klimatkris

Globalisering – ett vackert-väder-projekt
Globalisering – ett vackert-väder-projekt 150 150 Ann-Helen von Bremen

En sak borde stå klart för alla i dessa Coronatider – globaliseringen och marknadsekonomin ger inga marginaler när det kommer grus i maskineriet. Kommer vi dra lärdom av detta, när krisen är över och bygga ett mer robust och mindre sårbart samhälle? Ett samhälle där vi människor har tagit tillbaka den makt som vi förlorade till marknaden? Kanske. Men det kommer inte att ske utan politisk strid.

För några dagar sedan såg jag dem för första gången själv, de tomma livsmedelshyllorna. I den stora Coop-butiken i Uppsala. Det fanns ett enda paket jäst kvar, var datum för länge sedan var passerat. Mjölhyllorna gapade nästa lika tomma och hyllorna med ris, torra bönor, linser, pasta och potatismos var mer eller mindre länsade. Det som framför allt slog mig var att man inte lyckas få fram varor till en stor butik i Sveriges fjärde största stad, trots att det har varit känt att många oroliga människor nu hamstrar och trots att en butik av den kalibern får leveranser fem av veckans sju dagar.

Och där någonstans, framför de tomma hyllorna, blir det väldigt tydligt att marknaden som lösning i kristider, inte fungerar.

Nästa dag hör jag med ett halvt öra en på en debatt i radion. Kerstin Hessius, chef för tredje AP-fonden, har skrivit en debattartikel där hon menar att man inte kan köra ekonomin i botten på det sätt som man gör nu, trots viruset. En kraschad ekonomi kommer nämligen också få stora negativa konsekvenser för oss alla. En annan expert menar upprört att man inte kan väga ekonomin mot hälsan, men samtidigt är det ju precis detta vi har gjort, redan innan viruset slog till. Det är ju en medveten politik som har bestämt att det inte behövs ha så många respiratorer eller intensivvårdsplatser som backup, att både tillverkning och upphandling av sjukvårdsmaterial är utlagda på entreprenad, att just-in-time har ersatt lager och framför allt, beredskapslager av olika slag.

Här kan det vara på sin plats att påminna om att Sverige i och med EU-medlemskapet bytte strategi när det gäller beredskapen inför en kris eller ett krig. Under många år var det i princip tabu att prata om självförsörjningsgrad inom jordbrukssammanhang. Ibland kunder det hända att någon, ofta äldre man, i någon jordbruksdebatt dristade sig till att prata om självförsörjningsgrad och blev då snudd på idiotförklarad. Självförsörjning var det gamla Regleringssverige, inte bara gammeldags utan också med en dammig doft av beredskapstid och DDR. Nu hade vi kastat allt sådant överbord och i stället tagit det sista steget i vår modernitetsresa – vi skulle äntligen bli européer! Eller i alla fall EU-medlemmar. Och medlemskapet och frihandelsavtal med övriga världen, skulle borga för mat, trygghet och tillväxt. Därför fanns det ingen anledning att ha några beredskapslager och absolut ingen anledning att ha en hög självförsörjningsgrad av de livsmedel som vi kan producera i Sverige. Det viktigaste var att öka konkurrenstrycket, vilket skedde med automatik när marknaden vidgades från Sverige till EU, för att få billig mat.

Under senare år har det långsamt börjat gå upp för allt att vårt samhälle är väldigt sårbart. Att dagens samhälle bygger på att det alltid är bra väder (fast inte för ”bra”), att alla är friska, att det inte förekommer några krig eller konflikter och att tillväxten är evig. Sårbarheten har seglat upp som en viktig fråga, väckt från Civilförsvaret, inte från lantbruket. Särskilt mycket har dock inte hänt.  Även om regeringen i sista stund plockade in en skrivning om minskad sårbarhet och ökad självförsörjningsgrad i livsmedelsstrategin, svensk matpolitik fram till 2030, så skrev man ingenting om hur detta skulle åstadkommas. Det finns fortfarande ingen siffra satt för hur stor självförsörjningsgraden bör vara. Och som Jesper Broberg förbundsdirektör hos Hushållningssällskapens Förbund nyligen skrev i en krönika i ATL: ”Det finns fortfarande ingen myndighet som är helt ansvarig för livsmedelsförsörjningen.”

Däremot har regeringen satt ett mål för exporten av svenska livsmedel. Målet är att hälften av livsmedelsproduktionen ska gå på export 2030. Fortsätter lantbruket att krympa i samma takt som nu, så lär det snart vara i hamn. Jordbruksverket och Livsmedelsverket har till och med fått i uppdrag att främja exporten, men inte ökad självförsörjningsgrad.

Det finns mycket som är väldigt väldigt konstigt när det gäller jordbrukspolitik, men detta är något av det konstigaste.

Den pågående krisen borde bli en rejäl tankeställare för våra politiker. På flera sätt. Till att börja med så borde man göra en helomvändning när det gäller sin frihandelsvänliga linje, något som gäller för i princip alla partier. Sverige hör till de länder som verkligen utmärker sig när det gäller frihandel, även på matens område. När nuvarande utrikesminister Ann Linde tillträdde som handelsminister, var bland det första hon sa, att frihandel inte var ett ämne som ens skulle diskuteras. Det är ett intressant uttalande av en minister i ett land som ändå får anses vara en demokrati. Varför ska vi inte diskutera frihandeln och dess konsekvenser, både negativa och positiva?

Sverige hör också till de länder som vill minska EUs jordbruksbudget. I takt med att de flesta svenska politiker vet allt mindre om jordbruk och om jordbrukspolitik, blir man allt mer enig om en sak – jordbruksbudgeten ska minskas. Man får nästan intrycket att det är viktigare att minska budgeten än att förändra själva jordbrukspolitiken och stödsystemet, som sannerligen skulle behöva förändras. Om man fortfarande tror på EU som projekt efter att virus-krisen är över, så borde svenska politiker tillsammans med sina utländska kollegor, driva en politik som ökar självförsörjningen, både inom de olika länder och inom EU. Det skulle både europeiska konsumenter och lantbrukare tjäna på.

Det borde också bli en tankeställare för alla bönder som har blivit allt mer beroende av insatsmedel i form av drivmedel, gödning, foder, bekämpningsmedel, maskiner, avelsmaterial och arbetskraft som kommer någon annanstans ifrån. ”Köp svenskt!” är något som böndernas organisationer gärna uppmanar oss konsumenter att göra, men borde inte bönderna själva göra likadant?

Innan någon drar Nordkorea-kortet så vill jag säga att det handlar inte om att upphöra med all handel. Det handlar inte om att stänga gränserna. Vi har alltid handlat från andra länder och vi kommer att fortsätta med det. På samma sätt som vi alltid har behövt kunskap och arbetskraft från andra länder. Men det är ingen tvekan om att en globaliserad livsmedelskedja som alltmer har förvandlats till en komponentindustri, utsträckt över hela världen, är oerhört sårbar. Och detta gäller inte bara i kristider, sårbarheten finns där även, starkt påtaglig, i goda tider. För vad annat än sårbar är en livsmedelskedja där urbefolkning trängs undan, lantarbetare arbetar under slavliknande förhållanden, bönder får cancer av sina bekämpningsmedel, kulturlandskap försvinner, djur behandlas illa, flora och fauna utrotas och orsakar värmeslag på hela planeten, för att nämna något? Det är en livsmedelskedja som är sårbar – för oss alla som lever här på jorden.

Spelplanen är helt förändrad. Den gamla idén om globalisering och internationell konkurrens har visat sig inte fungera. Nu måste också politiken förändras. Och ”nu” är kanske den bästa chansen vi har haft på mycket länge att genomföra den förändringen.

De måste skövla sina regnskogar!
De måste skövla sina regnskogar! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under sommaren har jag i olika sammanhang uppmanats att protestera mot skövlingen av Brasiliens och Indonesiens regnskogar. Det finns all anledning vara kritisk och orolig över skogsskövlingen. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför vi inte ser bjälken i våra egna ögon? Det är ju nämligen precis så här som Sverige en gång byggde sitt ekonomiska välstånd och fortfarande gör.

Vi skövlade våra urskogar och ersatte dem till stora delar med gran- och tallplantager. Vi begick rovdrift på naturen när vi bröt malm, dämde upp älvarna för att få vattenkraft och ersatte vårt småskaliga mångfaldsjordbruk med växande monokulturer av enfald och nedlagda gårdar. Vi trängde undan vår urbefolkning och fortsätter att göra det för varje skogsväg och vindkraftverk som byggs i renbetesland. Vi förstörde byarna, därför att det var viktigare med större åkrar och ekonomisk tillväxt än det samarbete och den gemenskap som fanns i byarna. Allt detta har vi gjort och allt detta gör vi. Och det är resultatet av denna skövling som också brukar kallas för utveckling, ekonomisk framgång och tillväxt. Det är också länder som Sverige som ses som förebilder, målbilder för de länder som inte anses lika ekonomiskt utvecklade. Men för att denna ekonomiska utveckling ska äga rum, måste de göra precis som vi har gjort. Och gör.

De måste skövla sina regnskogar.

De måste bränna sina resurser, inte bara i det egna landet utan också i andra.

För någon dag sedan var det ”Overshoot Day”, den dag då världen återigen börjar leva på lånad tid och lånade resurser. För svensk del infaller den här dagen redan i början av april. Ju rikare ett land är och desto mer prylar och tjänster som produceras och konsumeras, desto större förbrukning av resurser. Det är så enkelt det är. Och så svårt.

Det är säkert också därför som vi undviker att ta itu med grundproblemet, att vårt samhälle bygger på en överförbrukning av resurser, och i stället väljer att diskutera symtomen. Klimatförändringarna, förlusten av biologisk mångfald, de rubbade fosfor- och kvävecyklerna, övergödningen av Östersjön, kemikalier och plaster i sjöar och vattendrag är några av de mycket allvarliga problem som alla är ett resultat av vårt skövlande. De är symtom på vår resurskris och så länge vi enbart försöka mildra symtomen, kommer patienten aldrig att bli frisk.

Problemet med att aktivt minska vår förbrukning av resurser är att det svårt att packa om det till några prylar eller tjänster som kan säljas. Vi kan inte konsumera oss ur en resurskris genom att välja något mer miljövänligt alternativ. Allting som vi konsumerar måste givetvis vara miljövänligt, men vi måste också konsumera mindre och inte bara det, vi måste producera mindre. Och det är då det blir riktigt känsligt. Inget parti vågar säga att fortsatt tillväxt bygger på fortsatt exploatering. Det är därför som även politiker och organisationer som vill minska den negativa miljöpåverkan pratar om sådant som ”grön” tillväxt eller ”grön” skatteväxling, men den idén bygger på den klassiska tanken att man både ska kunna äta och ha kvar kakan. Hittills har det aldrig fungerat.

Det är nödvändigt att vi så snabbt som möjligt fasar ut de fossila bränslena, men det kommer inte att räcka att bara byta bränsle för att få blodomloppet i samhället att pumpa vidare som tidigare, eftersom även fossilfria bränslena innebär resursförbrukning. Det kommer inte räcka med att tanka bilen på el eller flygplanen på biobränsle och bara tro att vi bokstavligen kan köra på som tidigare. Vi måste förbruka mindre resurser och det kommer i sin tur innebära en genomgripande förändring av vårt samhälle.

Precis som vår överförbrukning av resurser har inneburit en genomgripande förändring. Det är kanske inte helt lätt att se detta, att se spåren av tillväxtens framfart i Sverige. Det var ju så länge sedan och de spår som finns kvar, förstår vi inte alltid att tyda. Däremot blir det väldigt tydligt och konkret när vi ser bulldozrarna jämna till marken i Amazonas där det alldeles nyss stod regnskog, eller ser den svarta röken från brinnande skog och torvmarker i Indonesien där det sedan ska planteras oljepalm. Vi blir med rätta förskräckta, men vilken rätt har vi att moralisera över deras agerande, när vi själva inte gör något för att Sverige ska minska sin resursförbrukning?

Frihandelsavtalet mellan EU och Mercosur är inne på slutspurten efter 20 års förhandlingar. Sverige hör som vanligt till ett av de mest positiva länderna när det gäller frihandel. Då är det ingen som pratar om att minska transporter och klimatpåverkan. Då är det ingen som nämner skövlandet av regnskogar. Brasilien är trots allt det viktigaste exportlandet för Scania lastbilar och cirka 40 procent av de långtradare som trafikerar Amazonas är Scania-bilar. Det är de bilarna som transporterar timret och även sojan, korna, eucalyptusplantorna eller vad som ersätter skogen.

Skulle vi ta överförbrukningen av resurser på allvar, skulle vi givetvis säga nej till detta frihandelsavtal. Vi skulle överhuvudtaget inte ha frihandeln som en dogm, utan begränsa handeln till att gälla främst det som vi inte klarar av att producera själva. Vi skulle också tvingas att producera på nya sätt och i mindre omfattning. Vi skulle behöva hushålla med vår ekonomi och med våra resurser så att de räcker.

Det skulle innebära nedläggning av företag, kraftigt förändrad arbetsmarknad och minskade skatteintäkter till det allmänna och det skulle givetvis innebära vi måste hitta nya sätt att organisera vår infrastruktur, vård, omsorg och de andra gemensamma uppgifterna. Hur kommer våra arbetsliv se ut när vi minskar lönearbetet och i stället lägger mer tid på det arbete som vi tidigare kallade hemarbete? Hur ska vi fördela alla dessa arbetsuppgifter på ett rättvist sätt så att inte vi kvinnor ska behöva vara rädda för att vi ”kedjas fast vid spisen igen”? Det är allt detta vi skulle behöva diskutera och försöka hitta lösningar på. Vi kommer att bli tvungna att driva det samtalet själva, för jag ser inga politiker som har några visioner om hur ett annat samhälle skulle kunna se ut.

Det är bråttom att starta ett sådant samtal och att tänka nya tankar. Men ska vi göra det måste vi utgå från det som är grundproblemet och inte enbart ägna oss åt symtomen.