köttkonsumtion

Follow the money
Follow the money 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är vi konsumenter som har drivit upp köttkonsumtionen. Det är vårt frosseri och vår omoraliska glupskhet som är roten till allt ont. Ungefär så brukar analysen se ut. Mycket sällan brukar någon prata om det egentliga skälet till att köttkonsumtionen började stiga under 1990-talet, nämligen priset.

Med jämna mellanrum ska vi skämmas för att vi äter för mycket av något livsmedel. Fettet, framför allt smöret och grädden, har varit uppe och vänt vid skampålen, precis som kolhydraterna, saltet och just nu sockret och köttet. Oavsett vilket livsmedel som för tillfället är i hetluften, så får debatten snabbt en moraliserande ton när landets samlade kår av självutnämnda morotspoliser tar sig an ämnet. Det är inte bara livsmedlet självt som är dåligt, det också vi som äter det. Ganska snart brukar det levereras förklaringar som ska vara lite mer vetenskapligt underbyggda och som går ut på att vårt sug efter fett, socker, kött osv är nedärvt och har varit viktigt för vår överlevnad, men som idag inte passar vår skärmsittande tillvaro. Detta må vara sant, men det finns en undertext i budskapet som inte går att missa, nämligen att den som inte kan hejda sig är fortfarande kvar i grottmänniskostadiet. Civiliserade, moderna människor förmår däremot att lägga band på sig.

Och som inte detta vore nog, så är det vi neandertalare till konsumenter som driver på utvecklingen. Det är vi som tvingar krogarna att köpa in antibiotikaspäckad kyckling från Thailand i drivor och hetsar butikerna att köra ut importköttet som lockvara till under inköpspris.

Men så stor makt har vi konsumenter givetvis inte. Även om vi alla har ett ansvar för såväl våra handlingar och vårt handlande, så finns det andra i kedjan som har betydligt mer att säga till om. Bland journalister finns ett klassiskt uttryck när det är dags att börja nysta i en historia och det lyder: ”follow the money!” och om man tittar på pengarna så ser man köttpriserna sjönk dramatiskt i början av 1990-talet. Jordbruksverket har visat det pedagogiskt i sina båda diagram:

https://jordbruketisiffror.files.wordpress.com/2013/04/pris-kc3b6tt.jpg

Här ser man tydligt att priset vänder neråt kraftigt i början av 1990-talet när det svenska jordbruket avregleras efter nästan 60 år. Några år senare går vi med i EU och importerat kött till lägre priser börjar köpas in av industrin, handeln och restaurangerna, vilket sänker priserna ytterligare. Till detta kommer också sänkt matmoms ett år efter EU-inträdet, 1996. Alla matpriser blir lägre under perioden, men priset på kött, vilket diagrammen visar, minskar ännu mera. Inte konstigt alltså att det samtidigt är under denna period som vi ökar vår konsumtion av kött. Det dyra köttet har blivit billigt. (Det är inte heller konstigt att konsumtionen av gris och nöt nu har stagnerat när priserna stigit igen.)

De här sambanden brukar dock sällan lyftas fram. Och ändå spelar politiska och ekonomiska beslut en oerhört stor roll för vårt jordbruk och vår matkonsumtion.Det har de alltid gjort. På samma sätt har förändringar inom industrin och jordbruket betydligt större påverkan på vårt utbud av mat än våra egna preferenser.

Av samma skäl är det inte heller vi konsumenter som i första hand driver det så kallade “proteinskiftet” eller utvecklingen av vegetariska halv- och helfabrikat. Det drivs i stället av de som tjänar pengar på den förändringen. Men det återkommer vi till i nästa blogg.

.

 

Kycklingen mitt i rummet
Kycklingen mitt i rummet 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så, låt oss äntligen prata om elefanten mitt i rummet – kycklingen. Det är nämligen främst vårt kycklingätande som döljer sig bakom braskande rubriker om skenande köttkonsumtionen. Men av någon underlig anledning kommer alltid kycklingen undan debatten.

Fokus hamnar ofta på nötköttet, trots att det är det köttslag som har ökat minst under de senaste 50 åren. (Se förra bloggtexten.) Kycklingen har däremot gjort en anmärkningsvärd resa under samma tid, från en lyxprodukt som vi bara åt något kilo av per person och år, till vardagsmat och en konsumtion på dryga 20 kilo. Vi pratar om en ökning på 1 100 procent! (Nötköttet har under samma period ökat med 25 procent om vi pratar totalkonsumtion.)

Och även om det röda köttet har slutat växa under de senaste åren, fortsätter kycklingen bara att öka. OECDs prognos är att kycklingen går om grisen 2020 som det mest populära köttet. Även i Sverige tyder allt på att kycklingen kommer att fortsätta att öka, ungefär en fjärdedel av allt kött vi äter är en bit kyckling.

Det finns en enkel förklaring till att kycklingkonsumtionen har ökat – priset. En snabb koll hos en större Ica-butik på nätet visar att en hel färsk svensk kyckling är tre kronor billigare per kilo än falukorven från Scan. Väljer jag kycklingklubbar, visserligen frysta men ändå, hamnar jag en tia lägre per kilo än för nämnda korv. Och då har vi inte pratat extrapriser eller importkyckling. Samma butik erbjuder exempelvis en tvåkilosförpackning frysta kycklingklubbar från Danmark för mindre än 22 kronor kilot!

Det är svårt att hitta något som är billigare än så.

Ja det skulle vara kyckling från Thailand eller Brasilien, vars export ökat allt mera på sistone, även om just Danmark är den stora exportören.

Inte konstigt att lunchrestaurangen älskar kycklingen.

Hemligheten bakom kycklingens framgång är priset och orsaken till det är att kycklingen är det djur som har gått lättast att industrialisera. För femtio år sedan hade nästan alla gårdar några höns som värpte ägg och tuppkycklingar och uttjänta hönor slaktades och åts upp. I dag är det färre än 100 producenter som föder upp det allra mesta av den kyckling vi äter. Hönan är kluven i två avelsgrenar – en för att värpa så mycket som möjligt men inte ge något vidare kött och en som växer så fort som möjligt, innan den hunnit bli könsmogen och börjat värpa. Vare sig gamla värphöns eller tuppkycklingar göre sig besvär. Värphönsen eldas upp eller blir hundmat (en del ekologiska blir buljong) och tuppkycklingarna mals helt enkelt ner levande direkt efter kläckning.Det finns helt enkelt inte ekonomi att göra något annat.

Dagens kyckling är en makalös snabbväxare, 80 gram per dygn och 35 dygn senare är det dags för slakt. Då har det krävts enbart 1,75 kg foder, mestadels vegetabilier, för att få fram ett kilo kött. Inget annat djur klarar av att omvandla spannmål så snabbt till kött. Laxen, en annan favorit på lunchrestaurangen där odlingen påminner mycket om kycklinguppfödningen, kräver visserligen bara 1,15 kilo foder per kilo kött, men då är hälften animalier.

Pratar vi förmågan att omvandla vegetabilier som vi inte kan äta, nämligen gräs, till animaliskt protein, då är kon mycket mer effektiv. Men inte när det gäller spannmål. Då är grisen betydligt bättre och kycklingen som sagt allra bäst. Och där är också en stark förklaring till kycklingens succé, att den främst är ett sätt att förädla spannmål och därmed höja värdet på säden. Och därmed närmar vi oss broilerns roll i systemfelet. Det industriella jordbruket har med hjälp av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel blivit formidabelt på att producera så mycket spannmål att man inte riktigt vet vad man ska göra av all säd. Den här produktionen bygger på ett systemfel som bland annat ger oss en rad olika miljöproblem och den industriella kycklinguppfödningen blir då bara en fortsättning på detta systemfel som dessutom orsakar lidande för djuren själva.

Men det här är sällan något resonemang som tas upp när man kritiserar köttkonsumtionens miljöpåverkan. Tvärtom har kycklingen ofta fri lejd för att den anses ha så liten klimatpåverkan. Chalmersforskarna kom i sitt resonemang fram till att enbart en vegansk kost eller en kost som består av ofattbara 120 kilo animalier varav 67 kilo kyckling per person och år, mer än dubbelt så mycket som dagens höga kycklingkonsumtion, kan klara klimatet. Det är ett exempel på hur fel man kan hamna om man inte tittar på hela matens ekosystem.

Nu behöver det inte vara så här. Det skulle kunna vara på ett helt annat sätt. Hönan skulle kunna ingå i ett fungerande kretslopp igen och inte bara vara fortsättningen på ett systemfel. Hon skulle kunna ta hand om våra matrester, ägna sig åt gödsling och lätt luckring av jorden med sitt pickande och sprättande, ta hand om ogräset bland större, perenna grödor som sparris, majs och fruktträd. För att nämna något.

Men då skulle vi naturligtvis inte äta lika mycket kyckling som i dag. Och vi skulle också behöva vara många fler som har några höns och inte omvänt som i dag.

Slutligen: De producenter som ändå försöker föda upp kyckling och höns på ett mindre industriellt sätt är värda allt beröm. De kämpar verkligen i en tuff ekonomisk motvind. Många av dem når inte ända fram i att integrera hönan i kretsloppet igen, mycket därför att de inte ser någon ekonomisk möjlighet att göra det, men de väljer ändå en mer alternativ väg än den industriella och DET är imponerande!

 

 

Vilka vi?
Vilka vi? 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Vi måste äta mindre kött”, är ett budskap som trumpetas ut med jämna mellanrum. Jag tittar ut genom fönstret på vårt växthus och sedan ner på min tallrik och där en del av skörden ligger på min tallrik och undrar, vilka vi?

Några dagar tidigare åker jag tåg och delar kupé med ett antal kvinnor som jobbar inom sjukvården och som ska till Gävle för en större konferens. När klockan slår lunch, tar de alla fram sina inhandlade plastbyttor med färdiga sallader och jag undrar återigen, vilka vi?

Jag bestämmer mig för att titta lite på siffrorna bakom vår matkonsumtion och inser snart att Mark Twains gamla citat ”lögn, förbannad lögn och statistik” passar väldigt bra in på de olika påståenden som görs kring vårt ätande. Inte minst påståendet att vi har ökat vår konsumtion av nötkött så kraftigt. Det är nämligen nötköttet, kossan, som allt har kommit att handla om. Inte om grisen, trots att vår konsumtion av griskött har ökat betydligt mer än nötköttet, och absolut inte kycklingen som är den verkliga elefanten i rummet som ingen vill prata om.

Men tillbaka till statistiken. Hur mycket kött äter vi egentligen? Till att börja med är det rätt svårt att svara på det. Jordbruksverket räknar på två sätt och skiljer på totalkonsumtion och direktkonsumtion. Totalkonsumtionen är allt kött som går in i livsmedelskedjan och som används för humankonsumtion och där landar vi på 87 kilo per person (2015). Det är denna siffra som används för att jämföra olika länders konsumtion. Däremot svarar den inte på hur mycket kött som vi verkligen eftersom det inte görs några avdrag för bland annat ben eller svinn. Direktkonsumtionen hamnar på 82 kilo per person och år och omfattar inte bara helt kött, utan även chark och frysta produkter. Här har man räknat bort en del svinn, men inte det som vi själva lämnar på tallriken, oavsett om det är hemma eller på krogen. Här har man också plockat bort en del ben, men inte de ben som vi tar hem för tillagning, som till exempel benet på fläskkotletten. När det gäller chark och färdigmat har man inte räknat bort de ingredienser som inte är kött. Slutligen har Livsmedelsverket har i sin undersökning Riksmaten bett folk att redovisa vad man äter. Där har man försökt ta med hela köttkonsumtionen, alltså även kött som ingår i färdigrätter. Utifrån den undersökningen blev siffran 46 kilo kött på person, men eftersom man antar att undersökningen inte riktigt stämmer, så bedömer man att 50-55 kg kött per person förmodligen är en mer relevant siffra. Här kan man läsa mer om detta.

Redan här är det rätt klart att det råder en viss förvirring kring köttkonsumtionen och både Jordbruksverket och Livsmedelsverket betonar att det inte finns några exakta siffror, att man räknar på olika sätt och att man ska vara lite försiktig med jämförelser, särskilt över tid. Men det är ingenting som vi märker vare sig när det gäller medias hantering eller olika kostråd.

Oavsett vilka siffror man väljer att stödja sig på, så är det svårt att påstå att det är just nötköttskonsumtionen som har skenat iväg, sett över en längre tidsperiod. Tittar vi på totalkonsumtionen av nötköttet mellan 1960-2014, ser vi att det har ökat med cirka fem kilo, eller med 25 procent. För grisköttet är ökningen större, från 25 till 34 kilo, dvs plus 36 procent. Men den riktiga raketen är som sagt kycklingen, som har stigit från knappt två kilo till drygt 22 kilo, en ökning med imponerande 1 100 procent! Här kan man se Jordbruksverkets siffror över detta.

Skulle man plocka bort kycklingen, skulle vår köttkonsumtion under de samma tidsperiod ha ökat med 22 procent, fortfarande en hel del, men inte de skräcksiffror på 50-70 procent som ibland nämns. När man pratar om så stora siffror är det ofta perioden 1990-2010 som man utgår ifrån. Det var nämligen under denna tid som vi gick med i EU och det började komma in billigt kött från andra länder. Köttkonsumtionen, förutom kyckling, har de senaste åren planat ut.

Tittar vi på direktkonsumtionen ser vi ytterligare några intressanta saker. Siffrorna för helt nötkött är blygsamma, en ökning från cirka 10 kilo till 12,6 kilo, medan grisköttet har ökat från knappt 10 till 15 kilo och kyckling från 1,5 kilo till nästan 20 kilo. Ännu mer intressant är kanske att direktkonsumtionen av charken har legat stilla under denna period, men däremot har konsumtionen ökat av fryst, färdiglagad mat.

Men att räkna mat i kilo säger inte heller hela sanningen. Räknar vi istället på de kalorier som vi får från animalier – det vill säga kött, mejeriprodukter och ägg – så ligger de på samma nivå som de gjorde för 50 år sedan, runt 1 000 kalorier. Och eftersom vi i dag sätter i oss betydligt mer kalorier, så har det ironiska hänt att andelen kalorier från animalier faktiskt har minskat, från 36 procent till 32 procent! Vad som har hänt är att vi kraftigt minskat vår mejerikonsumtion, framför allt mjölk och smör. Gunnar Rundgren har gjort uträkningen i en alldeles utmärkt bloggpost.

Men var kommer då larmrapporterna om att vi konsumerar ohemula mängder nötkött ifrån? Ja, det är som sagt en fråga om hur man hanterar statistiken.Här nedan är två diagram som visar det hela rätt tydligt. Vilken tidsperiod man väljer att visa, ger självklart lite olika bilder.

 

nykons

http://www.jordbruksverket.se/images/18.1e0ced7a152865efbb77e758/1454054321480/K%C3%B6ttkonsumtion.JPG

Vare sig jag eller mina salladsätande medresenärer är heller ensamma om att äta mera grönsaker. Under samma period har direktkonsumtionen av färska grönsaker (gurka, tomat, sallad osv) ökat med drygt 300 procent, från 14,3 kilo person till 47 kilo! Bananer, meloner och andra färska frukter (inte äpple, päron och stenfrukter) har ökat med häpnadsväckande 600 procent!

Nästa gång ska vi prata om den nämnda elefanten i rummet, kycklingen.

 

 

Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2.
Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2. 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Ät 120 kilo kött och rädda klimatet!” Den löpsedeln är det förmodligen bara en tidsfråga innan den dyker upp hos en pressbyrå nära dig. För en gång är det inte något som kvällstidningarna har totat ihop själva, utan det hela bygger på en vetenskaplig rapport. Personligen anser jag att detta visar hur galet det blir om man bara fokuserar på en liten del av matens miljöpåverkan, klimatet.

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle återkomma med något om Chalmersforskarnas senaste studie. Studien går ut på att visa hur EUs klimatmål kan nås genom att kombinera olika typer av kost med diverse tekniska förbättringar och påminner i stort om forskarnas tidigare resonemang. Jag tänker därför inte diskutera detta alltför ingående.

Några saker kan dock vara på sin plats att nämna och jag gör det framför allt för att visa hur, i mitt tycke, märkligt det kan bli om man bara tittar på ett problem i taget, i det här fallet klimatet.

Rapporten kommer fram till att jordbruket kan halvera sin klimatpåverkan genom en rad olika tekniska lösningar, men att detta inte räcker, det måste också till radikala förändringar av vår kost. Den tekniska utvecklingen berör flera områden, allt från effektivare utfodring, snabbare tillväxt av djuren, gödselhantering till teknik som ännu befinner sig på forskningsstadiet och kanske aldrig blir verklighet. Och därmed finns det anledning att vara skeptisk till om den tekniska utvecklingspotentialen verkligen är så stor som påstås. Till och med Greppa Näringen, som är mycket positiva till rapporten, därför att den pushar för jordbrukets potential att minska sina utsläpp med ny teknik, flaggar för att försök med nitrifikationsinhibitorer för att minska utsläppen av lustgas från marken inte är helt okomplicerade. För övrigt så verkar också Greppa Näringen gilla ett av rapportens budskap att ju mer åtgärder som sker på gården, desto mindre behöver konsumenten involveras.

Tittar vi på kosten så blir det uppenbart att den måste förändras, i alla fall om man räknar som David Bryngelsson och hans kollegor gör. De utgår nämligen från att konsumtionen av kött ökar med 46 procent procent fram till 2050, vilket är en helt osannolik siffra. I Sverige hade vi visserligen en mycket kraftig ökning mellan 1990-2010 på cirka 50 procent. Denna ökning var exceptionell och berodde till mycket stor del på EU-inträdet då det plötsligt kom in billigt kött. Tittar man i stället på ökningen av köttkonsumtionen i EU-27 så ökade den under 1995 till 2009 med bara tre procent. Att utgå från en 46-procentig framtida ökning måste anses som mycket tvivelaktigt. Men det är självklart en användbar räkneövning om man vill få upp en katastrofkänsla.

Vilken kost är det då som klarar klimatmålet? Ja till att börja med så är förutom vegankosten så är det, lite förvånande “climate carnivore” – en köttfrossardiet på hela 120 kilo kött och nästan 50 procent mer kött än vad vi äter i dag, som klarar klimatmålet. I köttfrossardieten är nötköttet borta och i stället handlar det främst om kyckling, men också gris, ägg och fisk. Här finns heller inga mejeriproidukter utan i stället dricker man stora mängder sojamjölk, hela 97 kilo. Vegandieten innehåller förstås inga animalier. I stället får veganen sitt protein från främst baljväxter, nötter, frön och sojamjölk och det rör sig om mycket stora mängder. I dag äter vi i snitt 4,4 kg baljväxter, vilket veganen får tiodubbla. Ett vanligt missförstånd är att en mer klimatvänlig diet handlar om att byta kött mot grönsaker, men vad det framför allt är frågan om är baljväxter. Det blir extra tydligt här då vegandieten innebär att man äter mindre grönsaker, 124 kilo i stället för 143 kilo som vi äter nu och som även gäller för köttfrossardieten. Nötter och frön ökar också mycket kraftigt för veganen, från 2,6 kg till hela 16 kilo! Och veganen dricker också lika mycket sojamjölk som köttfrossaren. Båda två måste också sätta i sig fem kilo mera vegetabilisk olja ( idag äter vi 13 kilo) för att få i sig tillräckligt mycket fett.

Det finns i princip inget resonemang om varifrån det vegetabiliska proteinet (baljväxterna) eller oljan ska komma. Ska det odlas i Sverige eller ska det importeras? Forskaren Elin Röös som är den i Sverige som hittills har försökt studera vad en mer vegetabilisk kost skulle innebära för jordbruket, hennes beräkningar visar att en ökad konsumtion av baljväxter skulle innebära tio procent av åkerarealen. Chalmersrapportens 45 kilo ligger ytterligare en bra bit över det. I dag odlas det baljväxter för mänsklig konsumtion på mindre än en promille av åkermarken. Att skala upp till dessa volymer kommer inte bli enkelt.

Även andra stora frågor viftas lättvindigt undan. En sådan är konflikten mellan klimatet och djurvälfärden. Gris och kyckling ger låga utsläpp av växthusgaser eftersom de växer snabbt och inte producerar metan, men å andra sidan vet vi att dessa djurfabriker, som det för det mesta är frågan om, innebär torftiga miljöer som gör djuren sjuka. David Bryngelsson och hans kollegor nämner konflikten, men nöjer sig med att konstatera att det går att förbättra djurvälfärden och att detta inte behöver stå i konflikt med minskade växthusgasutsläpp.

En annan sak som man tar lätt på är den biologiska mångfalden, kopplat till betande djur och hagmarker. Jo visst finns det vissa arter som gynnas av gräsmarkerna, men det finns även andra som inte gör det, lyder ett resonemang. Och vill man ändå gynna detta, så kan man ge riktade bidrag. Man för också ett resonemang om att minskad nötköttskonsumtion skulle innebära mindre avskogning i Latinamerika och alltså stärka biodiversiteten där. Men hur detta skulle hjälpa den biologiska mångfalden i Europa, framgår inte.

Det finns mycket mer att säga om denna rapport, men låt oss inte spilla mer tid på den. Låt oss i stället ägna oss åt en forskare som inte väjer för konflikterna när det gäller matens miljöproblem, forskaren Tara Garnett. Hon är en av de absolut mest intressanta på området. Mer om henne i nästa blogg.

 

 

 

Jag är ledsen, men detta med kor, det är inte så enkelt. Del 1.
Jag är ledsen, men detta med kor, det är inte så enkelt. Del 1. 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vi har fått en ny typ av klimatförnekare, de som tror att korna är orsaken till alla världens miljöproblem. Fokuseringen på kossan gör att vi tappar bort det som är vårt egentliga klimatproblem – de fossila bränslena – men också att vi missar att diskutera hur vårt jordbruk ska bedrivas. Och det är riktigt bekymmersamt. Därför tänker jag i ett antal blogginlägg ta upp frågan ur en rad olika perspektiv. Exemplet med kossan handlar för mig inte om det är rätt att äta kött eller inte, det handlar om hur fel vi kan hamna när vi duckar för att sätta oss in i en komplicerad helhet och i stället klamrar oss fast vid enkla populistiska budskap.

Igår hade SVT återigen ett inslag om den skadliga köttkonsumtionen som handlade om att de politiska partierna är oense ifall det är ett problem att äta kött eller inte. Där lät man bland annat Chalmersforskaren David Bryngelsson uttala sig och som återigen slog fast att konsumtionen av nötkött och även mejeriprodukter, måste minska. Anledningen var att man hänvisade till ny forskning från Chalmers som hade kommit fram till att det inte räcker med teknisk utveckling för att minska jordbrukets klimatpåverkan, det måste till någon annat, minskad köttkonsumtion.

Nu är denna forskning inte särskilt ny, rapporten skrevs 2013, och intressant nog har den heller aldrig publicerats i en någon vetenskaplig tidskrift, vilket i forskarvärlden är det samma som att den egentligen inte finns och därmed inte kan kallas för “forskning”. Tittar man på listan över Bryngelssons publiceringar, ser man att det på senare tid har handlat mest om olika debattartiklar, inte så mycket om publicering av rapporter i vetenskapliga tidskrifter.

(Efter att jag skrev detta blogginlägg, visar det sig att den rapport som SVT hänvisar till faktiskt publicerades nyligen i vetenskaplig tidskrift. Denna fanns dock inte med på Bryngelssons lista över publiceringar och jag hittade den heller inte på nätet vid mitt skrivande. Jag återkommer till den i en senare bloggpost. Det som framkom i SVT-inslaget var dock samma typ av resonemang som skrivits om tidigare.)

Chalmers interna rapport har ingått i ett arbete om hur Göteborg stad ska bli mer hållbar. Den jämför klimatpåverkan från olika typer av kost och då hamnar den veganska kosten bäst. Det brukar bli så eftersom man nästan alltid när man gör livscykelanalyser av livsmedel eller hela koster, enbart utgår från de utsläpp som sker inom jordbruket, men cirka hälften av växthusgasutsläppen ligger efter gården, i form av förädling, transporter, kylning, matlagning, svinn osv. Det här gör att bilden för animalier blir skev eftersom merparten av deras påverkan ligger just inom jordbruket.

Givetvis måste man någonstans dra gränsen för hur man ska räkna, det gäller alla typer av beräkningar. Problemet uppstår när siffrorna framställs som “sanningen” fast de egentligen bara täcker en liten del av den. Det här problemet är inte unikt för Chalmers, det gäller som sagt de allra flesta beräkningar av livsmedlens klimatpåverkan. Det är därför som morötter alltid är klimatsmartare än mjölk, eftersom man utgår från moroten och inte från exempelvis en morotspuré. Skulle man göra det skulle klimatpåverkan vara större än för mjölken. Visst har animalier generellt en större miljöbelastning, men om vi skulle räkna på livsmedlets hela påverkan och dessutom inte bara på råvaror utan på den form som vi faktiskt äter maten i, så skulle skillnaden inte bli lika stor som den framställs i dag. Då skulle vi bland annat se att quorn har en större påverkan än kyckling.

Nåväl, det här resonemanget är som sagt inte unikt för Chalmers, men vad som är anmärkningsvärt är de vidare uträkningar som man sedan ägnar sig åt. I det scenario som innebär att dagens situation är oförändrad fram till 2050, räknar man med att köttkonsumtionen ökar hela 50 procent! Det är en siffra som inte kan karaktäriseras som något annat än en gissning. Lika mycket gissning är det att jordbruket kan minska sin påverkan med 50 procent genom att bli fossilfritt och “övriga tekniska åtgärder”. Vill man vara snäll kan man säga att det visar på jordbrukets potential, men som sagt, det rymmer många antaganden och gissningar. Men det som närmar sig ett närmast bedrägligt beteende är att Bryngelsson jämför detta högkonsumtionsscenario, (som det alltså inte finns någon som helst grund för), med en vegankost där jordbruket både har genomgått oanad teknisk utveckling och blivit fossilfritt. Det hela skulle bara framstå som larvigt om det inte vore för att folk går på det.

Men det som är det verkliga problemet i den här historien är inte att enskilda forskare ägnar sig åt mer eller mindre väl underbyggda teorier, utan när media plockar upp enstaka fragment och gör dem till “fakta”. Som gårdagens nyhet i SVT.

Vetenskapen är en stor källa till kunskap men samtidigt måste vi komma ihåg att vetenskapen ofta studerar en sak i taget och sällan målar upp en större bild. Forskare är också människor och utgår ifrån sina värderingar och sin världsbild, svårt vore det annars. Det är därför som vi hela tiden lär oss nya saker av vetenskapen, det som var sant i går är inte nödvändigtvis sant idag. Vill man åtminstone försöka att se på frågor ur ett något större vetenskapligt perspektiv, får man även som journalist bemöda sig med att läsa några fler forskningsrapporter.