hästlasagne

Priset på en hästlasagne
Priset på en hästlasagne 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så var det dags igen för nästa matskandal – hästlasagnen har fått hela Europa att falla i vilt sken, om ordvitsen tillåts. I kväll håller Eskil Erlandsson och de andra europeiska jordbruksministrarna ett extramöte i Bryssel. Här i Sverige ska Livsmedelsverket ut och DNA-testa färdigmat som påstås innehålla nötkött och det ropas på kontroll och strängare straff för matfuskare. Det är säkert så att det behövs en starkare kontroll, precis som Annika Ström Melin skriver på ledarsidan i dagens DN och vi kommer säkert också att få se fler kontrollprogram av olika slag, men detta är egentligen inte grundproblemet. Det ironiska är till exempel att alla inblandade företag redan är kvalitetssäkrade enligt ISO 9001, som Gunnar Rundgren skriver på sin blogg Trädgården Jorden.

Alla dessa certifieringar som ska borga för redlighet och kvalitet har en tyngd som väger lättare än ett hästtagel. Inga kontrollprogram i världen kommer att kunna uppväga vad det egentligen handlar om – prisjakten. Det är den enögda fokusering på pris som gör att det pumpades ut minst 70 ton rödfärgad fläskfilé under namnet “oxifilé” under ett antal år. Det är samma mekanism som gör att en färdig lasagne från Findus kan kosta 23,50 eller 18,50 under Icas märke, tacka tusan för att man måste blanda i en billigare råvara! Det är samma orsak som gör att Coop numera använder tyska grisar för sitt Änglamarksbacon. Inget fel på tyska grisar, men i det här fallet är det en tydlig kvalitetsskillnad i form av ett bacon som släpper i från sig mer vätska och vitt protein när det steks. Vad spelar det då för roll att Coop en gång stöttade de ekologiska grisproducenterna, när man sedan väljer bort dem av prisskäl? Det senare är visserligen inget brott eller fusk, men det är en konsekvens av precis samma system där det enbart går ut på att pressa priset på bekostnad av matens kvalitet. Och den logiska slutstationen i den kedjan heter fiffel och båg, eller hästlasagne och fuskfilé.

När det pratas om pris brukar alltid konsumenten få bära hundhuvudet, den snåla konsumenten som säger sig vilja betala för bra mat, men sedan väljer det billigaste. Och visst, vi har ett ansvar. Varje dag har vi ett ansvar när vi handlar vår mat att ställa frågan – hur kan det här vara så billigt? Vad är egentligen skälet till det? Men det är sannerligen inte enbart konsumenternas ansvar. Största ansvaret har livsmedelsindustrin och handeln som verkligen borde fråga sig varför priset är så lågt?

Och i stället för att ägna tid åt kvalitetssäkringar så borde alla aktörer få en rejäl grundkurs i hemkunskap. Så att man förstår att det inte är muttrar och skruvar som man säljer, utan faktiskt något av det viktigaste som finns, nämligen vår mat!