grönsaker

Dra ner på köttet? Testa husmanskost!
Dra ner på köttet? Testa husmanskost! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Nyligen läste jag en mattidning där skribenten beklagade sig över rätten köttsoppa och menade att skulle det göras någon sådan soppa i framtiden så fick det minsann handla om väldigt lite kött i den soppan. Jag var tvungen att läsa om meningen igen för jag förstod faktiskt inte vad som menades. Köttsoppa är ju precis detta, en grönsakssoppa med… just det… väldigt lite kött! Husmanskostförvirringen verkar breda ut sig.

Det är inte ovanligt att med påståenden om den köttstinna husmanskosten, att det nästan skulle vara denna kosthållning som ligger bakom att folk inte vill byta ut sin biff mot ett sojaisolat. Ibland kan det till och med vara yrkesmänniskor, det vill säga kockar, som vill vara lite vegopoppiga som fäller det här omdömet om husmanskosten. Jag har fortfarande inte begripit om det beror på ren och skär okunskap eller om man försöker rentvå sig från sitt tidigare syndfulla kött genom att skylla allt på husmanskosten. Jag kan visserligen tycka att just kockar borde veta något om mat och matlagningshistoria, i alla fall om vi pratar om ett kortare historiskt perspektiv som det trots allt är frågan om i det här fallet, men det finns i och för mycket man kan tycka här i världen. Det blir inte bättre för det.

Självklart får man anse att husmanskost är gammaldags, ointressant, inte särskilt god och inte har så mycket att komma med i dag när vi har så många andra influenser, inte minst från andra länders kök. Köttstinn är den däremot inte.   

Husmanskost kommer av tyska ordet ” Hausmannskost” och betyder enkel kost, hemlagad vardagsmat. Bara namnet gör att man förstår att det finns många rätter som går ut på att hushålla med det som är dyrt, som kött. Det finns gott om mjöl- och mjölkrätter, med eller utan ägg. När det gäller kötträtterna så gäller det att snåla på köttet och gärna dryga ut det med något billigare, som potatis eller spannmål. Dessutom används delar av djuret som är billiga men som vi i dag i stor utsträckning ratar, som inälvor. (Jag ska återkomma till inälvorna i en kommande bloggtext.) Ska man generalisera kan man säga att vi idag mest verkar använda biff, éntrecôte och filé på kossan och kanske en högrev, resten blir färs. Det där är en helt främmande tanke för den klassiska husmanskosten där man jobbade med det som senare skulle bli ett modernt krogbegrepp – hela djuret!

Köttsoppan har vi redan nämnt, där är idén att ta en bit kött med ben som lämpar sig att koka och för att ta vara på den goda buljongen. Kanske nöjde man sig med att köpa några fläsk- eller köttben, vilket är nästan omöjligt att få tag på idag. Det var billig mat, gav den eftertraktade buljongen och lite kött för att toppa soppan med. Samma princip gällde förstås för ärtsoppan. Kålsoppa, med eller utan frikadeller, är ett annat typiskt exempel där man använder sig av buljongen från köttet för att göra soppan mustig. Andra rätter där köttet bara är en krydda är kroppkakor, palt, raggmunkar med fläsk och fläskpannkaka.

Många rätter bygger också på att man drygar ut köttet. Att äta färsbiffar som bara innehåller nötkött, är en förhållandevis modern uppfinning och berättar något om hur rika vi har blivit. Husmanskostens färsrätter som pannbiff, köttbullar och järpar drygas alltid ut med kokt potatis eller ströbröd. En liknande skillnad hittar vi när det gäller korven. Dagens korvar har ofta en mycket hög kötthalt, medan äldre varianter som Värmlandskorv, bräckkorv, köttkorv och en del recept på fläskkorv innehåller även potatis och grynkorven drygas ut med korngryn. Kåldolmar och kålpudding innehåller inte bara kål utan även ris och mjölk.

Visst finns där också rätter med helt kött, som biffstek med lök, kalvstek och slottsstek, men de rätterna åts inte i vardagslag, utan när det var fest. Kalvsteken och slottssteken skars dessutom i tunna skivor. Inga 300-gramsskivor där inte! Köpte man en hel köttbit, till exempel märgpipa, så kunde köttbiten räcka till två middagar, både köttsoppa och kanske även pepparrotskött. Eller så stekte man upp köttresten tillsammans med kokt potatis, lök och lite rotfrukter till en pyttipanna. Matsvinnets verkliga livräddare.

Det åts också grönsaker, inte i lika stora mängder som i dag men av ett annat slag. Det är framför allt rotfrukter, lök och kål som dominerar i husmanskosten, liksom gula ärtor och bruna bönor. Det är grönsaker som var och är billiga, näringsrika och tål att lagras. Det är intressant nog också grönsaker som vi, trots vegotrend och ständiga uppmaningar från staten om att äta mer grönsaker, inte har ökat konsumtionen av. Däremot äter vi betydligt mera av de näringsfattiga och dyra grönsakerna som gurka, tomat och sallat, liksom en rad olika exotiska grönsaker och frukter. Idag är det en lyx som många nog inte ens reflekterar över att det förhåller sig på det sättet, men det är något som kan komma att ändra sig och då kan tankarna bakom husmanskosten vara en bra ledstjärna igen. Eller kanske man snarare ska kalla den för hushållningskosten?

Varför odlas det inte vete i växthus?
Varför odlas det inte vete i växthus? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jordbruk för nybörjare, del 1:

I växthus växer det ofta sådant som tomater, paprika, chili, kryddväxter och jordgubbar, goda och nyttiga grejer alltihopa men inget som mättar vare sig världens eller Sveriges befolkning. I stället är det spannmål, ris, potatis och majs och även till viss del torra baljväxter som står för den stora andelen av kalorierna Om vi både ska mätta en växande befolkning i världen och samtidigt minska människans exploatering av naturen, vore det då inte smart att intensifiera odlandet av dessa grödor genom att odla dem i växthus?

Tyvärr finns det en hake, det blir för dyrt.

På vår lilla gård har vi ett växthus, en 200 kvadratmeter stor plasttunnel där värmen från solen gör det möjligt att förlänga odlingssäsongen, odla sådant som behöver pysslas om mera och är känsligare för förändringar i temperatur, vattentillgång, näring osv. Plasttunneln skyddar mot viltet och gör det också möjlighet att få fler skördar eftersom grönsakerna växer snabbare. Vi kan helt enkelt kontrollera odlingen mera än ute på åkern. Samtidigt kostar det att bygga ett växthus. Vår tunnel är enkel, vi har ingen uppvärmning, ingen belysning, en mycket enkel ventilation och som ekologiska odlare odlar vi i jorden och inte i flytande konstgödsel. Ändå så är kvadratmeterpriset betydligt högre inne i växthuset än ute på åkern och det är därför som vi och andra odlare främst använder växthus till grödor som ger bättre betalt, som tomater, paprika, chili, kryddväxter och jordgubbar.

Mat är energi, på flera sätt. Energin från solens strålar är gratis, men i ett växthus blir det extra tydligt att det även går åt andra typer av energi och i stora mängder. Holländska växthus kan exempelvis använda en liter olja för att odla ett kilo paprika, eller 20–30 gånger mer energi än vad paprikorna innehåller. Det är bara den billiga oljan som gör att vi inte riktigt är medvetna om vilken oerhörd lyx en paprika är och vilken resursförbrukning det är frågan om.

Vertikalodlingar då, där man odlar på höjden i flera hyllplan för att spara mark och använder LED-lampor och flytande konstgödsel, kan inte det vara en lösning? I somras gjorde några forskare en simulering över vertikalodling av vete och kom fram till att det rent teoretiskt var möjligt att få en 600 gånger högre veteskörd jämfört med om man odlar ute på åkern. Problemet var bara att odlingen kräver så mycket energi att det inte praktiskt möjligt. Skulle USAs konsumtion av vete odlas på det sättet, skulle det kräva hela USAs elförbrukning, fem gånger om!

Vertikalodling är alltså ett ännu dyrare sätt att odla på än traditionella växthus och det är också därför som marijuanaodlare har drivit utvecklingen inom vertikalodlingen. Marijuana är nämligen en av de mycket få grödor som lönar sig att odla på det viset.

De krävande grönsakerna
De krävande grönsakerna 150 150 Ann-Helen von Bremen

Rödbetsfröna har grott alldeles utmärkt. Det är bara ett problem, jordskorpan har blivit hård som ett pansar att det kommer att bli ett elände att rensa ogräs. Det blir inte bara fysiskt tungt att hacka jorden, det kommer också bildas så stora lerkokor att det är risk att även de små rödbetsplantorna skadas när man rensar. Det är bara att bita i det sura äpple, hacka bort rödbetorna och så nya. Det bär förstås emot eftersom rödbetsfrön kan vara lite kinkiga att gro. De kräver en viss värme och fuktighet i marken.

Under drygt 30 år har jag skrivit om jordbruk. Jag har otaliga gånger hört bönder berätta om odlingens vedermödor och givetvis också om vädret som antingen är för varmt, för kallt, för blött, för torrt eller något annat. Nu får jag som liten månskensbonde uppleva allt detta i praktiken och även om jag redan tidigare förstod att det är en svår konst att odla, så drabbar mig insikten från det praktiska arbetet, mycket djupare.

Som detta med rödbetsfröna. Efter en torr start på våren då vi började oroa oss för en repris av förra årets torka, kom så äntligen regnet. Inte bara en dag utan flera. Och först var det välkommet, men efter tag förvandlades det till ett bekymmer. Vår tunga lerjord blev för blöt för att kunna bearbetas och sås. Vi väntade och väntade, men till slut kände vi oss lätt desperata, chansade och sådde rödbetorna eftersom de är kinkiga att gro och kräver hög fuktighet i marken. Men den här gången var det som sagt för blött.

Vi hoppas det kommer att bli för rödbetorna som för sparrisen – en taskig start men sedan rik skörd. De första omgångarna frös ner av rejäl frost i maj, men därefter har den växt alldeles utmärkt.

All odling har sina utmaningar, men grönsaker, frukt och bär hör till de som är allra mest krävande när det gäller näring, vatten och temperatur och de är dessutom känsliga för insektsangrepp och sjukdomar. För att inte tala om haren som gillar sallaten på sommaren och äppelträdsbarken på vintern, älgarna som gärna nappar lite morötter och tranorna som gärna får smak på potatisen. För att nämna något. Det är också därför som grönsaksodling slukar mycket resurser i form av energi (traktorer, maskiner och uppvärmda växthus), näring och arbetskraft. Inom den konventionella odlingen används också stora mängder kemiska bekämpningsmedel. Nyligen skrev tidningen Syre en artikel om den tunga användningen av kemikalier i svenska växthus, kemikalier som läcker ut i vattendragen.

När man själv ägnar sig åt ekologisk trädgårdsodling så börjar man inse hur bortskämda dessa grödor är. Att man verkligen får vara tacksam de år som inte den lilla insekten trips, jordgubbsodlarens fiende nummer ett, dyker upp eller när man lyckas hålla jordlopporna något så när borta från savoykålen.

Det är då man förstår varför grönsaker är ren lyx som vi borde sätta större värde på, både bokstavligen och bildligt. Inget av detta märks dock i butikernas dignande grönsaksdiskar som också mycket riktigt står för den största andelen av butikernas svinn. Inte heller märks det i debatten när vi uppmanas att äta mera grönsaker, oavsett hur de odlas. Visst är det bra reklam för alla oss grönsaksodlare, men med tanke på hur resurskrävande grönsaker är, så blir odlingssättet ännu viktigare. Gärna grönsaker, men inte till vilken miljökostnad som helst.

Grönsakstörsten
Grönsakstörsten 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den torra sommaren väcker många funderingar på hur vi använder planetens resurser, inte minst vattnet. Har man både grönsaksodling och kor på sin gård är det lätt att se vad som dricker mest, nämligen grönsakerna.

Det är svårt att påminna sig när det senaste skrevs så mycket om vårt lantbruk och matförsörjning som denna sommar. Torkan och hettan har riktat medias strålkastare mot maten och klimatet. Mycket fokus har varit på djurbönderna, främst ko-bönderna, och deras stora problem att få fram foder till sina djur. Man kan då lätt få uppfattningen att korna är särskilt vattenslukande djur, men det är ett påstående som inte stämmer.

På vår gård finns både några dikor och en liten grönsaksodling och det är lätt att se skillnaden direkt. Precis som de flesta andra grönsaksodlare så har vi bevattning. Vattnet tar vi från vår sjö. Denna sommar har vi kanske pumpat 8-10 kubikmeter per dag till våra odlingar som omfattar cirka 1 hektar. Det är jämförelsevis inte särskilt mycket vatten eftersom vi trots allt har lera och blöta marker.

Våra fem kor och tre kalvar dricker dock inte ens en kubikmeter, dvs 1 000 liter vatten, per dag. Räknar vi högt så hamnar den lilla hjordens vattenförbrukning på 650 liter per dag, dvs 100 liter per vuxen ko och 50 liter för kalvarna. Men eftersom kalvarna föddes redan i februari och korna därför inte är särskilt högmjölkande, skulle jag gissa på att det ligger mellan 400 och 500 liter för hela gruppen.

Låter det lite? Har du kanske hört talas om betydligt högre siffror, som att 1 kilo nötkött kräver 16 000 liter vatten? I så fall har du träffat på en teoretisk beräkning som kallas för vattenfotavtryck och som inte bara räknar in det vatten som djuren dricker och som används vid tillverkning av exempelvis mjölk, utan även det regn som fallet på fälten där man odlar djurens foder och på deras betesmarker. Det är med andra ord en metod som inte är särskilt relevant när man pratar om vattenförbrukning.

Globalt är jordbruk den verksamhet som använder mest vatten, men det gäller inte för Sverige. Här gör vi av med cirka 4-5 procent av färskvattnet.

Den globala djuruppfödningen, det vill säga all världens grisar, höns, kor, får, getter, hästar osv står för ungefär för en tredjedel av jordbrukets vattenförbrukning, men ger samtidigt 40 procent av proteinet och 45 procent av fettet i världen.

Av de grödor som vi odlar på vår gård är rotfrukter, potatis bönor och ärter de mest näringsrika och de kräver inte heller särskilt mycket vatten. Tomater, gurkor, spenat, sallater, chilipeppar, kryddgrönt och meloner däremot en hel del vatten. De är goda men ger inte särskilt många kalorier. Hur ska vi se på dessa näringsfattiga grönsaker som dessutom dricker mycket vatten? Ska vi sluta äta dem? Absolut inte, men vi ska kanske inse att de är lyxprodukter som förtjänas att väljas med omsorg när det gäller säsong, odlingssätt och närhet till odlaren. Nu och ett antal veckor framöver är den bästa tiden att njuta av dessa lyxprodukter, medan vintern är rotfrukterna och kålens tid.

(Texten har publicerats som krönika hos Ekolådans nyhetsbrev)

Förenklingens apostlar
Förenklingens apostlar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är början på mars i Sverige och WWF tycker att vi ska rädda planeten genom att äta mer broccoli än nötkött och lanserar sin kampanj ”One Planet Plate”. Kampanjen är ett tröttsamt exempel på förenkling som klivit över gränsen till fördumning. Det är särskilt allvarligt eftersom det är WWF som står bakom budskapen, är en organisation som borde veta bättre.

WWF har en tradition av starkt engagemang för djuren, naturen och hela vår planet. Biologisk mångfald, oavsett om länder långt borta eller våra egna skogar och landskap, har länge varit stora och viktiga frågor för organisationen. Det var också därför som WWF under 25 år drev ett projekt för naturbeteskött i samarbete med ICA och lantbrukare, med syfte att bromsa igenväxningen av vår rikaste naturtyp – hagmarkerna. Just med tanke på denna historia och den stora kunskap som finns inom organisationen, är det inte bara förvånande utan även rätt trist att man nu i stället ägnar sig åt den här typen av förenklade budskap:

”Vi i Sverige behöver drastiskt minska vårt köttätande. Det är kanske det viktigaste vi kan göra för att minska matens påverkan på planeten”

Visserligen försöker man sedan nyansera bilden att välja ”bättre” kött, naturbeteskött, om vi nu ändå äter kött.

-Naturbeteskött är det kött som vi tycker är allra bäst för det bidrar till att hålla landskapet öppet. Så vi lyfter fram det köttet även fast det går åt väldigt mycket koldioxid att producera det, säger Anna Richert på WWF i en intervju för SVT.

Men det budskap som dominerar kommunikationen är inte alls att det är skillnad på kött och kött, eller att vi ska ersätta kyckling och gris med kött från idisslare, tvärtom. Och kanske är det också därför som man inte ställer några miljömässiga krav på de vegetabiliska proteiner som man vill ska ersätta köttet, eftersom ”mindre kött” övertrumfar allt.

Låt mig ta några exempel på kommunikationen:

Vinjetten för kampanjen består av en lätt djävulsliknande ko som får maka på sig för broccolin med texten:

”Det är mycket mer resurseffektivt att äta maten direkt än att låta den gå genom en gris eller ko och omvandlas till kött”.

Såvitt jag vet är det ingen som föder upp sina kor på just broccoli. Men lite senare i sin kommunikation på facebook påstår WWF att: ”djur föds till stor del upp på soja så att äta sojan direkt är mycket mer effektivt”.

Sojan i lantbruksdjurens foder är givetvis ett problem, men alla som vet något litet om vad grisar, kycklingar och kor äter, vet också att det inte är så att de ”till stor del” föds upp på soja. Framför allt gäller detta för kossan, ni vet Djävulen enligt WWFs formspråk. Mjölkkossans foderstat består av ungefär 5 procent soja, medan de flesta dikor (köttkor) inte äter någon soja alls. De som däremot äter den importerade baljväxten är grisar och framför allt kyckling, som WWF tycker är särskilt klimatsmart. WWF väljer alltså att gynna den industriella uppfödningen av djur som det finns många anledningar till att vara kritisk mot, inte minst om vi vill ”rädda planeten.”

Sojan är också ett utmärkt exempel på WWFs dubbla budskap. Å ena sidan anser man att sojaodlingen orsakar en rad problem, vilket den gör. Å andra sidan skriver man att svenskt lantbruk ställer krav på ansvarsfullt odlad soja, vilket man är positivt, inte minst för att det är ett arbete som även WWF är involverad i. Men av någon anledning verkar WWF tycka att det är ett större problem ifall djur äter soja, än om människor gör det, trots att det för det mesta inte alls ställs krav på ansvarsfullt odlad soja när det handlar om humankonsumtion.

Och WWF tycker att vi ska äta mycket soja. I den veckomatsedel som man presenterar, ingår soja i tre rätter, två gånger som tofu och en gång som sojafärs.

”Att äta mer grönt är solidariskt, etiskt rätt och klimatsmart”.

Men sedan när är det solidariskt och etiskt att äta just frukt och grönsaker? En odling vars produktion många gånger bygger på dåliga arbetsförhållanden, mycket låga löner och ibland även farlig arbetsmiljö? Vi får ju ständigt rapporter om säsongsarbetare som arbetar under mycket tuffa förhållanden, både utomlands och i Sverige.

Och så där håller det på. Viljan från WWF är naturligtvis god, man vill rädda världen, men historien borde ha lärt oss att det är sällan som ändamålen helgar medlen. Det gäller även denna gång.

Låt mig bara ta ett sista exempel, WWFs ”matkalkylator” som är det stora dragnumret. Där ska vi enkelt kunna se vår måltids klimatpåverkan. När jag matar in att min måltid består av 90 gram grönsaker får jag svaret: : ”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!”

Det känns jättebra. Problemet är bara att jag inte kan överleva på mindre än ett hekto grönsaker, men det tar inte matkalkylatorn någon hänsyn till. Här finns inga näringsberäkningar eller ens en liten varning om att jag kanske har lagt för lite mat på tallriken.

Kalkylatorn bedömer bara råvarorna och tar inte hänsyn till vad som händer efter att råvaran har lämnat lantbruket. Det är ett problem eftersom ungefär hälften av matens klimatpåverkan sker i leden transporter, transporter, förädling, handel och tillagning. Kalkylatorn gör heller ingen skillnad på HUR råvarorna har producerats. Enligt Matklimatlistan kan klimatpåverkan från importerade ”salladsgrönsaker” (där ingår även broccolin) variera mellan 0,6 och 6,5 kilo koldioxidekvivalenter per kilo grönsaker. Men av detta märks inget på kalkylatorn, den utgår från den lägsta siffran, 0,6 kilo.

På samma sätt räknar man med den högsta siffran när det gäller nötköttet, även om det även här finns betydande variationer. Redan när jag har lagt 19 gram nötkött på matkalkylatorns tallrik, och ingenting annat, får jag frågan om jag inte kan byta ut nötköttet. Däremot kan jag utan vidare sätta i mig två hekto kyckling utan att hota klimatet, enligt WWF.

So much for that biologisk mångfald alltså.

Men biologisk mångfald är väl inte bara betande kossor och nötkött, säger kanske vän av ordning? Nej, självklart inte, men det finns två stora hot mot den biologiska mångfalden – det ena är den ensidiga växtodlingen av grödor för antingen humankonsumtion eller som foder till framför allt den industriella djurhållningen, främst kyckling men även gris, återigen ”det klimatsmarta köttet”. Det andra är igenväxningen av landskapet, som ofta leder till lika ensidiga skogar – granplantage – därför att de idisslande djuren, fåren och korna, har blivit färre.

Artdatabanken skriver att ”nästan alla naturtyper i det svenska odlingslandskapet har för låg kvalitet och består av alltför små och fragmenterade arealer.” Man pratar om ett ”antingen-eller-landskap där den för många arter livsviktiga mosaiken gått förlorad.” Och anledningen är den stora förlusten av betesmarker och ängar.

Läget är alltså mycket allvarligt, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen. Det är också därför som förlusten av biologisk mångfald, tillsammans med flödena för kväve och fosfor och klimatet, anses ha passerat gränsen för vad planeten klarar av. Förlusten av biologisk mångfald är alltså lika viktigt som klimatet, kanske faktiskt rent av viktigare, eftersom vi behöver ha en rik mångfald för att kunna parera effekterna från det förändrade klimatet.

Hur vi odlar, föder upp, förädlar, transporterar, handlar och lagar till vår mat förändrar världen mycket mer än om vi äter soja, kyckling och broccoli i stället för nötkött. WWF pratar visserligen om att vi ska välja ekologiskt, svenskt och närodlat, men återigen, det stora budskapet är att vår viktigaste insats är att inte äta nötkött. Det är ett budskap som tvärtom kan driva utvecklingen åt helt fel håll.

Vår förbrukning av nötkött ligger på 24,5 kilo per person. Hälften av detta, dvs 12,25 kilo är den verkliga konsumtionen, enligt Jordbruksverkets tumregel, då det går bort ben och annat som vi inte äter. Enligt Matklimatlistan varierar nötköttets utsläpp av växthusgaser per kilo kött mellan 17 kg (kött från intensiv svensk mjölkproduktion och 40 kg (extensivt naturbeteskött från Brasilien.) Man kan ifrågasätta dessa siffror och hur man har räknat fram dem på ett antal punkter, men om vi ändå utgår från den här typen av beräkningar som ligger bakom One Planet Plate, så innebär det att vår nötköttskonsumtion släpper ut mellan 200 och 500 kilo koldioxidekvivalenter per person. Sanningen ligger troligen någonstans mittemellan, alltså drygt 300 kilo, vilket stämmer bra med att One Planet Plate räknar med 27 kilo växthusgaser per kilo kött, dvs 330 kilo växthusgaser per person. Det är tre procent av våra konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser. Visserligen är alla bäckar små av godo, men att framställa minskad konsumtion av nötkött som det viktigaste vi kan göra för vår planet, är faktiskt inte sant.

 

 

 

 

 

  • 1
  • 2