kött

Kossans klimatpåverkan, livscykelanalysen
Kossans klimatpåverkan, livscykelanalysen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag skriver en serie om kornas klimatpåverkan i tidningen Husdjur där jag tittar på en del av den nya forskning som har kommit. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att bilden av kossan som den stora klimatboven har förändrats i takt med ny kunskap på området. Här är den första delen som handlar om kritik mot den metod som används för att räkna ut ett livsmedels klimatpåverkan, livscykelanalysen:

Siffror om kons och mjölkens utsläpp av växthusgaser används i debatten kring kornas klimatpåverkan. Bakom ligger livscykelanalysen, en metod som forskare menar leder till övertolkningar.
I MATENS KLIMATDEBATT förekommer det en mängd olika siffror på hur stor påverkan som olika livsmedel har. De här siffrorna ligger sedan till grund för att rekommendera olika dieter, exempelvis mindre mjölk och kött. Ibland jämförs de med att köra bil eller flyga. Nästan alla siffrorna kommer från en räknemetod som kallas livscykelanalys.
– Vi vet att livscykelanalysen inte är ett perfekt verktyg, men den betraktas som ett sådant, säger Ulf Sonesson, forskningschef på RISE.
När han säger ”vi” så syftar han på flera av sina kollegor, världen över. Ulf Sonesson anser att livscykelanalysen är en central del i att förstå komplexa systems prestanda inom hållbarhet, men kritiserar hur metoden ofta används. Han delar en frustration bland många forskare över att resultaten från livscykelanalysen många gånger övertolkas och att alltför många bortser från de aspekter som inte täcks in av metoden.
DET VAR OCKSÅ anledningen till att han tillsammans med forskare från Italien, Spanien och Nya Zeeland skrev artikeln The role of life cycle assessment in supporting sustainable agri-food systems: A review of the challenges. Det är en vetenskaplig artikel där bristerna i dagens metodik beskrivs och även kritiserar hur livscykelanalyser används. Forskarna pekar bland annat på den kraftiga förenkling som metoden innebär och som missar annan mycket viktig information, inte minst annan slags miljöpåverkan än klimatpåverkan. Forskarna är också mycket kritiska till att livscykelanalyser rätt ofta används slarvigt för att inte sällan göra tvärsäkra påståenden.
Vad är då egentligen en livscykelanalys? Metoden kommer från början från industrin och användes första gången inom livsmedelsindustrin redan 1969. Det var Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare har dock företaget fortfarande inte kunnat bestämma sig för vilket material som egentligen är bäst.
Länge användes livscykelanalyser främst för att se var den största miljöpåverkan finns i en produkts livscykel – framställningen av råvarorna, själva tillverkningen, förpackningen eller transporterna. Då är metoden ett bra verktyg för att se vad som behöver förbättras. Metoden är också användbar för att jämföra två produkter som tillverkas på samma sätt, exempelvis en fabrik som gör två olika bilmodeller.
MEN MATPRODUKTION skiljer sig på många sätt från en vanlig industriell process. Merparten av jordbrukets – och framför allt animalieproduktionens – växthusgaser, består inte av koldioxid från fossila bränslen, utan beror på biologiska processer som orsakar växthusgaserna lustgas och metan. De två gaserna skiljer sig radikalt från koldioxid och allt fler forskare anser att det inte går att göra som i dag och översätta metan och lustgas till koldioxidekvivalenter, eftersom man då missar dessa stora skillnader. I stället borde man titta på de tre gaserna separat.
Det finns en annan grundläggande skillnad gentemot industriell produktion, nämligen det biologiska system som matproduktionen bygger på. Det är ett mycket komplext system som ger stora variationer och som den industribaserade livscykelanalysen inte klarar av att hantera. I stället blir det grova förenklingar, något som Sonesson och hans kollegor poängterar i sin artikel.
– Ja, man gör helt klart övertolkningar, särskilt i den delen av den akademiska världen som jobbar konsultnära med carbon footprints och så vidare, och det är ett jätteproblem.
Författarna anser att dagens livscykelanalys inte klarar av att räkna in alla de parametrar som talar om i fall ett livsmedel är hållbart producerat eller inte. Påverkan på biologisk mångfald, markbördighet och erosion är för komplicerade för att metoden ska kunna omfatta detta. Arbetsförhållanden och djuromsorg är några andra exempel på sådant som de flesta konsumenter anser ingår i hållbarhet, men som aldrig ingår i livscykelanalyserna.
Metoden klarar heller inte av att väga in den stora variation som finns inom jordbruket när det gäller jordar, klimat, väder, odlingssystem med mera. Det här gör att det finns en mycket stor variation mellan gårdar och företag, något som de ofta väldigt exakta siffrorna inte alls berättar något om.
Namnet till trots så ingår sällan heller ett livsmedels hela livscykel i beräkningarna. Många gånger räknas inte byggnader, tillverkning av traktorer och maskiner samt annan infrastruktur in. På samma sätt räknar man sällan in hela påverkan från det som sker efter gården, exempelvis inköpsresor, tillagning och förvaring. Studier från länder som Finland och Storbritannien visar att cirka hälften av matens klimatpåverkan ligger i leden efter gården, där animalier generellt har en lägre påverkan medan vegetabilier har en högre.
ETT OMRÅDE DÄR det blir särskilt tydligt är när man jämför intensiv produktion med extensiv. Den vanliga slutsatsen från livscykelanalyser är att ju snabbare ett djur växer och blir mat – ju mer mjölk en ko mjölkar – desto lägre blir växthuseffekten per kilo produkt. Det är också därför som kycklingen har betydligt lägre utsläpp än en betande kossa. Samma sak gäller vid odling. Ju högre avkastning en gröda ger per yta, desto mindre blir för det mesta också klimatpåverkan. Men Ulf Sonesson och hans kollegor menar att om man bara tittar på miljöpåverkan per liter/kilo produkt, så kan man missa att den totala påverkan på miljön har ökat i ett mer intensivt system. En slutsats i rapporten lyder:
”För det första så är det viktigt att lämna det förenklade påståendet att mer skörd per hektar är tillräckligt för att garantera en ökande ekoeffektivitet.”
En annan studie, ”Environmental impacts of organic and conventional agricultural products – Are the differences captured by life cycle assessment?” kritiserar också livscykelanalysen för att inte klara av att täcka in matproduktionens variation. Den jämför ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och visar att skillnaden mellan klimatpåverkan från en liter ekologisk mjölk och en liter konventionell, kan variera mellan hela -38 och +53 procent. Det här visar hur stora variationerna är, inte bara mellan olika typer av produktion utan även mellan olika gårdar och platser.
Med en sådan stor variation kan man fråga sig hur relevant det blir att, som ofta sker i dag, presentera en siffra som dessutom framstår som väldigt exakt.
NYLIGEN KOM OCKSÅ studien The role of dairy and plant based dairy alternatives in sustainable diets, av Elin Röös med flera. Studien är ett samarbete mellan SLU och Oxfords universitet och har jämfört miljö- och hälsopåverkan från mejeriprodukter med produkter från havre, soja och mandel.
Det har blivit något av en sanning att vegetabiliska drycker är bättre för miljön än mjölk. Exempelvis Livsmedelsverket slår fast att ”drycker av soja och havre är miljösmarta”. Författarna till denna 146 sidor långa rapport menar dock att det inte finns tillräckligt med underlag för att kunna säga något säkert om detta. Det saknas vetenskapligt granskade studier när det gäller klimatpåverkan från växtdrycker.
Författarna pekar också på komplexiteten i att försöka jämföra olika livsmedel och betonar att påverkan på landskapet och landsbygdens samhällen också måste studeras.
Om livscykelanalysen är så förenklad, kanske rent av enfaldig, hur kommer det sig att den ändå har blivit så dominerande?
– Hela hållbarhetsfrågan är mycket komplicerad, det finns inga enkla svar. Samtidigt finns det en frustration bland människor som vill göra något och när då någon kommer med diagram med höga staplar, då blir allt väldigt tydligt, säger Ulf Sonesson.
Är det förenklingen som har gett livscykelanalysen dess framgång?
– Ja, förenklingen, den ingenjörsmässiga approachen och att fokuseringen på produkter matchar den kommersiella delen av livsmedelskedjan så väl.
Trots den omfattande kritiken mot hur livscykelanalysen används i dag, är Ulf Sonesson och hans kollegor ändå övertygade om att metoden kommer att vara ett viktigt verktyg i framtiden, förutsatt att den kan utvecklas och kompletteras.
– Vi kommer att behöva göra förenklingar även i framtiden, men vi måste försöka utveckla indikatorer som berättar om andra faktorer än klimatet. Inom näringslivet ser vi att man börjar inse att klimatet inte är allt. Man börjar prata om biologisk mångfald, markanvändning och så vidare.
– När det gäller vår klimatdatabas så vill man se den utvecklas och ta in fler miljöaspekter. Jag är ganska optimistisk. Jag tror att det kommer att tas steg att bredda fokus från klimat till biologisk mångfald och annan miljöpåverkan.

NY SERIE!

HUR STOR KLIMATBOV ÄR EGENTLIGEN KOSSAN? Forskningen på området ger inte en lika tvärsäker bild som den som ofta presenteras i media. Det finns en växande insikt om att de biologiska systemen är betydligt mer komplicerade än vad tidigare har sagts. I tre artiklar ska Husdjur berätta om en del av denna nya forskning kring kon och hennes miljöpåverkan, med fokus på klimatet. Första delen handlar om livscykelanalysen.
FAKTA

Stor skillnad i resultat i olika studier

Här är några skillnader i mjölkens klimatpåverkan per enhet för ekologisk mjölk jämfört med konventionell i olika studier. Sammanställningen visar att det blir stor skillnad i resultat och därmed svårt att dra säkra slutsatser utifrån en livscykelanalys.
● Energianvändning:
–56 till –7 procent (8 studier)
● Bidrag till global uppvärmning:
–38 till +53 procent (10 studier)
● Bidrag till övergödning:
–66 till + 63 procent (7 studier)
● Bidrag till försurning:
–13 till + 63 procent (7 studier)
● Användning av bekämpningsmedel: –100 till – 89 procent (3 studier)
● Markanvändning: +6 till +90 procent (11 studier)
Källa: Environmental impacts of organic and conventional agricultural products – are the differences captured by life cycle assessment?
Slutstation för det effektiva jordbruket
Slutstation för det effektiva jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den som någon gång har stirrat ut över ett ändlöst fält av majs eller soja i Brasiliens Mato Grosso, glömmer det inte. Det är ett spökligt landskap där det är nästan helt tyst. Det finns inga andra växter, inga djur och absolut inga människor, utom den korta tid som stora jordbruksmaskiner kör över markerna. Det är ett landskap som är oerhört effektivt och produktivt i en mycket begränsad mening, industrijordbrukets våta dröm. Och det är, förutom majsen eller sojan, ett dött landskap.

I dagens Svenska Dagbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en debattartikel. Här är en längre variant på samma artikel:

Det är tyvärr inget unikt för Brasilien utan det ser ut på liknande sätt i den amerikanska Mellanvästern – enormt produktiva åkrar och samtidigt en landsbygd med allt färre, äldre felnärda och feta människor, ytterligare en effekt av det industriella matsystemet. En klaustrofobisk känsla som tar andan ur en härskar också i Indonesiens till synes ändlösa plantager av palmolja. Nyligen besökte vi en mjölkanläggning i ryska Kaluga med nästan 3 000 kor. Dessa kor befann sig dygnet runt i rörelse, till eller från den stora mjölkkarusellen, samtidigt som deras tusentals kalvar stod ensamma i sina små vita plasthyddor i oändliga rader. En effektiv fabrik av mjölk. Dessa är alla uttryck av samma effektivitetstanke.

Sedan 1960 har världens befolkning fördubblats, men jordbrukets produktion har under samma tid ökat tre och en halv gång, trots att åkermarken bara ökat med 10 procent och betesmarken med 8 procent. Det är imponerande. Men vi har utvecklat ett jordbruk som förbrukar stora mängder insatsmedel och fossil energi där cykler av näringsämnen är allvarligt rubbade och utrymmet för andra arter krymper mycket snabbt. Vi har också fått en överproduktion av kalorier där drygt två miljarder människor lider av fetma, där lokala matkulturer slås ut av anonym, billig bulkmat och där landsbygden dör när lantbruk efter lantbruk dukar under i den internationella konkurrensen. Djurskötseln har också industrialiserats vilket gör att djurens roll i livsmedelsförsörjningen alltmer går från utnyttja ekologiska nischer och att omvandla restprodukter till att konsumera det stora överskottet av spannmål och soja.

Vi undrar om de olika forskare på senare tid propagerar för ett ännu mer intensivt jordbruk (exempelvis i Sveriges Television 23/12, Svenska Dagbladet 27/12 och Dagens Nyheter 27/12) aldrig har sett hur effektivitetens landskap, fält och djurfabriker ser ut? Har de aldrig sett vad som händer med människors samhällen, liv och mattallrikar där deras förment vetenskapliga jordbruk drar fram? Har de helt missat alla de miljöproblem som dagens industriella jordbruk har orsakat och orsakar? Hur har de kunnat undgå övergödning, klimatpåverkan, förlust av biologisk mångfald, utarmning av matjorden, rubbningen av cyklerna för fosfor och kväve, övervikten och fetman, förlusten av gastronomisk mångfald, utslagningen av lantbruket och landsbygden? Hur har man föreslå ytterligare mer av samma saker som redan har skadat planeten så mycket?

Udden har varit riktad mot det ekologiska lantbruket som anses för ineffektivt. Det producerar för lite mat per hektar och använder därför för mycket mark. Kritiken är inte ny. Tidigare har ekolantbruket blivit beskyllt för att orsaka världssvält. Nu är det livsfarligt för klimatet. Kritiken går ut på att det är bättre att odla mat så effektivt och intensivt som möjligt. På det viset kan man ”spara” mark och där plantera skog för att binda kol och mildra klimateffekten, alternativt låta det bli vild natur.

Det låter kanske rimligt och bra, men vad det egentligen handlar om är att ytterligare intensifiera dagens industriella jordbruk. Om det viktigaste är att få fram så mycket kalorier som möjligt på så liten yta som möjligt, då behöver vi egentligen inte göra så mycket annat än att stimulera den pågående utvecklingen inom jordbruket och maten. Resultatet vet vi redan. Det är en fortsatt globalisering, homogenisering och industrialisering av hela livsmedelskedjan. Framtiden tillhör de riktigt stora monokulturerna av de råvaror som är mest produktiva som soja, palmolja, socker, majs, vete och ris, och industriell bearbetning av dem till fyrkantiga paket. På animaliesidan blir det intensiv uppfödning av kyckling och lax som kommer att fortsätta dominera utvecklingen. Det betyder också fortsatt nedläggning av lantbruket i stora delar av Sverige, för det är inte bara ekolantbruket som är ineffektivt i ett globalt perspektiv, utan stora delar av det svenska lantbruket saknar internationell konkurrenskraft.

Ett enögt fokus på en teknologisk definierad effektivitet utan hänsyn till maktförhållanden, ekosystemen, sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden präglar de som propagerar för ett allt intensivare jordbruk. Effektivitetstanken löser heller inte klimatfrågan, tvärtom. Den gör det bara möjligt att fortsätta blunda för vårt stora beroende av fossila bränslen och ständigt ökade förbrukning av resurser, och blir på så sätt en variant av klimatförnekelse. Maximerad kolbindning i naturen med ett industriellt perspektiv kommer att betyda ökad exploatering av ekosystem som hittills varit förskonade. På samma sätt är föreställningen om att ett intensivt brukande gör det möjligt att ”spara” mer mark som kan bli skyddad och ”vild” natur, för det mesta en illusion. Resultatet av lantbrukets effektivitet har oftast varit att den mark som slutat vara åkermark eller betesmark har blivit plantageskog, i Sverige ensidiga granåkrar. En mycket liten del har avsatts för naturvård. Samtidigt har allt mer mark tagits i anspråk för gräsmattor, köplador, logistikcenter, motorvägar, kraftledningsgator, golfbanor eller vattenkraftsmagasin.

Alternativet är ett jordbruks- och livsmedelssystem som utgår från de lokala resurserna i samspel med naturen. Även ett sådant system behöver använda resurserna effektivt, men det skapar samtidigt plats för fler levande varelser och stöttar många nyttor och funktioner, inte bara antal ton saluduglig biomassa eller kalorier per hektar. Kolbinding, goda och hälsosamma livsmedel, ett rikt samspel mellan människor, växter, tama djur och med det vilda, mänskliga relationer och kultur — allt kan rymmas i samma mycket produktiva kulturlandskap. Det är också en vision för landsbygden som en plats för människor att leva istället för att vara stadens råvaruleverantör och soptipp. Det kräver att man inte tänker i samma gamla hjulspår där man försöker lösa ett problem i taget med mer av samma medicin som redan gett jorden feber.

Ann Helen Meyer von Bremen, journalist, författare och ledamot av Kålrotsakademien

Gunnar Rundgren, författare, jordbrukskonsult och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademien

Hästar, skumgodis och sponken
Hästar, skumgodis och sponken 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den senaste tidens nyheter och diskussioner har bland annat handlat om att även skumgodis, alkohol och husdjur ger växthusgasutsläpp. Det borde egentligen inte vara nyheter och visar väl snarare på enfalden i diskussionerna, men det är glädjande när lite nyanser smyger sig in.

Det brukar sägas att vi bara kan prata om en sak i taget i Sverige och det finns en risk för att det kan vara sant. Vissa saker verkar vi dessutom nästan aldrig kunna prata om. Jag har länge stört mig på att vi så sällan diskuterar klimatpåverkan från den livsmedelskonsumtion som enbart handlar om nöje, nämligen kaffe, te, godis, alkohol, läsk osv. Nu är jag inte asket, jag ser inte ens socker som Roten Till Allt Ont, tvärtom tror jag att vi behöver lite olika njutningsmedel i lagom doser. Men det blir löjligt när man försöker belasta den svenska köttkonsumtionen med brasiliansk regnskogsskövling, men låtsas som det regnar när det gäller produkter som kaffe och choklad, där merparten av råvarorna kommer från just tidigare regnskog.

Det blir också märkligt när vi blundar för att nöjeskonsumtionen också har klimatpåverkan. Därför var det glädjande när Linda Bakkman i Svenska Dagbladet lyfte att en påse skumgodis ger lika mycket klimatpåverkan som en portion fläskkött. I förbifarten nämnde hon också att pommes frites ger 20 gånger mer växthusgasutsläpp än potatis, vilket inte är det minsta konstigt eftersom i genomsnitt hälften av matens klimatpåverkan ligger efter själva råvaran, dvs i beredning, försäljning, transport, tillagning med mera.

Alkoholen har också varit på tapeten. Anledningen har varit att varmare temperatur gör att kornskördarna förväntas bli lägre och då blir också ölen dyrare. Men alkohol har också en klimatpåverkan. En studie som publicerades under året visade att alkohol står för tre procent av livsmedlens klimatpåverkan, men för storkonsumenter kan det handla om så mycket som elva procent. Det känns visserligen som en kraftig underrapportering (studien bygger på intervjuer), jämfört med Systembolagets siffror som innebär nästan 3 procent av våra totala konsumtionsbaserade växthusgasutsläpp. Oavsett vilken siffra man väljer så är påverkan inte försumbar.

Nyligen skrev jag en krönika åt magasinet Tiden som publiceras i kommande nummer om vårt komplicerade förhållande till djuren och fick då anledning att titta närmare på våra husdjurs klimatpåverkan. Det finns ingen svensk studie över hur mycket växthusgaseffekter som de 16 miljarder kronor som vi lägger på våra katter och hundar egentligen orsakar. Däremot finns det en studie från USA som visar att enbart maten för landets 163 miljoner hundar och katter orsakar hela 64 miljoner ton växthusgasutsläpp per år. (Skulle man räkna in alla transporter, prylar och tjänster som köps till djuren, skulle siffran bli betydligt högre.) Det är mer än de territoriella utsläppen i Sverige som ligger på 53 miljoner ton. Räknat per djur handlar det om 400 kilo växthusgaser, vilket är mera växthusgaser än vad vår nötköttskonsumtion orsakar per person i Sverige. Sällskapsdjuren konsumerade också 19 procent av all mat, lika stor volym som skulle kunna föda 62 miljoner människor. I samband med arbetet hittade jag en siffra från lantbruksveterinären Kalle Hammarberg som nyligen skrev en debattartikel att svenska katters årliga köttätande motsvarar cirka 100 000 kor! Det är lika många mjölkkor som slaktas i Sverige varje år.

Hästarna ligger ännu risigare till. I en rapport från Hushållningssällskapet uppskattade man hästarnas klimatpåverkan mellan 1,5 och 5 ton växthusgaser per häst och år. Det är mycket. Konsumtionsutsläppen per invånare i Sverige ligger på 11 ton per år.

Så vad vill jag säga med detta, att vi ska sluta äta godis, dricka alkohol och göra oss av med våra husdjur och hästar? Nej, det menar jag inte alls. Men det är märkligt att vi så ihärdigt lyfter vissa djurs klimatpåverkan, men blundar för andras. På samma sätt är det konstigt att vi betonar vissa livsmedels klimatpåverkan, som animalierna, men struntar i den klimatpåverkan som kommer från våra tomma kalorier.

Den här enögdheten är inte riktigt hälsosam i längden.

Håller klimatmatematiken?
Håller klimatmatematiken? 150 150 Ann-Helen von Bremen

PR_WP318_cropDe allra flesta är överens om att vårt livsmedelssystem påverkar klimatet. Men bakom tidningarnas listor på klimatsmarta livsmedel ligger en uträkning som allt fler forskare anser vara grovt förenklad och som grumlar sikten när det gäller att hitta lösningar.
Kort sagt: kan vi lita på livscykelanalysen?

Artikeln finns i senaste numret av White paper. En utmärkt tidning för alla som är det minsta intresserade av mat. Läs också Per Styregårds text om klimatmoral.

 

”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!” Beskedet från matkalkylatorn gör att jag känner mig riktigt duktig. Min tallriks klimatpåverkan orsakar bara 0,5 kilo växthusgaser och därmed kan jag äta den till frukost, lunch och middag och ändå inte släppa ut mer än 1,5 kilo växthusgaser, vilket anses vara gränsen för vad vårt klimat klarar av. Det finns bara en liten hake. Den ”måltid” som jag har matat in i WWFs matkalkylator består enbart av 200 gram kyckling. Det innebär att även om jag skippar motionen och drar mig tillbaka till tv-soffan så kommer jag ändå ligga 3–400 kalorier back per dag, plus att jag kommer att få brist på en rad olika näringsämnen. Jag kommer med andra ord att svälta ihjäl, och visst kan vi då tala om en radikal sänkning av min klimatpåverkan, men var det verkligen så det var menat?

Matkalkylatorn tar inte hänsyn till om måltiden är näringsriktig eller inte. Den räknar bara i vikt, inte i kalorier, fett, protein, kolhydrater eller några andra näringsämnen. Den bryr sig heller inte om hur maten är odlad eller uppfödd och absolut inte hur den är transporterad, inhandlad eller tillagad. Den tar heller inte hänsyn till någon annan form av miljöpåverkan – som att min konsumtion av kyckling ökar till 219 kilo om året, nästan tio gånger mer än dagens genomsnittliga kycklingätande, och vad det i sin tur får för konsekvenser på djuromsorg, biologisk mångfald, foderodling, landskap och så vidare.

Men vem skulle vara så dum att den äter på det här viset, kanske vän av ordning nu undrar? Det säger sig väl självt att man inte kan tänka i enskilda livsmedel utan måste se till hela kosten? Ja, gör det verkligen det? Handen på hjärtat, har inte diskussionen om matens klimatpåverkan handlat väldigt mycket om enskilda råvaror och väldigt lite om de större sammanhangen som vår kost, övriga miljöfrågor, jordbrukssystemet och landskapet?

Fortfarande fylls media med diagram över hur många kilo växthusgaser som olika råvaror släpper ut per kilo, trots att detta mått borde vara det mest ointressanta. Till och med hela Sveriges foträta mat-tant, Livsmedelsverket, verkar ha kastat tallriksmodellen överbord och glömt basal kunskap som att det går 10 kilo mjölk på ett kilo ost. I stället informerar man nu på sin hemsida, med viss upphetsning, om att 1 kilo ost orsakar tio gånger mer växthusgasutsläpp än 1 kilo mjölk. Tja, vad är egentligen ost om inte koncentrerad mjölk, kära myndighet?

 

Bakom WWFs matkalkylator hittar vi företaget Carbon Cloud, som bland annat drivs av David Bryngelsson och Fredrik Hedenus. De är mer kända i sina roller som forskare på Chalmers och går ofta ut och argumenterar för att vegansk kost ger lägre klimatpåverkan. Båda Bryngelsson och Hedenus baserar sina beräkningar på siffror som kommer från olika typer av livscykelanalyser.

En livscykelanalys är ett sätt att räkna ut en produkts miljöpåverkan från vaggan till graven och det är också denna metod som nästan helt har dominerat när det gäller att räkna ut matens klimatpåverkan. Men på senare tid har alltfler forskare börjat ifrågasätta livscykelanalysen som metod därför att man menar att den är alltför förenklad och därför inte klarar av att hantera de komplicerade samband som ändå matproduktion handlar om.

 

Låt oss backa bandet något. Livscykelanalysen kommer från början från industrin, och den första användningen inom livsmedelsindustrin skedde redan 1969. Då var det Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande inte avgjord.

Länge användes livscykelanalyser främst för att se var i en produkts eller i ett företags livscykel som miljöpåverkan var som störst och där kan också metoden vara ett användbart verktyg. Däremot blir det genast mer besvärligt när man ska börja jämföra olika produkter med varandra, och blandar man dessutom in komplexa biologiska system i bilden, så är det i princip omöjligt att få fram relevanta siffror.

Matproduktion skiljer sig på många sätt från en vanlig industriell process. Merparten av jordbrukets växthusgaser kommer inte från fossila bränslen, utan beror på biologiska processer som i sin tur ger upphov till växthusgaserna lustgas och metan och som man dessutom saknar kunskap om. När det gäller att beräkna hur mycket koldioxid som fossila bränslen genererar, så råder det ingen tvekan – en förbränd kolatom ger en molekyl koldioxid. Men när det gäller utsläppen av metan och lustgas så finns det mycket stora variationer, utsläppen av lustgas kan skilja upp till tio gånger från samma typ av produktion. Det är dock mycket sällan som man verkligen mäter dessa utsläpp. I stället utgår man från schabloner och uppskattningar. På samma sätt tar man heller inte hänsyn till att de tre växthusgaserna uppför sig på olika sätt. Både lustgas och metan är betydligt kraftigare växthusgaser än koldioxid, men har betydligt kortare livslängd. Lustgas har en livslängd på 120 år. Metan har en livslängd på bara 10–15 år i atmosfären och efter 20 år har effekten stabiliserats, vilket innebär att utsläpp av metan i samma takt inte ger någon ytterligare temperaturhöjning.

Koldioxiden överlever däremot i tusentals år, det är därför som det är så viktigt att få ner utsläppen till noll redan i dag. Men om man som i dag översätter både metan och lustgas till koldioxidekvivalenter så ser man inte dessa väldigt stora skillnader. Därför menar också allt fler forskare att man måste titta på de tre växthusgaserna separat.

Någon borde alltså i ett tidigt stadium av klimatmatsräknandet ställt sig upp och påmint om att man aldrig ska jämföra äpplen med päron och att det även gäller för biffar och morötter. Men det gjorde man alltså inte. När matens klimatpåverkan blev högaktuell, började det ropas på listor, och 2012 kom Elin Röös med sin Mat-klimat-lista. Det var en sammanställning av olika livsmedels klimatpåverkan och listan används fortfarande flitigt, inte minst av tidningar och övrig media.

Det finns en intressant sak i listan som nästan aldrig nämns, nämligen att den visar på stora variationer. Enligt listan ger nötkött 26 kilo växthusgaser, men samtidigt finns en variation mellan 17 kilo (kött från svenska mjölkgårdar) och 40 kilo (brasilianska biffar från skövlad regnskogsmark). För nordiska salladsgrönsaker är variationen ännu större, från 0,2 kilo till 6 kilo växthusgaser per kilo vara, en skillnad på hela 30 gånger! Den siffra som dock har räknats ut som ”genomsnittlig” är 1 kilo. De här stora skillnaderna visar på en av livscykelanalysens akilleshälar, nämligen oförmågan att hantera just jordbrukssystemets stora variationer. Även om det sker stora ansträngningar för att ”industrialisera” matproduktionen, så finns det trots allt fortfarande mycket stora variationer här i världen när det gäller hur man odlar och processar exempelvis en liter morotsjuice.

För att man överhuvudtaget ska kunna ro i land beräkningar med hjälp av den här metoden så måste man alltså göra begränsningar, avrundningar, uppskattningar och extrapoleringar av siffrorna, men det är inte detsamma som att spegla verkligheten.

Man har som bekant inte heller nöjt sig med att jämföra olika livsmedel som har producerats på helt olika sätt, utan även jämfört mat med hela andra sektorer, som transporter. Ingen kan väl ha undgått påståendet om att ett kilo nötkött motsvarar lika stora utsläpp som att köra bil i 15 eller 25 mil? (Uppgifterna har varierat)

Förutom att man jämför biologiska system med fossila bränslen, så räknar man på helt olika sätt. När det gäller bilens utsläpp är det nästan alltid enbart utsläppet ur avgasröret som räknas. I beräkningen ingår inte utsläppen från utvinningen och tillverkningen av bensinen och dieseln. (Här kan det vara intressant att veta att enbart utvinningen av fossila råvaror ger större utsläpp av metan än vad världens idisslare gör.) Någon enstaka gång räknar man in tillverkningen av bilen, men aldrig den växthusgaspåverkan som skedde när man utvann råvarorna till bilen och inte heller alla de transporter som krävdes för detta. Man räknar inte in den mycket stora klimatpåverkan som transportsystemet har orsakat i form av vägar, parkeringsplatser med mera. Man räknar absolut inte med den förändrade markanvändning som detta transportsystem har inneburit, all den åkermark, all den skog som har försvunnit där vägarna har dragit fram, gruvorna byggts, oljefält och naturgasfält anlagts osv, osv.

För köttets del räknar man betydligt längre ner i kedjan och tar med växthusgasutsläpp från foderodling, förändrad markanvändning vid exempelvis skövling av regnskog i Brasilien, lustgasutsläpp från gödseln med mera.

Man räknar alltså på två helt olika sätt.

Livscykelanalysen kritiseras nu som metod inom forskarvärlden. Ett exempel är artikeln The role of life cycle assessment in supporting sustainable agri-food systems: A review of the challenges. Forskare från Italien, Spanien, Nya Zeeland och även Sverige (Ulf Sonesson från SP – SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut) gör en omfattande genomgång av metodens begränsningar. Där skriver man bland annat att personer som använder livscykelanalysen som metod ”ofta drar alldeles för starka slutsatser” (min översättning) Ett område där det blir särskilt tydligt är när man jämför intensiv produktion med extensiv. Den vanliga slutsatsen från livscykelanalyser är att ju snabbare ett djur växer och blir mat, desto lägre blir växthuseffekten per kilo kött. (Det är ju därför som kycklingen alltid vinner över en betande kossa.) Men författarna menar att om man bara tittar på miljöpåverkan per liter/kilo produkt så kan man missa en ökning av den totala påverkan på miljön i form av förlust av biologisk mångfald, minskad markbördighet, ökad användning av kemikalier osv, i ett mer intensivt system. Bland annat av den här anledningen så anser inte författarna att dagens livscykelanalys är en heltäckande metod eftersom den inte klarar av att räkna in alla de parametrar som talar om huruvida ett livsmedel är hållbart producerat eller inte.

Påverkan av den biologiska mångfalden, markbördighet och erosion är för komplicerade processer för att metoden ska kunna omfatta detta. Arbetsförhållanden och djuromsorg är några andra exempel på sådant som de flesta konsumenter anser ingår i hållbarhet, men som inte ingår i livscykelanalyserna.

Man pekar också på den stora variationen när det gäller produktionen av mat. Det gäller produktionssätt, klimat, jordmån, men även i leden efter gården, alltså hur råvaran förädlas, transporteras, tillagas och äts. En annan studie visar också på livscykelanalysens problem att täcka in matproduktionens variation. Den jämför ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och kommer fram till att klimatpåverkan varierar väldigt mycket. Exempelvis varierar skillnaden mellan en liter ekologisk mjölk och en konventionell liter mjölk, mellan hela -38 och +53 procent.

En annan sak som allt mer ifrågasätts är användningen av ekonomisk allokering, alltså att man fördelar klimatpåverkan utifrån det ekonomiska värdet, vilket man gör inom livscykelanalyserna. Att kött från svenska mjölkgårdar bara anses ge 17 kilo växthusgaser per kilo beror på att man fördelar en del av utsläppen på mjölken, utifrån mjölkens och köttets ekonomiska värde.

Att fördela växthusgaser utifrån ekonomi är inte så enkelt som det kanske först låter. Hur ska man egentligen se på exempelvis pressresten från rapsolja (rapskaka) som blir foder till mjölkkor? Ska en del av rapsodlingens klimatpåverkan då läggas på mjölken eller ska en del av kossans klimatpåverkan läggas på rapsen, eftersom rapsbonden får betalt för rapskakan? Och hur ska man se på betande kor som får naturbetesstöd för sitt naturvårdsarbete? I vissa fall kan detta bidrag stå för hälften av intäkterna, borde då inte hälften av klimatpåverkan läggas på naturvården?

Det finns anledning att fundera över varför man har använt sig av denna industriella räknemetod på något så omfattande och komplext som vår matproduktion. Det är lite grann som att försöka räkna ut om Gud finns genom att mäta med tumstock. Kanske är det ett uttryck för den övertro på ingenjörskonst som har präglat mycket av maten och livsmedelsproduktionen sedan andra världskriget? Troligen är det också en effekt av den förflyttning av miljöansvaret för maten som har skett under senare tid, från bönderna, livsmedelsindustrin och politiken – till konsumenterna. För om det är vi konsumenter som ska se till att maten blir klimatsmart, då behöver vi siffror när vi ska stå där i affären och välja livsmedel.

Oavsett vilken drivkraften har varit, så står det nu allt mer klart att detta räknesätt har så stora luckor att det inte känns relevant. Det finns inget som tyder på att dagens noggranna siffror har så mycket med verkligheten att göra.

 

Så ska man då bara ge upp försöket att beräkna vilken mat som ger mest klimatpåverkan? Nej absolut inte, men man bör göra några rätt radikala förändringar och titta på systemnivå snarare än på enskilda livsmedel och ta hänsyn till alla miljöproblem och inte bara klimatet. Och när det gäller klimatet bör man återvända till kärnproblemet, användningen av de fossila bränslena i dagens matkedja. Det är något som det går hyfsat bra att räkna på och som även gör direkt nytta om man får bort från systemet.

 

Precis som forskningen om sambanden mellan mat och hälsa har gått från att titta på enskilda näringsämnen till att titta på kostmönster och livsstil, är det även dags för klimatmatsforskningen att vidga sina vyer.

För när allt kommer omkring är inte den hållbara lösningen att äta 219 kilo kyckling per år.

 

 

 

Hej matematik
Hej matematik 150 150 Ann-Helen von Bremen

Sommaren är till för träning och för att komma i form. Hungry&Angry kör igång med några lätta träningspass. Några tankar om dagen samt lite huvudräkning kan vara tillräckligt för att hålla hjärnan i trim.

I Svenska Dagbladets klimatserie testar en av reportrarna att äta veganskt. Vi får visserligen inte så mycket information om vad som äts, men några livsmedel nämns. Första frukosten består av knäckemacka med avokado och svart kaffe. Brödet är det inte så mycket att säga om, men avokadon är inte bara en miljövärsting utan även tung när det gäller klimatpåverkan. Enligt Carbon Footprints Ltd ligger klimatpåverkan för ett 2-pack avokado på 0,85 kilo koldioxidekvivalenter. Räknat på ett kilo avokado skulle det här ge ungefär 2,5 kilo växthusgaser. Det här är förmodligen lågt räknat. En studie gjord på import av exotisk frukt och grönt till en livsmedelskedja i Schweiz visade att det finns stora variationer, upp till 7 kilo växthusgaser per kilo avokado.

Men låt oss räkna lågt och utgå från 2,5 kilo växthusgaser per kilo avokado. Säg att reportern äter en avokado på sin frukostmacka varje dag, då skulle hon under ett år orsaka utsläpp på 155 kilo växthusgaser, vilket är nästan hälften av den klimatpåverkan som en genomsnittlig konsumtion av nötkött orsakar. Enligt Jordbruksverket förbrukar vi 24 kilo nötkött per person, motsvarande 12,25 kilo nötkött i benfri form. Enligt Röös Mat-klimat-lista orsakar ett kilo benfritt nötkött 26 kilo växthusgaser – 12,25 x 26 kilo = 318,5 kilo växthusgaser.

Vad visar den här enkla räkneoperationen? Jo att om man vill minska sin kosts klimatpåverkan så behöver man även fundera på VAD man ska ersätta nötköttet med. Det är inte riktigt så enkelt som att bara ”ta bort köttet”.

Vi har inte heller sagt något om kaffet. Enligt Mat-klimat-listan ger ett kilo kaffepulver 3 kilo växthusgaser. Om vi använder 8 gram kaffepulver per kopp, landar vi på 24 gram växthusgaser per kopp, räknat enbart på kaffepulvret. Men Mat-klimat-listan visar också att det finns stora variationer, från 2 kilo till 10 kilo växthusgaser. Arvid Nordqvist kommer i sin livscykelanalys fram till att deras kaffe ger 4,87 kilo växthusgaser per kilo kaffepulver, vilket innebär 39 gram växthusgaser per kopp. Men kaffe är mer än pulvret. Andra beräkningar som tittat på den färdiga drycken hamnar mellan 80 och 125 gram växthusgaser per deciliter kaffe. Den här studien över en kopp kenyanskt kaffe har ett spann mellan 59 och 101 gram växthusgaser. Storleken på en kaffekopp varierar, men ett vanligt mått brukar vara 1,25 deciliter. Utgår vi från dessa studier som har tittat på hela drycken så landar alltså morgonens kaffekopp på allt mellan 59-156 gram växthusgaser. Vårt morgonkaffe ger då mellan 21 och 56 kilo växthusgaser per år. Dricker vi två koppar, och många av oss gör trots allt det på morgonen, så ger morgonkaffet 118-312 gram växthusgaser, eller 43 och 114 kilo växthusgaser per år. Om vi räknar med hela vår kaffekonsumtion, vi dricker någonstans mellan 3 och fyra koppar per dag, så landar vi på allt mellan 65 och 228 kilo växthusgaser.Det kan jämföras med växthusgaserna från vår genomsnittliga fläskkonsumtion som ligger på 99 kilo per år och person.

Och då har vi inte räknat med att merparten av allt kaffe vi dricker kommer från mark som tidigare bestod av regnskog och vars avverkning har orsakat stora mängder utsläpp av koldioxid. Men den parametern finns aldrig med i livscykelanalyser som görs på på grödor som kaffe, kakao, soja för humankonsumtion, palmolja, bananer och annan exotisk frukt. Bara på kött.

Kaffe är ett njutningsmedel och som vi alla vet så tillför kaffe inga kalorier, vitaminer eller mineraler. Det är helt enkelt något som vi mycket lätt skulle kunna plocka bort från vår kost, utan att behöva ersätta det med något annat. Nu förespråkar jag inte något kaffe-förbud, tvärtom, jag njuter också mitt kaffe. Men det är ändå lite märkligt att vi enbart diskuterar vissa livsmedels klimatpåverkan och inte andra, framför allt inte de livsmedel som faktiskt inte ger oss någon näring.