insekter

Mångfaldens småskalighet
Mångfaldens småskalighet 150 150 Ann-Helen von Bremen

Länge trodde jag att de små kunde leva vid sidan om de stora, men jag tvivlar alltmer på det. I vårt nuvarande jordbrukssystem är skalfördelarna så enorma att det gör det väldigt svårt för de små att klara sig. Det spelar ingen roll att det småskaliga jordbruket har ovärderliga värden, som biologisk och gastronomisk mångfald.

Denna text skrivs under samma vecka som det har varit biologiska mångfaldens dag. Den dagen borde egentligen vara en enda stor hyllningskör till det småskaliga jordbruket, men så är det inte. Istället brukar larmrapporterna om massutrotningen av arter utmynna i att vi uppmanas att köpa insektshotell och inte klippa gräsmattorna för hårt. Missförstå mig nu inte, insektshotell och villa-ängar är trevliga, pedagogiska inslag som även kan göra viss nytta, men de löser på inga sätt det stora problemet, nämligen att vi har förändrat landskapet så radikalt att det är allt färre arter som får plats. Det är likadant med lantbrukets svar på insektshotell och blommande gräsmattor – lärkrutorna och blomsterremsorna på åkrarna– absolut trevliga inslag, men inget som löser grundproblemet, det monotona landskapet.

Det verkar inte spela någon roll att forskningsrapport efter forskningsrapport kommer fram till att mångfalden bor i det varierade småskaliga jordbrukslandskapet med gott om ängar, betesmarker och andra oplöjda marker. Det är detta landskap som vi har låtit försvinna och ersättas av ett ”antingen-eller-landskap”, som Artdatabanken uttrycker det. Ett landskap där det antingen bedrivs intensiv odling av ett fåtal grödor eller av barrskog. Skövlandet av det mångsidiga landskapet är samtidigt det som har byggt vårt ekonomiska välstånd och det är också förklaringen till att inget egentligen händer för att vända den förödande utvecklingen. Det skulle i grunden innebära ett annat samhälle.

Det är uppenbart att mosaiklandskapet inte kan byggas av storleksrationalisering inom jord- och skogsbruk, utan av många småskaliga bönder. Men kan inte de små alternativen leva vid sidan av de stora? Om bönderna bara är lite mer ”entreprenörer” och ”tar vara på sina marknadsmöjligheter”, så borde det väl gå alldeles utmärkt? Jag stöter ofta på den åsikten inom andra branscher, inte minst bland kockar som vill det småskaliga jordbruket allt väl. De förstår dock inte att det är svårt att vara liten i en värld där allt annat är stort.

Det blir så tydligt varje gång man tittar lite närmare på en gren inom jordbruket. Nyligen skrev jag ett långt reportage om företeelsen att en del bönder har börjat tappa dryckesmjölk själva direkt till konsument, via egna mjölkautomater, gårdsbutiker, REKO-ringar eller liknande. I en tid när till och med Arla-chefen Peder Tuborgh tycker att det är mycket att dricka tre glas mjölk om dagen, anser allt fler konsumenter, flera av de spetsigaste kockarna och bagarna att ”riktig” mjölk, lågprocessad, med full fetthalt och direkt från bonden, är en fantastisk råvara. De gör sig alla omaket att köpa mjölken, för det är nämligen ett omak. Gårdarna ligger inte där många av krogarna och konsumenterna finns, inne i storstädernas stadskärnor, och att leverera de här små mjölkskvättarna som det trots allt handlar om, blir därför dyrt. En del kockar som är särskilt mjölkfrälsta, åker själva och hämtar mjölken, men konstaterar också att det är något som de inte kan göra varje vecka. Förpackningarna är ett annat problem. En del av bönderna har mjölkautomater där konsumenterna själva hämtar mjölken, men många säljer mjölken i glasflaskor som visserligen är vackra, men också dyra och tunga. Tar bonden flaskorna i retur så innebär det också ytterligare en hantering när de ska diskas och steriliseras.

Under arbetet med reportaget så pratar jag med flera mjölkbönder som visserligen är glada över intresset för deras mjölk, men som samtidigt säger att det är en fysiskt tung hantering eftersom så mycket är manuellt arbete. Nästa steg skulle vara att köpa en förpackningsmaskin, men det steget är alltför stort för många. ”Det skulle dessutom innebära att vi kom lite ifrån den ursprungliga produkten”, säger flera av producenterna. Ett av de viktigaste argumenten för gårdsmjölken är ju nämligen att den är så lite processad som möjligt.

Nej, det är inte enkelt att vara liten i en struktur som uppbyggd för de stora. Och även om en del av producenterna förmår att ta ordentligt betalt för mjölken, så är det svårt att matcha det merarbete som direktförsäljningen ändå innebär.

Skalfördelarna är så enorma inom jord- och skogsbruket. En studie från amerikansk mjölkproduktion visar att en mjölkgård med färre än 50 kor har mer än tre gånger större produktionskostnader per liter mjölk än en gård med 2 000 kor. Studien ”Ekonomi och ekosystemtjänster i gräsbaserad mjölk-och nötköttsproduktion” av Christel Cederberg med flera, visar också tydligt på det lilla lantbrukets ekonomiska nackdelar. Kostnaden för att odla vall på små skiften (1 hektar) är nästan dubbelt så hög som att odla på ett medelstort skifte (5 hektar). Kostnaden för att odla spannmål på liten åker är mer än 1,5 gånger högre. Studien kom också fram till att det skulle behövas ett stöd på cirka 6 000 kronor per hektar om man skulle vilja bevara naturbetesmarkerna, eftersom det kostar mindre att odla foder till djuren.

Ibland behöver man inte läsa några vetenskapliga artiklar. Det räcker med att titta ut genom det egna fönstret och på vårt lilla småbruk. På 14 hektar betar 10 kor. På drygt en hektar odlar vi lite grönsaker, frukt- och bärbuskar, främst för egen del men också för avsalu. Det är givetvis en alldeles för liten odling för att vara konkurrenskraftig, fast det värsta är att vi odlar cirka 100 olika saker, vilket är ingenting annat än ekonomisk idioti. Det borde givetvis vara tvärtom, vi borde odla en sak, kanske morötter, på åtminstone 100 hektar. Med näsan nere i trädgårdslanden blir det också så tydligt varför det är så mycket enklare att så, rensa ogräs, skörda och sälja en enda gröda, till skillnad mot att odla hundra olika grödor som alla har sina speciella krav och inte ens växer i raka rader.

Den biologiska och gastronomiska mångfalden trivs på vår lilla gård och på alla andra småbrukares gårdar och vi har också en oerhört rik mångfald i vårt arbete. Men mångfalden har svårt att överleva i de stora strukturer som vi har format och den specialisering som detta medför. Vi har skapat ett samhälle som är oerhört sårbart och där det ovärderliga inte är värt något. Det är detta som vi måste förändra.

Artikeln har publicerats i Småbrukarnas tidning.

Food tech: Insekter (del1)
Food tech: Insekter (del1) 150 150 Ann-Helen von Bremen

I en artikelserie i ATL har jag tittat närmare på några av de verksamheter som brukar ingå i begreppet Food tech. Gemensamt för dem är att de beskrivs inte bara som nya och innovativa, utan också påstås föda världen på ett mer miljövänligt sätt än traditionellt jordbruk. Först ut – insekter.

(Här hittar du länken till reportaget och kan även läsa de andra delarna i serien. ATL är för övrigt en utmärkt tidning, för dig som vill veta vad som händer i gastronomins vagga – lantbruket.)

”Insektsproduktion är ett område där det händer väldigt mycket och eftersom det är ett klimatvänligt sätt att producera protein är det intressant för oss”. Så skrev Ica i en pressrelease angående sin satsning på insekter som fiskfoder till sin Ica-röding. Och Ica är inte ensamma om att påstå att insekter är miljö- och klimatvänliga.

Andra fördelar enligt insekternas förespråkare är mindre användning av areal och vatten, effektiv foderomvandling och högt protein- och näringsvärde. Men bakom marknadskommunikationen finns det många frågetecken, inte minst när det gäller insektsuppfödning till en rimlig kostnad. Adam Engström, VD och grundare till företaget Nutrient i Hedemora, vet hur svårt det är att föda upp insekter i större skala.

– Det är oerhört avancerat. Vi befinner oss någonstans där det övriga jordbrukssystemet befann sig för hundra år sedan, innan mekaniseringen och allt, och vi ska åstadkomma samma utveckling på bara några få år, säger Adam Engström.

Nutrient jobbar med mjölmask, som anses vara en av de enklaste att föda upp, men inte ens det är enkelt. Det är inte svårt att få insekter att överleva, men att få dem att frodas – och helst med lönsamheten i behåll.

På grund av lönekostnaderna i Sverige är automatisering en förutsättning för att få ekonomi i verksamheten. Det är också ett av skälen till att insekter är dyra. Svenska Qvicket säljer syrsamjöl för drygt 600 kronor kilot. Enligt tidningen Guardian varierar brittiska insektspriser mellan 40 och 160 pund per kilo. Även i Thailand är insekter förhållandevis dyra, och exporten till Europa därifrån håller höga priser.

Uppfödningen handlar om att hitta rätt kombination av temperatur, syretillförsel, fukt och dagsljus och enbart fodret är en ”jätteutmaning”, enligt Adam Engström. Fodret består av potatis, drav från Oppigårds Bryggeri och rester av gula ärter från produktionen av tempeh (en proteinrik baljväxtkaka som hålls ihop av svampmycel) som företaget också startat.

Restprodukterna får inte utveckla mögel eller bakterier när man höjer temperatur och fukt för att öka insekternas tillväxt. Råvarorna får inte heller innehålla spår av insektsgift. Potatisen har så pass hög kvalitet att den tidigare blev stärkelse eller potatisflingor. Drav och ärtor homogeniseras innan de blir insektsfoder.

– En del kritiserar kanske att draven tidigare blev grismat men insekterna är mer effektiva foderomvandlare än grisen. Vi tror att vi kan vara koldioxidneutrala, säger Adam Engström.

Enligt en holländsk studie är insekter effektiva foderomvandlare, 2,2 kilo foder ger 1 kilo mjölmask. Det är något bättre än gris som ligger på 2,6, men sämre än för kyckling (1,8) och lax (1,2). Samma studie visar också att mjölmaskarna har lägre utsläpp av växthusgaser. Studien visar också att energiåtgången, främst i form av uppvärmning, är högre än för kyckling och mjölk, men även för viss typ av fläskkött och nötkött. Adam Engström menar energikostnaden blir den största utgiften och att det därför är viktigt att utnyttja spillvärme från annan verksamhet.

Är insekter så klimat- och miljövänliga? Det är det förmodligen för tidigt för att uttala sig om eftersom det har gjorts mycket få studier av detta. Det påstås att man gör miljön en tjänst bara man äter insekter, men så är det inte.

– Det beror verkligen på hur man gör det, säger Cecilia Lalander, forskare på SLU.

Hennes inriktning är att föda upp fluglarver som djurfoder med hjälp av organiskt avfall. Hon ser sig snarare som avfallshanterare än som proteinproducent.

Insekter kräver uppvärmda växthus eller liknande och om man ger dem vegetabilier som vi kan äta, är det ingen större miljöfördel. Först när det handlar om avfall blir det riktigt intressant.

Men även här återstår mycket forskning, samt att det i nuläget är förbjudet att utfodra andra djur än fiskar med insekter.

Ingen vet när Icas fiskfoder baserat på mjölmask från Nutrient kommer att vara färdigt, men Ica tror att det handlar om år, inte månader. Adam Engström räknar med att det dröjer åtskilliga år och gissningsvis ett par hundra miljoner kronor innan man har skapat det ”paradigmskifte” som är målet.

De lokaler som företaget finns i nu ska teoretiskt ge möjligheter till en produktion på 60 ton per år utifrån att det ska vara möjligt att komma upp i 6 kilo protein per kvadratmeter och år.

PLUS:

Gastronomiskt intressant

Potential som djurfoder

Högt näringsvärde

Effektiv foderomvandling

Potential för avfallshantering

Kräver små arealer

MINUS:

Stora frågetecken kring ekonomi och lönsamhet

Mycket utvecklingsarbete och stora investeringar krävs

Höga kvalitetskrav på fodret

Konkurrens om matsvinn med livsmedel och andra djurslag

Osäkra miljö- och klimatvinster

Energikrävande

Ovana vid att äta insekter

Nytt livsmedel som måste testas och bevisas vara ofarligt för som humanföda