Close
Enter your
text here

landsbygdsminister

Well played, Kullgren
 Well played, Kullgren 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det finns många frågor att ställa till landsbygdsminister Peter Kullgren. Han är inte bara ytterst ansvarig för den politik som rör maten, jordbruket, landskap och landsbygd, utan också för en stor del av miljö- och klimatpolitiken. Men när Dagens Nyheter gör ett stort reportage med honom och hans hustru Sarah Kullgren avslöjar sig DN i all sin urbanitet: Det blir kött-frågan som ännu en gång ska vevas runt. Därmed visar media återigen att man inte orkar göra en riktig bevakning av ett av de absolut viktigaste politikområdena.

Nyheterna om PFAS och bekämpningsmedel har duggat tätt denna sommar. Klimatfrågan har återigen gjort sig påmind i och med de omfattande skogsbränderna i Frankrike och Spanien, där nedläggningen av små lantbruk och minskningen av betande djur anses vara en orsak till ett mer brandfarligt landskap. I såväl floden Rhen som i stora delar av Sverige är vattennivåerna låga. Hela 12 län varnar nu för vattenbrist. Vad betyder det här för jordbruket, idag och på sikt? Särskilt som delar av jordbruket vill öka sin bevattning? Samtidigt ger regeringen krisstöd för att inte lantbrukare ska behöva dra ner på sin användning av främst konstgödsel men även diesel, trots att man i stället borde stötta en stegvis minskning av just konstgödselanvändningen, som trots allt är jordbrukets största utsläpp av växthusgaser. Som om inte detta räckte finns ett antal olösta konflikter mellan å ena sidan naturvården och å andra sidan produktionen. Det gäller skogen, som trots alla utredningar fortfarande är ett minfält, och frågan om hur naturrestaureringslagen ska förverkligas och finansieras. Trots alla utredningar och prat om vikten av livsmedelsberedskap är den fortsatt allt annat än god och i praktiken händer ingenting som kan förändra detta. Och samtidigt fortsätter strukturrationaliseringen att mala, där den enda gården efter den andra försvinner. Och slutligen finns ju även matpriserna där och hotar att blossa upp som en viktig valfråga igen.

Så nog finns det saker att prata med landsbygdsminister Peter Kullgren om. Ändå väljer man just den eviga kött-frågan, trots att det Kullgrens hållning i frågan redan är väl känd och alltså ingen nyhet.

Många i mitt flöde på sociala medier har varit upprörda över paret Kullgrens ”kött-extremism” och visst, jag kan hålla med om att det är fånigt av Peter Kullgren att kräva ett kött-alternativ de dagar som det serveras vegetariskt på dagis och skolor. Det blir extra tramsigt av en politiker som företräder ett parti som pratar mycket om ”svenska värderingar och traditioner”. Har han och kd helt glömt bort att även husmanskosten innehåller ett antal vegetariska rätter (pannkakor, potatisbullar, ängamat) eller rätter där köttet antingen fungerar som krydda (köttsoppa, ärtsoppa) eller drygas ut med vegetabilier som i alla färsrätter?

Paret Kullgrens invändningar handlar om maten i skola och barnomsorg och de kommuner som har infört vegetariska rätter på menyn (vilket inte är något nytt under solen) och det hade varit intressant om DN tittat lite närmare på detta. Vad är det för mat som serveras på skolorna och förskolorna? Hur ser det ut? Finns det fog för ministerns höjda tonläge eller överdriver han? Vilka vegetariska rätter är det som han gör honom så upprörd?

Men nej, den bollen plockar man inte upp i reportaget. Här får man i stället intrycket att det handlar om att tala om att Peter Kullgren är något av en köttfanatiker och att han dessutom har fel när han exempelvis ifrågasätter forskningen bakom Eat Lancet-dieten. (Det är vi flera som har gjort.) Därför intervjuar man en forskare som får säga att ministern har just fel och forskaren pekar på att det är hälsofarligt att äta rött kött. Forskaren får inga frågor om den vetenskapligt obefintliga definitionen av ”rött kött” och inte heller om att de trots allt är ett rätt skakigt vetenskapligt underlag när det gäller just det röda köttets påverkan på hälsan, för att inte tala om charken som är en mycket spretig kategori med allt från blodpudding till bacon. Givetvis lyckas man också i sin faktaruta skriva ut att totalkonsumtionen av kött i Sverige ligger på hårresande 77,6 kilo per person (egentligen 80 kilo om man räknar med ”övrigt kött” där bland annat vilt ingår.) Men ”totalkonsumtion” är inte detsamma som den mängd som folk äter, utan den mängd som slaktas och det är något helt annat. Likaså upplyser man inte om att nästan en fjärdedel av denna totalkonsumtion utgörs av kyckling.

Jag gissar att DN anser sig ha gjort ett avslöjande reportage, men jag skulle tro att de som har tjänat på detta är snarare paret Kullgren och kd. De har stärkt sina sympatier hos ”vanlit fôlk”, som man säger i Värmland, genom att ta ställning för bönder, kött men framför allt genom att opponera sig mot vad som nog i de djupa folklagren upplevs som ”statliga morotspoliser”. Säkerligen har man tagit ytterligare några röster från. Att de väljargrupper som redan var avogt inställda kommer att fortsätta vara det, tror jag nog att paret Kullgren struntar i.  Peter Kullgren lyckas också visa upp en bild av en modern pappa som trots arbete som minister i Stockholm ändå tar hand om sina barn (åtminstone när han är hemma under helgerna), handlar mat, lagar mat och dessutom matlådor till sin familj som de ska ha under veckorna. (Reportagets foton är väldigt fina.)  Med andra ord – smart jobbat av paret Kullgren, i valtider och allt, som lyckades få DN att gå deras ärenden.

I slutet av reportaget skymtar en annan drivkraft i köttfrågan som inte bara handlar om att Peter Kullgren inte gillar ”tvångsvegetariska skolluncher”. Han säger att han tar illa vid sig när han åker genom norra Sverige där det nu är igenväxt, därför att lantbruket lagt ner och de betande djuren försvinner. Det är ett resultat av en politik som förts under många decennier och som även kd varit inblandad i. Och den nuvarande politiken, livsmedelsstrategin, gör inget för att bromsa den utvecklingen.

DEN frågan hade DN kunnat konfrontera ministern med. Men det hade krävt lite kunskap om jordbruk och jordbrukspolitik. Då är det lättare att lägga en pinne till på kulturkrigsbrasan.

Det handlar om pengar
 Det handlar om pengar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

LRFs ordförande Helena Jonsson uppmanar oss att ”lita på bönderna” när vi ifrågasätter LRFs lobbying för att ta bort svensk lagstiftning när det gäller djurskydd och miljö. Men det handlar inte om förtroende, det handlar om pengar.

Regeringens arbete med den nationella livsmedelsstrategin håller på att utveckla sig till ett skämt. Inte ens LRF, som tidigare har sagt att man har haft regeringens öra, verkar längre tro på att det verkligen blir något med denna strategi.

Även om strategin till slut dyker upp, finns det inget som tyder på att den kommer att innehålla något som på allvar vänder nermonteringen av svenskt lantbruk. Det finns vare sig pengar eller politiska mandat för att den skulle resultera i en matpolitik som verkligen gör skillnad. I höstbudgeten blev det extra tydligt, det handlar om de nålpengar som regeringen alltid har att leka med och som brukar fördelas lite olika mellan eko, småskaligt och livsmedelsteknisk forskning – SIK brukar vara en stor mottagare av dessa pengar. Det blir också en liten summa för exportfrämjande insatser och lite konsumentinformation. Dekoration i stället för politik.

Men det finns också anledning att titta på LRFs argumentation gentemot regeringen, vilket jag och Gunnar Rundgren också ifrågasatte i en debattartikel i Land Lantbruk. Linjen från LRF har varit att de miljö- och djurskyddskrav som går utöver EUs och som kostar pengar för svenska lantbrukare, ska tas bort. I stället ska dessa ”mervärden” tas ut av bönderna på frivillig väg, på marknaden. Vi vände oss mot det resonemanget som vi tyckte var förenklat. Lagkrav kan visst rendera i merbetalning, vilket vi inte minst har sett på nötköttspriserna i butik, men på senare tid även på gris. Sigill-märkningen är tvärtemot ett exempel på ett frivilligt åtagande och märkning där det har varit svårt att få ut ett högre pris.

I ett svar skriver Helena Jonsson att det är dags att släppa de stelbenta lagkraven och att konsumenterna ska lita på att Sveriges bönder levererar det vi vill ha. Men detta handlar inte om förtroende, utan om pengar, det är ju bland annat därför som vissa röststarka grupper har tryckt på LRF för att lobba mot bland annat beteslagen. Varför skulle då dessa bönder ändå släppa ut korna på beten om det blev frivilligt?

Diskussionen visar på LRFs ständiga dilemma – att försöka göra alla glada. Genom att kämpa för att ta bort lagkraven gör man de bönder nöjda som tycker att dessa mervärden mest är ekonomiska hinder. Och genom att propagera för frivillighet, visar man samtidigt att man stöder de grupper av bönder som format eller formar en produktion som bygger på dessa mervärden och ibland mer därtill.

Det är en dålig kompromiss och framför allt bäddar en sådan lösning för en konsumentstorm av Guds Nåde. ”Bönderna låser in korna!” Det är inte sådant som ökar viljan till merbetalning för svenskt lantbruk.

I debatten som har följt, har en del påpekat att det från LRFs sida kan handla om en ”tredje väg”, nämligen att det skulle vara möjligt att få statlig kompensation om inte mervärdena är lagstiftade. Men enligt experter på området kan inte EUs jordbruksstöd användas för åtgärder som har varit praxis under de senaste tio åren, även om lagen tas bort. Och några nationella jordbruksstöd av betydelse verkar för närvarande uteslutet.

Regeringen kommer att få bakläxa på sin strategi, men det är kanske ännu mer allvarligt att bonderörelsen saknar en egentlig plan för hur svenskt lantbruk ska överleva.

Dags att lyfta blicken
 Dags att lyfta blicken 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht säger att han tror på svenskt lantbruk och mjölkproduktion i en debattartikel i senaste numret av Land Lantbruk, men frågan är hur länge Lantbrukssverige orkar tro på Sven-Erik Bucht? Under nio år har jordbruket haft en ansvarig minister som mest ägnar sig åt vackra ord än konkret politik. Borde inte bönderna snart få nog?

Först var det åtta år med Eskil Erlandsson som skulle få Sverige att bli Europas gastronomiska ledstjärna och dessutom skapa 20 000 nya jobb. Vi vet hur det gick – Erlandsson åkte landet runt, skänkte ministerglans, provåt god mat och spred mys och härlig stämning, samtidigt som jordbruket och livsmedelsindustrin fortsatte att krympa. PR-mässigt, kanske främst för ministern själv, var det givetvis en succé, men det var kanske också den enda framgången.

Sven-Erik Bucht insåg säkert att det var svårt att köra en repris på kock-kramandet och har i stället i god socialdemokratisk industrianda satsat på att tala om jordbruket som en framtida industrigren – ”det nya stålet” – med oanade möjligheter på exportmarknaden. Säkert fanns det någon lantbrukare som hoppades att detta eventuellt också skulle innebära lite nya satsningar på denna betydande industrigren, lite upplösta investeringsfonder à la Volvo och Uddevalla, när det begav sig.

I stället får man 29 öre sänkt dieselskatt. En sänkning som innebär ett öre per liter mjölk. ”En stark signal”, säger Bucht.

Ett öre per lite mjölk kan inte ses som något annat än en provokation. Det borde får lantbrukarkåren att gå i taket. Men svaret från LRF blir ett litet missnöjt knorrande. LRF ville ha fem öre per liter mjölk, vilket en sänkt dieselskatt på tre kronor hade inneburit. Fem eller ett öre är självklart en skillnad, men kanske inte riktigt räddningen för lantbruket. Det visar på vad som händer om det politiska arbetet enbart handlar om ören och kronor, då blir också de politiska besluten därefter. Det är djupt oroväckande att ingen av lantbrukets företrädare verkar ha förmågan att lyfta blicken över öres-käbblet och i stället initiera en diskussion om jordbrukets förutsättningar på allvar. Vad ska vi ha jordbruket till? Vilken mat ska vi producera? Vilka andra nyttigheter ska jordbruket ge oss? Hur ska vi göra jordbruket mer miljövänligt, utan att ta ekonomiskt död på det? Hur ska vi stärka jordbrukets roll för att utveckla landsbygden? Ja nog finns det frågor att ta tag i.

I dag finns också ett större intresse och en möjlighet att börja föra den här debatten i Sverige, men även i övriga Europa. När bönder i flera europeiska länder demonstrerar och opponerar sig mot låga mjölkpriser, borde det också finnas ett intresse att ifrågasätta det som ingen vågat göra på mycket länge, nämligen marknaden. Var det verkligen så smart att låta mjölken vara utsatt för världsmarknadens vågspel? Vem tjänar egentligen på det?

Under tiden så fortsätter Sven-Erik Bucht att tro och LRF att räkna ören.

 

Vid sidan av händelserna
 Vid sidan av händelserna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Världsutställningen i Milano fokuserar på maten och är tänkt att bli en milstolpe i den globala debatten om livsmedel och hållbarhet. Men Sverige finns inte med bland de 145 deltagande länderna, trots två landsbygdsministrar som lovprisat svensk mats fantastiska potential i världen.
Betydelsen av världsutställningarna, som hålls vart femte år, har varierat men brukar ändå ses som en viktig händelse. Inte bara ekonomiskt utan även kulturellt och ibland också politiskt. Spanien, Serbien, Senegal, Somalia, Sri Lanka och Sierra Leone är några av de länder som man hittar under bokstaven ”s” när man studerar deltagarlistan över utställarna till årets upplaga. Men inte Sverige. Redan för två år sedan beslöt Utrikesdepartementet att Sverige inte skulle vara med. Anledningen var att intresset från näringslivet var för svalt, trots att staten lovade att stå för halva notan som var budgeterad till 100 miljoner kronor.
Det var samma år som dåvarande landsbygdsministern Eskil Erlandsson gick ut i ett pressmeddelande och sa att han ville utveckla gastronomiska regioner eller som han uttryckte det: ”…skapa vår version av Champagne och Parma.” Det var en av alla tjusiga formuleringar i den förra regeringens stora politiska sufflé – Matlandet Sverige – satsningen som skulle få Sverige att erövra den gastronomiska förstaplatsen i Europa, öka sysselsättningen och livsmedelsexporten.
Men precis som en fluga inte gör någon sommar, räcker det heller inte med politiskt peptalk för att åstadkomma ett export-under. Visserligen har den svenska matexporten ökat under senare år, men den ökningen består främst av norsk lax där Norge använder Sverige som transitland till övriga EU. För den ”riktiga” svenska matexporten har det gått så där och det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin har fortsatt att backa.
Så blev det regeringsskifte och man kan tycka att dagens landsbygdsminister borde ha lärt av gårdagens, nämligen att det inte fungerar att försöka ”prata upp” en bransch som till stora delar går på knäna. Men icke. Sven-Erik Bucht verkar bara ha lagt i ytterligare en växel för positivitetspratet. Hälsosam och miljövänlig mat kan bli en lika stor succé som det svenska stålet, ja till och med större, anser ministern som i intervjuer ser framför sig hur matexporten blir motorn som driver hela Sveriges ekonomi. Och inte nog med det, han tror även att livsmedelssektorn kan bli en positiv kraft i integrationen.
Med två så oerhört positiva ministrar på raken är det lite förvånande att Sverige inte är med i Milano, särskilt som årets teman är högaktuella – ”Att föda jorden. Energi för livet.” Det borde vara ett tema som passar ett land med ambitioner att marknadsföra sig som en producent av miljövänlig mat. Var ska sleven vara liksom, om inte i grytan? Men tydligen inte.
Samtidigt som landsbygdsministern pratar om att Sverige ska satsa på kvalitet och slå världen med häpnad, verkar just nu lobbykören inom lantbruket propagera för en helt annan väg, nämligen lågprisvägen. När konkurrensen på världsmarknaden hårdnar ytterligare, höjs röster för att inte släppa ut korna på sommarbete, att stänga in suggor i burar och att börja använda genmodifierat foder. Det är ett sista desperat grepp för att försöka konkurrera med omvärldens kollegor, att ta bort allt som kostar lite mera, men därmed också ta bort några av de egenskaper som gör svenskt lantbruk och svensk mat lite unik. Och vad ska man då egentligen konkurrera med?
Landsbygdsministern har alltså betydligt större problem att fundera över än vare sig exportsatsningar eller missade världsutställningar. Han ska försöka rädda kvar några av landets djurbönder, men då kommer det krävas betydligt mer än prat, oavsett hur sockersött det är.

Business as usual
 Business as usual 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

När mjölkbönderna nu återigen får känna på hur det är att tävla ute på världsmarknaden, beskrivs den ekonomiska pressen och de låga priserna som ett undantagstillstånd. Även de som säger sig vurma allra mest för marknad och fri konkurrens, ropar nu på att staten eller EU ska gripa in eftersom man hävdar att dagens situation är ett onaturligt tillstånd på marknaden. Men inget kunde vara mera fel. Det vi ser hända just nu är precis så som marknaden fungerar. Det är business as usual.

Det har under många år pratats om att Sveriges bönder kommer att tvingas vänja sig vid dagens situation med snabba prissvängningar på marknaden vilket också innebär, kraftigt låga priser, precis det som sker just nu. Och nu är den verkligheten här sedan ett antal år tillbaka. Man kan naturligtvis ifrågasätta om detta verkligen är vad svenskt lantbruk och mjölkproduktion behöver, en ständig press och konkurrens från sina kollegor världen över där endast den som är billigast kammar hem vinsten, men det är i alla fall så här marknaden fungerar.

Därför är det nu intressant att höra marknadsivrare ropa på bidrag och statligt ingripande, ofta med argumentet att svenska mjölkbönder inte ska behöva betala för EUs politiska gruff med Ryssland. Men återigen, är man ute på världsmarknaden då kommer också politiska skeenden i världen att påverka, även in i mjölkstallen i Östergötland eller Närkeslätten.

Återigen, det finns all anledning att fundera på om världsmarknaden verkligen är rätt plats för svensk mjölkproduktion. Men så länge man låtsas som att marknaden är en plats där solen bara skiner och vägrar att se hur den verkligen fungerar, lär aldrig den diskussionen starta på allvar.

Särskilt inte som den nye landsbygdsministern ägnar sig åt samma sak som den förra, nämligen att prata om svenskt lantbruks förträffliga exportmöjligheter, samtidigt som sotdöden når allt fler företag. Det borde vara slut med skygglappspolitiken nu!