innovation

Export – ingen räddningsplanka för jordbruket
Export – ingen räddningsplanka för jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen

Exporten ska rädda svenskt lantbruk och livsmedelsindustri. Det är den enda politiska idé som Sverige har för sin matproduktion, men export är ingen räddningsplanka för lantbruket.

I förra bloggen skrev jag om varför den nationella Livsmedelsstrategin inte kommer att betyda någonting för att lyfta svensk matproduktion, av det enkla skälet att livsmedelsstrategin inte ger några som helst löften. Tvärtom så är det ”mer av samma”, dvs en fortsättning på den politik som bygger på att EUs bönder ska konkurrera med varandra så att maten ska bli så billig som möjligt. Det finns heller ingen politisk vilja att bromsa eller rent av vända strukturrationaliseringen (färre och större företag), tvärtom ses detta som en nödvändighet för att öka konkurrenskraften bland de allt färre företagen som blir kvar.

Livsmedelsstrategin betonar framför allt tre saker i sina handlingsplaner – export, innovation (som hänger ihop med exporten) och minskat byråkratiskt krångel. Det sistnämnda av de tre åtgärderna skulle vara välkommet, men där verkar man ha ohyggligt svårt att åstadkomma några förbättringar, trots att livsmedelsstrategin inneburit ytterligare ett antal miljoner för att jordbruksverket och livsmedelsverket ska kunna minska sin egen byråkrati. Hörde jag någon säga något om bocken till trädgårdsmästare? Kunde man inte istället ha skickat berörda tjänstemän från de båda myndigheterna på en omskolningskurs hos skatteverket? Det är en myndighet som trots sitt osexiga uppdrag lyckas vara både pedagogisk, serviceinriktad och vänlig.

Satsningen på innovation är direkt kopplad till exporten. Tanken är att det måste tas fram nnya produkter för att få till exportsuccéer.  Den våta drömmen är ett nytt Oatly, vilket är lätt att förstå. Oatly omsatte förra året cirka 5,5 miljarder kronor och planerar att snart öppna fabrik även i Kina. Flera företag har följt efter Oatly och tillverkar också havredryck, även den tidigare antagonisten Arla. Med tanke på att råvarukostnaden för havredrycken är så låg så finns det pengar att tjäna – för livsmedelsföretagen men inte direkt för lantbruket. Och det gäller generellt för den här typen av produkter där det sk mervärdet snarare finns i storytelling och marknadsföring, än i själva råvaran.

Det finns flera problem med livsmedelsexport. Vi kan börja med de två viktigaste invändningarna, etiken och miljön, eftersom det ändå inte är någon som bryr sig om detta. Om vi tycker att det är ett problem med import av matvaror som vi lika gärna kan producera i Sverige och som konkurrerar ut vårt eget lantbruk, varför blir det då rätt när Sverige gör samma sak gentemot andra länder? Särskilt allvarligt blir det ju när vår export av exempelvis mjölkpulver bidrar till att sabotera uppbyggnad av inhemsk livsmedelsproduktion i utvecklingsländer. Och hur miljösmart är det egentligen att bedriva en politik som ökar transporterna av livsmedel i världen?

Ett mer konkret problem för branschen är att det alltid är dyrare att erövra en utländsk marknad än att jobba på hemmamarknaden. Därför är det främst stora företag som har musklerna för att jobba med export, även om det finns exempel på mindre företag som har hittat en särskild nisch eller har en mycket exklusiv produkt. Det är vanligt att livsmedelsföretag ser på exportmarknaden som en kanal där man reglerar eventuella överskott, men då bygger man sällan några långsiktiga eller lönsamma affärer. Överskott på export innebär alltid lägre priser.  Export är också i princip alltid kopplad till import.. Ökar den svenska matexporten, då ökar också importen av mat, något som vi sett tydligt i Sverige. Man kan ju tänka sig att åkermarken skulle kunna öka eftersom vi trots allt har lagt ner närmare en miljon hektar under 1900-talet, men det ser inte ut att hända. En annan effekt av ökad export är att vi får allt mer ensidiga åkrar. Vi verkar vara konkurrenskraftiga på vete, maltkorn och grynhavre och ökar exporten av dessa grödor, kommer också den odlingen att öka, på bekostnad av något annat. Sverige har exempelvis ökat sin export av mjölkpulver och cirka 20-25 procent av mjölken exporteras som pulver. Samtidigt har Sverige kraftigt tappat mark på det område som tidigare var en av de starkaste grenarna, hårdosten. I dag är mer än 60 procent av all hårdost importerad. Det är en dålig affär för bönderna för mjölkpulver är en lågprisprodukt medan hårdost ger betydligt bättre betalt

Även om man ”lyckas” på exportmarknaden så är det långt ifrån säkert att de pengarna kommer lantbruket till godo. Tittar man på vilka produkter som Livsmedelsföretagen listar som ”exportsuccéer” så är det snus, kaffe, godis, cider, sportdrycker, frysta tårtor, skorpor och kex. Det är inte direkt produkter som har bäring på det svenska lantbruket, vilket inte heller den norska laxen har, som är en av de absolut största ”svenska” exportvarorna inom livsmedel. När det gäller export av råvaror från jordbruket är det främst spannmål, i både fast och flytande form (vodka), som har några volymer. På animaliesidan handlar det främst om detaljer som vi har nästan obefintlig konsumtion av i Sverige, som kycklingfötter, öron och knorrar av gris, klövar av kor osv. Där kan man ju säga att exporten fyller en funktion, samtidigt som detta är på marginalen eftersom det är produkter med lågt värde. På mjölksidan handlar det främst om mjölkpulver, också en produkt med lågt värde. Ett lysande undantag där är Västerbottensosten.

De allt mer globala livsmedelsföretagen komplicerar saker ytterligare. Det är inte alls någon självklarhet att svenska livsmedel vare sig tillverkas i Sverige eller hämtar sina råvaror härifrån.  Staten finansierar sedan 2019 en exportsatsning gentemot Singapore. Ett av resultatet är ett samarbete med digitala kedjan RedMart. Under rubriken ”Try Swedish” hittar vi knäckebröd, mejeriprodukter, bebismat, buteljerat vatten från Åre (!), alkohol, havreprodukter, bars, tårtor med mera. En förvånansvärt stor andel av produkter är inte tillverkade i Sverige, vilket ju ter sig lite märkligt med tanke på  rubriken – Try Swedish! De flesta av Arlas mejeriprodukter kommer från Danmark eller Storbritannien, Finn Crisp är från Finland, Nick´s proteinbars är från Makedonien, cidern från Somersby kommer från Malaysia, Healthy&Co säljer proteinberikade nutellaprodukter som tillverkas i Tyskland. Osv.

Export innebär också en ökad sårbarhet. Just nu diskuteras självförsörjningsgraden extra intensivt, men exporten innebär också en sårbarhet på fler sätt. Att jobba mycket på en världsmarknad innebär också att man påverkas kraftigt av vad som händer i omvärlden i form av krig, ekonomiska konjunkturer, skördeläget i andra länder osv. Att vara starkt exponerad på en världsmarknad innebär också att priserna hålls nere och även kan åka berg- och dalbana, vilket syns på mjölkpriserna och spannmålspriserna. Däremot har priserna för svenskt griskött och även nötkött ofta legat högre än världsmarknadspriserna eller EU-priserna, just för att den svenska köttbranschen aktivt har jobbat med den inhemska marknaden i första hand.

Det är svårt att inse varför svenska politiker tycker att export är en bra strategi för den svenska matproduktionen, annat än att det förstås gör att man inte behöver befatta sig med det verkliga problemet, nämligen det konkurrenstryck som den inre marknaden har på EUs bönder och som resulterar i utslagning. Sedan är det förstås alltid lite tufft med export också. Det låter alltid tjusigare att sälja utomlands än hemmavid och det blir möjlighet till lite skojiga affärsresor också. Varför lantbruket däremot har köpt den här strategin, är däremot obegripligt.

Nästa gång blir det lite förslag på en annan politisk idé.

Vattvälling & lervälling
Vattvälling & lervälling 150 150 Ann-Helen von Bremen

Historia är inget vidare. Det handlar ju om ”förr” och ”förr” var minsann inga roliga tider i Sverige. Det är sådant som vi moderna människor inte vill kännas vid. Vi lever i den bästa av tider och har inget till övers för vattvälling på bordet och lervälling ute på åkrarna.

Det är svårt att veta vad som är värst, Skolverkets förslag att skippa historieundervisningen från 1700-talet och bakåt, eller medias uppfattning om att den tidsepoken egentligen bara handlar om – antiken! Som bekant hände det ju lite mera under den här perioden, som medeltiden, stenåldern, vikingar, Gustav Vasa, stormaktstiden, för att nämna några små smakprov.

Men det är något med Sverige och historia som inte riktigt lirar. Det brukar hävdas att svenskar är enastående historielösa och jag vet inte om detta är sant, men att nog verkar vi sällan vilja blicka bakåt för att förstå vad som händer nu. Och kanske beror detta på en stark tro att vi lever i den bästa av tider och egentligen inte har något att lära av historien. Peter Englund har sagt att ”få länder har kunnat omfatta framstegstanken med en sådan glad, komplikationslös iver som Sverige” och det ligger mycket i detta. Den bästa tiden är nu, eller kanske i framtiden, men det har aldrig varit särskilt bra ”förr”.

”Förr” var nämligen en tid av svält, umbäranden, hårt och slavliknande arbete och fattigdom. Alla slet ihjäl sig, framför allt barnen och kvinnorna, som i princip var livegna. Gamlingarna blev mer eller mindre aktivt avlivade. Allt var en enda grå jämmerdal, lika färgglad som vattvällingen i trätallriken och leran ute på åkrarna där folk slet ihjäl sig för att bara belönas med missväxt. Tänk på Vincent van Goghs målning ”Potatisätarna” så förstår man hur muntert det var. Den enda trösten var brännvinet. Och visst, det finns ingen anledning att skönmåla gamla tider, inte minst för att det under långa tider av dessa gamla tider, rådde stora ekonomiska och politiska klyftor. Det var ojämlikt och orättvist. Men dels utgör ju ”förr” en väldigt lång period som inte var statisk och där synsätt och förhållanden, både de basala och det som försiggår i överbyggnaden, skiftande ganska ordentligt. Dels kan det ju faktiskt ha varit så att det fanns något endaste litet som kanske inte var så pjåkigt ändå. Som kanske rent av var bättre än det vi har i dag? Men det är väldigt svårt att prata om detta, för då är man en bakåtsträvare.

Van-willem-vincent-gogh-die-kartoffelesser-03850.jpg

(Här kan man se hur kul det var kring matbordet förr. Men de fick åtminstone lite kaffe också, potatisätarna.)

Den här bilden av Det Gamla Onda Sverige dyker alltid upp när man börjar ifrågasätta dagens resursförbrukande samhälle. Den som kritiserar idén om evig tillväxt och menar att det är vårt ekonomiska system som är orsaken till att vi förbrukar för mycket resurser, som i sin tur ger oss överhettat klimat, insektsdöd och utslitna människor, för att nämna något, får antingen höra att man är Nordkorea eller också vill förflytta oss tillbaka till armodet och den gråa leran.

(Jag lämnar Nordkorea-spåret den här gången, även om man jag aldrig har förstått resonemanget om att kapitalismen är grunden för demokratin, Kina och Ryssland är ju utmärkta exempel på motsatsen. På samma sätt har jag aldrig förstått varför man inte kan ifrågasätta kapitalismen utan att för den skull vara en anhängare av planekonomi. Men det där tar vi som sagt en annan gång.)

Låt oss i stället prata om det här med historien. För den dyker liksom upp hela tiden, som ett spöke. Ifrågasätter man tillverkningen och användningen av konstgödsel så spelar det ingen roll att det är jordbrukets största enskilda utsläpp av växthusgaser, man får direkt höra att det var konstgödseln som räddade oss från svälten. Det spelar ingen roll att konstgödseln slår igenom först på 1950-talet och att vi då hade slutat svälta för länge sedan, inte minst för att vi tidigare hade börjat integrera korna i växtodlingen genom vallodlingen. Tar man bort konstgödseln kommer vi omedelbart att svälta ihjäl. Diskuterar man kemiska bekämpningsmedel och att de sprider gifter i vatten, mark och levande organismer, inte minst i oss människor, så är det samma sak där – ”ska folk svälta ihjäl eller!!!???” Lyfter man gamla spannmålssorter för deras rika smak och näringsinnehåll så är det okej om det sker i tidningen Land eller andra forum för Det Härliga Lantlivet, men det får hålla sig där. Annars hotar svälten. Och så där håller det på. Varje alternativ tanke som lyfts, möts av SVÄLTEN!!! (Ja just det, med versaler.)

Historien finns där bara för att skrämmas med, för att ingen ska få för sig att hitta på alternativa vägar. Och det gäller inte bara jordbruk. Börja diskutera alternativa sätt att bedriva omsorg av barn eller gamlingar så får ni se vilket ramaskri om blir resultatet. Och även om man då försöker prata kollektiva lösningar, så ser ändå många framför sig fastkedjade hemmafruar som snyter barn och matar åldringar i sitt anletes svett. (Det var ju så det var ”förr”.) Historiespökena är direkt på plats när någon pratar om alternativ, oavsett hur radikala de än är.

Det här är bekymmersamt för vi lever tyvärr inte i den bästa av tider och vi skulle verkligen behöva lite alternativa idéer och inspiration, inte minst från en tid då vi var tvungna att hushålla med våra resurser därför att vi ännu inte hade hittat oljan. Det var ju som sagt en ganska lång tid och återigen, något endaste pyttepyttelitet borde det ju kanske ändå finnas som vi skulle kunna lära av? Kanske? Jag menar under den där tiden av ”förr” så hann de ju ändå klura ut ett och annat, om vi ska vara ärliga.

Den här synen på historien som något linjärt som alltid blir bättre dag för dag, den är besvärlig på flera sätt. Eftersom allt ändå kommer att bli bättre (numera enligt formeln teknik, forskning och innovation) så behöver man inte göra något åt problemen i dag. Det finns ett antal forskare som brukar föra fram just den idén, att man inte ska göra något idag (för det är för dyrt), det är bättre att vänta tills sen, när tekniken blivit billig. Politikerna gillar naturligtvis den hållningen jättemycket. Det innebär ju att de inte nu behöver ta några jobbiga beslut som ger dålig stämning inom valmanskåren. Man kan vänta. På Framtiden. Och i Framtiden är dessutom allt möjligt. Då kan man uppfinna fantastiska maskiner som bara suger i sig all koldioxid, tillverka energi ur luft, inreda Mars till en never-ending-semesterplanet osv osv.

Då kanske det kommer någon gnällspik som säger: ”App-app-app, de där är ju bara humbug!” Men det beror bara på att hen har läst för mycket historia och därför känner igen charlataner när de dyker upp igen. Men det är ju faktiskt väldigt trist inställning. Ungefär lika trist som vattvälling och leråker.

Den smaklösa innovationen
Den smaklösa innovationen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Doftlöst, färglöst, utan smak och en tuggvänlig konsistens – se där, ett vinnande koncept inom livsmedelsindustrin. Och är det dessutom baserat på en billig råvara så kan man räkna med en hyfsat snabb lansering i en butikshylla nära dig.

 

Det var för några år sedan som det gick upp för mig vad livsmedelsindustrin verkligen gillar. Jag befann mig på restauranghögskolan i Grythyttan där Sveriges innovationsmyndighet, Vinnova, skulle utse vinnaren i deras tävling om ”framtidens proteiner”, dvs inte baserat på kött. En del av tävlingsbidragen var gastronomiskt intressanta, som tempe på gula ärter och de rostade gråärterna, men de fyra vinnarna hade en gemensam nämnare – de saknade helt egen karaktär när det gäller smak, doft och konsistens. Första pris gick till ett företag som hade tagit fram en produkt av lupin och vi inbjudna representanter från pressen fick möjlighet att bland annat testa en kolasmakande kräm. Det var gott, men när efter att ha pratat med personerna bakom lupinprodukten, förstod jag att det lika gärna kunde ha smakat något helt annat. Produkten hade inga egna sensoriska egenskaper och den kunde användas som sås, dressing, glass, godis, kräm – ja helt enkelt till lite vad som helst och smaksättas på en rad olika sätt.

På samma sätt förhöll det sig med några andra av vinnarna. Två företag presenterade livsmedel av mjölmaskar och trots att många insekter, inte minst mjölmask, har klara kulinariska värden, så hade man i båda fallen istället ansträngt sig för att kamouflera smak, utseende och konsistens. Färsen på mjölmask var ungefär lika neutral som sojafärs och pralinen på mjölmask smakade just pralin, inte mjölmask. På samma sätt fanns det inte ett spår av de musslor som utgjorde en del av proteinet i den proteinbar som också var bland de vinnande bidragen.

 

Frånvaron av egen karaktär är ett vinnande koncept och vi känner igen det från buitikskyllorna. Här finns mängder av produkter med ingen eller mycket lågmäld karaktäristik och som därför lämpar sig utmärkt att smaksättas eller på annat sätt beredas i all oändlighet, vilket livsmedelsindustrin gillar. Vi ser det tydligt i mejerikylarna där man under lång tid har jobbat med att tona ned mejerivarornas egna smaker och säsongsvariationer och i stället smaksätta dem på andra sätt. Vi ser det också i alla snacks, kex, kakor som ofta baseras på billiga och i smak neutrala råvaror som vete, ris, majs, palmolja och soja, för att sedan smaksättas.

En av våra billigaste proteinråvaror, kycklingen, är ännu ett exempel. De senaste decenniernas ökade köttkonsumtion utgörs främst av kyckling. Vi äter 12 gånger mer kyckling i dag än för 50 år sedan. Kycklingen har alla de eftertraktade egenskaperna – ingen smak, ingen färg, lättuggad konsistens och ett mycket lågt pris. En drömråvara för livsmedelsindustrin.

 

 

Food tech: Insekter (del1)
Food tech: Insekter (del1) 150 150 Ann-Helen von Bremen

I en artikelserie i ATL har jag tittat närmare på några av de verksamheter som brukar ingå i begreppet Food tech. Gemensamt för dem är att de beskrivs inte bara som nya och innovativa, utan också påstås föda världen på ett mer miljövänligt sätt än traditionellt jordbruk. Först ut – insekter.

(Här hittar du länken till reportaget och kan även läsa de andra delarna i serien. ATL är för övrigt en utmärkt tidning, för dig som vill veta vad som händer i gastronomins vagga – lantbruket.)

”Insektsproduktion är ett område där det händer väldigt mycket och eftersom det är ett klimatvänligt sätt att producera protein är det intressant för oss”. Så skrev Ica i en pressrelease angående sin satsning på insekter som fiskfoder till sin Ica-röding. Och Ica är inte ensamma om att påstå att insekter är miljö- och klimatvänliga.

Andra fördelar enligt insekternas förespråkare är mindre användning av areal och vatten, effektiv foderomvandling och högt protein- och näringsvärde. Men bakom marknadskommunikationen finns det många frågetecken, inte minst när det gäller insektsuppfödning till en rimlig kostnad. Adam Engström, VD och grundare till företaget Nutrient i Hedemora, vet hur svårt det är att föda upp insekter i större skala.

– Det är oerhört avancerat. Vi befinner oss någonstans där det övriga jordbrukssystemet befann sig för hundra år sedan, innan mekaniseringen och allt, och vi ska åstadkomma samma utveckling på bara några få år, säger Adam Engström.

Nutrient jobbar med mjölmask, som anses vara en av de enklaste att föda upp, men inte ens det är enkelt. Det är inte svårt att få insekter att överleva, men att få dem att frodas – och helst med lönsamheten i behåll.

På grund av lönekostnaderna i Sverige är automatisering en förutsättning för att få ekonomi i verksamheten. Det är också ett av skälen till att insekter är dyra. Svenska Qvicket säljer syrsamjöl för drygt 600 kronor kilot. Enligt tidningen Guardian varierar brittiska insektspriser mellan 40 och 160 pund per kilo. Även i Thailand är insekter förhållandevis dyra, och exporten till Europa därifrån håller höga priser.

Uppfödningen handlar om att hitta rätt kombination av temperatur, syretillförsel, fukt och dagsljus och enbart fodret är en ”jätteutmaning”, enligt Adam Engström. Fodret består av potatis, drav från Oppigårds Bryggeri och rester av gula ärter från produktionen av tempeh (en proteinrik baljväxtkaka som hålls ihop av svampmycel) som företaget också startat.

Restprodukterna får inte utveckla mögel eller bakterier när man höjer temperatur och fukt för att öka insekternas tillväxt. Råvarorna får inte heller innehålla spår av insektsgift. Potatisen har så pass hög kvalitet att den tidigare blev stärkelse eller potatisflingor. Drav och ärtor homogeniseras innan de blir insektsfoder.

– En del kritiserar kanske att draven tidigare blev grismat men insekterna är mer effektiva foderomvandlare än grisen. Vi tror att vi kan vara koldioxidneutrala, säger Adam Engström.

Enligt en holländsk studie är insekter effektiva foderomvandlare, 2,2 kilo foder ger 1 kilo mjölmask. Det är något bättre än gris som ligger på 2,6, men sämre än för kyckling (1,8) och lax (1,2). Samma studie visar också att mjölmaskarna har lägre utsläpp av växthusgaser. Studien visar också att energiåtgången, främst i form av uppvärmning, är högre än för kyckling och mjölk, men även för viss typ av fläskkött och nötkött. Adam Engström menar energikostnaden blir den största utgiften och att det därför är viktigt att utnyttja spillvärme från annan verksamhet.

Är insekter så klimat- och miljövänliga? Det är det förmodligen för tidigt för att uttala sig om eftersom det har gjorts mycket få studier av detta. Det påstås att man gör miljön en tjänst bara man äter insekter, men så är det inte.

– Det beror verkligen på hur man gör det, säger Cecilia Lalander, forskare på SLU.

Hennes inriktning är att föda upp fluglarver som djurfoder med hjälp av organiskt avfall. Hon ser sig snarare som avfallshanterare än som proteinproducent.

Insekter kräver uppvärmda växthus eller liknande och om man ger dem vegetabilier som vi kan äta, är det ingen större miljöfördel. Först när det handlar om avfall blir det riktigt intressant.

Men även här återstår mycket forskning, samt att det i nuläget är förbjudet att utfodra andra djur än fiskar med insekter.

Ingen vet när Icas fiskfoder baserat på mjölmask från Nutrient kommer att vara färdigt, men Ica tror att det handlar om år, inte månader. Adam Engström räknar med att det dröjer åtskilliga år och gissningsvis ett par hundra miljoner kronor innan man har skapat det ”paradigmskifte” som är målet.

De lokaler som företaget finns i nu ska teoretiskt ge möjligheter till en produktion på 60 ton per år utifrån att det ska vara möjligt att komma upp i 6 kilo protein per kvadratmeter och år.

PLUS:

Gastronomiskt intressant

Potential som djurfoder

Högt näringsvärde

Effektiv foderomvandling

Potential för avfallshantering

Kräver små arealer

MINUS:

Stora frågetecken kring ekonomi och lönsamhet

Mycket utvecklingsarbete och stora investeringar krävs

Höga kvalitetskrav på fodret

Konkurrens om matsvinn med livsmedel och andra djurslag

Osäkra miljö- och klimatvinster

Energikrävande

Ovana vid att äta insekter

Nytt livsmedel som måste testas och bevisas vara ofarligt för som humanföda