landsbygdsminister

Det handlar om pengar
Det handlar om pengar 150 150 Ann-Helen von Bremen

LRFs ordförande Helena Jonsson uppmanar oss att “lita på bönderna” när vi ifrågasätter LRFs lobbying för att ta bort svensk lagstiftning när det gäller djurskydd och miljö. Men det handlar inte om förtroende, det handlar om pengar.

Regeringens arbete med den nationella livsmedelsstrategin håller på att utveckla sig till ett skämt. Inte ens LRF, som tidigare har sagt att man har haft regeringens öra, verkar längre tro på att det verkligen blir något med denna strategi.

Även om strategin till slut dyker upp, finns det inget som tyder på att den kommer att innehålla något som på allvar vänder nermonteringen av svenskt lantbruk. Det finns vare sig pengar eller politiska mandat för att den skulle resultera i en matpolitik som verkligen gör skillnad. I höstbudgeten blev det extra tydligt, det handlar om de nålpengar som regeringen alltid har att leka med och som brukar fördelas lite olika mellan eko, småskaligt och livsmedelsteknisk forskning – SIK brukar vara en stor mottagare av dessa pengar. Det blir också en liten summa för exportfrämjande insatser och lite konsumentinformation. Dekoration i stället för politik.

Men det finns också anledning att titta på LRFs argumentation gentemot regeringen, vilket jag och Gunnar Rundgren också ifrågasatte i en debattartikel i Land Lantbruk. Linjen från LRF har varit att de miljö- och djurskyddskrav som går utöver EUs och som kostar pengar för svenska lantbrukare, ska tas bort. I stället ska dessa “mervärden” tas ut av bönderna på frivillig väg, på marknaden. Vi vände oss mot det resonemanget som vi tyckte var förenklat. Lagkrav kan visst rendera i merbetalning, vilket vi inte minst har sett på nötköttspriserna i butik, men på senare tid även på gris. Sigill-märkningen är tvärtemot ett exempel på ett frivilligt åtagande och märkning där det har varit svårt att få ut ett högre pris.

I ett svar skriver Helena Jonsson att det är dags att släppa de stelbenta lagkraven och att konsumenterna ska lita på att Sveriges bönder levererar det vi vill ha. Men detta handlar inte om förtroende, utan om pengar, det är ju bland annat därför som vissa röststarka grupper har tryckt på LRF för att lobba mot bland annat beteslagen. Varför skulle då dessa bönder ändå släppa ut korna på beten om det blev frivilligt?

Diskussionen visar på LRFs ständiga dilemma – att försöka göra alla glada. Genom att kämpa för att ta bort lagkraven gör man de bönder nöjda som tycker att dessa mervärden mest är ekonomiska hinder. Och genom att propagera för frivillighet, visar man samtidigt att man stöder de grupper av bönder som format eller formar en produktion som bygger på dessa mervärden och ibland mer därtill.

Det är en dålig kompromiss och framför allt bäddar en sådan lösning för en konsumentstorm av Guds Nåde. “Bönderna låser in korna!” Det är inte sådant som ökar viljan till merbetalning för svenskt lantbruk.

I debatten som har följt, har en del påpekat att det från LRFs sida kan handla om en “tredje väg”, nämligen att det skulle vara möjligt att få statlig kompensation om inte mervärdena är lagstiftade. Men enligt experter på området kan inte EUs jordbruksstöd användas för åtgärder som har varit praxis under de senaste tio åren, även om lagen tas bort. Och några nationella jordbruksstöd av betydelse verkar för närvarande uteslutet.

Regeringen kommer att få bakläxa på sin strategi, men det är kanske ännu mer allvarligt att bonderörelsen saknar en egentlig plan för hur svenskt lantbruk ska överleva.

Dags att lyfta blicken
Dags att lyfta blicken 150 150 Ann-Helen von Bremen

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht säger att han tror på svenskt lantbruk och mjölkproduktion i en debattartikel i senaste numret av Land Lantbruk, men frågan är hur länge Lantbrukssverige orkar tro på Sven-Erik Bucht? Under nio år har jordbruket haft en ansvarig minister som mest ägnar sig åt vackra ord än konkret politik. Borde inte bönderna snart få nog?

Först var det åtta år med Eskil Erlandsson som skulle få Sverige att bli Europas gastronomiska ledstjärna och dessutom skapa 20 000 nya jobb. Vi vet hur det gick – Erlandsson åkte landet runt, skänkte ministerglans, provåt god mat och spred mys och härlig stämning, samtidigt som jordbruket och livsmedelsindustrin fortsatte att krympa. PR-mässigt, kanske främst för ministern själv, var det givetvis en succé, men det var kanske också den enda framgången.

Sven-Erik Bucht insåg säkert att det var svårt att köra en repris på kock-kramandet och har i stället i god socialdemokratisk industrianda satsat på att tala om jordbruket som en framtida industrigren – “det nya stålet” – med oanade möjligheter på exportmarknaden. Säkert fanns det någon lantbrukare som hoppades att detta eventuellt också skulle innebära lite nya satsningar på denna betydande industrigren, lite upplösta investeringsfonder à la Volvo och Uddevalla, när det begav sig.

I stället får man 29 öre sänkt dieselskatt. En sänkning som innebär ett öre per liter mjölk. “En stark signal”, säger Bucht.

Ett öre per lite mjölk kan inte ses som något annat än en provokation. Det borde får lantbrukarkåren att gå i taket. Men svaret från LRF blir ett litet missnöjt knorrande. LRF ville ha fem öre per liter mjölk, vilket en sänkt dieselskatt på tre kronor hade inneburit. Fem eller ett öre är självklart en skillnad, men kanske inte riktigt räddningen för lantbruket. Det visar på vad som händer om det politiska arbetet enbart handlar om ören och kronor, då blir också de politiska besluten därefter. Det är djupt oroväckande att ingen av lantbrukets företrädare verkar ha förmågan att lyfta blicken över öres-käbblet och i stället initiera en diskussion om jordbrukets förutsättningar på allvar. Vad ska vi ha jordbruket till? Vilken mat ska vi producera? Vilka andra nyttigheter ska jordbruket ge oss? Hur ska vi göra jordbruket mer miljövänligt, utan att ta ekonomiskt död på det? Hur ska vi stärka jordbrukets roll för att utveckla landsbygden? Ja nog finns det frågor att ta tag i.

I dag finns också ett större intresse och en möjlighet att börja föra den här debatten i Sverige, men även i övriga Europa. När bönder i flera europeiska länder demonstrerar och opponerar sig mot låga mjölkpriser, borde det också finnas ett intresse att ifrågasätta det som ingen vågat göra på mycket länge, nämligen marknaden. Var det verkligen så smart att låta mjölken vara utsatt för världsmarknadens vågspel? Vem tjänar egentligen på det?

Under tiden så fortsätter Sven-Erik Bucht att tro och LRF att räkna ören.

 

Vid sidan av händelserna
Vid sidan av händelserna 150 150 Ann-Helen von Bremen

Världsutställningen i Milano fokuserar på maten och är tänkt att bli en milstolpe i den globala debatten om livsmedel och hållbarhet. Men Sverige finns inte med bland de 145 deltagande länderna, trots två landsbygdsministrar som lovprisat svensk mats fantastiska potential i världen.
Betydelsen av världsutställningarna, som hålls vart femte år, har varierat men brukar ändå ses som en viktig händelse. Inte bara ekonomiskt utan även kulturellt och ibland också politiskt. Spanien, Serbien, Senegal, Somalia, Sri Lanka och Sierra Leone är några av de länder som man hittar under bokstaven ”s” när man studerar deltagarlistan över utställarna till årets upplaga. Men inte Sverige. Redan för två år sedan beslöt Utrikesdepartementet att Sverige inte skulle vara med. Anledningen var att intresset från näringslivet var för svalt, trots att staten lovade att stå för halva notan som var budgeterad till 100 miljoner kronor.
Det var samma år som dåvarande landsbygdsministern Eskil Erlandsson gick ut i ett pressmeddelande och sa att han ville utveckla gastronomiska regioner eller som han uttryckte det: ”…skapa vår version av Champagne och Parma.” Det var en av alla tjusiga formuleringar i den förra regeringens stora politiska sufflé – Matlandet Sverige – satsningen som skulle få Sverige att erövra den gastronomiska förstaplatsen i Europa, öka sysselsättningen och livsmedelsexporten.
Men precis som en fluga inte gör någon sommar, räcker det heller inte med politiskt peptalk för att åstadkomma ett export-under. Visserligen har den svenska matexporten ökat under senare år, men den ökningen består främst av norsk lax där Norge använder Sverige som transitland till övriga EU. För den ”riktiga” svenska matexporten har det gått så där och det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin har fortsatt att backa.
Så blev det regeringsskifte och man kan tycka att dagens landsbygdsminister borde ha lärt av gårdagens, nämligen att det inte fungerar att försöka ”prata upp” en bransch som till stora delar går på knäna. Men icke. Sven-Erik Bucht verkar bara ha lagt i ytterligare en växel för positivitetspratet. Hälsosam och miljövänlig mat kan bli en lika stor succé som det svenska stålet, ja till och med större, anser ministern som i intervjuer ser framför sig hur matexporten blir motorn som driver hela Sveriges ekonomi. Och inte nog med det, han tror även att livsmedelssektorn kan bli en positiv kraft i integrationen.
Med två så oerhört positiva ministrar på raken är det lite förvånande att Sverige inte är med i Milano, särskilt som årets teman är högaktuella – ”Att föda jorden. Energi för livet.” Det borde vara ett tema som passar ett land med ambitioner att marknadsföra sig som en producent av miljövänlig mat. Var ska sleven vara liksom, om inte i grytan? Men tydligen inte.
Samtidigt som landsbygdsministern pratar om att Sverige ska satsa på kvalitet och slå världen med häpnad, verkar just nu lobbykören inom lantbruket propagera för en helt annan väg, nämligen lågprisvägen. När konkurrensen på världsmarknaden hårdnar ytterligare, höjs röster för att inte släppa ut korna på sommarbete, att stänga in suggor i burar och att börja använda genmodifierat foder. Det är ett sista desperat grepp för att försöka konkurrera med omvärldens kollegor, att ta bort allt som kostar lite mera, men därmed också ta bort några av de egenskaper som gör svenskt lantbruk och svensk mat lite unik. Och vad ska man då egentligen konkurrera med?
Landsbygdsministern har alltså betydligt större problem att fundera över än vare sig exportsatsningar eller missade världsutställningar. Han ska försöka rädda kvar några av landets djurbönder, men då kommer det krävas betydligt mer än prat, oavsett hur sockersött det är.

Business as usual
Business as usual 150 150 Ann-Helen von Bremen

När mjölkbönderna nu återigen får känna på hur det är att tävla ute på världsmarknaden, beskrivs den ekonomiska pressen och de låga priserna som ett undantagstillstånd. Även de som säger sig vurma allra mest för marknad och fri konkurrens, ropar nu på att staten eller EU ska gripa in eftersom man hävdar att dagens situation är ett onaturligt tillstånd på marknaden. Men inget kunde vara mera fel. Det vi ser hända just nu är precis så som marknaden fungerar. Det är business as usual.

Det har under många år pratats om att Sveriges bönder kommer att tvingas vänja sig vid dagens situation med snabba prissvängningar på marknaden vilket också innebär, kraftigt låga priser, precis det som sker just nu. Och nu är den verkligheten här sedan ett antal år tillbaka. Man kan naturligtvis ifrågasätta om detta verkligen är vad svenskt lantbruk och mjölkproduktion behöver, en ständig press och konkurrens från sina kollegor världen över där endast den som är billigast kammar hem vinsten, men det är i alla fall så här marknaden fungerar.

Därför är det nu intressant att höra marknadsivrare ropa på bidrag och statligt ingripande, ofta med argumentet att svenska mjölkbönder inte ska behöva betala för EUs politiska gruff med Ryssland. Men återigen, är man ute på världsmarknaden då kommer också politiska skeenden i världen att påverka, även in i mjölkstallen i Östergötland eller Närkeslätten.

Återigen, det finns all anledning att fundera på om världsmarknaden verkligen är rätt plats för svensk mjölkproduktion. Men så länge man låtsas som att marknaden är en plats där solen bara skiner och vägrar att se hur den verkligen fungerar, lär aldrig den diskussionen starta på allvar.

Särskilt inte som den nye landsbygdsministern ägnar sig åt samma sak som den förra, nämligen att prata om svenskt lantbruks förträffliga exportmöjligheter, samtidigt som sotdöden når allt fler företag. Det borde vara slut med skygglappspolitiken nu!