fiske

Fiskegalningar
Fiskegalningar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Som fyra-femåring stod jag bredvid mammas pojkvän och fiskade. Han hade kastspö. Jag hade en dragg i ett rep som jag kastade någon meter och sedan drog in. Jag var naturligtvis ett elände för den stackars fiskande mannen, där jag stod och skrämde bort varenda fisk som eventuellt hade tänkt att nappa. Mannen sa inte åt mig att sluta utan stod godmodigt och kastade och småpratade trevligt med mig. Kanske tänkte han att någonstans måste även en fyraåring börja sin fiskeresa. Eller så var det inte främst för fiskets skull som han hade kommit på besök.

Mitt fiskande har blivit något bättre sedan dess, men jag är fortfarande en amatör. Jag får bottennapp, trasslar lina, sätter drag i trädtoppar och i kläder (dock i princip aldrig i mig själv eller andra människor) drar av linor och mycket annat. Jag är framför allt en enkel insjöfiskare och då främst mete, dragrodd, kastspö och nät. Någon enstaka gång har jag varit ute på hav eller vid en älv. Jag har aldrig ägnat mig åt den ädlaste tekniken, flugfisket. Det har alltid känts som en överkurs som inte är lämpad för en genuint fumlig människa som jag.

Mikael Engström och jag är lika gamla, men där slutar alla jämförelser. Han är ett både teoretiskt och praktiskt proffs. Han har fiskat lika många år som jag, men han började inte med dragg så vitt jag vet, och han har även skrivit om fisket i en rad olika tidningar. Men han är mer än så, han är besatt av fiske. När jag läser hans nya bok ”Den ofulländade fiskaren” så kommer jag tänka på min barndoms bästa kamrat, Ove. Vi fiskade mycket tillsammans, men han fiskade nog dubbelt, kanske tre gånger så mycket som jag gjorde, trots att det var jag som bodde bredvid sjön och inte han. När jag hade tröttnat, tyckte att det var för sent, för regnigt, för kallt, ville äta, sova eller göra något annat – då fiskade Ove. Och han fick rejält med fisk också. Sådär verkar Engström vara också. Han fiskar. Mycket. Ofta.

När människor är väldigt mycket duktigare på någonting än man själv, så kan man lätt bli lite avskräckt. Man får bekräftat att man är just den amatör som man är. Men Engströms bok har precis den motsatta effekten på mig. Jag blir helt enkelt väldigt sugen på att fiska! Och detta trots att en del av hans fiske i allra högsta grad är en materialsport. Det är en massa olika beten, drag, linor, spön, paravaner, flugor och Gudvetallt! Själv har jag aldrig riktigt orkat uppbåda intresset för just utrustningen. Visst, jag vill ha ett spö som funkar och en lina som funkar för rätt fiske och jag är lite barnsligt förtjust i att köpa nya drag och visst kan jag skilja på vobbler, jiggar, skeddrag, spinnare och sätta på en tafs. Men det är väl ungefär det. Trots att detta är en fiskare som verkligen kan detta med utrustning så är det inte det som han förmedlar, det är lusten. Passionen för fiske.

Men det är också något annat. Han beskriver hur han lär känna ett vatten, oavsett om det är en älv eller en del av ett hav. Han studerar sjökort, GPS-plotter, läser vattenytan och så fiskar, fiskar, fiskar han tills han kan vartenda skrymsle och vrå av vattendraget. Och detta, att känna sitt vatten, är något som väger betydligt tyngre än alla avancerade beten, spön, ekolod och annat. Det skriver han själv.

På ett sätt påminner han mig om när jag träffat på äldre jägare som har tillbringat mycket tid i skogen och kan läsa den. De vet var viltväxlarna går, var älgarna betar sly, kan se var rådjursbockarna fejat sina horn, ugglorna har sina bon och mycket annat. Mikael Engström beskriver hur han efter ett antal dagars fiske vid en älv, får ingivelser när det är dags att gå ner och fiska. Han kan inte förklara varför han plötsligt får för sig att det kommer att nappa och att det ofta också stämmer. Det är nästan något övernaturligt, men jag tolkar det som att han just läser av älven och den övriga naturen. ”Det märkliga som uppstår efter en längre tids laxfiske, bärvågen med älven, naturen och laxen.”

Det finns också en novell, för det här är en välskriven novellsamling som råkar ha fiske som tema och ingen träig fiskehandbok, som verkligen griper mig. Det är när Mikael Engström och hans tonåriga son vandrar genom Trängslet i Älvdalen, ”den vildaste och mest dramatiska strömsträckan i Österdalälven.” Innan älven dämdes upp och blev vattenkraft.  Nu är det fem kilometer torrfåra. Engström har studerat generalstabskartor och läst äldre böcker som skildrar hur älven var när den var levande. Han sörjer alla gamla torra forsarna, vars namn är borta från dagens kartor. Utifrån det han läst och genom att vandra i fåran så kan han se framför sig, inte bara hur vattnet forsade och flöt fram utan också var fisken vilade sig, var den kämpade sig fram genom strömmen och var den troligen hade nappat. Engström skriver fram en sorgesång över älven och det drabbar mig på betydligt tyngre än vad alla larmrapporter om fiskdöden hittills har förmått.

Han ifrågasätter sin egen nostalgi, sin längtan efter den levande forsen och häcklar sig själv genom att fråga sig om han förväntar sig att ”…Jesus kommer förbi med sin gyllene Abumatic 153 – och med ett kast så kommer vattnet åter med ett dundrande brus. Är jag så enfaldig?” Och sedan skriver han: ”Det här är det normala nu och var inte så förbannat känslig. Du var ju inte ens född då de började det här bygget. Det är bara att hacka i sig. Med en rysning.”

Av en slump ska jag någon vecka senare läsa Jannete Hentatis bok ”Älven i mig” som skildrar uppdämningen av Lule Älv och vilka konsekvenser det fick och fortfarande får för många människor och för den övriga naturen.  Det är också en mycket bra bok, men berättelsen om fiskaren som sörjer den döda forsen och den försvunna, döda laxen, fastnar verkligen som en tagg i sinnet.

Det är fantastiskt med el från vattenkraft, men precis som alla andra energikällor så är den inte gratis. Det är många som har betalat ett oerhört högt pris för den. Det ovärderliga är borta och det kan inte mätas i pengar, oavsett hur stor den högen är.

Solen skiner nu om dagarna och isen ligger tjock och fin. Snart ska jag ut och pimpla och sedan hoppas jag på några riktigt fina fisketurer i sommar, både hemma och kanske lite längre bort. Förhoppningsvis någon fiskestund med sonen, som har blivit en mer passionerad fiskare än jag. Och som gav mig den här boken. Tack Karl!