Close
Enter your
text here

klimat

Vikten av att fira
 Vikten av att fira 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Om några dagar är det jul och det finns all anledning att fira och det utan att ha dåligt samvete. Problemet är inte att det är julafton en gång om året, utan om alla dagar är som julafton.

Snart är det dags för årets längsta firande, alla helger som ryms inom julen. Och innan vi ens hunnit tända det första adventsljuset har förmaningarna börjat hagla om att vi inte ska köpa, äta, pynta eller stressa för mycket. Att fira jul är inte bra för vare sig planeten, midjemåtten, nerverna eller plånboken. Det bästa är om vi inte firar den alls, utan jobbar på som vanligt.

Även om jag inte vill uppmuntra till en massa jul-måsten som helt kör slut på oss, så skulle jag ändå vilja slå ett slag för firandet. Problemet är ju inte att vi firar ibland, problemet är snarare att många av oss lever som om nästan varje dag vore julafton. Och kanske framför allt, att vi har ett samhälle som uppmuntrar oss att göra just detta, producera en massa prylar som vi sedan också måste konsumera. Det är detta vi borde börja diskutera, hur vi ska förändra samhället så att vi inte fortsätter att tära så hårt på jordens resurser, men samtidigt kan ha drägliga liv. Klimatomställningen beskrivs ofta som en fråga om teknik, när det i själva verket är ett socialt projekt.

Men också i ett mer hållbart samhälle kommer festen att spela en viktig roll, kanske ännu viktigare. Människor behöver högtider, ritualer och ceremonier. Kanske är festen lika gammal som människan?

Festen blir viktig när resurserna är knappa. Historikern Annika Sandén som nyligen kommit med en bok om svensk vardagsliv under 1600-talet, sa i en intervju i Svenska Dagbladet att hon blev förvånad över hur mycket det firades under detta århundrande. Människor firade sådd, skörd, bröllop, dop och alla religiösa högtider. Och även om man inte direkt ”firade” begravningar, så var det också ett tillfälle för fest. Trots att folk i allmänhet inte hade något överflöd, slet hårt, blev sjuka och ofta dog i förtid, inte minst barnen, så firades det ordentligt.

På samma sätt kan man idag se hur viktig festen är även för fattiga människor i andra länder. Det sparas i åratal inför storslagna bröllop. Jag fick se en liten glimt av detta i Estland innan landet blev självständigt och brödköerna var långa. Vi var en grupp svenskar som på besök och därmed fanns det anledning att fira. Jag minns särskilt ett tillfälle hemma hos en familj där det var knapert. Ändå fylldes middagsbordet med fantastisk husmanskost som både vänner och familj bidrog med.

”Vi klagar ofta över att vi har det tufft, men när det är fest, då dignar bordet av mat”, sa en kvinna som jag lärde känna.

Det blev en kväll att minnas och det är precis så som en bra fest ska vara, ett avbrott från vardagen med riktigt god och mycket mat i goda vänners lag.

Så ha inget dåligt samvete för att fira julen, inte ens om det innebär några julklappar och ett julbord. Det är alla de andra dagarna, vardagarna, då vi kan sträva efter att konsumera och producera mindre.

Klimatkris eller resurskris?
 Klimatkris eller resurskris? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ord är viktiga och det är också ett av skälen till att EU-parlamentet beslutat att utlysa ”klimatnödläge”, precis som the Guardian och senare även svenska medier har börjat använda ”klimatkris” i stället för tidigare ”klimatförändringar”. Men är det verkligen rätt ord för vad som händer?

Det finns ingen anledning att ifrågasätta allvaret i klimatförändringarna, jag är övertygad om att de kommer att få stora konsekvenser, framför allt för de fattigaste människorna i de fattigaste länderna. Men jag är mycket tveksam till den tidsaspekt som döljer sig bakom orden. Både ”nödläge” och ”kris” ger intrycket av det rör sig om en mycket allvarlig men ändå snabbt övergående situation, men sanningen är snarare den att vi kommer att behöva leva med effekterna av ett förändrat klimat under en mycket lång tid. Vi pratar troligen om flera hundra år, vilket gör att ”kris” och ”nödläge” inte riktigt känns relevanta.

Även det första ledet i ordet ”klimatkris”, riskerar att leda tankarna fel. Vi har egentligen ingen klimatkris, utan snarare en överförbrukning eller skövling av resurser som har negativ påverkan på vår miljö och som tar sig uttryck i ett förändrat klimat, förlorad biologisk mångfald, utsläpp av plast och kemikalier i naturen och mycket annat. Vårt skövlande har också stora sociala konsekvenser, både för enskilda människor och för hela samhällen. Den stigande temperaturen är alltså bara ett av flera symtom på vår överförbrukning av resurser.

Spelar det då någon roll om vi pratar om resurskris eller klimatkris? Ja, för om vi enbart fokuserar på klimatet, riskerar vi att missa all den övriga negativa miljömässiga och sociala påverkan som vårt nuvarande samhällsbygge innebär. Då kommer diskussionen främst handla om att ersätta saker som pekas ut som skadliga, men aldrig om att förändra den livsstil och det system som vi har byggt upp och som kräver alldeles för mycket resurser. Då kommer energidiskussionen främst fokusera på att ersätta fossila bränslen med andra energikällor, vilket naturligtvis behöver göras, men om vi samtidigt duckar för att vi också kraftigt behöver minska vår totala energiförbrukning, så kommer systemfelet att kvarstå. All energianvändning har miljöpåverkan.

 Att använda ord som klimatkris och klimatnödläge är tänkt att ruska om oss och få oss alla, inte minst politikerna, att vidta åtgärder som tar oss ur krisen/nödläget, men det kan alltså få helt omvänd effekt. Det kan göra att vi missar att ta tag i det som är vårt grundproblem, resursanvändningen, och därmed bara förvärrar mänsklighetens möjligheter till ett drägligt liv på jorden.

Kom in i klimatmatchen!
 Kom in i klimatmatchen! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Under snart 20 år har matens klimatpåverkan diskuterats intensivt, men fortfarande är det som om svenskt lantbruk har blivit tagna på sängen. Precis som Stefan Ljungdahl har skrev i en tidigare ledare i Jordbruksaktuellt, är lantbruket alltid tvåa på bollen. Kanske trodde svenskt lantbruk där i början av 2000-talet att klimatdebatten ”skulle gå över”. Nu vet alla att den inte gjorde det. Det är hög tid att komma in i matchen på allvar.

Det handlar inte bara om att lantbruket inte hänger med i den hetsiga klimatdebattens svängar, man verkar också sakna kunskap och analys, vilket gör det svårt att bedriva något politiskt arbete. Klimatfrågan ställer en avgörande fråga på sin spets – hur vill man egentligen att svenskt lantbruk ska se ut i framtiden?

Här kommer några råd i all välmening:

Höj kunskapsläget: Anställ personal som fungerar som kunskapsresurs. De ska inte bara följa forskningen på området utan också ha en gedigen kunskap och kunna fungera som kunskapsresurs för hela lantbruket. Bara genom att ha kunskap kan man också göra en analys över läget och dra upp en strategi. Nu saknas alla tre saker – kunskap, analys och strategi.

Forma en egen ståndpunkt: Ibland kan man få intrycket av media att allt är klart som korvspad när det gäller matens klimatpåverkan, att det bara handlar om att minska animalierna kraftigt. Så enkelt är det förstås inte. Det råder stor oenighet bland olika grupper av forskare. Ämnen som man träter över är exempelvis om man ska räkna om metan till koldioxidekvivalenter, om livscykelanalysen verkligen är en bra metod för att mäta matens klimatpåverkan, om skillnaden mellan biologiska och fossila källor till växthusgaser, för att nämna något. En stor diskussion handlar också om hur man ska beräkna den förväntade uppvärmningen, vilket tidsperspektiv och vilken beräkningsmodell man ska använda. Det är en diskussion som nästan aldrig hörs i sammanhang där man diskuterar matens klimatpåverkan. Tyvärr verkar det som om lantbruket alltför ofta köper den problemformulering som utgår från att animalier är av ondo, vilket gör att manöverutrymmet blir ytterst litet.

Delta i debatten: Det är slående hur ofta man ser debattartiklar av lantbrukets företrädare i lantbrukstidningarna men inte i övrig media. Visst kan man skriva debattartiklar i de egna tidningarna, det är stärkande för den egna branschen, men man måste också nå utanför de egna leden. Med några få undantag är det dock ont om företrädare för lantbruket som debatterar om klimatet i andra forum som når allmänheten.

Gör slut med självbedrägeriet: Ja, propagandan som säger att kor är värre än alla transporter är givetvis uppåt väggarna. Det är också bedrägligt att jämföra globala genomsnitt med svenskt lantbruk, men svenska bönder kan inte slå sig till ro med att man är så ”klimatsmart” att man inte behöver göra något. Eller hävda att man ska exportera svensk mat för att på det viset minska världens totala klimatpåverkan. All handel och alla transporter orsakar klimatpåverkan. Det gäller även svensk mat. Och precis som det är negativt att svenskt lantbruk läggs ner på grund av billig import, ska inte svenskt lantbruk orsaka samma sak i andra länder.

Ta några jobbiga beslut: Även svenskt lantbruk behöver minska sin klimatpåverkan och då gäller det att skilja på stort och smått. Jordbrukets största enskilda utsläpp är tillverkning och användning av konstgödsel och en utfasning av konstgödsel, liksom övriga fossila bränslen, är nödvändig. Att plocka bort konstgödseln ställer om hela jordbruket, höjer matpriserna och förändrar samhället i grunden. För att detta ska vara möjligt, måste handelspolitiken och jordbrukspolitiken förändras. Plockar man bort konstgödseln blir svensk mat med automatik dyrare och får svårare att hävda sig mot importen. Det här gäller för övrigt all förändring av jordbruket som handlar om att ta större hänsyn till människor, djur och natur – de ger svenskt lantbruk ett sämre konkurrensläge. Vill man alltså förändra jordbruket och matproduktionen på det här området, måste man minska konkurrensen, annars blir resultatet att svenskt jordbruk försvinner. Med tanke på att Sverige är ett mycket frihandelsvänligt land så behövs det göras ett kraftigt lobbyarbete i frågan.

Sluta köra i dubbelspår: I diskussionen om animaliernas klimatpåverkan lyfter lantbrukets företrädare ofta fram kornas arbete med det öppna landskapet och den biologiska mångfalden. Och det är helt rätt, idisslarnas insatser är helt ovärderliga. Men samtidigt har utvecklingen under lång tid på kött- och mjölkgårdarna gått åt ett helt annat håll. Där driver prispressen fram en intensifiering av produktionen som inte har något att göra med öppna landskap eller biologisk mångfald. Detta gäller en stor del av mjölkkorna, men framför allt uppfödningen av ungtjurar på stall. Där verkar i stället den industriella kycklingproduktionen vara ledstjärnan för utvecklingen. Här måste man bestämma sig. Det går inte att fortsätta snylta på dikornas idyll i hagmarkerna och samtidigt bedriva en politik som gör det för dyrt att släppa ut nötkreaturen.

Ta fram en ny strategi: Inse att livsmedelsstrategin med sitt mantra ”producera mera, inte borde få kallas för strategi överhuvudtaget. Och snälla, säg inte en gång till att ”den behöver bli verkstad”. Bit i det sura äpplet och inse i stället att ni har kastat bort ett antal år på ingenting och att så länge ni inte formar en egen strategi, kommer ert manöverutrymme att bestå av ören, centimetrar och andra insatser av mycket marginell betydelse, om ens någon. Gör istället en ordentlig analys och forma en egen strategi som blir grunden för ert fortsatta arbete.

Vill ni att det ska finnas kvar något lantbruk i Sverige? Någon levande landsbygd? I så fall har ni massor att göra.

It´s the chicken, stupid!
 It´s the chicken, stupid! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är lätt att tro att svenska folket frossar i biffar och köttfärssås, men sanningen är att det är kycklingen som ligger bakom det ökade köttätandet. Det framgår dock sällan i media. Där är det istället bilder på nötkött och kor som fyller skärmar och sidor.

Varje gång som konsumtionen av kött diskuteras i media, så illustreras detta med kor och nötkött, aldrig med kyckling. Det är märkligt eftersom det är just kycklingätandet som är den verkliga raketen och som även till stor del baseras på fossila bränslen och därför borde kritiseras ur klimatsynpunkt. Gårdagens ganska långa inslag i Rapport var inget undantag. Vinkeln var som vanligt att vi bör äta mindre kött och SVT hade gjort en enkätundersökning som visade att både krögare, politiker och folk i allmänhet är splittrade i frågan. Under hela inslaget visades bilder på nötkött i olika former, även lite lammkött, samt kor. Av kycklingen syntes dock inget spår.

Det här är inget ovanligt, snarare är det mera regel än undantag. Trots att köttkonsumtionen har diskuterats flitigt i media under rätt många år nu, så är fortfarande budskapet att det är just nötköttet som har ökat så oerhört mycket. Ingen pratar om kycklingen och det faktum att vi äter 14 gånger mer kyckling i dag än 1960. Det man undrar är om stora delar av media har väldigt svårt att läsa diagram?

Så här ser det nämligen ut. Vi börjar med ett diagram från Jordbruksverket som visar direktkonsumtionen, dvs det kött som vi köper hem från butiken. (Här ingår inte charkvaror)

direktkonsumtion

Här ser man tydligt vad som har hänt. Konsumtionen av kyckling har gått från 1,5 kilo till 22 kilo. (I siffran ingår även kalkon, men den delen är försvinnande liten.) Det är alltså en ökning på dryga 1 400 procent! Tittar man på grisköttet ser man det har ökat från knappt 10 kilo till dryga 14 kilo, en ökning med 50 procent. Nötköttet har under samma period gått från 9,6 kilo till 12,3 kilo och alltså ökat 28 procent.

Tittar vi på totalkonsumtionen, alltså den totala slaktade volymen av kött där det även ingår mycket ben och annat som vi inte äter, ser vi att förhållandena är de samma.

Alla siffror och diagram hittar man här och här hos Jordbruksverket, som för övrigt reder ut detta med köttkonsumtionen på ett mycket bra sätt. Det är som sagt bara lite konstigt att stora delar av övriga journalistkåren tittar på de här siffrorna.

 

köttkon

En förklaring till denna mediala blindhet för kycklingen är kanske att den inte riktigt passar in i byggandet av tesen att köttkonsumtionen är en stor källa till växthusgasutsläpp. Enligt livscykelanalysen, som är den metod som man beräknar växthusgasutsläpp med, så ger ju kycklingen mycket låga utsläpp av växthusgaser, cirka 2,4 kilo per kilo kyckling, vilket är i nivå med lax. Då är det bättre att snacka om korna, som enligt livscykelanalysen brukar hamna på 28 kilo växthusgaser per kilo. Annars går inte klimatköttsekvationen ihop. Och alltså blir det bilder och grafik på kor och nötkött, inte på kyckling.

Men OM man skulle bry sig om att titta lite närmare på kycklingen, kanske man skulle upptäcka att livscykelanalysen premierar intensiv uppfödning med allt vad det innebär i total negativ miljöpåverkan. Man kanske också skulle upptäcka att en stor del av kycklingens växthusgasutsläpp utgörs av fossila bränslen och att den koldioxid och lustgas som detta orsakar, är betydligt mer bekymmersamt än kornas metanutsläpp, inte minst för att dessa växthusgaser är mycket mer långlivade. Man kanske också skulle se att industriellt uppfödd kyckling, tillsammans med gris, är det djur som verkligen konkurrerar med människan om samma mat, eftersom kycklingen till skillnad mot kossan, inte huvudsakligen lever på gräs.

Då skulle man också se att industriellt uppfödd kyckling är är ett av våra allra mest fossildopade livsmedel. Utan billig energi i form av konstgödsel och diesel, skulle inte dagens stora och billiga kycklingproduktion vara möjlig. (Kyckling har sin roll och en viktig sådan i ett mer hållbart livsmedelssystem, om den får jobba inom sin ekologiska nisch, men då kommer det att bli betydligt mindre kyckling.)

Därför är också Kronfågels reklamkampanj där man uppmanar oss att äta mer kyckling i stället för nötkött och därmed kompensera för en del av vårt bilkörande, djupt ironisk. Fossila bränslen har inget med framtiden att göra, oavsett de kommer i form av drivmedel, konstgödslade vegetabilier eller industriuppfödda broilers.

 

 

 

Medan vi är upptagna av att räkna köttbullar…
 Medan vi är upptagna av att räkna köttbullar… 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Redan efter några sidors läsning av IPCCs nya rapport Climate Change and Land står det klart att detta är en rapport som försöker komplicera jordbrukets och matens klimatpåverkan. Här handlar det inte i första hand om att, som vanligt, räkna köttbullar.

Redan innan IPCC hade släppt sin rapport, ägnade sig en del media åt att ”rewrita” en artikel ur the Guardian där en forskare ”läckt” innehållet. Budskapet var givetvis det vanliga – ät mindre kött och rädda världen! Just nu tyder rätt lite på att den bilden kommer att ändras. Flera tidningar har redan hunnit basunera ut att allt handlar om att äta mindre kött.

Men egentligen har de väldigt lite stöd för detta i rapporten. Efter en snabb genomläsning av några olika kapitel, är mitt intryck att rapporten ger en betydligt mer nyanserad och komplicerad bild och visar därmed hur komplexa dessa frågor är.

Så här skriver man bland annat i sin sammanfattning:

”Balanced diets, featuring plant-based foods, such as those based on coarse grains, legumes, fruits and vegetables, nuts and seeds, and animal-sourced food produced in resilient, sustainable and low-GHG emission systems, present major opportunities for adaptation and mitigation while generating significant co-benefits in terms of human health.”

Enkelt uttryckt en blandad kost, helt enkelt.

Vidare skriver man: ”Transitions towards low-GHG emission diets may be influenced by local
production practices, technical and financial barriers and associated livelihoods and cultural habits.”

En tydlig fingervisning åt EAT-Lancetrapporten och deras globala diet som inte tog någon notis om just de här olika förhållandena i världen. (Jag har skrivit om EAT-Lancetrapporten här.)

På ett annat ställe i rapporten, kapitel 5, skrivar man dock att även om det finns starka bevis för att en förändring av dieten kan minska växthusgaserna så är det oklart hur mycket som egentligen skulle uppnås (min översättning): ”There is robust evidence that diet shifts can mitigate GHG emissions but low agreement on how much could be achieved and what would be the effectiveness of interventions to promote diet shifts. ”

Här finns bland annat en riktig käftsmäll mot det gängse sättet att beräkna matens klimatpåverkan, livscykelanalysen. Man skriver bland annat att när man beräknar olika dieters klimatpåverkan så fokuserar man ofta på köttet räknar inte med att kor, får och getter också ger mjölk, ull osv:

”There are several unresolved issues regarding modelling and quantification of marginal emissions identified in the literature. Diet shift studies often focus on beef production emission intensities, although the cattle industry in many locations includes both meat and dairy production; these activities may be integrated in different types of farming systems (Flysjö et al. 2012) with significantly lower emission intensities (Gerber et al. 2013a; Flysjö et al. 2012). Links between ruminant meat production, the dairy sector (primarily cows and goats), and wool production in sheep are often overlooked in diet shift studies. FAOStat 2017 data indicate there are 278 million dairy cows worldwide, which make significant contributions to meat production (304 million head slaughtered per year) by providing calves (lactating cows must calve to produce milk) and dairy cows (replacements by younger females). Attributional LCA values are often applied to diet shifts studies, overlooking the feedback loop (rebound effect) of demand on production system emission intensities. There are a few examples of consequential analysis of diet shifts (Tukker et al. 2011) (de Oliveira Silva et al. 2016) (Zech and Schneider 2019), reporting modest potential for mitigation (i.e., from 0-8%) but each of them emphasise only one particular aspect of diet shifts. Further, the application of those models to different regions of the world may require further development.”

En annan intressant sak är att man skriver att beräkningarna av klimatpåverkan kommer också att bero på vilken uppvärmningspotential som man anser att metan har: ”As a consequence, the quantified benefits of a given strategy wil also depend on the assumed GWP of methane.” (Det pågår ju en diskussion bland klimatforskarna om hur man ska hantera det faktum att metan är en växthusgas som visserligen är mer kraftfull än koldioxid, men vars uppvärmning vara betydligt kortare än koldioxid.)

Ytterligare en sak som jag vill nämna är att rapporten skriver att många av de aspekter som tas upp i rapporten är kopplade till urbaniseringen. Ett påpekande som skulle behöva göras lite oftare.

”Several issues addressed in this report such as population, growth, incomes, food production and consumption, food security, and diets have close relationships with these urban processes. Urban areas are also the setting of many processes related to land-use change dynamics, including loss of ecosystem functions and services, that can lead to increased disaster risk. Some specific urban issues are assessed in this report.”

Det finns säkert saker som kan diskuteras och ifrågasättas i rapporten, trots allt är det ju 170 olika forskare som har varit involverade i skrivandet, vilket ger en kompromiss av stora mått. Men som sagt, hittills är intrycket att man har gjort ett försök att beskriva det komplexa. ipcc

Slutligen vill jag visa två diagram som visar väldigt tydligt det industrialiserade livsmedelssystemets misslyckande. Där ser man exempelvis övervikten, hungern och den riktiga raketen, konstgödseln som är den största källan till utsläpp av aktivt kväve. Tillverkning och användning av konstgödsel står för 3 procent av de globala växthusgasutsläppen, i nivå med flyget alltså. För svensk del är det jordbrukets näststörsta enskilda utsläpp av växthusgaser, större än animalierna, men mindre än avgången från de odlade mulljordarna. Utsläppen av kväve ger oss också en rad andra miljöproblem som övergödning, försurning med mera, men hänger alltså intimt ihop med klimatfrågan. Ändå pratar vi inte om kvävet. Eller om konstgödseln. Rapporten European Nitrogen Assessment visade bland annat att hälso- och miljökostnaderna för ökade kväveutsläpp var större än jordbrukarnas ekonomiska vinster av kvävegödslingen.

Men vi räknar som sagt köttbullar i stället för att diskutera det som är viktigt och försöka förändra vårt samhälle till ett mera hållbart sådant. Och konstgödseltillverkaren Yara skrattar hela vägen till banken.