Close
Enter your
text here

ica

För en gångs skull är allt inte Icas fel
 För en gångs skull är allt inte Icas fel 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Troligen har vi bara sett början på ökade priser när nu den tidigare billiga konstgödseln kommer att bli betydligt dyrare. Bra för miljön, men dyrare mat som sagt. Men var det inte det vi ville, att den matproduktion som bygger på miljöbelastning och dåliga förhållanden för djur och människor, skulle börja bära även dessa kostnader?

Jag trodde aldrig att jag skulle hålla med Jacob Wallenberg när han säger att de stigande matpriserna inte i första hand kan skyllas på ”matjättarna”. Jag trodde aldrig att jag skulle missa en möjlighet att ge Ica, Coop och Axfood ett tjuvnyp. Jag tycker verkligen att dessa tre kedjors dominans på marknaden, där Ica har hela 50 procent av kakan, är ett stort problem. På flera sätt. Ett fåtal företag innebär en stor sårbarhet, men också en likriktning av utbudet och ett taskigt förhandlingsläge för livsmedelsproducenter och bönder.

Däremot går det inte att skylla de stigande matpriserna just på ”matjättarna”. Det här är till att börja med inte något svenskt unikt fenomen. Våra ökade matpriser ligger i nivå med EU:s, vilket nedanstående graf visar tydligt. Även i USA har matpriserna stigit kraftigt, nästan 24 procent under de senaste fyra åren.

https://ec.europa.eu/eurostat/cache/website/economy/food-price-monitoring/index.html

Återvänder vi till Sverige igen så är också svårt att att uppröra sig över de sk övervinsterna. Tittar vi på just Ica så handlar det om vinster på 3-4 procent, sedan är det vissa butikskoncept som går betydligt bättre, som Ica Maxibutikerna och andra som går sämre. Men sammantaget är det svårt att bli upprörd på ett bolag som har en så pass låg vinst. Man kan givetvis anse att mat är en rättighet och att marknadsekonomi och affärsmässiga vinster då blir helt fel, men jag har inte riktigt hört de radikala tongångarna, om man säger så.

Vad beror då på prisuppgången på? Flera saker. Sämre skördar har påverkat varor som kaffe, kakao, olivolja med mera. Men framför allt pratar vi om ett globalt livsmedelssystem som är oerhört känsligt för många typer av störningar. Krig i Ukraina påverkade inte bara marknaden för spannmål och solrosolja, utan även att priset steg på fossila bränslen när det blev stopp för rysk olja och för naturgas i pipeline (dock ej för den som fraktas per båt och som är dyrare.) Stigande energipriser får alltid stora effekter på produktionskostnaderna för maten, men även på alla transporter. Störningar i handeln, vår låga kronkurs och inflation är andra faktorer som påverkar.

Det kanske är för mycket begärt att Nooshi Dadgostar inser de här sammanhangen när hon raskt hakar på bojkotten mot butikskedjorna, men att hon inte drar ett klassiskt ”vänsterkort” som att förespråka höjda barnbidrag, hyresbidrag, socialbidrag eller löneökningar/skattesänkningar för de som tjänar minst, måste väl ändå ses som tjänstefel?

Någon som däremot borde veta hur det förhåller sig är finansminister Elisabeth Svantesson. I stället ägnar hon sig åt symbolhandlingar som att återigen ta matjättarna i örat. Det får man nog också anse som ett rätt grovt tjänstefel.

Inget talar för att matpriserna kommer att sjunka, tvärtom. I veckans nummer av ETC Nyhetsmagasin skriver jag om de två förslag som handlar om att öka kostnaderna för billig konstgödsel. Det handlar om kommissionens förslag om tullar på den billiga gödningen från Ryssland och Belarus som kan träda ikraft i sommar, och om CBAM, (Carbon Border Adjustment Mechanism). Denna  gränsjusteringsmekanism för koldioxid, införs nästa år och innebär att ett företag som köper koldioxidintensiva varor, som konstgödsel, från ett land utanför EU ska köpa certifikat som motsvarar de inbäddade utsläppen. Tanken är att motverka att företag flyttar till länder som har lägre klimatkrav än EU. 

Båda förslagen är bra – för miljön och klimatet. Man kan se det som ett första steg mot att börja sätta en prislapp på det som brukar kallas för ”externaliteter”, dvs de kostnader som matproduktionen ökar i form av slitage på natur, människor och djur. Men de kommer att höja matpriserna ytterligare. Och var det inte det som vi egentligen ville? Alla de gånger när vi förfasade oss över fattiga kaffebönder, usla arbetsförhållande för migrantarbetare i det spanska plasthavet av grönsaksväxthus, svenska bönders knäande inför räntorna, packade odlingskassar för lax, enorma stall med broilers, grisar och nötkreatur som inte tar hänsyn till djurens behov av ett naturligt beteende, övergödningen, nedläggningen av gårdar, pesticiderna i grundvattnet och… Tyckte vi inte då att maten faktiskt var för billig? Att det var något väldigt konstigt att just den ekologiska maten skulle vara dyrare, som ändå försöker ta bort en del av den här negativa påverkan?

Vad har hänt med de tankarna egentligen?

Givetvis finns det grupper som drabbas hårt av stigande matpriser, men precis som Pim Bendt, chef för odlingslandskapet och gruvorna på Naturskyddsföreningen säger: ” Vi måste sträva efter en omställning som är rättvis, även för lantbrukarna, och därför behöver vi acceptera högre matpriser.”

Med andra ord, det kan inte vara lantbrukets uppgift att bedriva socialpolitik. Den måste bedrivas på andra områden i samhället. Pim Bendt fortsätter: ”Historiskt sett är maten fortfarande oerhört billig, men samhället behöver också givetvis stärka de svagaste grupperna så att alla har råd med bra mat.”

Sedan säger han något som vittnar om en insikt om frågans stora komplexitet: ”Hur ser en rättvis omställning ut? Vilket samhälle är det som vi ser framför oss och hur värderar vi lantbrukets omfattande uppdrag?”

För ytterst handlar detta om vilken värld vi egentligen vill ha. Vill vi ha en bättre matproduktion som tar hänsyn till människorna som producerar den, till djuren och naturen och som ger alla god, näringsrik och tillräckligt med mat? (Vi ska ju komma ihåg att den grupp som är riktigt fattig i Sverige i dag, med stor sannolikhet inte äter någon vidare bra mat, redan innan priserna gick upp.)Det är något helt annat än ”ökad konkurrenskraft och ökad produktion”, som näringen annars står och mässar om. För om vi vill ha det, då kommer det att kosta. Och med tanke på att lägger lika mycket på våra bostäder som vi tidigare la på maten, så är det en stor omställning och kommer den snabbt, vilket det finns risk för, så kommer det bli skakigt. Både den nuvarande regeringen och tidigare regeringar hade kunnat bädda för detta genom att ta bort ränteavdraget för bostäder, liksom ROT och RUT, alla tre faktorer som har bidragit till att flytta allt mer pengar till bostäderna. Men det har man inte gjort.

Vårt samhälle förändrades i grunden när vi började industrialisera och kommersialisera vår mat. Ska vi nu gå åt andra hållet, kommer det innebära en minst lika stor samhällsförändring igen. Det är detta vi borde diskutera och planera för, inte genom att ägna oss åt pseudodiskussioner som att bojkotta ”matjättarna”. Däremot kan man gärna bojkotta dem genom att i större utsträckning odla/föda upp din egen mat, handla på REKO, Bondens Marknad eller andelsjordbruk. Men det är en annan sak. Det är att aktivt ta ansvar som matmedborgare, inte att vara en passiv konsument.

Vill man läsa mera om detta rekommenderar jag Gunnar Rundgrens blogg: https://gardenearth.substack.com/p/is-100-years-of-cheap-food-coming

Inte varandras fiender
 Inte varandras fiender 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Nu ställer de minsann om till konventionellt igen!” Det går inte att ta miste på skadeglädjen hos min granne och hen är inte ensam. Det är inte alla lantbrukare som tycker att det är särskilt tråkigt att den tidigare eko-boomen har kommit av sig och att en del ekologiska lantbrukare nu blir konventionella igen. Frågan är bara hur glada man kommer att vara framöver när även den svenska konsumtionen kommer att minska. Det finns nämligen ett samband mellan ekologiskt och svenskproducerat som eko-kritikerna tenderar att glömma bort.

Ekologisk mat har haft det motigt ett bra tag och vindstyrkan har till­tagit i sam­band med att stigande energi­priser och inflation fått mat­priserna att också stiga. På bara några månader tycks alla tankar på att mat ska produceras på ett hållbart sätt vara som bortblåsta.

Under flera år gullade alla med eko – från media till butikskedjorna. Det var bara en tidsfråga när pendeln skulle slå tillbaka, för så fungerar nämligen livsmedelsdramaturgin, det behövs ständiga nyheter. Eller i varje fall något som kan framstå som att det är nytt och fräscht. Ekomarknaden började bromsa in för fyra, fem år sedan.

En av de första varorna som minskade var kött och chark från KRAV-grisar och märkligt nog var det Coop, som under lång tid varit något av ett lokomotiv för den svenska ekomarknaden, som drog i handbromsen. Coop hade 2016 sagt till de ekologiska grisuppfödarna att efterfrågan var så stark att de ville få fram betydligt fler KRAV-grisar. Producentföreningen Jord på trynet ansträngde sig för att värva nya men även få befintliga producenter att utöka sin uppfödning. Tre år senare, vilket är snabbt när det gäller djuruppfödning, kunde man börja leverera de 10 000 efterfrågade grisar, men då hade Coop ändrat sig och var inte längre intresserade. Man hade hittat något nytt och fräscht – vego.

Det finns flera förklaringar till kräft­gången för eko. En är att butikskedjorna slutade driva eko i sin marknadsföring och istället valde det vegetariska. Vego var betydligt enklare för butikskedjorna att både kommunicera och hantera, jämfört med det ekologiska som kräver betydligt mer kunskap i alla led. Eko hade varit en bra affär för butikerna, men vego visade sig bli en ännu bättre kassako, framför allt när det gällde de vegetabiliska hel- och halvfabrikaten. Det är produkter som till stor del bygger på mycket billiga råvaror och där livsmedelsföretag och butiker kan göra rejäla påslag. Nu har vego peakat och marginalerna har börjat krympa.

Mjölken kom att hamna lite i skott­linjen för den vego- och klimatkritik som riktades mot maten i allmänhet och animalier i synnerhet. Företag som Oatly, som ville säja sin egen havredryck, attackerade mjölken hårt och mejerierna klarade inte alls av att försvara sig. Ekomjölken fick ta första smällen, vilket inte var särskilt konstigt eftersom ekomjölken och de vegetabiliska dryckerna till viss del konkurrerar om samma konsumenter, de som ”vill göra skillnad” för miljön och klimatets skull. När försäljningen av ekomjölken bromsade in, började mejerierna först försöka justera detta genom att minska ekomjölkens prispåslag. Därefter gick Arla och övriga mejerier ut och uppmanade sina ekoproducenter att bli konventionella för att på så sätt minska överskottet på ekomjölk.

Men överskottet handlar inte längre om enbart ekomjölken utan all mjölk. Mejerierna sänker priserna till alla sina leverantörer och Skånemejerier har nyligen uppmanat sina producenter att helt enkelt mjölka mindre. Det nämligen ett samband mellan ekologisk mat och konventionell svenskproducerad mat. För båda gäller att de sägs vara bättre för djur, miljö och människor än annan mat. Det finns alltså andra fler värden än enbart själva matvaran. Den svensk­producerade maten jämförs främst med im­­por­terad mat och argument som eu:s lägsta användning av antibiotika till djur, betande sommarkor och att grisen får ha knorren kvar lyfts fram. Ekos fördelar är ännu bättre djuromsorg, mer biologisk mångfald, giftfria odlingar, inga syntetiska tillsatser, inget konstgödsel med mera. I båda fallen är det vi konsumenter som väljer, inte i första hand utifrån pris, utan av övertygelse. Det här gör att om det går bra för eko, går det också bra för svenskproducerat, blir det motigt för eko, märks det på den svenskproducerade maten också. Antingen så finns det mat som kostar lite mera därför att den har fler värden, eller också gör det inte det. Det vi just nu ser är det senare. Plötsligt verkar hela Sveriges befolkning vara beredd att köpa vilken eländigt producerad mat som helst, bara den är billig. I alla fall om man ska tro rapporteringen i media.

Om utvecklingen kommer vi se betydligt fler ställa om, men då inte enbart från eko till konventionellt, utan även från konventionellt till – ingenting. Den omställningen kommer nog inte ens min granne att gilla.

Är det då lågpris som kommer att gälla framöver? Förmod­ligen inte. Miljöfrågan kommer inte att försvinna. Frågan om biologisk mångfald kommer att växa. Men det finns också en annan sak som talar emot att de röda prislapparna kommer att regera särskilt länge, nämligen butikskedjornas intresse för vinst. Lågpris är inget som ger särskilt bra marginaler för butikskedjorna och det är talande att ICAs VD Eric Lundberg i en stor intervju i Svenska Dagbladet, pratar om minskad lönsamhet och tappade marknadsandelar. Och det är inte bara Lidl och Willys som knaprar på Ica, sedan en tid tillbaka så är det affärskedjor som Jula, ÖB, One Dollar Store med flera, som har plockat åt sig en del av försäljningen som rör produkter inom non-food. Livsmedelshandeln behöver verkligen något ”nytt & fräscht” för i lågpristräsket kommer man inte trivas särskilt länge. Frågan är bara vad det blir och om butikerna kommer att försöka göra affär av miljöfrågan igen. Och i så fall, kommer vi att lita på dem?

En sak att stilla bedja om är att bondekåren och deras företag ska sluta motarbeta varandra. Se de ekologiska lantbrukarna som en spjutspets som driver upp både priset och intresset för bra mat som är producerad på ett schysst sätt. Det kommer även det konventionella svenska lantbruket att tjäna på.

För bra för att passa Ica
 För bra för att passa Ica 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Rätt ofta brukar det hävdas att direktförsäljning till konsument är en möjlighet för den småskaliga livsmedelsproducenten, som det ofta är frågan om, eftersom den mindre producenten inte passar in i det storskaliga livsmedelssystemet. Mer sällan pratar man om att det också förhåller sig tvärtom, att den reguljära livsmedelsindustrin och butikerna inte klarar av att hantera de produkter och kvalitéer som det är frågan om.

Under ett par års tid har jag haft nöjet att följa några REKO-ringar på nära håll. Utbudet är begränsat i en REKO-ring, i mitt fall som runt 500 olika varor. Stora Butiken har över 30 000 matvaror och ändå kan den inte mäta sig med utbudet hos REKO-ringen. Där kan jag handla grönsaker som har skördats när de har nått sin absoluta mognadspeak, bara några timmar innan jag kan lägga ner dem i min kasse. Där kan jag välja mellan 30-tal olika sorters potatis, udda grödor som sparris, persiljerot, chili av olika sorter och mycket annat. Bland animalierna kan jag hitta helfet, nymjölkad mjölk, nykärnat smör, en rad specialostar från gårdsmejerier, ägg i olika färger från rashöns, udda styckningsdetaljer från ett brett utbud av köttslag, kalvdans, nybakat fortfarande varmt bröd på gamla spannmålssorter, hemkokt kola och mycket annat. Det mesta av detta kan inte en vanlig butik hantera, oavsett hur stor den är.

Jag tänker på detta när en KRAV-grisbonde berättar att han lagat till griskött i en stor butik, fått massor av positiv respons och sålt slut på allt kött i ett nafs.

”Men man måste ju prata för KRAV-grisen och det har ju inte butikerna tid med. Den drunknar i deras utbud, säger han lite uppgivet.”

KRAV-grisen borde ha varit en framgångssaga vid det här laget, särskilt med tanke på hur tacksamt det är att marknadsföra ett äkta grisliv. Istället har marknadsandelen på några promille krympt ihop ännu mera. För fyra år sedan trodde åtminstone de ekologiska grisbönderna att det äntligen skulle lossna på allvar. Handeln ”skrek” efter KRAV-grisar. Men det visade sig vara mycket skrik för lite ull, som kärringen sa när hon klippte grisen. Tre år senare när KRAV-grisarna hade fötts upp, ville handeln i stället satsa på vego.

Så vad ska då uppfödarna göra, satsa på REKO eller annan direktförsäljning? Ja kanske om man är småskalig, men det är långt ifrån säkert att det fungerar för alla producenter att jobba direkt mot konsument. En sak är dock säker, handeln har under alltför lång tid visat att man inte klarar av att hantera den kvalitet som KRAV-grisarna står för. Återstår alltså att finna nya vägar. Kanske forma en ny försäljningskanal eller hitta andra samarbeten.

Den här texten skrev jag som krönika för Ekoweb. Lite senare upptäcker jag det som jag har väntat på ett tag, nämligen att handeln ska försöka surfa på vågen med REKO-ringar och annan direktförsäljning, relationsmaten. Självklart är det ICA som är först ut eftersom man alltid verkar vara lite piggare på att snappa upp trender. I reklamen talar om att man minsann köper lokala produkter, stöder de lokala företagen och värnar om landskapet. Och visst, det är bra och det är bara att hoppas att de lokala producenterna ser till att ta ordentligt betalt så att man har tjänat lite pengar innan ICA och de andra kedjorna (som säkert snart hakar på) hoppar vidare till nästa trend. För det gör dom, tro inget annat, vi har sett det förut.

Samtidigt kan jag inte låta bli att dra på munnen när jag lyssnar på reklamen och hör hur man försöker apa efter flera av relationsmatens argument. Här är ett område där dagligvaruhandeln aldrig kommer att vinna!

5 sätt att göra motstånd
 5 sätt att göra motstånd 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Förra veckan hade jag uppdrag av Göteborgs stad för att sköta deras instagramkonto #greenhackgbg. Tanken är att inspirera göteborgare att ställa om till en mer hållbar livsstil. Det var en intressant och rolig vecka. Jag skrev och fotade om det jag brukar prata om – maten, miljön, jordbruket och landskapet. Och hur allting hänger ihop. I fredags var mitt uppdrag att ge konkreta tips vad man kan göra om man vill göra sin mat mer hållbar. Jag gav fem tips som är både enkla och svåra, men som alla har en sak gemensamt – de gör motstånd mot dagens matsystem. För det är precis det jag tror att vi måste göra, vi måste hitta nya vägar. Vi måste göra motstånd mot ett jordbruk och ett livsmedelssystem där förlorarna bara blir allt fler.

Motstånd 1. Laga mat
Vill man förändra världen och ta makten över sin egen mat, ska man börja i sitt eget kök.
Det finns en massa kommersiella krafter som INTE vill att du ska laga mat , som gärna talar om för dig att du vare sig kan eller hinner sätta ihop en bra måltid eftersom då kan de sälja på dig dieter, färdigrätter, bantardrycker, proteinbarer, hälsotillskott och en rad andra påstått hälsosamma livsmedel.
Men de har förstås fel. Du KAN laga mat och du kan göra det MYCKET BÄTTRE. Och kan du inte nu, så kan du lära dig. Lär dig laga mat, tillsammans med familj och vänner och ät TILLSAMMANS! Att dela en måltid är en av de viktigaste kulturyttringar vi har. Kanske rent av det som gör oss till människor, anser en del forskare.
Om du lagar din mat själv så kommer du veta vad maten innehåller och du kommer successivt att lära dig mera om vad som är bra och mindre bra råvaror. Du slipper många tillsatser som sötningsmedel, färgämnen, förtjockningsmedel och saker som man aldrig riktigt förstår vad det är, plus att det ofta är lättare att ta reda på var maten kommer från. När du köper råvaror i stället för mer eller mindre färdiga livsmedel, så går också en större del av pengarna direkt till bonden.
Man behöver inte gå så långt som på bilden, där jag och en kamrat gör korv. Men det är otroligt roligt och GOTT att göra korv!
Har du inte tid att laga mat? Har du inte tid att ha roligt?

Motstånd 2. Odla
Man behöver inte odla jättemycket, det kan vara bra nog att odla på sin balkong. Men att odla är ett bra sätt att lära sig lite grann om hur detta med jordbruk faktiskt fungerar. Dessutom finns det inga tomater som smakar så gott som de man har odlat själv.
Vill du odla i större skala? Sätt igång! Vi behöver bli många många fler som odlar (och kanske även har lite djur) över hela Sverige. Tillsammans kan vi återigen skapa ett mosaiklandskap av mångfald. Vi kanske inte kan försörja oss på det på heltid, men det kan å andra sidan inte de yrkesverksamma bönderna heller.

Motstånd 3. Relationsmat – våga vägra Ica!
Sök nya vägar för att handla din mat och handla så nära bonden/producenten som möjligt. REKO-ringar, andelsmat, gårdsbutiker, Bondens Marknad – det finns en massa olika sätt att handla mat på och som bygger på en närmare relation till maten och människorna bakom maten. Du stöder dina lokala bönder och är med och formar landskapet där du bor. Och även om en stor butik har 20 000 olika matvaror så finns det flera saker som man inte klarar av, som att leverera nyskördade grönsaker. Handlar du direkt av bonden så får du detta och kan dessutom följa matens säsong. Och som sagt, du får koll på hur din mat odlas, föds upp och förädlas. Plus att du kan påverka utbudet på ett sätt som du aldrig kan göra i en vanlig butik. För en sak kan du vara säker på, bonden kommer att lyssna på dig eftersom du spelar stor roll.
Det viktigaste av allt – det är väldigt kul med relationsmat. Det är något så klyschigt som matglädje. På riktigt!

 

Motstånd 4. Åtminstone eko!
När du efter att ha handlat relationsmat (eller odlat, fött upp/förädlat den själv) ska kompletteringshandla i den traditionella butiken, välj åtminstone eko!

Någon påpekade klokt i en kommentar att eko ibland kan kännas som greenwash med alla sina plastförpackningar och visst, även ekologiska producenter som säljer i butik tvingas följa alla de spelregler som finns på marknaden. Det är svårt att vara alternativ. Även ekologiska bönder pressas av strukturutveckling, låga kostnader och konkurrens.
Men att välja eko i butiken och på krogen är ändå något som gör stor skillnad, tro inte annat! Du slipper ett lantbruk som använder konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, vilket är två saker som har mycket stor påverkan på vår miljö. Vi släpper ut alldeles för mycket kväve och har passerat planetens gränser för vad biosfären kan ta hand om. Användning av konstgödsel är just den största källan till biologiskt aktivt kväve. Produktion och användning av konstgödsel är dessutom växtodlingens absolut största bidrag till växthusgaser. Ekologiska gårdar har också för det mesta en mer varierad produktion, bland annat eftersom man inte kan använda konstgödsel utan måste hushålla mer med näringsämnen.
Så se eko som en grundläggande nivå för din mat. Sedan kan du bygga på med att handla så lokal mat som möjligt.

Motstånd 5. Kräv bättre mat!
Mat är makt. Det har makten vetat i alla tider och det vet den nu också. Och nej, den så kallade ”konsumentmakt” som vi erbjuds är faktiskt inte makt på riktigt. Vi kan välja på det som finns, men tänk om vi vill ha något annat, något bättre?
Det är ganska många därute som vill lura oss att tro att vi kan leva för evigt eller rädda världen, stoppa klimatförändringarna osv, bara vi väljer just deras produkter. Men tyvärr finns det ingen quick fix. Det finns inga enskilda produkter eller dieter som kommer att rädda vare sig oss själva eller planeten. Det kommer inte bli bättre bara för att vi äter glutenfritt, laktosfritt, sockerfritt, saltfritt, sojafritt, köttfritt eller vilket ”fritt” som nu gäller. Jag är ledsen, men det funkar inte så.
Det krävs mycket mer än så. Det krävs en förändring av hela matsystemet. Och av oss själva också. I dag har jag skrivit om fem motstånd mot det rådande matsystemet, fem saker som jag tror kan betyda mycket om vi vill förändra: Matlagning, odling, relationsmat, ekologiskt och nu det femte – att inse att vi är mer än konsumenter, vi är också medborgare och politiska varelser. Låt oss fortsätta vårt samtal – precis som flera av er har gjort här, tack så mycket för det! – och lått oss också på olika sätt kräva av våra politiker att det är dags att förändra vår matproduktion och därmed vår skötsel av den här planeten.
För någon vecka sedan anordnades klimatdemonstrationer, utmärkt initiativ, jag vill också se demonstrationer på gatorna för en bättre mat. Jag vill se demonstrationer utanför sin butikerna som kräver att man plockar bort mat som är odlad med bekämpningsmedel eller importerat kött från djur som proppats fulla av antibiotika. Det där är inget som vi konsumenter ska ”fatta medvetna val” om i butiken, det är en ren hygienfaktor som butikskedjorna redan borde ha rensat ut. De borde skämmas när de pratar om ”valfrihet” i dessa sammanhang.

 

 

Fördel för smaken
 Fördel för smaken 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Allt fler människor vill komma bort från den anonyma, långväga maten och väljer i stället att handla sin mat direkt från producenten. Men den nära maten har också ett annat tungt argument – den nyskördade, unika smaken.

”Det här är de godaste jordgubbarna jag någonsin ätit!”

Pojken är 10-11 år och sitter tillsammans med sin familj i vår trädgård och äter slut på jordgubbskartongen han nyss har handlat från oss. Hans lillebror fyller i med att bären ”smakar precis som godis!”

På vår gård Sunnansjö odlar vi grönsaker för eget bruk och det lilla överskottet säljer vi direkt till konsumenter. Det kanske låter som att vi är enastående jordgubbsodlare, men det är vi inte. Jag vet vad jag talar om eftersom det är jag som främst ansvarar för vår lilla jordgubbsodling. Vi odlar inte heller någon särskild, synnerligen delikat sort. Jordgubbarna är visserligen ekologiska, KRAV-märkta, vilket fortfarande är en raritet i Sverige, men den mesta smaken sitter i det korta avståndet mellan vår jordgubbsodling och pojken i trädgården.

Jordgubbarna är skördade samma morgon. De är plockade när de är perfekt mogna för att ätas under samma dag. De är inte plockade för att transporteras, kanske stå i ett kyllager under natten och sedan säljas i något stånd eller i en lokal butik. Då hade vi tvingats tänka annorlunda. Vi hade skördat bären innan de hade varit helt mogna därför att då blir hållbarheten viktigare än smaken. Hade vi varit kommersiella jordgubbsodlare, hade vi med all säkerhet valt sorter med fokus på hållbarheten (livslängden), inte på smaken. Men om målgruppen är en elvaårig pojke som sitter med sin familj i vår trädgård och äter de solvarma jordgubbarna direkt ur kartongen, då finns det stora möjligheter att lyfta fram smakerna på allvar.

Både bönder och konsumenter har tröttnat på att befinna sig i varsin ände på livsmedelskedjan och söker i stället en närmare relation, till varandra men också till maten. Trenden involverar många tusen människor över hela landet. Själva har vi förmånen att vara med i två olika nätverk: Fjärdhundraland som samlar mathantverkare, bönder, caféer, men även kulturföreningar, gallerier och klädbutiker, och den nystartade REKO-ringen i Uppsala. Konsumenterna som vi möter genom dessa nätverk och på vår gårdsbutik är ofta nyfikna och vetgiriga. De vill veta hur man ympar äppelträd, lägger in gurka, mixar sin egen chilipasta, beskär sina tomater och mycket mycket annat. Vi säljer lika mycket kunskap som vi säljer grönsaker och jag ser att samma sak försiggår hos våra kollegor.

Men konsumenter väljer också att närhandla för kvaliténs skull. De vet att de kan hitta grönsaker, styckningsdetaljer, korvar, ostar och mycket annat som de helt enkelt inte kan få tag på i sin affär, oavsett hur stor den är. Och de kommer också för den nyskördade smakens skull.

Relationen och den goda smaken, det är två saker där butikskedjorna oavsett hur stora de är, aldrig kan konkurrera med den nära maten. För smakskillnaden gäller förstås inte bara jordgubbar, utan väldigt mycket av vårt frukt & grönt. Det är bland annat därför som du i princip aldrig kan köpa en välsmakande sallat i din butik, sötmogna bananer eller riktigt soldränkta tomater, skördade i precis rätt stund. I butiken kommer alltid livslängd och utseende före smaken och många mogna grönsaker håller sig som bekant inte särskilt länge.

Ett annat exempel är ostar. Gårdsmejeriets ostar må vara aldrig så fantastiska när man handlar dem i mejeriets butik, men råkar gårdsmejeriet slå igenom på butikshyllorna, sker det nästan omedelbart en kvalitetssänkning. Ska osten ha en livslängd i butiken på tre veckor, då måste den säljas innan den är riktigt mogen för att lämna ostlagret.

Med jämna mellanrum försöker de stora aktörerna att surfa på närhandlartrenden. Nu senast är det Ica som under ett år arbetat för att det ska bli lättare för butikerna att beställa från lokala leverantörer. Ica-butikerna ska alltså nu kunna göra det som Ica alltid har hävdat att Ica-butiker gör, nämligen köpa en en del av sin mat från lokala producenter. Det är givetvis en välkommen satsning och ett steg i rätt riktning, men vare sig Ica eller någon annan kommer att kunna växla ut de unika värden som den lokala maten har. För trots allt kommer avståndet alltid vara längre, både mentalt och geografiskt, än det är för en elvaåring pojke som äter nyskördade gubbar, 50 meter i från själva odlingen.

På söndag är det dags för Fjärdhundralands stora matresa – Mat & Människor. Då kommer tusentals människor att besöka oss små matföretag i området mellan Uppsala, Enköping och Västerås, i sökandet efter de goda smakerna.