Kalhyggen

Kalhyggen? Jajamen!
Kalhyggen? Jajamen! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den annars så medialt slipade, jovialiske och värnande om det småskaliga och idylliska Sverige, Eskil Erlandsson, visar i dagens DN upp en helt annan sida när skogen kommer på tal. Eskil Erlandsson ser inga problem med kalhyggen, annat än i tätorter och han tycker inte att det finns någon poäng i att ge ekonomiskt bidrag till skogsägare som vill gallra mer försiktigt än att ägna sig åt kalhyggen. Något ytterligare bidrag till naturreservat behövs heller inte.

Intervjun görs som en uppföljning av Maciej Zarembas utmärkta reportageserie “Skogen vi ärvde”. En serie artiklar som har kritiserat skogsbolagens och Skogsstyrelsens härjningar i de svenska skogarna som inte bara leder fram till gigantiska kalhyggen utan också till att skogarna har förvandlats till virkesåkrar. Trädslag som kortsiktigt inte anses lönsamma, rensas helt enkelt ut.

Eskil Erlandsson betonar äganderätten, varje markägare ska få bruka sin skog som han eller hon själv vill och därför vill han inte göra någon förändring som skulle stimulera mer mångfald i skogarna. Det kanske låter vackert att värna skogsägarens rättigheter, men alla som äger skog vet att det är rent ut sagt rena nyset. En skogsägare kan inte alls bestämma över sin egen skog, det finns en mängd regler kring skötsel, plantering, avverkning osv. Jag kan inte vara ensam om erfarenheten att med andan i halsen stå och planta tvåtusen tallar innan tidsfristen går ut.

Zarembas fall med skogsägaren Holmberg som åtalades för “förberedelse till miljöbrott” när han ville avverka mer skonsamt, visar med all tydlighet att markägaren i stället är maktlös, särskilt om markägaren vägrar att kalhugga.

Erlandsson väljer att ducka för detta, han väljer att låtsas att skogsskötsel är en fråga om valfrihet. Det är det inte och kanske ska det heller inte vara så. En lantbrukare får inte sköta sitt lantbruk hur som helst så varför skulle skogsägaren få göra det, särskilt inte som skogsägarens skog faktiskt delas av oss alla? Däremot kan man ifrågasätta varför det bara är vissa kortsiktiga ekonomiska intressen som ska få härja fritt i skogen.

Avslutningsvis säger Erlandsson i artikeln att han själv kan tänka sig att framöver kalhugga sin egen skog, eller “trakthyggesbruk”, som han använder som term. “Men det är klart att runt husen och byggnaderna är man lite mer försiktig. Jajamen.”