food tech

Ormtjusarnas årtionde
Ormtjusarnas årtionde 150 150 Ann-Helen von Bremen


”Människor som tror på en högteknologisk ark ska inte ha ansvar för den globala ekologin, av samma skäl som människor som tror på ett liv efter detta, inte ska ha kärnvapen”. 

Yuval Noah Harari i Homo Deus

Det gångna årtiondet blev inte bara charlatanernas årtionde, utan även räknenissarnas, månglarnas och individualismens decennium. Under 2010-talet verkade vi helt tappa tron på politiken. Vi ville inte förändra världen, vi ville köpa en ny. Det här var också årtiondet där vi bestämde oss för att överge naturen. Vi fortsatte precis som tidigare att strunta i alla larm om att vårt nuvarande samhällsbygge leder till miljökatastrofer och mänskligt lidande, men en alltmer högljudd grupp propagerade också för att lösningen på de här problemen var att helt enkelt lämna naturen. Människan hör inte hemma i naturen, står över den och hennes framtid finns i staden, i laboratoriet, i algoritmen eller möjligen på en avlägsen planet. Långt borta från skogen, åkrarna, mullen, djuren och därmed från oss själva. Inte bara Elon Musk utan även Ica började prata om att den hållbara framtiden låg på – mars!

De som gick i bräschen för avpolitiseringen var ironiskt nog, politikerna själva. De uppmanade oss konsumenter att ”göra medvetna val” för att lösa många av de stora politiska frågorna. Politik var inte att tänka på. Sällan har väl Palmes ”politik är att vilja”, känts så avlägset som under detta årtionde.

Den andra vita kaninen som drogs fram ur hatten hette ”ny teknik”. Det är nya tekniska landvinningar som ska lösa problemen i morgon så att ingen behöver göra något åt dem i dag. Såvitt jag vet har fortfarande inte klimatprokastinera utsetts till något nyord, men det var i alla fall det som vi ägnade oss åt intensivt under det gångna årtiondet. Björn Lomborg visade i återkommande texter på Svenska Dagbladets ledarsida att han behärskade klimatprokastinerandets konst till fullo.

Båda de här kaninerna, medvetna konsumenter och ny teknik, var givetvis en gyllene kombination för näringslivet. Hållbarhet sålde som bara den och det bästa av allt – precis allting var hållbart, även sådant som alldeles nytt hade varit helt ohållbart. Konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel, GMO, djurfabriker, kyckling, fiskodling, sötningsmedel, näringslösningar, syntetiska kosttillskott ja till och med kärnkraften seglade upp som den finaste och renaste energin som mänskligheten har skådat. Och med en skruvad omvänd logik blev allt som var hållbart på riktigt, motsatsen. Ekologisk mat hann både ropas ut som klimathot och orsak till världssvälten innan decenniet var över.

En viktig pusselbit för att sätta tonen var FAOs framtidsprognos för 2050 som kom 2009 och vars slutsats var att matproduktionen måste öka med 70 procent om den växande befolkningen skulle kunna mättas. Det var ett eko från den så kallade ”gröna” revolutionen från 1960-talet som ledde till en allt annat än grön utveckling. Rapporten blev manna från himlen för alla de företag som förespråkar en fortsatt industrialisering av jordbruket. Under några decennier hade man fått ta skit från miljörörelse, konsumenter och politiker, inte bara för att man orsakade miljömässiga och sociala katastrofer, utan också för att man inte ens kunde klara av att producera god och hälsosam mat till den nuvarande befolkningen. Trots ett enormt överskott av mat – främst spannmål – som resulterat i matsvinn, övervikt, tillverkning av biobränslen och en allt större andel spannmål inom djuruppfödningen så är det ändå nästan en miljard människor som inte kan äta sig mätta.  

Med föda-världen-argumentet skulle det äntligen bli slut på miljögnället och i stället fritt fram för gifter, långa transporter, fossila bränslen, genteknik, monokulturer, regnskogsskövling, fortsatt industrialisering och intensifiering av jordbruket, bortträngning av urbefolkningar osv osv. Allt enligt parollen – ska man göra omelett måste man knäcka ägg. Ju mer högljutt som ett företag trumpetade ut att just deras produkt eller tjänst behövdes för att föda världen, desto mer säker kunde man vara på att det handlade om en lunch som var allt annat än gratis. Resurssnåla jordbruk och livsmedelsproducenter hade inget att hämta och allt som ens andades ekologisk produktion, hamnade i skamvrån.  Egentligen var det helt ofattbart att det några år senare under decenniet uppstod en ekoboom, men kanske berodde det snarare på en eftersläpning från den tidigare debatten. Likaså sopades den tidigare diskussionen om matfusk helt bort. När decenniet gick mot sitt slut hade livsmedelshyllorna i stället fyllts på med ett antal nya produkter som mycket få konsumenter visste var de kom ifrån, än mindre vad de egentligen innehöll. Vem hade trott att pressad genmodifierad soja och jästsvamp skulle lanseras som ”truly sustainable” och dessutom komma undan med det? Och inte nog med det, denna burgare med den tvivelaktigt långa innehållsförteckningen lyftes även fram som ”mänsklighetens bästa sätt att” – tadaaa! – ”RÄDDA VÄRLDEN!” Japp, där satt det mitt i krysset igen, räddavärldenskottet.

Bara några år tidigare hade konsumenterna stått där med andan i halsen och läst innehållsförteckningarna med förstoringsglas på jakt efter E-nummer, inspirerade av journalisten Mats-Eric Nilssons bok ”Den hemlige kocken. Nu var det ingen som brydde sig om vad maten innehöll. Innehållsförteckningarna kunde vara hur långa som helst och innehålla hur mycket tillsatser som helst, bara inte animalier och framför allt, inget som ens andades ko.

En förklaring till den här handbromsvändningen är att industrins företrädare genom att vinna första ronden (föda världen) hade krattat manegen för rond 2 (klimatdebatten). Att producera så mycket som möjligt, så snabbt, så billigt och på så liten yta som möjligt funkade lika bra i båda fallen. Kyckling, soja, palmolja, majs, vete och socker blev vinnare oavsett om det räknades koldioxidekvivalenter eller billiga kalorier per kilo råvara. (Det gällde visserligen att ingen räknade på något annat sätt, för då sprack kalkylen, men det var det å andra sidan nästan ingen som gjorde heller.)

Det är svårt att veta ifall det var för mycket eller för lite grönsaker som låg bakom den stundtals väldigt enfaldiga och enkelspåriga matdebatten under 10-talet. Eller om det bara var ett utslag för att vi i vår iver att träna våra kroppar glömde bort ett av våra viktigaste organ, hjärnan.

Det hade inte alls behövt bli så här. I stället hade vi kunnat diskutera de svåra, men nödvändiga frågor som döljer sig bakom båda debatterna – hur bygger vi en mer rättvis värld där inte ett fåtal människor använder alltför mycket resurser på bekostnad av den övriga planeten? Hur skapar vi inte bara ett livsmedelssystem utan även ett samhälle som är hälsosamt för människor, djur och natur?

Men det blev inte så. Istället fick vi en låtsasdebatt mellan kött och vegetabilier som helt skymde sikten från det som var och fortfarande är, viktigt. Inte ens matens stora inslag av energi och då främst fossil energi, klarade vi av att diskutera. Ett av de riktiga bottennappen var EAT-Lancet-rapporten som i sina uträkningar av globala dieter ner till gram-nivå, inte ens kommunicerade att man helt sonika hade lyft bort de fossila bränslena i sina uträkningar eftersom man utgick från att samhället 2050 hade ställt om till fossilfritt. Därmed var också koldioxiden borta ur räkenskaperna när det gäller livsmedlens utsläpp av växthusgaser. Kvar fanns bara lustgasen och metanet, vilket i sin tur gjorde att fokus i rapporten kom att handla om att minska animalierna, inte den stora användningen av fossila bränslena inom livsmedelskedjan. Det var ett bedrägligt sätt att räkna och ett arbete som mera får anses som opinionsforskning (ett område som ökade mycket kraftigt under dessa år) än strikt vetenskap. Plockar man bort dagens fossila bränslen, vilket givetvis är nödvändigt, kommer detta också att förändra livsmedelssystemet totalt. Det skulle innebära kraftigt höjda energipriser som i sin tur skulle förändra transportmönster, handel, användning av insatsmedel, förpackningar – ja allt! EAT-Lancetrapporten hade kunnat bli ett intressant teoretisk diskussionsunderlag där man resonerade kring vilka konsekvenser och utmaningar som detta skulle innebära för vårt nuvarande livsmedelssystem, men forskarna själva insåg inte alls vilken stor roll som dagens billiga energi spelar i vårt matsystem. I deras scenario skulle allt vara ungefär som i dag, med fortsatt globalisering, fortsatt hög användning av insatsmedel. Den egentliga skillnaden var enbart en lägre köttkonsumtion. Rapporten blev tyvärr ett mycket tydligt exempel på hur galet det kan gå när räknenissar utan någon förståelse av jordbruk, ekonomi, kultur, biologiska system, handelspolitik eller energifrågor ger sig på att diktera vad människor över hela världen ska äta. Rapporten var typisk för 10-talets debatt.

En annan sak som kännetecknade debatten var att det inte längre krävdes någon kunskap för att ha tvärsäkra åsikter om i princip allting. Det var mycket tydligt när det gällde jordbruk och mat, ju större okunskap, desto högre röster. Är man positivt lagd kan man säga att det var fantastiskt med detta överväldigande intresse för en näringsgren som så länge hade ansetts så gammaldags att vi egentligen hade lämnat den bakom oss. Men detta var också problemet, att alltför många av oss i vår iver att vara moderna hade kastat alla förtöjningar till det där gamla, hopplöst mossiga jordbruket som vi absolut inte ville ha något med att göra. För när charlatanerna sedan dök upp så stod vi alla med gapande munnar, som statister i en halvdan västernfilm och lät oss förtjusas när allehanda hälsobringande dekokter och magiska preparat visades upp.

Det gick nämligen att påstå precis vad som helst, bara det kryddades med de rätta orden. Food tech-profeterna kunde stå på föreläsningsscenerna och påstå att jordbruket tekniskt sett befann sig på stenåldersnivå, men med hjälp av lite appar så skulle det inte bara bli snurr på affärerna, utan även hållbarheten. Och eftersom väldigt få i publiken hade en aning om att få branscher är så högteknologiska som jordbruket, var det heller ingen som sa emot food tech-grabbarna när de stod där och vippade med sina skägg.

En av de första skojarna i sammanhanget var Plantagon som skulle rädda världen med att odla pak choi i ett 19-våningars höghus i Linköping. Tio år höll man på utan att ens klara av att gjuta betongplattan. När konkursen var ett faktum hade man skulder på minst 120 miljoner kronor och man hade dessutom fått Linköpings kommun att satsa tio miljoner på infrastruktur till det område där man skulle etablera sig. Under de här tio åren var det ingen ställde frågor till Plantagon om energiåtgången, hur man skulle kunna konkurrera med de redan etablerade växthusföretagen som var betydligt mer resurseffektiva eller om det ens var så att någon kunde överleva på pak choi (man skulle ju trots allt föda världen). Det enda man lyckades åstadkomma var en 400 kvadratmeter stor inomhusodling av basilika i DN-skrapan i Stockholm. Anläggningen drogs också med i konkursen.

Bland alla lycksökare och bondfångare under den här perioden, och de var många, måste man ändå nämna Caleb Harper. När jag första gången såg honom demonstrera sitt växtakvarium, kopplad till en dator, så kom jag att tänka på en något ballare variant av den tecknade figuren professor Balthazar.  Men jag borde ha tänkt på Macchiarini, för jag vill minnas att Balthazars uppfinningar för det mesta trots allt fungerade. Harpers idé var att genom att programmera växtlådan med rätt näringslösning, bevattning, ljusförhållanden, koldioxidhalt, fröer etc så skulle man kunna odla tomater som smakade exakt likadant som de som man hade ätit på sin semester i Toscana. När jag såg detta så tänkte jag att här, precis här måste ju ändå gränsen gå för vilka stolligheter som man kan påstå inom foodtech-världen. Men icke. Caleb Harper var talare hos det pretentiösa EAT-forum både 2017 och 2018. Han gjorde TED-talk, intervjuades av Wall Street Journal, National Geographic, satt med i Annenbergstiftelsen, World Economic Forum, höll tal för Nobelstiftelsen, FAO med mera.

Flera av debatterna rann ut i industrialismens lilla ankdamm. Även många djurrättsaktivister,  veganer och miljöaktivister landade märkligt nog i slutsatsen att bästa var att intensifiera lantbruket. Lösningen framställdes som det artificiella, medan naturen var det farliga. Tiotalet var också årtiondet då vi ansåg att vi inte längre skulle vårda naturen, vi skulle lämna den. Det var det bästa som vi människor kunde göra för naturen. Jorden, myllan, djuren – allt det där påminner oss om de jobbiga sidorna av att vara människor. Att vi också är en del av mullen och en gång ska bli mull igen. Att vi blir sjuka och skröpliga och att vi ingår i ett kretslopp. Att vi är beroende så mycket annat levande, inte bara av andra människor. Bättre då att vara övermänniskor, gudar. Men eftersom vi inte längre tror på så mycket gudar, får vi satsa på att bli odödliga på andra vis.

Det fanns förstås mottrender. Under den här tiden växte återigen alternativa sätt fram när det gällde att sälja och köpa sin mat. REKO-ringar, andelsjordbruk, stadsodlingar, gårdsbutiker, bondemarknader och andra former av mathandel där relationen mellan konsument och producent betonades, tog större plats. Småskaliga livsmedelsföretag etablerades. En ny gröna vågen kunde skönjas. Unga människor flyttade ut på landet för att skapa sig ett annat liv eller så drömde de åtminstone om en alternativ vardag. Många pratade om downsizing, minimalism och självförsörjning och en del gjorde också verklighet av pratet. Men jag väljer medvetet att inte skriva särskilt mycket om detta. Jag gör det främst av därför att jag hoppas att vi ska gå in i ett nytt årtionde med lite mera kritiska ögon och inte vara lika enkla offer för rädda-världen-charlatanerna. För när allt kommer omkring så tar de här skojarna både pengar och tid som skulle kunna användas till det som egentligen borde göras.

Blir nästa årtionde bättre? Jag vet inte. När det här året går mot sitt slut är det en skrift från en självutnämnd tankesmedja som hävdar att framtidens mat är fermenterade proteiner. Skriften får förvånansvärt stort genomslag. Självklart ska detta också rädda världen. Och där, i labben, i ståltankarna av näringslösningar, smälter allt samman. Oavsett om man tillhör köttindustrin, spannmålsindustrin, kemiindustrin, fossilindustrin, vegoindustrin eller tillhör vissa grupper inom djurrätt eller miljörörelsen, så blir slutstationen samma ståltankar av näringslösning. Det är det här samspelet mellan så vitt skilda grupper som gör det hela så kraftfullt.

Flera av de som var inblandade i Plantagon, har startat om igen under namnet Standsbondens och Swegreen och fortsätter med inomhusodling av örter i DN-skrapan. Och man har verkligen inte lärt sig någonting. På sin hemsida påstår man att företaget har positiv påverkan på inte mindre än 6 av FNs globala hållbarhetsmål. Ett av hållbarhetsmålen är ”ingen hunger” och där skriver företaget att man genom sin odling bidrar till detta genom att man försörjer Stockholm med 3-4 procent av stadens förbrukning av gröna blad. Magstarkt? Inte enligt Swegreen själva. Inte nog med det, man lyckas också framställa sin oerhört stora energiförbrukning som något positivt. Den 400 kvadratmeter stora odlingen ger spillvärme på hela 700 000 kWh, eller årsuppvärmningen av 30 normalstora villor och detta lyckas man framställa som en fördel, inte som den akilleshäl det är.

Hur länge det dröjer innan Harper dyker upp som gubben i lådan, eller kanske snarare med lådan, återstår att se. Just nu slickar han förmodligen såren efter att han och MIT Media Lab fick brallorna nerdragna under hösten i ett antal avslöjande reportage. Växtodlingslådorna funkar förstås inte och anställda fick i stället fuska sig fram när eventuella finansiärer var i antågande. Man fick helt enkelt shoppa plantor som stoppades in i växtakvarierna. Harpers verksamhet stängs ner, hans TED-talk plockas bort och Harper själv håller för det mesta tyst. I något fall säger han att han pratat om en framtida vision och aldrig gjort gällande att detta var möjligt att genomföra idag.

En annan ormtjusare, Elon Musk, har visserligen fått sin gloria lite svärtad under de senaste åren, men fortsatte ivrigt under slutet av 2019 att prata om sina visioner för att bygga en hållbar värld på Mars. Han har både låtit bygga en rymdraket, samt agiterat för att atombomba mars för att göra planeten bebolig. NASA har inte varit med på noterna, om man säger så.

Blir världen bättre nästa årtionde? Svårt att veta. En sak är dock säker, ska världen bli bättre så är det hög tid att sluta hoppas på en högteknologisk ark, även om den är byggd i glänsande stål, som Elon Musks rymdskepp.

Myten om den matproducerande staden
Myten om den matproducerande staden 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det här är den femte och sista delen i artikelserien om food tech som har gått hos ATL.

Det är i staden som maten i framtiden ska produceras Mycket av den livsmedelsproduktion som klassas som food tech marknadsförs ofta som urban matproduktion. Men är det rimligt att tro att staden kan försörja sina invånare i framtiden, utan landsbygden och lantbruket?

Om man kan odla utan jord, sol och åkrar, föda upp fisk utan hav och tillverka animaliskt protein i laboratorier eller insektsfabriker, varför ska då matproduktionen pågå på landsbygden och inte i städerna? Särskilt som allt fler av oss beräknas bo i städerna i framtiden.

Ica har tagit fasta på detta i sin framtidsrapport ”Ica 100 år och framåt”[i] I ett scenarierna förser staden invånarna med 20 procent av sin matkonsumtion. Det odlas på tak och i höghus, fisk föds upp inomhus, men det finns även ”källargrisar, balkongkaniner och föreningshönor”. Köpcentrum har blivit odlingar igen.

Cleantech Högdalen, en plattform för så kallade ”gröna” företag och som finansieras av Stockholms Stad, Tillväxtverket och Vinnova, lyfter också fram urban matproduktion. Växthusodling i staden ses som en viktig och växande del av livsmedelsförsörjningen och som ”ger oss ökad livsmedelssäkerhet”.

Stockholmscentern är också inne på liknande tankegångar. Jonas Naddebo, vice ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholm föreslog förra året att stan skulle satsa på odling i höghus och ”stadsbönder” som ett sätt att bidra till den framtida matförsörjningen.”

  • Vi ser stadsodling som ett komplement till lantbruket och att det är viktigt att använda ekosystemtjänster även i staden. Vi har propagerat för stadsodling i liten skala och testar även idén att odla i större skala, säger Jonas Naddebo.

Historiskt sett har en del städer haft imponerande matproduktion. I Uppsala bedrevs under 1600- och 1700-talen omfattande spannmålsodling, mer än hälften av alla hushåll hade åkerlotter. I mitten av 1700-talet kunde staden ”exportera” sitt överskott till andra städer. Flera städer, som Norrköping och Göteborg, hade stor grisuppfödning fram till ungefär förra sekelskiftet. Samtidigt ska man komma ihåg att den tidens städer var betydligt mindre, glesare och att de ekonomiska förutsättningarna var annorlunda.

Länge har stadsodling följt regeln, ju dyrare varor desto närmare staden. I praktiken har det handlat om dyra grönsaker och blommor, medan potatis, rotfrukter och spannmål har odlats på åkrar längre bort från staden.

  • Fram till mitten av 1900-talet var Stockholm den stora producenten av trädgårdsväxter i Sverige. På 1930-talet fanns det omkring 1 000 handelsträdgårdar i eller i anslutning till Stockholm och många av dem var små, bara en halv hektar stora, säger Inger Olausson, trädgårdshistoriker.

Stigande markpriser, förändrat konsumtionsmönster från torghandel till stormarknader och framför allt internationell konkurrens flyttade en stor del av trädgårdsodlingen till Skåne och utomlands, främst Holland och Spanien.

Inger Olausson menar att man måste inse att staden hela tiden är beroende av resurser som kommer någon annanstans ifrån och det gäller också livsmedelsproduktionen. Det är en åsikt hon delar med flera andra. Bland annat har Carl Folke, grundare till Stockholm Resilence Center, skrivit att en stad är beroende av en yta som är många hundra gånger större än själva staden för att klara av sin försörjning av olika typer av resurser som mat, vatten, byggmaterial, energi osv.[ii]

  • Man ska inte se stadsodlingen som självförsörjning i första hand, utan som ett bra pedagogiskt verktyg för människor att förstå hur odling fungerar. Det finns också möjlighet att i större utsträckning utnyttja stadens resurser som avfall och latrin som gödsel, utnyttja spillvärme för odling osv, men mera se det som en guldkantsodling, inte som en kaloriodling, säger Inger Olausson.

Hon poängterar mycket av städernas odlingar handlar om grönsaker och då främst dyra, växthusodlade grönsaker, grödor som enbart står för ett par procent av vårt kaloriintag

Ann-Helen Meyer von Bremen

 

[i] https://www.ica.se/Global/ICA_100_%c3%a5r_och_fram%c3%a5t.pdf

[ii] Folke, Carl, et al. 1997: ’Ecosystem Appropriation by Cities.’ Ambio, vol. 26, no. 3, 1997, pp. 167–172. JSTOR, www.jstor.org/stable/4314576.

Food tech: Köttet som växer i provrör
Food tech: Köttet som växer i provrör 150 150 Ann-Helen von Bremen

I gårdagens Klotet hade man ett inslag om labbkött. Reportaget kom förmodligen lägligt för den nederländske forskaren Mark Post som nu raggar nya pengar och kändes mera som ett reklaminslag än som journalistik. Man undvek all form av kritiska frågor, ja man verkade inte ställa några frågor överhuvudtaget. Mark Post fick påstå att hans kött kommer att finnas på marknaden inom tre år, trots att det framgick av reportaget att han ännu inte hittat något annat “foder” åt köttcellerna än serum från kalvfoster. Och det måste man nog göra, annars blir det svårt att sälja det här köttet.

Han fick inga frågor om pengar, trots att tekniken är oerhört dyr och detta är en av de stora nötterna att knäcka. Inte frågade man hur Post ska lösa antibiotikafrågan, labbköttet måste nämligen bada i antibiotika för att cellväxten ska fungera. Och det ställdes heller inga frågor om vad det egentligen är för slags produkt som han tror kommer att finnas ute i butikerna om tre år. Den cellmassa som man har fått fram har inte samma näringsinnehåll som kött och den är också mycket långt ifrån en köttbit. Kött består av blodkärl, fett, bindväv och många andra komponenter. Post har bara klarat av att odla muskelceller.

Ännu mer besynnerligt blev det när två svenska forskare som dels inte jobbar med labbkött, dels båda två var positiva till labbköttet, fick kommentera inslaget. Det som förenar de båda forskarna är att de anser att matens största klimatproblem är korna. Det hade varit relevant att få höra en forskare som faktiskt jobbar med labbkött i Sverige och det hade också varit på sin plats med en röst som är kritiskt inställd till denna verksamhet.

Så blev det tyvärr inte.

Nyligen skrev jag om labbkött i ATL. Artikeln ingår i en artikelserie om food tech.

När Mark Post och hans nederländska forskarteam serverade den första odlade burgaren i TV, var budskapet att framtidens hållbara kött skulle tillverkas i laboratorier, snarare än av djur. I dag är forskarna inte lika eniga.

Den första labb-burgaren blev en världsnyhet när den presenterades 2013. Den hade kostat närmare 2,5 miljoner kronor att tillverka men Mark Post menade att köttodling i framtiden skulle vara både mer ekonomiskt och hållbart än djuruppfödning. Många köpte budskapet om det hållbara labbköttet och påståendet dyker fortfarande upp i många olika sammanhang.

”Vår teknik är enormt mycket mer energisnål än vanlig köttproduktion”, sa Uma Valeti, grundare till Memphis Meats i en intervju med Di Digital när han besökte Sverige. Företaget har odlat fram den första köttbullen och var en av föredragshållarna på årets upplaga av EAT Food Forum, Gunhild Stordalens initiativ för hållbar mat. Valeti hävdade också att priset har sjunkit dramatiskt.

Mats Stading, sektionschef för Produktdesign och perception på RISE, är en av få svenskar som har odlat muskelceller som livsmedel. När Vinnova förra året anordnade en innovationstävling för ”klimatsmarta proteiner”, var han med och tävlade med ett vegetabiliskt protein som hade ”toppats” med odlade muskelceller. Odlingen hade lyckats, men resultatet fick vi i publiken aldrig se. De höga kraven på sterila förhållanden innebär att muskelcellerna odlas i antibiotika och anses därför inte lämpligt som mat. Memphis Meat hävdar att de odlar utan antibiotika, men har inte talat om hur de gör.

  • Det är inte svårt att odla muskelceller, det svåra är att skala upp. Det är ett väldigt stort steg att komma till produktion. Man ska också komma ihåg att muskelceller bara är ett första steg, medan en köttbit består av betydligt fler komponenter som bindväv, fett, blodkärl osv, säger Mats Stading.

Ett annat problem som måste lösas, menar han, är labbköttets ”foder”.

För att cellerna ska växa, behövs någon form av näring. I dag odlas muskelcellerna i en lösning av blod från ofödda kalvfoster, något som i sig kan vara en etisk belastning för en produkt som vill framstå som ”djur-fri” och som inte är hållbar för odling i stor skala. De fettsyror, kolhydrater, aminosyror, hormoner och andra byggstenar som behövs, måste komma någonstans ifrån, antingen från vegetabilier eller i vissa fall tillverkas syntetiskt. Fodrets sammansättning kommer att påverka kalkylen när det gäller markanvändning, ekonomi och miljöpåverkan.

På senare tid har det kommit en del vetenskapliga brasklappar när det gäller labbköttet. Några studier[i] anser att det är omöjligt att odla fram kött till ett rimligt pris, såvida man inte upptäcker någon ny, billig teknik. Flera forskare kritiserar också påståendet om hållbarhet. I en studie[ii] pekar man på att det är svårt att säga något överhuvudtaget om en verksamhet som än så länge bygger på hypotetiska scenarier, men att labbkött kanske kan innebära mindre markanvändning och övergödning. Men de eventuella fördelarna sker på bekostnad av en högre energianvändning än djuruppfödning och troligen högre utsläpp av växthusgaser än kyckling och gris. I sin sammanfattning skriver forskarna att en storskalig köttodling innebär en ny fas av industrialisering som kan lösa vissa problem, men samtidigt skapa nya.

Förespråkarna för det odlade köttet menar att här finns möjligheten att tillverka ett nyttigare kött. När ingen djuruppfödning är inblandad, minskar också risken för bakterier som salmonella eller campylobakter. Likaså skulle det i laboratoriet kunna tas bort sådant som anses mindre hälsosamt, exempelvis det omdiskuterade mättade fettet, och läggas till sådant som är önskvärt, som mer vitaminer och mineraler. Men detta får ses som ett av många hypotetiska resonemang eftersom den vävnad som hittills framställts, är långt ifrån en biff, även näringsmässigt, något som också Mark Post har bekräftat. Och skulle man lyckas odla ett kött med samma näringsvärde som det vanliga köttet, menar en del forskare att det ändå är tveksamt om konsumenterna verkligen vill ha produkten som upplevs som ”onaturlig”. [iii].

Samtidigt som köttodlingen har blivit mera ifrågasatt, har olika vegetabiliska animaliska substitut utvecklats betydligt snabbare och Mats Stading tror att det är den typen av lösningar vi kommer att se framöver, men på lång sikt anser han att det labbodlade köttet kan bli verklighet. Det förutsätter dock en omfattande forskning. På frågan när det kommer att finnas i butikshyllan säger han:

  • Inte inom de närmaste tio åren.

Ann-Helen Meyer von Bremen

 

Faktaruta:

Labbodlat kött

Plus

Troligen mindre markanvändning

Nästan djur-fri produktion som kan tilltala vissa konsumentgrupper

Troligen lägre näringsläckage

Troligen minskad spridning av salmonella och andra zoonoser

Kontrollerad produktion

Minus

Outvecklad, dyr teknik med många frågetecken.

Oklart om det kommer gå att odla fram ett kött med samma näringsinnehåll som vanligt kött

Kräver steril miljö och odlas i dag i antibiotika

Cellodling ”äter” substrat från ofödda kalvfoster, etiskt svag punkt

Energikrävande

Risk för stora växthusgasutsläpp

Osäkert om konsumenterna vill ha produkten

 

[i] Artificial meat? Feasible approach based on the experience from cell culture studies, (Orzechowski 2015)

https://www.researchgate.net/profile/Arkadiusz_Orzechowski/publication/272522800_Artificial_meat_Feasible_approach_based_on_the_experience_from_cell_culture_studies/links/54eddb8c0cf2e55866f183a3.pdf

[ii] Anticipatory Life Cycle Analysis of In Vitro Biomass Cultivation for Cultured Meat Production in the United States. (Mattick et al. 2015)

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26383898

[iii][iii] Educated consumers don’t believe artificial meat is the solution to the problems with the meat industry. (Hocquette et al 2015)

 

https://hal.archives-ouvertes.fr/hal-01130532

 

[

 

 

är långt ifrån vad vi menar med kött, inte minst näringsmässigt. Trots att han ännu inte fått något

Food tech: Insekter (del1)
Food tech: Insekter (del1) 150 150 Ann-Helen von Bremen

I en artikelserie i ATL har jag tittat närmare på några av de verksamheter som brukar ingå i begreppet Food tech. Gemensamt för dem är att de beskrivs inte bara som nya och innovativa, utan också påstås föda världen på ett mer miljövänligt sätt än traditionellt jordbruk. Först ut – insekter.

(Här hittar du länken till reportaget och kan även läsa de andra delarna i serien. ATL är för övrigt en utmärkt tidning, för dig som vill veta vad som händer i gastronomins vagga – lantbruket.)

”Insektsproduktion är ett område där det händer väldigt mycket och eftersom det är ett klimatvänligt sätt att producera protein är det intressant för oss”. Så skrev Ica i en pressrelease angående sin satsning på insekter som fiskfoder till sin Ica-röding. Och Ica är inte ensamma om att påstå att insekter är miljö- och klimatvänliga.

Andra fördelar enligt insekternas förespråkare är mindre användning av areal och vatten, effektiv foderomvandling och högt protein- och näringsvärde. Men bakom marknadskommunikationen finns det många frågetecken, inte minst när det gäller insektsuppfödning till en rimlig kostnad. Adam Engström, VD och grundare till företaget Nutrient i Hedemora, vet hur svårt det är att föda upp insekter i större skala.

– Det är oerhört avancerat. Vi befinner oss någonstans där det övriga jordbrukssystemet befann sig för hundra år sedan, innan mekaniseringen och allt, och vi ska åstadkomma samma utveckling på bara några få år, säger Adam Engström.

Nutrient jobbar med mjölmask, som anses vara en av de enklaste att föda upp, men inte ens det är enkelt. Det är inte svårt att få insekter att överleva, men att få dem att frodas – och helst med lönsamheten i behåll.

På grund av lönekostnaderna i Sverige är automatisering en förutsättning för att få ekonomi i verksamheten. Det är också ett av skälen till att insekter är dyra. Svenska Qvicket säljer syrsamjöl för drygt 600 kronor kilot. Enligt tidningen Guardian varierar brittiska insektspriser mellan 40 och 160 pund per kilo. Även i Thailand är insekter förhållandevis dyra, och exporten till Europa därifrån håller höga priser.

Uppfödningen handlar om att hitta rätt kombination av temperatur, syretillförsel, fukt och dagsljus och enbart fodret är en ”jätteutmaning”, enligt Adam Engström. Fodret består av potatis, drav från Oppigårds Bryggeri och rester av gula ärter från produktionen av tempeh (en proteinrik baljväxtkaka som hålls ihop av svampmycel) som företaget också startat.

Restprodukterna får inte utveckla mögel eller bakterier när man höjer temperatur och fukt för att öka insekternas tillväxt. Råvarorna får inte heller innehålla spår av insektsgift. Potatisen har så pass hög kvalitet att den tidigare blev stärkelse eller potatisflingor. Drav och ärtor homogeniseras innan de blir insektsfoder.

– En del kritiserar kanske att draven tidigare blev grismat men insekterna är mer effektiva foderomvandlare än grisen. Vi tror att vi kan vara koldioxidneutrala, säger Adam Engström.

Enligt en holländsk studie är insekter effektiva foderomvandlare, 2,2 kilo foder ger 1 kilo mjölmask. Det är något bättre än gris som ligger på 2,6, men sämre än för kyckling (1,8) och lax (1,2). Samma studie visar också att mjölmaskarna har lägre utsläpp av växthusgaser. Studien visar också att energiåtgången, främst i form av uppvärmning, är högre än för kyckling och mjölk, men även för viss typ av fläskkött och nötkött. Adam Engström menar energikostnaden blir den största utgiften och att det därför är viktigt att utnyttja spillvärme från annan verksamhet.

Är insekter så klimat- och miljövänliga? Det är det förmodligen för tidigt för att uttala sig om eftersom det har gjorts mycket få studier av detta. Det påstås att man gör miljön en tjänst bara man äter insekter, men så är det inte.

– Det beror verkligen på hur man gör det, säger Cecilia Lalander, forskare på SLU.

Hennes inriktning är att föda upp fluglarver som djurfoder med hjälp av organiskt avfall. Hon ser sig snarare som avfallshanterare än som proteinproducent.

Insekter kräver uppvärmda växthus eller liknande och om man ger dem vegetabilier som vi kan äta, är det ingen större miljöfördel. Först när det handlar om avfall blir det riktigt intressant.

Men även här återstår mycket forskning, samt att det i nuläget är förbjudet att utfodra andra djur än fiskar med insekter.

Ingen vet när Icas fiskfoder baserat på mjölmask från Nutrient kommer att vara färdigt, men Ica tror att det handlar om år, inte månader. Adam Engström räknar med att det dröjer åtskilliga år och gissningsvis ett par hundra miljoner kronor innan man har skapat det ”paradigmskifte” som är målet.

De lokaler som företaget finns i nu ska teoretiskt ge möjligheter till en produktion på 60 ton per år utifrån att det ska vara möjligt att komma upp i 6 kilo protein per kvadratmeter och år.

PLUS:

Gastronomiskt intressant

Potential som djurfoder

Högt näringsvärde

Effektiv foderomvandling

Potential för avfallshantering

Kräver små arealer

MINUS:

Stora frågetecken kring ekonomi och lönsamhet

Mycket utvecklingsarbete och stora investeringar krävs

Höga kvalitetskrav på fodret

Konkurrens om matsvinn med livsmedel och andra djurslag

Osäkra miljö- och klimatvinster

Energikrävande

Ovana vid att äta insekter

Nytt livsmedel som måste testas och bevisas vara ofarligt för som humanföda

Marijuana och basilika
Marijuana och basilika 150 150 Ann-Helen von Bremen

I en artikelserie i ATL granskar jag en del av de verksamheter som går under samlingsnamnet “food tech”. I dag publicerades den första delen, om odling i näringslösning med konstbelysning.Här är ett kortare utdrag ur artikeln. Hela artikeln finns hos ATL.

Hydroponisk inomhusodling med LED-lampor påstås vara lösningen på städernas framtida matproblem och kunna föda världen. De vanligaste grödan i dessa system är dock marijuana, eftersom det är en av få grödor som är lönsamma

Ett argument för hydroponisk odling med LED-belysning är att den sparar åkermark eftersom den sker inomhus och på höjden, men det är ingen självklar sanning. Räknar man exempelvis in alla de resurser som odlingen behöver för att kunna fungera och den yta som då tas i anspråk, kan bilden bli en annan. Om belysningen skulle drivs med solpaneler, växer den yta som odlingen tar i anspråk med nästa åtta gånger.

Odlingsformen är mycket energikrävande. Enbart belysningen drar cirka 250W per kvadratmeter[ii] , vilket ger en årlig energiförbrukning på drygt nästan 1 100 kWh och då ingår inte övrig energiförbrukning som ventilation. Ett vanligt växthus förbrukar i snitt 158 kWh per kvadratmeter och år, enligt Jordbruksverket[iii]. Det amerikanska företaget Freight Farms[iv], som levererar fraktcontainrar till många inomhusodlingsprojekt uppger den årliga energiförbrukningen till 36 000 kWh/år. Det kan jämföras med en genomsnittlig villas förbrukning på cirka 25 000 kwH/år. Inomhusodling med konstljus ger också högre utsläpp av växthusgaser, visar en vetenskaplig rapport[v], 6 kg koldioxid för ett kilo sallat, vilket är avsevärt mycket högre än för sallad odlad i växthus som ligger under ett kg koldioxid, beroende på hur den odlas. Siffran för frilandsodling ligger på något hekto koldioxid.

Basilika, sallad och andra bladgrönsaker är de vanligaste grönsakerna som man hittar i inomhusodlingarna och de är så kalorisnåla att de inte klarar av att ”föda världen”. Det krävs exempelvis 8 kilo basilika[vi] [vii]om dagen för att kvinna ska få i sig sitt dagliga kaloribehov. En man behöver äta ytterligare 3 kilo. Inomhusodlingar odlar inte de grödor som föder världens befolkning och det största skälet till det är att det är för stora driftskostnader, främst i form av energi, som inte gör det ekonomiskt möjligt.

Den gröda som internationellt är allra vanligast bland inomhusodlingarna är marijuana eftersom det är en gröda som lönar sig att odla i de dyra systemen.

 

 

[ii] https://www.maximumyield.com/a-beginners-guide-to-calculating-garden-lighting-needs/2/1350

[iii] http://www.jordbruksverket.se/pressochmedia/nyheter/nyhetsarkiv20092015/nyheter2015/svenskavaxthusalltmerklimatvanliga.5.32b0ae6c1513fbea0dcf04d.html

[iv] https://www.freightfarms.com/faq/.

 

[v] http://www.ishs.org/ishs-article/919_14

 

[vi] http://livsmedelsinfo.nu/livsmedel/kalorier-basilika.html

[vii] https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/naringsamne/energi-kalorier