krogbranschen

Livsmedelsstrategin – en folkfest?
Livsmedelsstrategin – en folkfest? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under december hölls en nationell konferens om livsmedelsstrategin, dvs Sveriges matpolitik fram till 2030. Om du inte har hört talas om den eller vet vad den innebär, gråt inte, du är långt ifrån ensam. De allra flesta har nämligen inte en aning om vad livsmedelsstrategin är för något.

Livsmedelsstrategin handlar nämligen inte om mat eller om alla oss som äter maten. Den handlar heller inte om hälsa, kvalitet, miljö, naturvård, landskapsvård, biologisk mångfald, gastronomi, kultur eller alla de andra områden som maten berör.

Livsmedelsstrategin är klassisk industripolitik som råkar handla om livsmedelsproduktion. Konkurrenskraften ska stärkas så att svenska bönder och livsmedelsproducenter kan tävla med den allra billigast producerade maten inom EU och, i takt med att allt fler frihandelsavtal skrivs, i omvärlden. Nu kanske vän av ordning säger att billigast sällan är bäst och att Sverige kanske inte riktigt borde vara med i den lågpriskampen som det trots allt handlar om? Och ja, det är ju förstås en tanke, men den verkar inte riktigt ha slagit våra folkvalda. I stället är det mindre regler, mer export, mer teknik och fortsatt strukturrationalisering och effektivisering som ska fixa det hela. Det är med andra exakt samma recept på framgång som har ordinerats under de senaste 70 åren. Problemet är bara att det främst har lett till nedläggning av bönder och andra matproducenter.

Jag har tidigare kritiserat livsmedelsstrategin, bl a i det här inlägget. Jag har även tillsammans med Gunnar Rundgren skrivit ett förslag till en alternativ strategi.

Under decemberkonferensen pratades det mycket om ”möjligheter”. Jordbruksverkets blogg ”Den svenska maten” sammanfattade det hela med: ”…framför allt att vi tillsammans har världens bästa möjligheter att skapa bättre förutsättningar för alla aktörer i livsmedelskedjan.”

Jag vet inte hur många gånger man sa att nu skulle man ”göra verkstad” av livsmedelsstrategin. Kanske har man ledsnat på det och pratar nu i stället om ”möjligheter”.

Jordbruksverkets Christina Nordin pratade om hur pandemin gjort det tydligt att det är viktigt att producera mer mat i Sverige. Det är en klok och ganska självklar slutsats. Tyvärr har den insikten inte satt några avtryck i budget eller handlingsplan. Fortfarande finns inget mål för ökad självförsörjning eller strategi för minskad sårbarhet.

Därför var det lite rörande när kocken Tareq Taylor brast ut i en lovsång till livsmedelsstrategin och menade att den kan bli en folkfest om man bara jobbar mer publikt. Det var vackert sagt, men någon borde ha upplyst honom om att livsmedelsstrategin vare sig handlar om folk, fest eller mat. Tareq Taylor menade också att det gällde att få med svenska folket på noterna så att man förstår den svenska matens fantastiska mervärden. Men pandemin har ju snarare visat att konsumenterna redan har förstått det. Svenskt nötkött, gris och kyckling har ökat sina marknadsandelar när importen har minskat och det stora skälet till detta är att vi under pandemin har gått betydligt mer sällan på krogen. Jag har stor sympati för alla krögare som har drabbats hårt av pandemin, men kanske är det bland sina kollegor som Tareq Taylor borde missionera om de svenska råvarornas förträfflighet?