grisar

Skyll-i-från-sig-leken
Skyll-i-från-sig-leken 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jens Holm (V) anklagar Jordbruksverket för att vilja försämra djurskyddslagen, men myndigheten verkställer bara den politik som hans parti har varit med att besluta om. Det är återigen dags för en omgång av skyll-i-från-sig-leken.

Jordbruksverkets förslag om att bland annat tillåta tidigare avvänjning för smågrisar och större grupper grisar vid slakt, har väckt skarp kritik inom djurskyddsorganisationer som menar att det är en försämring av djurskyddet. Martin Ragnar, som har ett stort engagemang för svensk matkultur och bland annat skrivit den utmärkta boken Grisens Historia, har JO-anmält den ansvariga tjänstemannen på Jordbruksverket. Martin Ragnar menar att det nya förslaget bryter mot djurskyddslagen som bland annat säger att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och sjukdom samt kunna bete sig naturligt. Han hänvisar till forskning som visar att om grisarna själva får bestämma så dias det under cirka 17 veckor. Det är med andra ord en stor skillnad mot dagens fyra veckor som nu alltså kan minskas till tre.

Personligen tycker jag att kritiken mot den föreslagna förändringen är välkommen, framför allt om det leder till en bred debatt om vilka villkor som ska gälla för lantbrukets djur. Det känns som om det var länge sedan. I stället har mycket av senare tids diskussion handlat om ifall det är fel eller rätt att hålla djur överhuvudtaget, i stället för hur djurens förhållanden kan förbättras.

Samtidigt ska man vara medveten om att Jordbruksverket i det här fallet, bara sköter sitt jobb. Myndigheten ägnar sig enbart åt att verkställa den politik som regeringen, Alliansen och Vänsterpartiet har kommit överens om i livsmedelsstrategin. Därför blir det nu pikant när vänsterpartisten Jens Holm också sällat sig till kritikerkören mot Jordbruksverket och nu spelar förvånad över att myndigheten genomför den politik som han har varit med att besluta om. Han skriver att det var en förutsättning för Vänsterpartiet att ställa sig bakom livsmedelsstrategin att den ökade livsmedelsproduktionen inte sker på bekostnad av exempelvis djurskydd. Han citerar också från regeringens proposition där det står att nya regler ska tas fram ”utan att göra avkall på viktiga områden som t.ex. konsumentintresse, djurskydd och miljöhänsyn”.

Det är sant att det står precis så i livsmedelsstrategin, men Jens Holm vet också mycket väl att detta är politisk tårtgarnityr, för det som är ledstjärnan i livsmedelsstrategin är stärkt konkurrenskraft med hjälp av fortsatt effektivisering och strukturrationalisering, två verktyg som inte direkt har främjat djuromsorgen.Regeringen kan givetvis inte säga rent ut att djurskydd och miljöomsorg kommer att försämras, det skulle inte vara särskilt populärt bland väljarna, men stärkt konkurrenskraft handlar i det här fallet alltid om att kostnadsmässigt lägga sig på någon slags EU-nivå. Och ska man åstadkomma det, så innebär det försämringar av djurskydd och miljöomsorg, det vet alla som har det minsta hum om svensk jordbrukspolitik och det har Jens Holm. Han har suttit sju år i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

Det är bara att läsa innantill i regeringens proposition om livsmedelsstrategin: ”Förutsättningar för att öka produktionen ska skapas genom ökat fokus på produktivitet och konkurrenskraft, inte genom att öka mängden stöd i livsmedelssektorn.”

Det där är liksom ord och inga visor. Det ska inte vara några mer stöd, dvs ersättning från samhället för det viktiga arbete som lantbruket kan göra i form av natur- djur- och klimatvård. Det ska satsas på mer produktion och konkurrenskraft och det innebär i grisarnas fall fler grisar per sugga och då kan inte kultingarna ligga där och dia för länge. Det är enkel matematik.

Livsmedelsstrategin är också mycket tydligt med vad detta innebär för berörda myndigheter: ”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Det är som sagt svårt att utifrån dessa skrivningar hävda att inte Jordbruksverket bara försöker sköta sitt jobb.

Arbetet med livsmedelsstrategin pågick under nästan två år. Det hade kunnat bli en fantastisk möjlighet att diskutera de svåra frågorna på allvar – hur ska svenskt lantbruk klara priskonkurrensen från övriga EU-länder, samtidigt som vi vill att vårt lantbruk ska spela en viktig roll när det gäller klimatet, vård av naturen, god djuromsorg och produktion av god och hälsosam mat? Hur ska vi hantera konflikten mellan å ena sidan en prispress (konkurrenskraft) och å andra sidan alla de andra värden vi vill ha? Det hade också varit ett ypperligt tillfälle att på allvar diskutera vilka förhållanden som vi vill att lantbrukets djur ska leva under och vad vi är beredda att betala för det. För om vi ska vara ärliga så är diskussionen ifall det är bättre med tre eller fyra veckors diande, en ganska ointressant detaljfråga. Det vi borde diskutera är om dagens rationella grisproduktion verkligen tar hänsyn till grisarnas naturliga beteenden, för det var ju trots det som var mening med djurskyddslagen?

Men den frågan har man hittills valt att bekvämt ducka inför. Borde det inte vara dags för en förändring nu?

 

Grisliven som inte syns på förpackningen
Grisliven som inte syns på förpackningen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Är det verkligen lönt att satsa på ett gott grisliv? Det är en fråga som de ekologiska grisproducenterna ställer sig med all rätt. Lagom till jul, när det är dags att börja griljera skinkan, brukar svaret vara ja från konsumenterna. Men resten av året är det lite mera tveksamt, annars skulle inte bara 0,7 procent av alla grisar vi föder upp i Sverige vara ekologiska. När det handlar om bilköp så förstås vi varför en liten Toyota Yaris är billigare än en stor Mercedes GL. Det syns redan på utsidan och det märks i ännu högre grad när vi sätter oss bakom ratten. När vi köper fläskfilé är det däremot en helt annan sak, det finns ingen synlig skillnad där de ligger förpackade i butiken, bara priset skiljer dem åt och den skillnaden är mycket stor! Den svenska konventionella filén är dubbelt så dyr som den danska och den ekologiska är dubbelt så dyr som den konventionella svenska och alltså nästan fyra gånger dyrare än den danska. Personligen tycker jag att man kan ha en viss förståelse för att det krävs rätt mycket engagemang och kunskap för att konsumenten ska välja någon av de betydligt dyrare fläskfiléerna. Problemet med djuromsorg är nämligen att det inte syns på utsidan. Och bönderna må klaga hur mycket de vill på osolidariska konsumenter, jag tycker fortfarande att man varit rätt usel på att verkligen sälja djuromsorgen. Ekologiska kotletter ligger, i bästa fall, förpackade i gröna plasttråg i stället för svarta, men tydligare än så blir det inte. Det är rätt häpnadsväckande torftigt, med tanke på hur mycket tid och pengar som annars investeras i livsmedelsförpackningar. Förpackningen för fläskfiléer har inte ens en färgmarkering som skillnad. För de flesta konsumenter som står framför kötthyllan dyker det inte upp någon självklar inre bild av hur livet för en svensk gris lever, jämfört med en dansk eller tysk. De flesta av oss har inte sett några grisar i levande livet överhuvudtaget, vare sig i stallarna eller fritt bökande med trynena i jorden. Och till skillnad mot äggen och hönsen, där ekoäggen under många år fick mycket reklam, har heller ingen på allvar brytt sig om att tala om det för oss. Ändå så finns skillnaderna där mellan de olika grisliven och de skillnaderna är stora. Det gäller bara att vi kommer ihåg det även när julen är över och skinkorna reas ut.

(En variant av texten har publicerats som krönika i senaste Allt om Mat)

Priset för lågpris
Priset för lågpris 150 150 Ann-Helen von Bremen

Våra bönder har med rätta kunnat skryta över att man har en högre djuromsorg än omvärlden. Nu verkar dock grisbönderna vara beredda på att ta ett kraftigt steg tillbaka, pressade av den hårda konkurrensen från omvärlden.

Det är lätt att förstå varför grisbönderna nu lanserar ett pilotprojekt för en mer intensiv grisuppfödning. Miljö- och djurskyddslagsstiftning innebär utan tvekan högre kostnader för svenska grisproducenter, jämfört med kollegorna i exempelvis Danmark och Tyskland, som är de största konkurrenterna. På en marknad där enbart pris och volym premieras, blir djusomsorg bara en fördyrande kostnad, såvida man inte lyckas nischa sig ordentligt och skapa ett starkt varumärke.

Men för alla övriga är det volym och pris som gäller. Och det är också bakgrunden till att tolv gårdar nu under en försöksperiod testar en ny uppfödningsmodell för att suggorna ska leva längre och producera fler kultingar. Ja producera, för det är produktion det handlar om. I dag får en svensk sugga igenomsnitt 24 levande kultingar, medan de danska suggorna producerar ytterligare fyra kultingar.

För att lyckas med detta vill man tumma på djuromsorgen: Fler grisar i samma box, fler grisar i samma stall, tidigare avvänjning av smågrisarna och det kanske mest kontroversiella – fixering av suggorna. Nu väljer man visserligen inte att prata om fixering, utan i stället om ”skyddsgrindar”, även om det är samma sak, suggan stängs in bakom ett galler så att hon inte kan röra sig och kultingarna kan dia utan att riskera att suggorna ligger ihjäl dem.

Fixering av sugga är vanligt inom övriga EU och har varit ett starkt argument till varför man ska välja svenska fläskkotletter. Nu hävdar visserligen producenterna att det bara handlar om att fixera suggan under några dagar, medan det i övriga Europa rör sig om betydligt längre tid. Det må så vara, men den dagen när bilder på fixerade svenska suggor börjar publiceras, då spelar det nog ingen roll om det bara handlade om några dagar, en vecka eller månader. I det fallet kommer en bild att säga mer än tusen ord – en gris i bur är ingen vacker syn.

Och det ironiska är att även om detta pilotförsök resulterar i en förändrad grisproduktion så kommer ändå inte de svenska grisproducenterna att få samma kostnadsläge som konkurrenterna, det medger även grisproducenterna själva, byggkostnaderna är till exempel för höga.

Det är som sagt lätt att förstå varför grisbönderna känner sig tvingade att göra detta, men någon framtidsväg är det tyvärr inte, inte för bonden och sannerligen inte för grisen eller oss konsumenter.

Var det egentligen det här vi drömde om när vi drömde om ett avreglerat jordbruk och en fri matmarknad?