempelvis tillverka parmesanost. Andra mejerier kan givetvis också tillverka en hårdost som i princip är exakt likadan, men den får inte säljas som en parmesan. Äkta parmesanost görs enbart inom den definierade italienska regionen.

Men det krävs att det är något särskilt med livsmedlet, det går inte att skydda bulkprodukter. Så här beskrivs de skyddade beteckningarna på en av EUs officiella sidor:

Om din produkt har ett specifikt geografiskt ursprung och anseende – en särskild kvalitet eller andra egenskaper som är kopplade till ursprunget – kan du skydda den med en geografisk beteckning.

Det handlar alltså både om kvalitet och om geografi och ofta pratar man också om traditionellt hantverk. Så vad har då den så kallade lappländska fjällrödingen med detta att göra? Väldigt litet om sanningen ska fram. Fiskodlingars koppling till den geografiska platsen är ungefär lika stark som ett vanligt svensk kycklingstall, det vill säga nästan ingen alls och det gäller även om den råkar ligga i Norrland. Fiskarna lever sina liv i kassar tillsammans med väldigt många andra fiskar** och kan inte vandra upp i fjällbäckar som många andra rödingar. De äter fiskfoder som innehåller 50 procent vegetabilier (främst baljväxter, vete, solros och raps som är odlat någon annanstans), resten fisk i olika former. I ansökan till EU är det mycket information om bergarter, vattentemperaturer, vattenflöde och älvars avvattningsområden men väldigt lite info om själva odlingen och rödingen själv. Det känns som ett krampaktigt försöka att ge fisken geografisk härkomst.

Frågan är om det ens kan anses vara en fjällröding (Salvelinus alpinus). Det man odlar är nämligen Arctic Superior, en framavlad stam av en fjällröding från Hornavan. En rapport från SLU beskriver att det pågått ett intensivt avelsarbete på för att få fram Arctic Superior sedan 1980 och 30 år senare, när rapporten skrivs, har avelsarbetet inneburit att Arctic Superior har tre gånger snabbare tillväxt än den ursprungliga fjällrödingen. Den klassas nu som en domesticerad stam. Naturvårdsverket skriver i en rapport från 2008, Effekter av spridning av genetiskt främmande populationer: ”Det måste betraktas som ytterst olyckligt att denna stam även används för utsättningar i naturen.”

Nej, uppenbarligen är inte Arctic Superior vilken fjällröding som helst.

Det kanske allra mest ironiska är att det från och med nu är förbjudet att sälja den äkta varan, dvs fjällröding som verkligen är fjällröding och som dessutom är fiskad i Lappland, om du kallar den för dess rätta namn – nämligen lappländsk fjällröding. Det namnet är nu enbart skyddad för den odlade fisken.

På Livsmedelsverkets hemsida skriver man:

”Syftet med skyddade beteckningar är att hjälpa producenter av jordbruksprodukter och livsmedel att lyfta fram produkternas kvalitet. De skyddade beteckningarna ska också ge konsumenten trovärdig information om produktens mervärden och kvalitet.”

Den tanken känns väldigt långt ifrån skyddet av den odlade rödingen, även om det var just Livsmedelsverket som godkände ansökan och skickade den vidare till kommissionen för slutgiltig bedömning och registrering.

Jag kommer att tänka på Groucho Marx och hans berömda citat: ”Jag vill inte vara med i en klubb som skulle acceptera mig som medlem.” Det är synd att inte fler tänker på det viset.

*Skyddet för hushållsosten var det svagaste, GTS (Garanterad Traditionell Specialitet) och innebar att alla, oavsett geografi, fick tillverka hushållsost så länge man följde ett angivet recept. Något som danska Arla tagit fasta på, som numera står för den största andelen av hushållsost i Sverige. GTS försvann för något år sedan, kanske för att den nivån var alltför svag.

** Det är väldigt svårt att få fram information om hur mycket kilo fisk som det odlas per kubikmeter vatten. En siffra är 15-25 kilo röding, men det är en gammal uppgift och kan alltså vara i underkant.

Plocka hem matpolitiken!
 Plocka hem matpolitiken! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ingen gillar den och väldigt få begriper den, så varför inte göra om den i grunden? Det handlar om EUs jordbrukspolitik, CAP, som det borde vara hög tid för medlemsländerna att ta ansvar för själva. Det är dessutom en utveckling som EU redan har påbörjat när man nu låter medlemsländerna i högre grad fatta beslut om och finansiera själva. Snöbollen är satt i rullning. Det är bara att öka takten.

Det är få frågor som är så viktiga för oss människor som maten. Vi kan skala bort det mesta här i livet om vi skulle bli tvungna, men inte maten. Den måste vi äta för att överleva och helst varje dag. Maten är överlevnad och även något mycket intimt. Vi stoppar in den i våra kroppar och den blir en del av oss och vi vill därför inte att livsmedlen ska vara skadliga. Jordbruket är dessutom vårt viktigaste verktyg för att sköta om planeten, samtidigt som det också, tillsammans med skogsbruket, är den verksamhet som sätter störst avtryck.

Det finns alltså många skäl till att engagera sig i frågan och det finns också ett stort matintresse som tar sig en rad olika uttryck, allt från kokböcker och matlagningsprogram, olika dieter och olika typer av mataktivism. Men när det gäller matpolitiken så är detta främst en angelägenhet för ett fåtal experter inom EU-kommission, departement och lantbruks- och livsmedelsbransch. Där har alla vi som äter mat i princip ingenting att säga till om och följaktligen så har de flesta heller ingen aning om vad politiken handlar om. Det här gäller både EUs jordbrukspolitik, CAP, och Sveriges livsmedelsstrategi som ska vara vår matpolitik fram till 2030. Det är till och med så att det är mycket få av de folkvalda politikerna, om ens någon, som har total kännedom om politiken och alla dess konsekvenser. De får i stället förlita sig på sina tjänstemän som i praktiken blir de som utformar politiken.

Redan detta borde vara tillräckligt för att inse att så här kan vi inte ha det. Även om vårt livsmedelssystem påverkas av en rad andra faktorer förutom politiken, så kan det ändå inte vara rimligt att den politiska makten befinner sig så långt bort från människor i allmänhet. Särskilt i ett läge när allt fler börjar inse att jordbruket är en nyckelfråga för framtiden.

Som om detta inte vore nog så är också EUs jordbrukspolitik så komplicerad att ansvarig myndighet, jordbruksverket, inte klarar av att sköta den. Jordbruksverket har under många år inte klarat av att betala ut böndernas ersättningar i tid. Administrationen är så pass omständlig och dyr att hela en miljard kronor av de cirka 10-11 miljarder som varje år betalas ut i ersättningar till bönderna, försvinner just i administration hos jordbruksverket och länsstyrelserna. De flesta bönder tvingas dessutom köpa in konsulttjänster för att överhuvudtaget klara av att ansöka om sina ersättningar, bara det en orimlighet, vilket innebär att ytterligare stora summor försvinner bort från lantbruket.

En talande bild av komplexiteten är den ”strategiska planen” där Sverige beskriver hur man tänker genomföra EUs jordbrukspolitik för perioden 2023-2027. Planen ska sedan godkännas av EU-kommissionen. Det är en lunta på hela 700 sidor som trots sitt omfång inte beskyllas för att vara klar som korvspad.

I Sveriges matpolitik, den nationella livsmedelsstrategin, är en av ambitionerna att förenkla byråkratin inom jordbruket, och man har pumpat in ett antal miljoner kronor för detta, framför allt till jordbruksverket. Effekterna av detta verkar hittills i princip osynliga.

Mycket av kritiken gentemot EUs jordbrukspolitik brukar handla om att den går till fel bönder som stora godsägare, Kungen och Prins Charles i Storbritannien eller att den går till fel saker som intensiv animalieuppfödning, livsmedelsexport som kraschar matmarknader i fattiga länder osv. Lösningen brukar då oftast heta att om man bara ändrar lite på politiken och tar bort några ersättningar här och lägger till några ersättningar där, så kommer det hela att lösa sig. Men detta är inget som löser grundproblemet, nämligen att EUs jordbrukspolitik är ett byråkratiskt monster som i princip saknar demokratisk förankring. Ett starkt skäl till det är förstås att det handlar om 27 länder med olika klimat, olika odlingsförhållande, olika struktur och inriktning på sitt jordbruk för att bara nämna några av de skillnader som finns och som innebär att man CAP försöker att hantera alla dessa skillnader på olika sätt.

Men varför ska egentligen matpolitiken ligga på EU-nivå? Regeringen är ju negativ till en gemensam skogspolitik, just för att man anser att det skulle innebära detaljreglering och centralstyrning, kanske för att man har sett vad som hänt inom jordbruket. Vore det inte rimligare att varje land också tog ansvar för sin jordbrukspolitik? I nuläget är det ju i princip ingen som är nöjd med lösningen, inte ens bönderna själva.  Inte nog med att olika intressenter anser att pengarna går till fel saker, det finns också en stark kritik mot att hela 40 procent av EUs budget används just till jordbruket. Oavsett hur man ser på EU-medlemskapet behöver inte det samarbetet upphöra bara för att man plockar bort jordbruket. Tvärtom finns det då möjlighet för EU att utvidga samarbetet på andra områden, om man så önskar.

Naturligtvis blir det jobbigt för de svenska politikerna att återigen ta ansvar för jordbruket och maten, när man under snart 30 år väldigt behändigt kunnat skylla på ”Bryssel”. Särskilt arbetsamt blir det förstås nu när jordbruket kommer spela en allt viktigare roll för många av de stora framtidsfrågorna. Det kommer att kräva skarpa hjärnor som har förmåga att tänka nya tankar och som har någon form av kunskap, gärna praktisk, från jordbruket och matsektorn. En viktig början måste vara att öka medborgarnas demokratiska inflytande över maten och därmed behöver matpolitiken göras om i grunden.

Istället för jordbrukspolitik
 Istället för jordbrukspolitik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Lyssnar man på vissa politiker är det lätt att tro att det största hotet just nu mot svenskt jordbruks framtid är de bönder som har valt att odla ekologiskt. Det handlar om cirka 15-20 procent av bondekåren, en inte helt försumbar skara alltså, som har valt att bland annat inte använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel på hela eller delar av sin gård. Det är dessa människor som inte bara håller på att skjuta svenskt lantbruk i sank utan som också är orsaken till världssvälten.

Ett löjeväckande resonemang? Javisst, men tyvärr inget att skratta åt, för vad dessa politiker ägnar sig åt kan inte sägas vara något annat än Krösa-Maja-politik, ni vet tanten i Emil i Lönneberga som gärna skrämmer skiten ur barnen med berättelser om mylingar, ”tyfis” och annat hittepå. I höstas var det centerpolitikern Staffan Danielsson som la ut en massiv bombmatta av debattartiklar mot ekojordbruk och nyligen gick Marit Paulsen (fp ut i en debattartikel och anklagade ekojordbruket för att inte kunna föda en växande global befolkning. Det var nästan exakt samma budskap som hon vevade inför valet till EU-parlamentet 2009.

Svenskt och europeiskt lantbruk står inför en rad allvarliga hot inför framtiden, men ett av dem är inte att delar av bondekåren har valt att odla ekologiskt. Det här är givetvis inget annat än en dimridå, ett sätt att flytta strålkastaren från sin egen inkompetens när det gäller att bedriva aktiv lantbrukspolitik. Men låt oss titta på argumentet – ”att föda världen”. Vem ska egentligen göra det? Ska vi sätta upp ett beting för varje lantbruk att det ska produceras ett visst antal ton mat per gård eller hektar? Och i så fall, ska vi bestämma i femårsplaner vilken mat som ska odlas för att kunna föda så många mäninskor som möjligt? Mer kålrötter men betydligt mindre biff? Och hur ser vi egentligen på matlkornsodlarna och veteodlarna för brännvinsdestillering? Nog för att de producerar råvaror till lust och nöje, men de bidrar ju inte direkt till matförsörjningen för befolkningen i Afrika söder om Sahara.

Jag tror viserligen att det är nödvändigt att börja diskutera hur vår matproduktion och konsumtion ska se ut framöver, men jag ser inte att några av dessa politiker som ständigt attackerar ekologiskt lantbruk, har lyft minsta finger för en sådan politik. Inte ens när det gäller att bromsa nedläggningen av åkermark i Europa och Sverige (förra året försvann ytterligare 8 000 hektar åker i Sverige) förs någon aktiv politik. Ömmandet om världens hungriga används enbart som ett slagträ, inte för att arbeta för en mer rättvis värld.

Frågan är hur länge detta hackande kan fortgå, för det som inte riktigt kritikerna verkar inse, det är att skaran ekoproducenter blir allt större, inte minst för att det ofta är ett mer lönsamt sätt att bedriva jordbruk. Och jag misstänker att de börjar bli rätt trötta på att kritiseras av världsfrånvända politiker. För varje lantbrukare vet att det i första hand handlar om att få sin egen produktion lönsam, ”föda världen” är ett ädelt mål, men det är inget som betalar räkningarna. Nu ökar efterfrågan av ekologisk mat mat återigen, vilket ger affärsmöjligheter för fler företag. En ökad ekologisk efterfrågan är givetvis inte så stor att den räddar hela det svenska jordbruket, men varje bonde, varje gård och varje åker som fortfarande kan brukas, är en seger. Det borde alla politiker som befattar sig med frågan också inse.

Man kan givetvis inte kräva att politiker ska vara mer intelligenta än den genomsnittliga befolkningen, men man kan i alla fall begära att det inte ska förhålla sig tvärtom.

(Läs också den utmärkta ledaren i Östersundsposten)