fossila bränslen

Vikten av kol
Vikten av kol 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jordbruk för nybörjare, del 3.

Har du ätit dina två-tre hekto kol idag? Frågan kanske verkar konstig, men kol är i allra högsta grad bränsle, inte bara för att elda kolkraftverk med, utan också för våra kroppar. Du består faktiskt själv av 18 procent kol, är du i 70-kilosklassen innebär det 12,6 kilo.

Mat är som bekant detsamma som energi, men vi skulle lika gärna kunna prata om kol. Du minns fotosyntesen va? Med hjälp av solljuset binder ­växterna kol från atmosfären (kol­dioxiden) och omvandlar det till syre. När vi eller något av de andra djuren sedan äter växterna, får vi del av kolet eller kolhydraterna, energin. Man uppskattar att det i alla jordens växter sammanlagt finns mellan 450 och 650 miljarder ton kol. Det är givetvis en ofattbar siffra. Det kan vara enklare att greppa att 1 kilo kol innehåller 10 000 kalorier, och att var och en av oss köper hem mat ­motsvarande 120 kilo kol varje år. Enligt Livs­medels­verket äter vi inte upp allt vi köper, bara 75 kilo. Resterande 45 kilo kol är matavfall eller matsvinn.

Så vad händer med det kol vi inte äter upp? Jo när växterna bryts ner av maskar, insekter, svampar och andra organismer, då blir kolet koldioxid igen. Det här brukar kallas för den korta kolcykeln, ett snabbt kretslopp som går runt hela tiden. Det är också därför som man inte brukar räkna in den koldioxid som bildas när gräset multnar ner, eller när en ko tuggar i sig det, vår andedräkt, eller när vi eldar ved, för att nämna några exempel som ingår i den korta kolcykeln.

Men det finns långa kolcykler också. All olja, kol, naturgas – det som brukar kallas fossila bränslen – är också döda växter och djur (fossiler), fast oförmultnade. De döda växterna och ­djuren kan ha blivit täckta av sediment på sjöbottnen och sedan utsatts för högt tryck och höga temperaturer från jordens inre och omvandlats till fossila bränslen för 50–500 miljoner år sedan. Den här processen pågår också hela tiden men är mycket långsam. Mänskligheten utvinner fossila ­bränslen i mycket snabbare takt än de hinner bildas. Det är just det som är grunden till klimatförändringarna.

Det här är också skälen till det ökade intresset för att försöka binda mer kol i vegetation och i mark. När det gäller jordbruket är det främst perenna växter som binder kol – träd, buskar och andra fleråriga växter. Odlingen av ettåriga växter, som spann­mål och de flesta grönsaker, binder normalt sett inte kol i marken, utan använder tvärtom en del av ­markens kolförråd. Ett undantag är växter som odlas enbart för att förbättra jorden, så kallad gröngödsling. Förutom skogen är det främst gräsmarker av olika slag (vallar som man odlar hö och ensilage på och betesmarker) som binder kol. Till skillnad från skogen, som främst binder kol i träden, lagrar gräsmarkerna kolet i marken och det markbundna kolet ses som allt mer intressant. Träd kan trots allt blåsa omkull, brinna eller eldas upp, men kolet i marken ses som mer beständigt.

It´s the chicken, stupid!
It´s the chicken, stupid! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är lätt att tro att svenska folket frossar i biffar och köttfärssås, men sanningen är att det är kycklingen som ligger bakom det ökade köttätandet. Det framgår dock sällan i media. Där är det istället bilder på nötkött och kor som fyller skärmar och sidor.

Varje gång som konsumtionen av kött diskuteras i media, så illustreras detta med kor och nötkött, aldrig med kyckling. Det är märkligt eftersom det är just kycklingätandet som är den verkliga raketen och som även till stor del baseras på fossila bränslen och därför borde kritiseras ur klimatsynpunkt. Gårdagens ganska långa inslag i Rapport var inget undantag. Vinkeln var som vanligt att vi bör äta mindre kött och SVT hade gjort en enkätundersökning som visade att både krögare, politiker och folk i allmänhet är splittrade i frågan. Under hela inslaget visades bilder på nötkött i olika former, även lite lammkött, samt kor. Av kycklingen syntes dock inget spår.

Det här är inget ovanligt, snarare är det mera regel än undantag. Trots att köttkonsumtionen har diskuterats flitigt i media under rätt många år nu, så är fortfarande budskapet att det är just nötköttet som har ökat så oerhört mycket. Ingen pratar om kycklingen och det faktum att vi äter 14 gånger mer kyckling i dag än 1960. Det man undrar är om stora delar av media har väldigt svårt att läsa diagram?

Så här ser det nämligen ut. Vi börjar med ett diagram från Jordbruksverket som visar direktkonsumtionen, dvs det kött som vi köper hem från butiken. (Här ingår inte charkvaror)

direktkonsumtion

Här ser man tydligt vad som har hänt. Konsumtionen av kyckling har gått från 1,5 kilo till 22 kilo. (I siffran ingår även kalkon, men den delen är försvinnande liten.) Det är alltså en ökning på dryga 1 400 procent! Tittar man på grisköttet ser man det har ökat från knappt 10 kilo till dryga 14 kilo, en ökning med 50 procent. Nötköttet har under samma period gått från 9,6 kilo till 12,3 kilo och alltså ökat 28 procent.

Tittar vi på totalkonsumtionen, alltså den totala slaktade volymen av kött där det även ingår mycket ben och annat som vi inte äter, ser vi att förhållandena är de samma.

Alla siffror och diagram hittar man här och här hos Jordbruksverket, som för övrigt reder ut detta med köttkonsumtionen på ett mycket bra sätt. Det är som sagt bara lite konstigt att stora delar av övriga journalistkåren tittar på de här siffrorna.

 

köttkon

En förklaring till denna mediala blindhet för kycklingen är kanske att den inte riktigt passar in i byggandet av tesen att köttkonsumtionen är en stor källa till växthusgasutsläpp. Enligt livscykelanalysen, som är den metod som man beräknar växthusgasutsläpp med, så ger ju kycklingen mycket låga utsläpp av växthusgaser, cirka 2,4 kilo per kilo kyckling, vilket är i nivå med lax. Då är det bättre att snacka om korna, som enligt livscykelanalysen brukar hamna på 28 kilo växthusgaser per kilo. Annars går inte klimatköttsekvationen ihop. Och alltså blir det bilder och grafik på kor och nötkött, inte på kyckling.

Men OM man skulle bry sig om att titta lite närmare på kycklingen, kanske man skulle upptäcka att livscykelanalysen premierar intensiv uppfödning med allt vad det innebär i total negativ miljöpåverkan. Man kanske också skulle upptäcka att en stor del av kycklingens växthusgasutsläpp utgörs av fossila bränslen och att den koldioxid och lustgas som detta orsakar, är betydligt mer bekymmersamt än kornas metanutsläpp, inte minst för att dessa växthusgaser är mycket mer långlivade. Man kanske också skulle se att industriellt uppfödd kyckling, tillsammans med gris, är det djur som verkligen konkurrerar med människan om samma mat, eftersom kycklingen till skillnad mot kossan, inte huvudsakligen lever på gräs.

Då skulle man också se att industriellt uppfödd kyckling är är ett av våra allra mest fossildopade livsmedel. Utan billig energi i form av konstgödsel och diesel, skulle inte dagens stora och billiga kycklingproduktion vara möjlig. (Kyckling har sin roll och en viktig sådan i ett mer hållbart livsmedelssystem, om den får jobba inom sin ekologiska nisch, men då kommer det att bli betydligt mindre kyckling.)

Därför är också Kronfågels reklamkampanj där man uppmanar oss att äta mer kyckling i stället för nötkött och därmed kompensera för en del av vårt bilkörande, djupt ironisk. Fossila bränslen har inget med framtiden att göra, oavsett de kommer i form av drivmedel, konstgödslade vegetabilier eller industriuppfödda broilers.